Sunday, 20 October 2013

Bland barn i Burundi


Jag har köpt ett par Rayban för tjugofem kronor i Bujumbura och är väl rustad för fältbesök i Burundi.

Vi besöker passionsfruktodlare i Banga. Vid Banga Guest House möter gruppens ledare Tharcisse Nziganasabo oss. Han säger att han skall gå upp till odlingarna så kan vi åka bil. Jag tänker att det är skönt med en promenad och säger att jag gärna går, men undrar lite hur långt det är.
- Det är inte långt alls, tio minuter
- OK, säger jag
Tharcisse hade inte sagt att vi skulle stiga från 1700 meter till 2100 meter på en kilometer och att han har deltagit i de afrikanska mästerskapen i löpning. Det var verkligen tur att det var så många saker på vägen om jag behövde stanna och titta på och fråga honom om vad det var. Hög höjd är verkligen inget för mig. En halvtimme tog det, men ”It was worth it” som jag brukar säga i reklamen.

Det var ett intressant besök. Man har gjort en sorts enkla terrasser med plantering av vetivergräs och diken för att fånga regnvatten för att hindra erosionen som är ett väldigt påtagligt problem. Med de branta slutningarna är det en förutsättning för odling. Gruppen består av 13 bönder som odlar passionsfrukt för försäljning. De odlar ekologiskt, men säljer frukten på den vanliga marknaden än så länge. En ganska stor del exporteras till Rwanda. Tanken är att deras frukt skall börja säljas i Bujumbura som ekologisk med det östafrikanska märket för ekologiskt, och att de på så sätt långsamt skall bygga upp en marknad och konsumentmedvetande.

De hade en del problem med virus i passionsfrukten, men annars så var det ekonomiska faktorer som var de största bekymren, brist på kredit, kostnader för uppbindning av passionsfrukten. Det vanliga fattigdomskomplexet med andra ord.

Den lilla flicka till höger bar ett tungt vedlass
Vi möter några barn, varav det minsta, en flicka på kanske fem år, bär ett tungt knippe ved på huvudet. Adrien Sibomana, min följeslagare som var premiärminister i Burundi innan kriget, säger
- Titta på dem, de har ingen mat, de får bära ved och arbeta på åkern. Barn i deras ålder i Europa har bra mat, de går i skolan, har datorer och behöver inte arbeta. Hur kan man prata om rättvis och fri konkurrens under sådana förhållanden?
Jag kan bara hålla med. Fri konkurrens och frihandel är tveksamt redan mellan de rika länderna, och är definitivt orättvis när folk har så olika förutsättningar.  
När mekanisering och energianvändning i de rika länderna har pressat ner priset på de fattigas arbetskraft långt under det som behövs för att överleva, så är billig arbetskraft inte längre en komparativ fördel utan en dom till evig fattigdom och halvsvält.
Från 1993 till 2005 var det inbördeskrig i Burundi, minst 200 000 dödades. Tharcisse säger att hans hus förstördes under kriget och hans far dödades. På parkeringsplatsen till det trevliga hotellet där vi bor dödades 105 personer på en dag. Burundi är fortfarande ett av världens fattigaste länder. Halva statsbudgeten är bistånd, plus massor av projekt som går utanför budgeten.

Pensionatet är en saga för sig. Det drivs av nunnor. När vi kommer tillbaks på eftermiddagen så sitter en av nunnorna och dricker öl med ett gäng unga män, vilka visar sig vara jurister som arbetar med försoningsprocesser. När kvällen kommer, får restaurangen alltmer exotiska besökare. Två fala damer som söker kunder – och lyckas med två belgare, ett gäng amerikanska mormoner med barn, när de har gått ersätts det av en grupp muslimer som dricker palmvin, allt medan fyra nunnor sitter och pokulerar vid ett bord. En stackars karl försöker förtvivlat betjäna trettiotalet gäster. Ingen el finns det. Och inget rinnande vatten.

När jag checkade in så fick jag välja mellan ett rum som hade varmvatten och ingen utsikt och rummet med fantastisk utsikt men inget varmvatten. Det var inte så svårt att välja, en natt utan varmvatten är inte så farligt. Med tanke på att det nu finns varken varmt eller kallt vatten i några rum så är jag rätt nöjd med mitt val!

Jag äter ”Poulet bicyclette” dvs cykelkyckling, vilket betyder sådan som föds upp i byarna (och transporteras hängande från pakethållarna). Bortsett från transporten till marknad och slakt har de ett trevligt liv – och smakar fantastiskt jämfört med broiler.

Nästa morgon ser jag hur unga flickor går ner till ravinen, hundra meter ner, och bär det vattnet hela vägen upp för berget, fyra hundra meter högre upp. Det som jag tyckte var en riktig kraftansträngning - och jag hade inte 15 liter vatten på huvudet. Då skäms man lätt när man klagar på att det inte kommer något vatten ur kranen.
Men det går över.
Tyvärr.

No comments :