Wednesday, 6 April 2016

Konstgödsel en fråga för Säpo



- Vi har påbörjat diskussioner med LRF för att hitta nya vägar framåt i frågan om säker förvaring av mineralgödsel. Därutöver fortsätter arbetet på EU nivå, säger inrikesminister Anders Ygeman i en intervju i Svenska Dagbladet 5 april. Att Säpo kopplades in när sex ton konstgödsel stals från naturbruksgymnasiet i Växjö, är ett annat tecken på att konstgödseln har hittat andra användningsområden än att gödsla vete. 

Orsaken till allt ståhej är att konstgödsel i form av ammoniumnitrat kan användas till att framställa bomber. Sådana bomber har tillverkats av allehanda terroristgrupper från IRA till al Qaida. Inte ens ekologiska bönder drar sig för att använda konstgödsel för terror, vilket oklahomabombaren Timomthy McVeigh visade när han dödade 168 personer 1995 när han sprängde skattemyndigheten i Oklahoma City med en bomb gjord av tretton oljefat fullproppade med konstgödsel och diesel. Det var det största terrordådet i USA någonsin (senare överträffat 2001). McVeigh avrättades 2001.

Kopplingen mellan gödsel och bomber är gammal. I mitt manus till Den stora ätstörningen – maten,  makten, miljön som kommer ut i höst (Ordfront) beskriver jag den så här:

”De aktiva formerna av kväve är inte bara dynamit för växter, utan också viktiga för tillverkning av krut. Kopplingen mellan gödselmedel och krig är gammal. I Sverige, Frankrike och Tyskland tvingades bönderna leverera salpeter (nitrat) för kruttillverkning till kronan från 1500-talet och i flera hundra år framåt. Nitraten utvanns från urin och gödsel vilket medförde att stora mängder näringsämnen fördes bort från jordbruket till slagfälten, där de bokstavligen försvann i tomma luften — den absoluta motsatsen till att göra plogbillar av svärd.

På 1800-talet kände man till hur man skulle kunna framställa kvävegödsel av kväve från luften, men tekniken var för dyr. Tyskarna Fritz Haber och Carl Bosch utvecklade i början på 1900-talet en industriell process att omvandla de obegränsade mängderna kväve i atmosfären till ammoniak för ett pris som gjorde det kommersiellt intressant. Fabriken stod redo 1913, men den fick producera bomber istället för gödsel eftersom Tyskland saknade tillgång till nitrat genom den brittiska marinblockaden. Genom Haber-Bosch metoden fick Tyskland näst intill obegränsad tillgång på ammunition.

Efter andra världskriget gick utvecklingen åt andra hållet och krut blev till gödsel. När kriget började hade USA:s regering byggt tio ammoniakfabriker för krutframställning i anslutning till stora gasledningar, naturgas var råvara för produktionen. Vid krigets slut stod man med en enorm överkapacitet, men man fann snabbt ett nytt användningsområde — att gödsla nationens åkrar.”

Frågan är om cirkeln kommer slutas igen: när fossileran är över måste krutet ånyo framställas med förnyelsebara processer. Jag vet inte om krutet kommer produceras av kycklingfabrikerna, eller från biogas gjord på odlade produkter eller kanske genom någon process som drivs direkt från solenergi. Men att det kommer vara en motsättning mellan våld och krig och tillfredsställande av mänskliga behov också i framtiden är ett som är säkert. 

4 comments :

Laila said...

Förfärligt! Borde man inte bevaka upplag av konstgödsel, det finns ju övervakningskameror om inte annat.
Spännande med den nya boken! Den ser jag fram emot.
Allt gott!/Laila

Anonymous said...

Inte bara gödsel användes. Gustaf Vasa begärde även in nitratrik jord från kyrkogårdar - vartill de småländske bönderna protesterade i ett brev där de framförde att det är "okristligt att så skjuta sina förfäder i luften".

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Intressant Jonas. Har du någon källa till det där brevet?

Anonymous said...

letade på nätet och hittade bara ett mycket senare citat - En lustigh och trowärdig Chrönika om Stocholm. Af J. Messenius.

Dock fast större synd the göra
som dödas mull tädan föra
medh then på saltpetersbruk fijka;
eij ähr christeliget i wäder
så skiuta sina förfäder!

http://runeberg.org/histbib/1/0151.html

Om det verkligen finns ett tidigare småländskt brev som Messenius känt till och utnyttjat, eller om det är hans egen fyndiga formulering vet jag inte längre. Men snärtigt är det i alla fall!

/Jonas E