Kvävegödsling är ingen förutsättning för kolinlagring i åkermark

Kvävegödsling förs ofta fram som en förutsättning för att binda in mer kol i åkermark. Detta används som argument mot ekologisk och regenerativt jordbruk (1). Men behovet av kvävegödsling för kolinlagring är inte alls uppenbart. Man kan inte ha ett konventionellt jordbrukssystem, uppbyggt kring tillgång på syntetisk kvävegödsel, ta bort kvävet och dra några generella slutsatser av detta. Jordbruk är komplexa system där man inte kan ändra bara en sak. I ett större perspektiv är användningen av kvävegödsel starkt kopplat till ett jordbrukssystem där kolhalterna i marken minskar snarare än ökar.  

 

Det är en vanlig och relativt vedertagen uppfattning att det finns ett positivt samband mellan tillförseln av växtnäring, i synnerhet kväve (N) och möjligheterna att lagra in kol i jorden, eller att öka mullhalten som vi sade förr innan allt skulle handla om klimatet (det finns många andra goda skäl att öka halten av det organiska materialet (=mull = kol) i jorden). Detta förklaras på två sätt. 1) Genom att öka tillförseln av kväve den totala fotosyntesen, vilket också betyder att det blir högre skörd men också mer skörderester, rötter och annat kolhaltigt material mm kvar efter skörden. 2) Det organiska materialet i jorden har en relativt snäv relation mellan de viktigaste byggstenarna kol, kväve, syre, väte, fosfor och svavel. Om man skall öka mängden organiskt material i jorden så duger det därför inte att bara tillföra kolhaltigt material utan man måste också tillföra motsvarande mängder av exempelvis kväve.

Nedan diskuterar jag båda dessa.

Utan tvekan är det så att tillförsel av kväve ökar skördarna. Det gör det genom att öka bladmassan och därigenom fotosyntesen. Fotosyntesen är i sin tur motorn för hela växten och i slutänden också ursprunget till allt det organiska material som finns i jordarna. Det antas allmänt att mer blad också ger mer rot och mer skörderester (halm osv). Men det verkar vara en alltför stor förenkling. Till att börja med har en stor del av skördeökningarna hos spannmålsslagen vete och majs skett genom att man med växtförädling omfördelat kolet i växten från rot och stjälk till den skördade varan. Enligt Fogelfors Vår mat var skördeindex (andelen kärna av total skörd) för vete i Sverige 0,35 1940 för att nå 0,50 1980. Den totala skörden av biomassa (halm + kärna) ovan jord har knappt ökat alls under 1900-talet.  Utöver det  har man genom kemisk bekämpning av ogräs minskat andelen ogräs till försumbart, vilket också leder till att en större andel av kolet går till skörden och mindre blir kvar på åkern.

Ökad tillförsel av kväve och bevattning har i försök visat sig ytterligare öka skördeindexet (dvs omfördelat kol från rot och strå till kärna). Försök med vete och majs i Schweiz visar att de standardberäkningar som finns för hur biomassan allokeras i växter byggt på skörd inte alltid stämmer och att odlingssättet påverkar detta kraftigt. I ekologisk odling allokerades 10 procent mer kol under jord än i konventionell odling medan ökade skördar genom ökad tillförsel av näring inte ökade de underjordiska delarna av växten. Danska försök visar att rotmassan i ekologisk odling av vete, korn, mellangrödor och ogräs(!) var väsentligt högre än i konventionell odling, upp till 70 % högre i vete.

Detta är särskilt viktigt eftersom senare tids forskning (exempelvis av Kätterer et al 2011 och Villarino et al 2021) pekar på att det är rotrester och rhizodeposition* som har störst potential att lagra in kol långsiktigt (jämfört med skörderester, halm osv).  Detta är också den mest sannolika förklaringen till att vallar och andra perenna växter bygger upp kolförråden jämfört med ettåriga växter, trots ungefär likvärdig nettoprimärproduktion. I slutänden kommer markens kolinlagring styras av mikroorganismer som dels omvandlar det organiska materialet och som, sannolikt ännu viktigare, lever direkt på rotexudat från växterna, något som kallas för liquid carbon pathway, eller microbial carbon pump). Den mikrobiella aktiviteten ökar i kväverika miljöer när kväverikt organisk material (eller kvävefattigt material tillsammans med mineralgödsel) bryts ner, vilket innebär att en större andel av tillförd kol omvandlas till mikrobiell biomassa. Detta leder å ena sidan till snabbare nedbrytning (minskat kolförråd) men samtidigt till ökad mikrobiell nekromassa. Sannolikt dominerar den ökade nedbrytningen, dvs totaleffekten av tillförsel av kväve utan samtidig tillförsel av kolhaltigt material leder till minskad kolinlagring.

 

En översiktsartikel av Poeplau baserad på försök från centrala och norra Europa kommer dock till slutsatsen att i vallodling finns det ett positivt samband mellan kvävegödsling och markens innehåll av organiskt material. Samtidigt visar andra försök motsatsen, exempelvis Sochorova 2016 där långvariga försök i Tyskland visade minskad mullhalt vid tillförsel av kvävegödsel och andra skördehöjande åtgärder. En kunskapssyntes av Bolinder m.fl. (2020) redovisar andra artiklar (bland annat Kätterer et al (2012) där tillförsel av 1kg N ökat kolmängden i jorden med 1-2 kg. Man pekar samtidigt på att förhållandena inte är linjära och att 0 N kontroll har begränsat värde som kontroll eftersom lantbrukare i praktisk odling kommer tillföra stallgödsel, odla kvävefixerande grödor eller på annat sätt tillföra kväve till jorden. Man visar också att andra metoder än kvävetillförsel att öka markens kolinnehåll har större betydelse.  

De långliggande mullhaltsförsöken på Ultuna visar att tillförsel av kväve utan organiskt material har givit en liten ökning av mullhalten och att tillförsel av organiskt material av olika slag men inget kväve har givit kraftig ökning av mullhalten. När både organiskt material och kvävegödsel tillförts har mullhalten ökat ytterligare (se mer nedan). Om utgångspunkten är ett odlingssystem som präglas av kvävesvält, vilket torde vara fallet i helt ogödslade långliggande försök där man bara bortför näring, är det mycket rimligt att anta att en viss kvävegödsling ger bättre växt och en viss ökad kolinlagring.

En annan syntes från 2021 hävdar att kvävegödsel har två sinsemellan motverkande effekter. Å ena sidan kan tillförsel av N stimulera nedbrytning av organiskt material och leder till minskade kolförråd. Å andra sidan ökar det primärproduktionen. Enligt en metaanalys minskade kolförråden med 10 % med tillförsel av kväve, medan enligt en annan ökade de med 3,5 %. Också denna artikel hävdar att ett antal andra jordbruksåtgärder har betydligt större och säkrare kolbindningspotential (andra grödor, diversifierade växtföljder, mellangrödor, ekologiskt jordbruk, reducerad jordbearbetning, och tillförsel av stallgödsel och kompost**).

Med ledning av resonemangen ovan förefaller det inte vara klarlagt att ökad tillförsel av kväve skulle leda till ökad kolinlagring eller att det skulle finnas ett allmänt orsakssamband mellan hög skörd och ökad kolinlagring.

*

Låt oss nu titta på den andra faktorn. Måste man tillföra en viss mängd kväve för att lagra in en viss mängd kol? Detta perspektiv har sitt ursprung i observationen att förhållandet mellan kol och kväve, kol-kvävekvoten (C:N-kvoten) i jordar är relativt stabil (runt 10) och att det därför är rimligt att anta, litet förenklat, att om man skall lagra in ett ton kol så måste man samtidigt tillföra 100 kg kväve. När man tittar närmare på frågan är det nog mer komplicerat än så.

C:N-kvoten är olika i olika typer av organiskt material och även i det organiska materialet. I växter kan C:N-kvoten variera väldigt mycket mellan olika växtslag, olika delar av växten, växtens ålder och tillgång på kväve. Mikroogranismer har en betydligt snävare spann för C:N-kvoten. Om huvuddelen av det mer långsiktigt inlagrade kolet utgörs av döda mikroorganismer, vilket senare tids forskning pekar på, ligger det nära tillhands att dessa också har en relativt snäv C:N-kvot. Å andra sidan varierar C:N kvoten mycket mellan olika bakterier och ännu mer mellan exempelvis bakterier och svampar (exempelvis mykkorhiza)- bakterier har mer än två gånger högre kvävehalt än svampar. Olika jordförhållanden, däribland tillgång på näringsämnen, resulterar i olika sammansättning av mikrolivet.  Högre C:N-kvot gynnar bakterier som bevarar kväve (minskar lustgasutsläppen), medan långvarig gödsling gynnar förekomsten av sådana som bidrar till kväveförluster. Mikroorganismerna i jorden är heller inte passiva utan kan, precis som växterna, på olika sätt påverka sina livsomständigheter.

Att man inte kan generalisera betydelsen av tendensen mot en viss C:N-kvot är uppenbart från det faktum att organiska jordar i globalt genomsnitt har nästan fem gånger högre C:N-kvot än mineraljordar (49 jämfört med 10) och att den också skiljer sig mycket mellan odlade jordar och betesmarker. Det mest uppenbara exemplet i Sverige på att kol kan lagras in med mycket låga insatser av kväve är förstås våra största kolförråd, torvmossarna, vilka har en C:N-kvot på runt 50. C:N-kvoten förändras också med större djup och påverkas då av geofysiska förhållanden. Eftersom det kol som finns på större djup är mer stabilt är det av stor betydelse.

De långliggande försöken på Ultuna visar också att man kan tillföra stora mängder torv under lång tid, utan gödsling, till åkerjordar och få kraftig ökning av mullhalten och en C:N-kvot i jorden närmare 20 jämfört med ungefär 10 för de led som kvävegödslats utan tillförsel av organiskt material och kontrolledet. Det är givetvis ett extremt exempel (utan praktisk betydelse för kolinlagringen eftersom kolet redan var lagrat i torvmossarna), men det belyser likväl att de stökiometriska begränsningarna inte kan vara avgörande för mullhaltsförändringar.

Sammantaget är resonemang om att man måste tillföra en viss mängd kväve för att lagra in en viss mängd kol alldeles för förenklade.

*

Vad har detta för praktisk betydelse?

Det finns ingen forskning som visar att det skulle vara meningsfullt att tillföra mer kvävegödsel än det som redan tillförs för skörden, för att binda kol, som därefter kan lagras in i jorden, om det överhuvudtaget sker. Redan nu tillförs vanligtvis ungefär dubbelt så mycket kväve jämfört med det som förs bort av skördarna. Den eventuella kolinlagringseffekten av kvävegödseln på 1-2 kg kol av 1kg kväve som diskuterats ovan visar att kväveeffektiviteten också för kolinlagring är låg. Det kan därför inte vara aktuellt att använda (ännu) mer kväve än det grödan egentligen behöver för att binda in kol. Detta gör att resonemangen om att tillförsel av kvävegödsel är positivt för kolinlagring egentligen inte är särskilt relevanta annat än i en större diskussion om kvävegödslingens vara eller inte vara.*** Men även där är det kvävegödselns betydelse för skördarna och odlingssystemens utformning som är helt avgörande.

Man kan inte isolera en faktor, som kvävegödslingen, i de komplicerad samspel som försiggår i jorden. Studier vid SLU visar att spannmålsgrödorna på sikt sänker jordens C:N-kvot, medan vallinslagen håller den stabil. Om vi höjer blicken och ser på systemnivå kan vi relativt enkelt se att under svenska förhållanden så resulterar de odlingssystem som är mest beroende av tillförd kvävegödsel, dvs växtodlingsgårdar utan djur, inte i ökad mullhalt utan i minskad mullhalt. På motsatt sätt är det på gårdar med hög andel vall som mullhalterna ökar (jag tror inte det finns någon forskning i Sverige som visar på skillnad i mullhaltsutveckling i vallar beroende på kvävegödsling). Utöver den mycket välkända symbiotiska kvävefixeringen som sker i baljväxternas rötter kan också mikroorganismer, under rätta förhållanden,  binda luftkväve om det är brist på kväve. Med största sannolikhet motverkas det av användningen av användningen av syntetiskt kväve.

 

1. För denna typ av resonemang, se exempelvis: Regenerative Agriculture: An agronomic perspective eller  Regenerative Agriculture: Good for Soil Health, but Limited Potential to Mitigate Climate Change

*Rhizodeposition: Organiska föreningar som tillförs marken via levande rötter under en viss tid, vanligtvis ett år, dvs. enskilda rötter som dör, rothår, rotceller som slits av när roten växer genom marken, samt glykoproteiner och polysackarider som rötterna utsöndrar som smörjmedel när de växter under rothår samt andra organiska signalsubstanser.

** Tillförsel av stallgödsel eller komposter av jordbruksprodukter/livsmedelsavfall kan anses normala. I en situation där de bara dumpas (vilket tyvärr är fallet i många länder) gör de självklart mer nytta genom återföring till åkern, men deras potential begränsas av jordbruksproduktionens omfattning. Även andra metoder som att odla andra grödor, mellangrödor och optimala växtföljder har begränsningar i sina tillämpningar både av praktiska skäl och av marknadsmässiga skäl (lantbrukare behöver ju få avsättning för sina produkter och har inte lyxen att designa sina odlingar enligt vad som teoretiskt sätt är ”bäst”).

*** En intressant diskussion med väldigt många olika perspektiv och parametrar att ta hänsyn till.

Blå dunster om grön tillväxt

Klimatomställningen diskuteras ofta som en teknikfråga. Det handlar om att byta ut fossilbilar mot elbilar, kol mot vindkraft och göra plast av biomassa, bara för att ta några exempel. Men dessa diskussioner missar vad omställningen leder till i förlängningen. Användningen av fossila bränslen har inneburit förändringar på i stort sett alla områden i samhället, från var vi bor till hur vi producerar. Globalisering, kapitalism, bilismen, bostäder, utbildning, pensionssystemen, ja till och med på hur vi ser på oss som människor i förhållande till resten av biosfären är i stora drag resultat av samhällets omvandling med kol och olja. 

Det är klart att vi kan tillverka fossilfri konstgödsel, elbilar och fossilfritt stål. Elbilen har mer än hundra år på nacken och den första kommersiella tillverkningen av konstgödsel i början på nittonhundratalet var fossilfri. Innan det svenska stålet blev beroende av importerat fossil stenkol tillverkades det med fossilfritt träkol.

Det är också helt klart att det finns en rad nackdelar med alla de tekniker som skall ersätta de fossila. Till och med den fina vattenkraften har stora nackdelar och protesterna mot vattenkraften var den första stora miljöprotesten i Sverige. Det är bra att dessa nackdelar lyfts fram och diskuteras, men inte som argument för fortsatt fossilanvändning. Även utan klimatskadorna är fossilekonomin dömd eftersom kostnaderna för utvinningen bara ökar i takt med att allt mer svåråtkomliga källor tas i anspråk. Vi måste istället fråga oss hur mycket energi samhället skall förbruka, för vad och varför.

Utöver de direkta nackdelarna med olika förnyelsebara energislag diskuteras knappt alls hur omställningen kommer att förändra samhället i stort. Först nu börjar man diskutera obalansen och svagheter i det svenska elsystemet. Oregelbundenhet och opålitlighet i elsystemet är ett stort problem för företag, utöver alla olägenheter (som tinad frys) de innebar för folk i allmänhet. Detta kan ses i Kalifornien där både hushåll och företag investerar stort i reservsystem, oftast dieseldrivna generatorer. I sin tur minskar detta utrymmet för investeringar i elnäten, vilket gör dem ännu känsligare för störningar.

Fossilfri konstgödsel kommer att vara 2-3 gånger dyrare än den fossila. Hur man bedriver lantbruk och de relativa priserna på olika lantbruksprodukter kommer då att förändras. Det kommer också leda till minskad specialisering i lantbruket och minskad global handel med livsmedmedelsprodukter. Dessa kommer i sin tur leda till betydligt större prisökningar än själva kostnaden för den fossilfria konstgödseln. För att klara livsmedelsförsörjningen kommer det att krävas återcirkulation av näringsämnen från stad till land, med ombyggda avloppssystem, sannolikt också att megastäder med 20 miljoner människor minskar sin befolkning.

Dessa två exempel tillsammans med kraftigt ökade kostnader för transporter ger en försmak av de kaskadeffekter som kommer att påverka samhället om vi tar klimatomställningen på allvar. Dessa effekter kommer oundvikligen att leda till kraftigt minskad konsumtion och obefintlig ekonomisk tillväxt. Så länge ekonomin har kunnat växa har bättre levnadsvillkor och fler leksaker hållit folk (relativt) nöjda. I stället för att slå i folk blå dunster om grön tillväxt behöver vi inleda en grundläggande omvandling till ett rättvist samhälle med ett mycket mindre ekologiskt fotavtryck. Omställningen kommer vare sig vi vill eller inte, men om vi agerar nu kan vi lättare påverka hur ett framtida hållbart samhälle kan se ut. Det kommer inte ge oss lika många prylar men kan ändå erbjuda ett tryggt och ett mer meningsfullt liv.

Gunnar Rundgren, författare och småbrukare

Ovanstående text var publicerad som en debattartikel i Svenska Dagbladet den 11 augusti. 

Ekologen Anders Sjölund drar i liknande trådar i en debattartikel i Dagens Nyheter 14 augusti: 

"I själva verket är klimatkrisen bara ett av flera symtom på en sjukdom. Massutdöende, vattenbrist, jordflykt, jordutarmning, antibiotika­resistens, viruspandemier osv i en aldrig sinande rad är också symtom på samma sjukdom. Att behandla klimatkrisen isolerat är att bota symtomen, inte sjukdomen."

...

"Att vidta åtgärder som enbart minskar koldioxidutsläpp till exempel genom att byta energislag från fossilt till förnybart kan möjligen lindra klimatpåverkan. Men det kommer definitivt inte att bota grundorsaken och kommer i slutändan visa sig vara en pyrrhusseger. Mänskligheten vandring ”på plankan” fortsätter och andra kriser fortsätter förvärras, förmodligen till och med accelererar."

Kan eko klara kvävet?

Tre nya forskningsartiklar* djupdyker i frågan om ekologisk odling kan föda världen med ett särskilt fokus på tillgången på kväve. Svaren är (tillspetsat) “ja”, “nej”, “ja, ekologiskt kan föda Europa men bara om man kraftigt minskar köttkonsumtionen”.

Låt mig först slå fast att det egentligen inte råder någon brist på mat i världen utan att jordbrukssystemet som helhet präglas av överskottsproduktion. Denna överskottsproduktion tar sig många olika uttryck, bland annat: 1) mat är billig, för billig. Vilket gör att lantbrukarnas inkomster är alldeles för låga och att massor av mat slängs, samtidigt som många äter alldeles för mycket. 2) Alltmer jordbruksgrödor används för annat än mat som bioenergi och industriråvaror, 3) stora mängder spannmål och soja används för att föda upp djur. Samtidigt är det nästan en miljard människor som har för litet att äta. Detta visar om något att svält inte handlar om bruttoproduktion av jordbruksprodukter utan om helt andra förhållanden, främst sociala. Återigen litet tillspetsat: europeiska kycklingproducenter har helt enkelt större köpkraft än fattiga människor som svälter. Men åter till frågan om ekologiskt kan föda världen. 

Artiklarnas utgångspunkt är att tillgången på kväve (som i konventionellt jordbruk framställs syntetiskt och tillförs som konstgödsel/handelsgödsel/mineralgödsel, kärt barn har många namn....) är en av de viktigaste faktorerna i det moderna jordbrukssystemet och att begränsningarna i kvävetillgången är den viktigaste enskilda faktorn som skiljer ekologiskt från konventionellt jordbruk.** Jag håller med om den utgångspunkten även om det i enskilda situationer (vissa grödor på vissa platser) finns andra faktorer som är lika viktiga, exempelvis problem med skadedjur eller svampsjukdomar.

All tre artiklar bygger på en analys av flödena av kväve. Det som skiljer dem åt är de antaganden, ingångsvärden och begränsningar man tillämpar. I den forskning som hävdar att det är omöjligt att föda världen med ekologiskt har man studerat situationen 2050, med en kraftigt ökad befolkning och ingen ökning av åkerarealen. Man har inte räknat med någon betydande ökning av den biologiska kvävefixeringen och heller inga återflöden av näringsämnen från livsmedelssystemet. Med sådana antaganden är resultatet rätt givet. 

I den andra artikeln som handlar om den globala matförsörjningen utgår man från dagens befolkning och tillåter en ökning av åkerarealen. Man antar att den biologiska kvävefixeringen ökar betydligt samtidigt som en relativt stor del av kvävet återförs från livsmedelssystemet. Man räknar med en kraftigt förbättrad kväveffektivitet i systemet, vilket tyvärr inte diskuteras i detalj i artikeln.

Den tredje artikeln, som har ett europeiskt perspektiv, har redan som utgångspunkt att jordbruksmarken inte får öka samt att kosten skall förändras med, framför allt, en kraftigt minskad köttkonsumtion. De förutsätter en betydande återföring av näringsämnen, däremot räknar man med en kraftigt minskad mängd foder från betesmark, av skäl som inte förklaras.

Artiklarna visar just att det avgörande för resultatet är vilka data man matar in och vilka antaganden och begränsningar som är förutsättningar för beräkningarna. Det är egentligen dem man skall diskutera snarare än resultaten.

Vad händer om? är en väldigt mänsklig fråga. Tidigare ställdes frågan mest i kulturella och sociala sammanhang. Med ökad datakraft kan man dock göra alltmer sofistikerade modeller, modeller som ibland diskuteras som om de vore verkligheten, eller i alla fall bevis för det ena eller det andra. Men jordbruket och livsmedelssystemen är alldeles för komplexa för att dra alltför långtgående slutsatser av modellernas resultat. De tre studierna åskådliggör detta väl. Tillgång på i det närmaste obegränsad tillgång på kväve har förvandlat jordbruket enormt och är en förutsättning för den höga urbaniseringsgraden, den extrema specialiseringen i jordbruket, de brutna kretsloppen och den internationella handeln. Det är självklart att man inte kan ta det systemet och bara utesluta kvävet utan att det käpprakt åt helvete. Att man inte kan ändra bara en sak är en grundläggande princip i alla dynamiska system.

Trots sina olika slutsatser och utgångspunkter visar egentligen alla tre artiklarna samma sak: ett ekologiskt livsmedelssystem kräver och leder till avsevärda förändringar hela vägen från produktion till konsumtion. Viktiga förändringar i systemet är:

• Återcirkulation av alla former av avfallsprodukter, inklusive den mänskliga avföringen.
• Minskat svinn av livsmedel.
• Minskade förluster av kväve i systemet.
• Integration av djurhållning och växtodling (dvs att de sker på samma gårdar eller i ett gemensamt produktionssystem).
• Betydande användning av permanenta betesmarker.
• Ökad biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter (dessa är inte bara ärtor och bönor för human konsumtion utan också klöver och lucern med flera foderväxter) och andra kvävefixerande växter, inklusive träd i skogsträdgårdar, agroforestry och betesmarker.
• En anpassning av kosten till det som fungerar bra i en lokal ekologisk produktion. Tanken på en global kost är inte kompatibel med en ekologiskt väl anpassad kost. I Sverige bygger en sådan kost på en betydande andel av mat (mjölkprodukter och köttprodukter) från de idisslande djuren (får, getter kor), mindre vegetabilisk olja, mer baljväxter, mindre kyckling och griskött, en kraftigt förändrad konsumtion av frukt och grönt från exotiska importerade produkter till grövre grönsaker och rotfrukter. Att produktionen är lokal är en del av förutsättningen för ett ekologiskt matsystem eftersom det är en förutsättning för att minska förlusterna av näringsämnen och sluta kretsloppen. Handeln med livsmedel och foder behöver därför minska kraftigt. Detta kräver i sin tur att den ohållbara urbaniseringen också behöver vridas tillbaks från megastäder på 20 miljoner invånare till huvudsakligen mindre samhällen i samklang med en omgivande landsbygd. 
  

Vad finns där på andra sidan?

Resonemangen visar återigen hur komplext matsystemet är och att man inte kan ändra bara en faktor. Det visar också varför matproduktion och konsumtion också i framtiden kommer att vara bland de allra viktigaste faktorerna för hur samhället i stort utformas, på samma sätt som det varit under hela mänsklighetens historia.

 

* De tre artiklarna är:

Reshaping the European agro-food system and closing its nitrogen cycle: The potential of combining dietary change, agroecology, and circularity, publicerad i One Earth;

Agroecological measures and circular economy strategies to ensure sufficient nitrogen for sustainable farming, i Global Environmental Change; och

Global option space for organic agriculture is delimited by nitrogen availability i Nature food,

I en artikel på engelska redogör jag mer ingående för de tre artiklarna.

 

** I viss utsträckning har det ekologiska jordbruket gjort sig beroende av “import” av kväve från konventionellt jordbruk exempelvis genom inköp av djurgödsel och diverse slaktrester från det konventionella livsmedelssystemet. Detta förs ofta fram som en grundläggande kritik från det konventionella jordbruket. Det saknas en grundlig analys av detta men samtidigt finns det också strömmar av näringsämnen från det ekologiska till det konventionella jordbruket, exempelvis säljs många ekologiska kalvar till konventionella lantbruk. I ännu högre utsträckning finns det stora flöden av biprodukter från livsmedelssystemen som aldrig når tillbaks till de ekologiska gårdarna som ekologisk gödsel. Det gäller näringsämnena i avloppssystemen och de stora mängder näringsämnen som finns i exempelvis slaktbiprodukter och rester från kvarnar, etanoltillverkning med mera. Där går det in stora mängder näringsämnen som inte förs tillbaks som ekologisk näring eftersom man inte håller isär strömmarna.