Du får inte jobba mindre lilla vän

Om vi skall minska konsumtionen och resursförbrukningen krävs att vi blir mindre produktiva eller att vi arbetar mindre eller båda två samtidigt. Men båda strider mot grundläggande mekanismer i marknadssamhället.

Varannan svensk föredrar kortare arbetstid framför högre lön enligt en ny Sifoundersökning som tidningen Arbetet låtit göra. Av alla som svarat säger mer än varannan att kortare arbetstid är viktigare, medan fyra av tio föredrar högre lön. Övriga är osäkra. Frågar man bara kvinnor är skillnaden ännu större, där vill sex av tio jobba mindre medan drygt tre av tio föredrar högre lön. Det är ingen nämnvärd skillnad mellan arbetare och tjänstemän (däremot är det en rätt stor skillnad beroende på politiska sympatier).

Parallellt med detta finns det också många som förespråkar en minskad konsumtion. De två går onekligen hand i hand. Jag tror de flesta hänger med så här långt, sambandet arbete, konsumtion och lön är uppenbart.

Många verkar dock ha svårt att se relationen mellan inkomst, arbete, konsumtion och produktion samt produktivitet. Men det sambandet är också mycket direkt vilket redan framgår av hur man formulerat opinionsundersökningens frågor där man kan välja kortare arbetstid eller högre lön. Det valet finns bara i en värld av ständigt ökad produktivitet (inte ens alltid då eftersom högre produktivitet också kan leda till lägre priser vilket diskuteras mer nedan). Även ur ett systemperspektiv är kopplingen mellan konsumtion och produktion helt uppenbar eftersom allt som produceras kommer att konsumeras och inget kan konsumeras som inte först har producerats. 

Ökad produktivitet leder i sin tur till ökad resursförbrukning. Orsaken att många inte ser sambandet mellan ökad produktivitet och ökad resursförbrukning är närsynthet. Man ser bara en isolerad process utan att förstå hur den påverkar systemet i stort. Om man effektiviserar arbetet per producerad enhet, ökar produktiviteten, kommer priserna på produkten att sjunka. Om konsumtionen stiger i samma utsträckning kommer resursförbrukningen att öka. Om konsumtionen kvarstår på samma nivå kommer arbetskraft att frigöras för annan ekonomisk – och resurskrävande – verksamhet. Det tredje alternativet är att ökad produktivitet också kan leda till högre vinster, men även då finns samma samband eftersom dessa vinster kommer att investeras i nya (resurskrävande) verksamheter inom företaget eller i andra företag. I verkligheten pågår en kombination av alla dessa. Arbetseffektivisering är den egentliga drivkraften i den ekonomiska tillväxten och är också orsaken till den hårda kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning.

I mycket liten utsträckning har ökad produktivitet lett till en bred arbetslöshet. Inte ens den andra våg av automation som nu sveper över världen verkar leda till att mängden arbete minskar nämnvärt. Det finns snarast ett omvänt förhållande. Christan Smith, docent i datalogi med inriktning mot robotik och autonoma system på KTH, hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet 19 maj att automatiseringen har gett Sverige 400 000 nya arbetstillfällen under 2000-talet (en siffra som jag trots allt tror är överdriven). Studier från landet med den mest utvecklade robotiseringen i världen, Japan, visar också att ökad robotisering gått hand i hand med sysselsättningen. Det är bara ytterligare bevis för att ökad produktivitet inte kommer att leda till minskad sysselsättning eller ens till minskad arbetstid.

Ytterligare andra har svårt att se relationen mellan ökad inkomst, ökad konsumtion och resursförbrukning. Man hänvisar till att resursförbrukningen inte behöver öka om konsumtionen istället utgörs av tjänster eller av varor som är cirkulära. Men det bygger på att man inte förstått att konsumtionen uttryckt i pengar helt enkelt är ett mått på förbrukningen av resurser. Det finns heller inget som helst samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgör exempelvis 77 procent av BNP i USA medan de utgör 66 procent i Sverige. Tjänsternas andel av Kinas BNP har fördubblats sedan 1970, medan Kinas resursförbrukning per person ökade minst 900 procent.  Jag förklarar det mer här.

Mängden arbete, konsumtionen, produktionen och resursförbrukningen hänger starkt ihop där produktiviteten av arbetskraften är avgörande för vilken nivå på konsumtion/produktion/resursförbrukning som följer av en viss mängd arbete. Omvänt: det är bara om vi minskar produktionen per arbetad timme eller om vi minskar de arbetade timmarna med samma produktivitet som vi kan minska konsumtionen och resursförbrukningen. Men detta är i princip helt omöjligt inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi, annat än i samband med recession, krig eller andra katastroftillstånd. Jag förklarar varför här.

Visst finns det en möjlighet att folk helt frivilligt skalar ned sitt arbetande, sin inkomst, sin konsumtion och därmed sina anspråk på planeten och andra människor. Den enskilde har dock litet utrymme att göra dessa val eftersom konsumtion i stor utsträckning är en social företeelse (se här, här och här). På samma sätt är också strävan efter en (hög) inkomst i stor utsträckning socialt betingad, och i ett samhälle där ekonomisk status är det främsta sättet att få status är det ett uppenbart sätt att få status att öka sin inkomst. Men utöver dessa sociala faktorer kommer det också att leda ekonomin in i recession om det får någon omfattning att tala om. Vilket gör att arbetslinjen och lönearbetesnormen inte bara är ideologiska föreställningar utan fundamental byggstenar i hela vårt samhälle.

 

Hot går hem

Både pandemin och de hastigt uppblossande NATO-debatten visar att folk och samhället är beredda till stora förändringar om ett hot upplevs som stort och påtagligt. De visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna. Det viktigaste är att man slutar behandla den vuxna befolkningen som barn, som inte tål att höra sanningen.

Det finns ett ljus i slutet av tunneln, stock av nedfallet träd i Bialowezaskogen i Polen, foto: Gunnar Rundgren

Under lång tid har stora delar av miljö- och klimatrörelsen, och ännu mer den ”gröna politiken” använt sig av ett positivt narrativ om den omställning som behövs, där huvudbudskapet är att det är ganska enkelt att lösa miljö- och klimatproblemen. Du kommer inte bara få åka bil i framtiden utan den kommer till och med styra sig själv, flygplan eller hyperloopar går på vätgas och mat kan odlas i laboratorier så att vi kan lämna naturen i fred. I huvudsak löser sig det hela med Grön Tillväxt, cirkulär ekonomi och lite nudging. Några förändringar i livsstil är egentligen inte nödvändiga.

Även många av de som innerst inne vet att omställningen kommer att bli svår menar att man inte skall stöta bort folk genom att tala om hur svårt det skall bli. Man skall istället resonera som om man går med ett barn på fjället, bara tala om det som skall hända den närmaste timmen, att nå nästa krön eller tjärnen fyra kilometer bort. Man använder sig av förenklade populärpsykologiska tankar om hur man motiverar folk som möjligen, möjligen stämmer när man skall motivera ett barn att läsa läxorna, eller gå upp ur sängen.

Samtidigt bedrar man sig själv med det positiva budskapen. Det börjar som en strategi, men när man hasplat ur sig samma positiva budskap gång på gång, och får positiv feedback av åhörarna eftersom folk blir mer entusiastiska av att få ett positivt budskap än ett negativt, så börjar man själv tro på det man säger. Detta gör en desto mer övertygande vid nästa tillfälle.

De senaste trettio årens utveckling visar dock att strategin är helt felaktig. Ett övertydligt exempel på det är både den folkliga opinionen mot ökade el- och bränslepriser och det politiska svaret på de trots allt blygsamma kostnadsökningar dessa innebär, där partierna bjuder över varandra i hur man skall kompensera folket. Ett bensin- eller dieselpris på 25 kronor litern är verkligen i minsta laget om man verkligen vill påverka användningen av fossila bränslen (jo vi har fortfarande en fossilbil och dieseltraktorer på vår gård...).

Coronakrisen visade att världens ledare var beredda till mycket kraftiga åtgärder med stora konsekvenser för att rädda människoliv (om åtgärderna var rimliga är en annan fråga). Åtgärderna handlade både om kraftiga inskränkningar i folks frihet att röra sig och att resa samt mycket stora ekonomiska insatser.

Det är litet svårt att få ett grepp om hur mycket pengar som man spenderat i olika former av coronastöd i Sverige. Siffror från Ekonomifakta tyder på att statsbudgeten har belastats med 369 miljarder i extra kostnader under 2020 och 2021. Till det kommer kostnader som företag haft för vilka de ej kompenserats (en del företaga och individer har sannolikt överkompenserats, men det är en annan fråga).

Även om det har funnits en hel del protester har befolkningarna i stort accepterat inskränkningarna i frihet. I Sverige var det snarare så att fler ville ha hårdare restriktioner.

Det visar att folk och samhället är beredda till stor omställning om hotet upplevs som stort och påtagligt. Det visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna.

Man kan invända att hotet att bli smittad och allvarligt sjuk eller rent av dö var mycket påtagligt och konkret och att man därför inte alls kan jämföra det med de mer långsamma och ännu kanske abstrakta hoten från ett förändrat klimat eller minskad biologisk mångfald. Men den mycket hastigt uppseglande NATO-debatten är ett exempel på att det inte behövs ett omedelbart hot mot människors liv och hälsa för att motivera dem till åtgärder. Man kan förvisso ha litet olika bedömningar av hur stor risk det är att Sverige skulle anfallas av Ryssland, men jag tror inte att det är någon seriös bedömare som tror att det skulle vara nära förestående.*

Till ett NATO-medlemskap hör en upprustning av militären till att motsvara 2 % av BNP, nästan en fördubbling jämfört med idag, eller 107 miljarder per år med 2021 års BNP. Statsbudgeten 2021 var 1114 miljarder. 2 % av BNP betyder således nästan 10 % av statsbudgeten. Många av dem som, fortfarande, motsätter sig ett NATO medlemskap anser sannolikt också att Sverige skall rusta upp i ungefär samma utsträckning, eller kanske ännu mer.

Avsikten här är inte att diskutera ett NATO-medlemskap. Oavsett om man är för eller emot (jag är definitivt emot) är poängen att ”folk”, både vanligt folk och politiker uppenbarligen motiveras starkt av hot. I vare sig NATO-fallet och pandemifallet finns det något positivt att se fram emot. Det är ingen belöning som väntar utan motivationen bygger på att det inte skall bli ännu sämre.

Vi kan jämföra de nuvarande globala militärutgifterna på cirka 2,5 procent av BNP årligen med de beräknade kostnaderna för att motverka klimatförändringarna vilka har uppskattats till runt 1 procent av den globala BNP per år de kommande årtiondena. Inget tyder på att världens länder lägger de resurser som behövs på att motverka klimatförändringarna.**

I min analys är en viktig orsak till att det görs så litet mot utsläppen av växthusgaser just betoningen av de positiva nyheterna. Vi ges föreställningen att klimatomställningen endast handlar om ett energiskifte med tillhörande teknikskifte och att alternativa lösningar redan finns eller är alldeles bortom nästa krök på vägen – de kommer rent av vara både billigare och bättre! Och vi kan suga upp koldioxiden ur atmosfären igen med smart teknik eller mer skog. Därför är det inte nödvändigt att snabbt och drastiskt minska förbränningen av fossila bränslen.

Det mesta tyder på att det endast är om folk i gemen och det politiska ledarskapet ser klimatförändringarna som ett reellt hot och den nuvarande situationen som en kris som vi kan få någon verklig förändring.

Det finns trots allt också ett positivt slut på historien om utsläppen av växthusgaser. Där hägrar ett liv som inte bara har mindre prylar men som också har mer tid för sådant som är verkligt viktigt i livet. Mindre konsumtion, mindre själlöst arbete, mindre rotlöshet och lägre inkomst. Mer relationer, en levande natur, jordning. Men för att nå dit krävs stora förändringar. För att vilja nå dit krävs i de flesta fall också insikten att det nuvarande är ohållbart. 

Det viktigaste är att vi slutar behandla den vuxna befolkningen som barn, som inte tål att höra sanningen. 

 

* Med nära förestående menar jag ett par, tre års tid. Personligen har jag svårt att se att det finns något hot ens på tjugo års sikt. Det är klart att om man tror att Putin på allvar är helt galen och kan företa sig nästan vad som helst, då kan man anse att hotet är betydligt större. Med tanke på att USA nyligen hade en president som många också ansågs som helt galen är det kanske inte någon direkt fördel att vara med i en USA ledd allians? Själv ger jag inte mycket för teorierna om världsledares galenhet utan ser dem mer som uttryck för den situation de befinner sig i – som de själva också varit medskapare av.

** Jag är i och för sig övertygad om att dessa siffror är felaktiga och alldeles för låga.

Åt atenarna ukrainska vetebullar?

I en understreckare i Svenska Dagbladet 19 april skriver Kristian Göransson att veteodlingarna norr om Svarta havet var en förutsättning för Atens blomstring och politiska stabilitet. I artikeln står att: ”Även under år med goda skördar behövde Aten importera hälften eller tre fjärdedelar av det spannmål staden konsumerade. Delvis orsakades detta av att man snarare än ett mer diversifierat jordbruk satsat på ”cash-crops”, alltså på intensiv odling av särskilt lönsamma produkter för export, vilket i Atens fall var lika med oliver som pressades till olivolja och såldes med god vinst.” Jag har inget att invända mot detta, det låter sannolikt.

Artikeln beskriver att Aten kunde få betydande mängder spannmål från det Bosporanska riket, som var en sammanslutning av grekiska städer på den östra delen av Krim och vid Kertjsundet som förbinder Azovska sjön med Svarta havet. Jag har själv besökt flera av dessa tidiga grekiska kolonier på Krim.

I artikeln står det att ett år levererades hela ”20,8 miljoner liter spannmål(!)” från det Bosporanska riket till Aten – med utropstecken. Och visst är det rätt mycket....men inte så himla mycket. Vete väger cirka 0,75 kg per liter så vi talar om 15,6 miljoner kg, 15 600 ton. I en spannmålsdominerad kost äter folk ungefär 250 kg spannmål per person och år. Det betyder att spannmålsleveranserna motsvarade ungefär 60 000 människors behov, ungefär en femtedel av Atens befolkning vid samma tid. Inte illa men långt ifrån Atens behov. 

Och väldigt, väldigt litet jämfört med idag. Jag besökte en gård i Ukraina 2008 som producerade mer än 100 000 ton spannmål.... ekologiskt.

Säsongen 2020/21 exporterade Ukraina och Ryssland tillsammans ungefär 60 miljoner ton, dvs ungefär 4000 gånger mer än exporten av vete till Aten. I själva verket var stora delar av de berömda ryska och ukrainska svartjordarna inte alls uppodlade under antiken, utan större delen var en relativt torr stäpp som betades av djur. I själva verket är det just detta som gjort jordarna så djupa och rika. Det var först på slutet av 1700-talet och på 1800-talet under den ryska expansionen som områdena odlades upp i stor utsträckning särskilt efter introduktionen av järnplogar under andra halvan av 1800-talet. De svarta jordarnas historia påminner därför rätt mycket om den amerikanska prärien.  

Här står jag på stäppen i Askania Nova 2008, området har sannolikt aldrig plöjts utan är en del av den ursprungliga stäppen. Där kan man se visenter och Przewalskis häst.

Medan det otvivelaktigt förekom export från området norr om Svarta havet redan under antiken var omfattningen mycket liten och det är först på senare delen av 1800-talet som man kan prata om Ukraina som en kornbod. För övrigt är det värt att notera att skördarna i Ukraina och Ryssland, trots de berömda jordarna är medelmåttiga jämfört med i Sverige. Det beror delvis på att det är för torrt. 

Många utlänningar har misslyckats med att öka skördarna för att man stirrat sig blind på jorden utan att ta hänsyn till klimatet, infrastrukturen, korruptionen mm. Så gott som alla storstilade svenska projekt för att driva jordbruk i Ryssland eller Ukraina har misslyckats.