Tuesday, 26 May 2009

Människans plats

Det finns många idéer om relationen mellan människan och naturen. Låt mig på en gång deklarera att jag inte anser att naturen är bra eller dålig, ond eller god. Den bara är. Visst kan den vara mer eller mindre vacker i våra ögon. Visst kan den vara mer eller mindre ”vänlig” (jämför t.ex. arkisk kyla med ett tropiskt klimat) mot oss. Den svaga älgen som dödas av en vargflock kan knappast tycka att naturen är ”god”.

Arne Naess och andra har utvecklat något som brukar kallas ”djupekologi”. Den går i korthet ut på att man ser människan som bara en del av naturen och att alla delar av naturen har lika stor rätt att utvecklas och blomstra.: ”Ett klasslöst samhälle inom hela biosfären, en demokrati där vi kan tala om rättigheter inte bara för människan, men också för djur, plantor och mineraler” (Naess 1974). Som sådan så har den stora likheter med Lovelocks Gaia-idé där jorden ses som en enda stor organism och där olika processer (medvetet eller ej) bidrar till att skapa och upprätthålla goda livsvillkor. Andra och betydligt äldre exempel av liknande hållningar är Albert Schweitzers och jainiterna . Samtidigt som man kan sympatisera med dessa tankar finns det en risk att de överbetonar vissa saker eller missuppfattas så att man med konstaterandet av att människan är en del av naturen också menar att naturen alltid är god och att det som är bra för en abstrakt ”natur” alltid är bra för människan. Men det synsättet ger ingen ledning i hur man skall hantera intressekonflikter. De är svåra nog att hantera mellan olika människor, och jag ser inte hur vi skulle kunna balansera en viss människas intresse mot ett visst träd, för att inte tala om en stens (Naess nämner ju också mineraler) intresse. Sanningen är ju att det som verkligen definierar människan idag, och de senaste tiotusen åren, är att den förändrar naturen mer, mycket mer, än någon annan organism.

För den neoliberala ikonen Ayn Rand är ekologi som social princip farlig. ”Ekologi som social princip ….dömer städer , kuluten, industrin, tekniken och intellektet och förespråkar att människan skall gå tillbaks till naturen, till ett stadium av grymtande underdjur som gräver i jorden med sina bara händer” (Rand 1999). Självfallet är det en absurd hållning åt det andra hållet. Förvisso så kan vi kanske inte upphöja ”ekologi” till en social princip, ekologi är ingen princip över huvud taget. Och ekologi är inte läran om hur vi organiserar vårt samhälle, och ännu mindre är ekonomin det. Men ekologin sätter upp en rad ”regler” som, vare sig vi gillar dem eller inte, får leva med och utforma vårt samhälle att passa, och dessa regler är i grunden mer avgörande än de ekonomiska ”lagar” som ekonomer brukar hänvisa till. Så jag kan inte hålla med Ayn Rand i hennes kritik.

De djupekologiska idéerna är antingen en form av självklarhet (vi kan inte leva utanför naturens villkor) eller så likställer de människor med andra organismer. Det kan tyckas ofarligt, men den logiska slutsatsen av ett sånt förhållningssätt blir lätt inhumana. Vetskapen om att vår befolkningsexpansion leder till stora problem för andra arter leder lätt till krav på minskning av befolkningen. De mest effektiva sätten att minska befolkningen verkar vara krig, massepidemier och utrotningsläger, lite mer långsiktigt med mass(tvångs)sterilisering. Alla dessa kan framstå som goda, då det ökar livsutrymmet för andra organismer, och det blir en smaksak vilket vi väljer. För den som valts ut att bli likviderad spelar det väl strängt taget liten roll?

Att se oss som ett djur bland alla andra betyder också att vi avhänder oss ett särskilt ansvar, både för andra djur och för oss själva. Är vi ett djur som alla andra så behöver vi inte bekymra oss över växthuseffekten, eller om andra djur utplånas. Tror du att lejonen medvetet sparar gaseller för att vårda stammen av mat? Tror du att göken medvetet begränsar sina kullar för att inte konkurrera ut rörsångaren? När vi lämnade Eden, dvs när vi lämnade fångstsamhället, så lämnade vi också vår oskuld och våra möjligheter till jämställdhet med myggan, hjorten, ormen och äpplet.

Lika tokigt som det blir att säga att människan är bara ett djur som alla andra, är det att projicera typiskt mänskliga egenskaper på naturen, på djuren och växterna, dvs säga att de är människor precis som vi. För mig så förefaller den etiskt motiverade vegetarianismen göra detta. På samma sätt som vi knappas fördömer höken som tar en sork så skall vi inte fördöma människan som äter en hjort eller i den moderna tappningen, föder upp en ko för slakt. Det är inte brist på respekt för det levande att äta det. Allt äter annat i naturen, och det är bara för oss att fylla vår ekologiska roll att äta andra djur (och växter förstås) .

Det är bra att ha respekt för naturen. Den respekten bör baseras på en respekt för vad den är, för dess skönhet, för dess värde för oss, både de uppenbara värden och de värden som vi ännu inte insett. Respekten skall självfallet också innefatta oss själva. Om man vill kan man klä det i religiösa termer (panteism, animism). Själv tycker jag att det är onödigt och saknar mervärde som förklaringsmodell, dvs vi kommer inte förstå mer eller agera klokare genom att tolka naturen i religiösa termer, snarast tvärtom .

Människan är en del av naturen, har alltid varit och kommer alltid vara. Människan förvandlar också naturen mer än någon annan art. Det är inte unikt i naturen att arter själva förändrar sin livsmiljö, det är tvärtom ganska vanlig. Oftast sker det i liten skala men ibland kan det vara omfattande. Bäverns dammar är väl kända. Vissa Eucalyptusskogar kan självantända så att andra konkurrerande träd brinner upp, medan Eucalyptusträden inte dör av elden och nya blad snabbt växer ut igen. Bladskärarmyror bedriver ett avancerat ”jordbruk” där man samlar in blad som används som substrat för svampar som därefter äts av myrorna. Det är intressant att notera att både bäverns och bladskärarmyrors produktionssystem i många fall är i direkt konkurrens med våra, dvs bäverns dammar kan dränka åkermark och bladskärarmyrorna härjar hårt i vissa jordbruksgrödor i Sydamerika. Betande djur bidrar genom sin betning till att upprätthålla betesmark. Likväl, hur utvecklade och fascinerande de än är, så bleknar de i jämförelse med vad den uppfinningsrika människan hittar på.

6 comments :

Johan said...

Nej, man kan nog inte upphöja vetenskapen ekologi till en social princip. Det är nog mer just en vetenskap. En beskrivning, en förklaringsmodell till varför det är som det är.

Däremot så var processen och resultatet av IFOAM:s arbete med att ta fram principer för den ekologiska produktionen(POA) lite av en ögonöppnare för mig. Där framtonar ju ett förhållningssätt. Om man ville skulle man nog kunna brodera ut den där och få en ideologi, som kanske kan passera som social princip.

Gunnar Rundgren said...

Det kan jag hålla med om. Jag själv ser principen om omtanke "care" som en intressant princip, som innehåller förvaltarskap, kvalitet osv. Kanske egentligen den helt överordnade principen eller grunden för en ideologi som du säger.

Valdemar said...

Jag håller inte med om att etisk vegetarianism automatiskt upphöjer djuren till samma nivå som människorna. Som jag ser det har människorna ett antal egenskaper som djuren saknar, bland annat förmågan att välja, samtidigt som vi har samma förmåga att känna lidande.
Precis som att vi kan välja att inte förstöra naturen så kan vi välja att inte aktivt bidra till mer lidande. I synnerhet som de flesta klarar sig alldeles utmärkt utan att äta kött.

Som motargument kan man väl hävda att det ingår i vår natur att äta kött (till skillnad från att t.ex. skräpa ner i naturen) eller att lidandet hos djuren inte fyller samma funktion som hos människorna eftersom de saknar medvetande. Men jag tycker inte riktigt att det håller.

Gunnar Rundgren said...

Visst kan vi klara att leva utan att äta kött. Som du vet så vill jag på inget sätt försvara industriell djurhållning och det sätt som djur sköts där. Men även de vilda djuren äter och äts, och jag ser inte att ett rådjur lider mer av att vi jagar det och dödar det än av att vargen gör det. Snarare så tror jag att vi -just därför att vi kan förså andras lidande - kommer orsaka rådjuret mindre lidande och inte mer. Vad gäller tamdjuren blir historien mer komplicerad. Vi valde att tämja dem och de "valde" att låta sig tämjas. Det har verit extremtn lyckosamt för dem eftersom antalet får och kor är enormt mycket större än vad de skulle varit utan att de tämjt oss. Men det har varit en del av "dealen" redan för början att priset för vårt beskydd är att vi äter dem. Kanske dealen är orättvis, men det är den som är grunden för övergången från samlare och jägare till jordbrukare, dvs för hela vårt samhälle. Fanns det inga kor som betade så skulle det vara fler andra djur, hjortar, bison osv. Alla blir de jagade och ätna.

Anna Dahlqvist said...

hej, valdemar länkade hit, och jag vill nog kommentera lite.
Det var ett intressant inlägg, jag vet inte riktigt om du menade att människans stora påverkan var bra eller dålig eller bara är. Men jag har nog ofta liksom ayn rand lite fått intrycket att många som sysslar med ekologi och liknande vill att människans påverkan ska vara så liten som möjligt, sätter den i motsatts till resten av naturen. Men om vi är del av naturen så är väl städer och bilar och allt annat också det(på gott och ont). Jag tycker du motsäger dig själv lite om djuren. Först att vi på grund av människans natur har större ansvar, men sen att vi inte har ska dömas hårdare än andra djur om vi äter kött? Är det inte möjligt att vi just för att vi har större förståelse och kunskap har större möjligheter och därmed större makt och därmed större ansvar än vad en varg har? Få etiska vegetarianer jämställer djur och människor på det sättet du verkar tro, en hel del jämställer i värde, men aldrig i intressen, varje art har alltid sina intressen.
"det är bara för oss att fylla vår ekologiska roll att äta andra djur", det där brukar kallas detärnaturlig-argumentet. Jag tycker det är lite fegt, ett sätt att slippa undan ansvar, att slippa välja själv. För inte finns det någon naturlag som förbinder människorna att äta kött, det är en djupt rotad kulturell lag, men sånna går att ändra, även om det kan vara svårt. Och om samhället ändrades i grunden en gång när vi gick från sammlare till jordbrukare, kan det inte göra det igen nu när evolutionen har hunnit ännu ett snäpp?

Gunnar Rundgren said...

Skoj med kommentarer. Det som jag lagt upp där är ett brottstycke ur min bok, och belyser en liten del av vårt förhållande till naturen. Inlägget är ett försök att formulera en natursyn där utgångspunkten är mänskligheten. Mycket av vår påverkan har varit negativ, inte bara för andra arter - men också för oss själva. Och det är i slutänden min främsta poäng - att vi behöver "vårda" naturen för vår egen skull.

Slängen åt vegetarianismen är väl inte direkt fokus av resonemanget och jag inser att den innehöll en något förenklad diskussion. Jag tycker att vi har ett särskilt ansvar för att förvalta naturen. Inte bara för att vi är mer intelligenta utan mest därför att vi har nu skapat en situation där ekosystemtjänster som vi tidigare tog för självklara (t.ex. reglering av klimatet) inte fungerar utan vårt ingripande, och många arter skulle inte finnas alls om vi inte skyddade dem. Vi kan inte dra oss tillbaks annat än genom att uttrota större delen av oss själva och leva som samlare.

Självklart kan vi vara utan kött, och utan tvekan skulle både mänskligheten och naturen må bättre av att vi minskar vårt köttkonsumtion. Och det industriella jordbruket är en hänsynslös exploatering. Jag försöker själv välja bort dess produkter så ofta jag kan (orkar...). Och visst skulle man kunna se övergång till vegetarianism som ett evolutionärt steg. Vissa kulturer har ju delvis gjort det (av nöd kanske).

Om det skall finnas vilda djur på vår planet, så förefaller det som en god ekologisk anpassning att vi fortsätter äta dem. Vi har uttrotat de flesta rovdjur och i konsekvens med det så får vi reglera antalet djur. Vi kan välja att inte göra det, men jag kan inte se att det innebär någon förbättring för de vilda djuren eller för oss själva. Med tamdjuren är frågeställningen mer komplicerad, men jag tycker den "överenskommelse" jag skildat i inlägget är etiskt försvarbar. Men den är inte nödvändig. Vi kan låta de 4,5 miljarder tamdjur som vi håller "dö ut". I viss utsträckning kommer deras plats tas av andra vilda djur. Landskapen kommer förändras starkt (farväl fagra beteshagar!). För mig är det inte i första hand en etisk diskussion, utan handlar om vilken inriktning vi skall ha på vårt utnyttjande av naturresurser.