Konsumenten som syndabock

Vi översköljs av budskap om att maten vi äter orsakar stora problem för miljön eller för befolkningen där den produceras.

Expansionen av sojabönsodlingen för foder har skett på bekostnad av skogen i Amazonas. Skog bränns i Indonesien för att etablera palmoljeplantager vilket hotar unika arter och bidrar till växthuseffekten. Kakao skördas av barnslavar i Elfenbenskusten medan odlingar av mandel förbrukar enorma mängder vatten i det torkdrabbade Kalifornien. För någon månad sedan gick larmet om hur odlingen av avokado i Mexiko förstör miljön och som grädde på moset fick vi veta att handeln kontrolleras av knarkkarteller.

I alla dessa fall förväntas “vi”, konsumenterna, ta ansvar genom att avstå från dessa produkter. Men det argumentet missar hur jordbruket,livsmedelsindustrin, handeln och vad som landar på våra tallrikar hänger ihop. Några exempel som belyser detta är: Europas bönder kunde odla proteinfoder till djuren, men istället importerar de soja från Brasilien — samtidigt som stora arealer åker och betesmark i Europa lämnats för fäfot. Orsaken är helt enkelt att soja är billigare. Det handlar också om att regnskogarnas nytta är kollektiv, medan det är enskilda företag som tjänar pengar på odlingen.

Kaliforniens vatten pumpas slut för odling av mandlar, isbergssallad, vin, djurfoder eller någon av de hundra andra viktiga jordbruksprodukterna från Kalifornien.Det är inte konsumtionen av den utpekade syndagrödan som är orsaken till vattenbrist i Kalifornien utan överexploatering och marknadsekonomi i kombination med privatisering av vattenrätter. Detta leder också till att vissa bönder väljer att sluta odla helt och säljer vattenrätterna till en golfbana eller till ett solkraftverk.

Det är populärt att hävda att vår livsmedelsförsörjning skall skötas av ”den fria marknaden” som om det vore en objektiv kraft fri från värderingar och maktrelationer och att bara man låter den verka utan störande politik kommer allt ordna sig till det bästa. Men som exemplen ovan visar är det som är lönsamt för de enskilda aktörerna ofta inte alls lönsamt för samhället. Beräkningar från bland andra FN:s jordbruksorganisation, FAO, tyder på att miljökostnaderna för det moderna jordbruket kan vara långt större än hela produktvärdet.

Att lägga huvudansvaret för miljöförstöring på konsumenterna tillskriver oss makt som vi inte har. Ansvaret är självklart mycket större hos dem som producerar och säljer dessa varor och hos regeringarna där produktionen sker. Men framför allt är många av problemen en effekt just av marknadens drivkrafter, konkurrens och vinstintresse.

Marknadsideologin bygger också på att jordbruk är som vilken annan industriproduktion och att mat är som viken annan vara som helst. Men jordbruk är vårt viktigaste verktyg för naturresursförvaltning och mat är mycket mer än konsumtion av varumärken. Detta borde vara utgångspunkt för den kommande livmedelsstrategin och inte det ensidiga fokus på konkurrenskraft, frihandel och en skenbar konsumentmakt som dominerar idag.

Publicerad under rubriken "Lägg inte över ansvaret på konsumenterna" på SvT Opinion 12 oktober 2016. 

Kejsarens nya hållbarhet?

Jag gjorde ett mindre jobb om att ta reda på hur hållbarhet definieras i olika dokument. Jag slogs av att ekonomisk hållbarhet som ju trots allt är det som dominerar politiken och verkligheten verkar helt sakna vedertagna definitioner, annat än att betyda "lönsam" eller "långsiktigt konkurrenskraftig" i samband med företag. Och det verkar betyda "tillväxt" för samhällen (trots att vi alla vet att fortsatt exponentiell tillväxt är en omöjlighet).


Flertalet definitioner av social hållbarhet var helt individcentrerade, dvs de diskuterade mänskliga rättigheter och liknande. Det är förvisso relevant, men utan ett fungerande samhälle finns det inga mänskliga rättigheter alls, eftersom det är samhället som garanterar dem och inte individen. För alla som varit i samhällen med brist på tillit och brist på fungerande institutioner är det uppenbart att social hållbarhet har fler dimensioner än individens rättigheter.

Det finns för övrigt ingen ekonomisk hållbarhet utan social hållbarhet heller, eftersom hela vårt ekonomiska system bara är en utväxt på samhällskroppen och ekonomin är helt beroende av sociala institutioner som pengar, äganderätt, kontraktsrätt, handelsavtal, arbetsrätt osv. 

Med tanke på hur hållbarhetsbegreppet används i stort sett varenda policydokument är det anmärkningsvärt hur lite genomtänkt det är. 

(det finns givetvis mycket mer att säga på ämnet hållbarhet, det här är bara en ögonblicksurladdning av tankar som dök upp i samband med ett jobb). 

Handel är bra, men mer handel är inte bättre

Globalisering har i praktiken blivit liktydigt med ökad handel och då inte bara i form av en ökande ström av varor och tjänster, utan även en mental förändring, en tro på att ökad handel ska lösa en rad olika frågor som tidigare var politikens uppgift. Men dagens handel skapar också en rad nya problem som någon måste ta hand om.

Det är exporten som är lösningen. Får man bara igång en omfattande export av kött så kommer lantbruket och även landsbygden att leva upp och inkomstklyftorna att minska. Det här påståendet hör vi många gånger under vår resa i Mongoliet, men vi kunde ha befunnit i nästan vilket annat land som helst. Sverige till exempel. När landsbygdsministern har ägnat dryga året åt att försöka formulera en ny, långsiktig strategi för vår matproduktion är det tydligt att en ökad export ses som räddaren av svenskt lantbruk. Tron på politiken har bytts ut mot tron på handeln, men vem ska köpa om alla bara vill sälja?

I frihandelns tidevarv har handeln ömsat skepnad. Länge var handel ett viktigt verktyg för ekologisk anpassning till platsen. Att kunna köpa salt gjorde det möjligt för oss nordbor att överhuvudtaget bosätta oss här. Skogs- och bergsbönder kunde köpa spannmål från bönderna i dalgångarna och behövde inte börja odla på den ofta känsliga och dåligt lämpade marken. Den marken passade bättre för att föda upp betande djur som de kunde sälja till sina växtodlande kollegor. Enkelt uttryckt var den mesta handeln länge ett verktyg för att få tag på de varor som av olika anledningar inte fanns eller lämpade sig att producera på platsen man levde. 

Idag styrs dock handeln av ekonomi snarare än av ekologin och orsakar istället allt oftare miljöproblem. Importen av soja som foder till våra lantbruksdjur är ett tydligt sådant exempel. Vi skulle själva kunna odla proteinfoder, men väljer att importera för att det är billigare och skapar därmed en rad olika miljöproblem i länder som Brasilien. Soja, vete, majs och palmolja har blivit stora volymprodukter på världsmarknaden, inte därför att importländerna inte kan producera dessa eller likvärdiga livsmedel själva, utan därför att de har varit lätta för det industriella jordbruket att producera i stora kvantiteter, till ett lågt pris och som lämpar sig utmärkt att skeppa jorden runt. Det är alltså andra mekanismer som styr handeln i dag än tidigare. 

Handeln är uråldrig, men kommersialiseringen av jordbruket har varit en långsam process. Kolonialiseringen gav visserligen handeln en skjuts framåt (det var i stor utsträckning handeln som drev kolonialiseringen) där kryddor och socker var viktiga handelsvaror. Dessutom utgjorde kolonierna betydande marknader för kolonialländernas framväxande industrier. Spannmål blev dock ingen handelsvara i Asien förrän under den senare delen av 1800-talet^[i] och så sent som 1936 var det mindre än en tredjedel av spannmålen i Kina som omsattes via en marknad.^[ii] I Sverige konsumerades fortfarande 1950 hela 40 procent av mjölken på gårdarna eller såldes direkt.^[iii]
 

Den kraftiga ökningen (det finns tecken på att ökningen nu stannat av, men det är för tidigt att säga om det är en tillfällig svacka eller ett trendbrott) av den internationella handeln har drivits av urbanisering, framväxt av marknadsekonomin och ett allt effektivare och finmaskigare transportsystem, byggt på fossila bränslen. 

Den globala handeln med jordbruksprodukter har växt kraftigt under de senaste decennierna. Mellan 1986 och 2009 ökade den internationella handeln med mat från 15 procent till 23 procent. Hälften av världens livsmedelshandel domineras av enbart fem länder - USA, Brasilien, Argentina, Indonesien och Frankrike. Bara en fjärdedel av den globala mathandeln består av varor som inte kan produceras av importlandet självt. 

Transportcontainern, som slog igenom för cirka 50 år sedan, öppnade för storskalig transport av livsmedel som tidigare hade ansetts för dyra att frakta över världshaven, som färdigmat, kex, ketchup, müsli med mera. Effektivare transporter och det faktum att livsmedelsföretagen ofta har större vinst på förädlade livsmedel än jordbruksråvaror, har gett förädlade livsmedlen en viktigare roll.^[iv] Handeln med buteljerat vatten, läsk och öl är idag exempelvis lika stor som handeln med palmolja och dubbelt så stor som bananhandeln.

I stället för att bidra till en ekologisk anpassning, ger handeln ibland helt motsatta effekter. Den driver nedläggning av åkermark i vissa länder/regioner och skövling av regnskogar och etablering av enorma monokulturer på andra platser. Handel är ofta ett sätt för de rika nationerna att kunna upprätthålla en resurskrävande livsstil medan miljöeffekterna hamnar i andra länder. Fattiga länder blir mottagare av giftigt avfall, hugger ner sin regnskog eller förgiftar sin befolkning med bekämpningsmedel. 

Enligt marknadsteorierna skall handel leda till en effektivare användning av resurserna; att mat produceras i länder som har bättre jordar och klimat för att exporteras till länder med sämre förhållanden. Men forskning visar att den bilden inte alltid är korrekt — det exporteras till exempel mat från områden med vattenbrist till länder där det finns gott om vatten.[v] En femtedel av USA:s mjölkor finns till exempel i det torkdrabbade Kalifornien som också står för 40 procent av USA:s export av mjölkprodukter. 

Enligt teorierna ska fattiga länder vara konkurrenskraftiga i verksamheter som kräver mycket arbete och har låga behov av kapital. Historiskt sett var jordbruket en sådan näring, men dagens jordbruk, i alla fall i de rika länderna, karaktäriseras av liten användning av arbete och mycket stort behov av kapital. Mekaniseringen har krossat de komparativa fördelarna för fattiga länder och fattiga bönder. Detta syns med all tydlighet i handelsstatistiken. I början av 1960-talet hade utvecklingsländerna ett överskott i handeln med jordbruksprodukter på 7 miljarder dollar, medan de hade ett underskott på 20 miljarder dollar vid tusenårsskiftet.^{[vi] [vii]} Även kalorierna flödar åt andra hållet. I slutet av 1960-talet var de flesta utvecklingsländer självförsörjande på mat, medan många hade blivit nettoimportörer 2009. Afrika söder om Sahara gick från ett kaloriöverskott på 14 procent till ett underskott på 13 procent under denna period.^[viii]

Handeln skulle kunna stärka livsmedelsförsörjningen, både för fattiga och rika länder. Det är bland annat den politiska idén som Sverige lever efter sedan EU-inträdet, då bland annat självförsörjningsmålet, som varit en viktig del i det svenska försvaret, togs bort. Teorin är dock inte alltid det samma som praktiken, matimporten kan i själva verket slå ut ett lands produktionsförmåga. Sverige producerar endast hälften av det nötkött som konsumeras, vilket inte beror på att vi saknar mark och vatten för att föda upp kor. Tvärtom, vi har låtit mer än en miljon hektar betesmark och lika mycket åker omvandlas till skog sedan slutet på artonhundratalet.^[ix] Precis som i fallet med sojan, importerar vi nötkött för att någon annan kan producera det billigare. 

Mexiko är ett annat exempel. Trots att landet har god tillgång på mark och vatten motsvarar nettoimporten av mat idag cirka 1 800 kalorier per person och dag. I stort är det en effekt av frihandelsavtalet NAFTA mellan Kanada, Mexiko och USA. Förvisso har Mexikos export av frukt och grönsaker ökat kraftigt, men importen av mexikanernas stapelföda majs har ökat långt mer.

Handeln har inte bara vinnare, utan också många förlorare. I många länder ser boskapsskötande pastoralister hur importerad kyckling tar över marknaden och driver ner priset på deras getter och får. När Arla exporterar mjölkpulver till Senegal, hjälper det svenska bönder att sälja ett överskott och det ger vissa välbeställda grupper i Senegal ökad tillgång till mjölkprotein, men det underminerar samtidigt både den traditionella herdeekonomin och framväxten av en inhemsk mejeriindustri. Att de rika ländernas jordbruk får omfattande statliga stöd och stundtals exportbidrag gör inte saken bättre. 

Tittar vi globalt ser vi att trots den snabbt ökande handeln, går närmare en miljard människor hungriga till sängs varje dag. Det beror inte på att det produceras för lite mat, tvärtom finns det ett globalt överskott på kalorier, utan på att fattiga länder och fattiga människor inte har pengar att köpa mat för. Livsmedelsosäkerheten verkar öka och vi ser det tydligast när länder som Kina och Saudiarabien ägnar sig åt olika former av ”landgrabbing” för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. De verkar helt enkelt inte lita på att handeln ska lösa deras matförsörjning. I Sverige har som sagt frågan om livsmedelstrygghet och självförsörjning länge varit en icke-fråga, något som ska lösas via handel inom EU. Inte ens försvaret lagrar längre några livsmedel och i många fall har man till och med lagt ut själva tillagningen på entreprenad. Den allra senaste tiden har bland annat Civilförsvarsförbundet pekat på den ökande sårbarhet och på att Sverige vid en kris bara klarar sig några dagar innan mathyllorna och centrallagren av livsmedel är tömda. 

Internationaliseringen av marknaden kan ha stora återverkningar även i de fall då själva handeln är blygsam. Den globala handeln med mjölk motsvarar endast nio procent av världsproduktionen, likväl påverkas de flesta länders mjölkmarknad av de auktioner, Global Dairy Trade, som hålls på Nya Zeeland. Nya Zeeland producerar endast två procent av världens mjölk, men nästan all mjölk exporteras, vilket ger landet en tredjedel av världshandeln med mjölkprodukter. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver (samtidigt som utländsk ost hade tagit halva försäljningen i Sverige). Arlas mjölkpris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får för sin torrmjölk på auktionerna. Det är således inte de svenska konsumenternas betalningsvilja för mjölken som avgör vilket pris bönderna får, utan världsmarknadspriset på mjölkpulver.

Idag är bönderna integrerade i globala marknader inte bara för det de säljer utan också för nästan allt de behöver, från utsäde, plastdunkar och diesel till konstgödsel. Till och med det enklaste jordbruksredskapen i Östafrika, som hackorna, är importerade från Indien eller Kina. Användningen av externa insatsmedel, särskilt maskiner, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, har ökat kraftigt. Allt detta kräver kapital för investeringar och för att betala räntor på lån. Detta har förvandlat jordbruket till en av de mest kapitalintensiva sektorerna. En arbetsplats i det svenska jordbruket kostar betydligt mer än en arbetsplats i bilindustrin. Kapitalförsörjningen ses nu som ett av de största problemen för svenskt jordbruk och det finns förslag om att släppa på förbudet för aktiebolag att köpa jordbruksmark, som ett sätt att lösa detta. Det är uppenbart att de fattiga ländernas jordbrukare har mycket svårt att hänga med i denna utveckling, vilket gör att det mestadels är stora agri-businessföretag som driver, och tjänar på, exportproduktionen. 

Med en öppen världsmarknad blir det svårt att genomföra förbättringar för miljön, djuromsorgen eller arbetsvillkoren lokalt, eftersom det inte är de kvalitéerna som man konkurrerar med, utan ett lågt pris. Detta bevisas i svensk jordbrukspolitisk debatt så gott som dagligen. Svenska bönder kräver att Sverige skall godkänna alla bekämpningsmedel som är godkända i andra EU-länder och EUs lantbruksorganisation Copa & Cogeca motiverar fortsatt godkännande för att använda bekämpningsmedel glyfosat (mest känt under varumärket Roundup) med att det annars skulle innebära en stor konkurrensnackdel gentemot omvärlden. Det blir också allt svårare för oss alla att se effekterna av vår konsumtion (Se artikeln ”Vi leder av ekologisk analfabetism”, Tiden nr 2.)

Även livsmedelsindustrin förändras snabbt av globaliseringen och kopplingen mellan platsen och produkterna har nästan helt kapats. Ett fåtal fabriker producerar ingredienser och färdiga produkter åt de stora livsmedelsföretagen vilket gjorde att ett parti rumänskt hästkött kunde finnas i lasagne i större delen av Europa eller att fiskpinnar kan göras av norsk fisk som rensas i Kina och paneras i Frankrike. Nyligen beslutade Findus att lägga ned produktionen av frysta ärtor i Bjuv, detta trots att både råvaruproduktionen och själva fabriken producerade utmärkta ärtor som exporterades i stor skala. Det var helt enkelt lite billigare för Findus att koncentrera produktionen till färre fabriker närmare marknaden.  

Livsmedelskonsumtionen har självklart påverkats av denna ökade handel. Utbudet har ökat kraftigt och priserna på mat har sjunkit under lång tid, men samtidigt har den globala kosten likriktats allt mer och produktionen koncentrerats till allt större företag. Endast tio företag stod 2011 för 28 procent av den globala livsmedelsförsäljningen.[x]  Trots ett stort antal produkter på hyllorna är våra riktiga valmöjligheter begränsade.  Handel och kanske särskilt handel med mat har varit ett sätt att lära känna andra kulturer och få nya influenser. Inte minst var forna tiders handelsmän människor som genom sina reseberättelser kunde vidga vyerna. En stor del av dagens mathandel har anonyma avsändare i alla led. Visserligen har de flesta av våra mataffärer en ”exotisk hylla” där vi kan hitta matvaror från andra kulturer, men merparten av den importerade maten kommer från globala jättar och är producerad enligt konceptet – one size fits all! 

Handelns effekt på klimatet och miljön avfärdas ofta med argumentet att transporterna står för en liten del av en produkts miljöpåverkan, särskilt vid båtfrakt. Men detta begränsade synsätt bortser från att handeln också kräver en mycket omfattande infrastruktur i form av transportsystem, klimatreglering som kyl och frys, försäkringar, emballage och förpackningar, dvs hela det system som gör handeln möjlig. Internationell handel är med det synsättet en del av ett mycket resurskrävande livsmedelssystem. 

De långtgående effekterna av den ökande handeln diskuteras sällan. I stället hamnar diskussionen ofta om detaljer som hormonuppfödda kor, klordoppade kycklingar eller överanvändning av antibiotika, som i fallet med diskussionen om det transatlantiska handelsavtalet TTIP. Frihandeln är så självklar att den inte ens ska diskuteras, säger den nya handels- och EU-ministern Ann Linde och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht avfärdar alla förslag till politiska åtgärder för att lösa mjölkkrisen med att de är ”marknadsstörande”. Det är inte enkelt att utforma en bra handelspolitik på jordbruks- och matområdet, men att vi har politiker i ledande ställning som inte ens vill diskutera frågan utan belägger den med intellektuell munkavle, är allvarligt. Det är också ett verklighetsfrånvänt synsätt eftersom inga länder tillämpar frihandeln fullt ut för jordbruket och all politik i viss mening är ”marknadsstörande”.  

Dagens globala handel orsakar en rad olika negativa effekter. Handelspolitiken på mat och jordbruksområdet borde inriktas på livsmedelstrygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt beakta jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser, snarare än att ge oss billig mat.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Publicerad i Tiden 3 oktober 2016, under rubriken "Mat skall inte bara vara billig".

---

[i]               Clingingsmith, D. och J. G. Williamson 2005, Mughal Decline, Climate Change, and Britain”s Industrial Ascent: An integrated perspective on India”s 18th and 19th Century deindustrialization National Bureau of Economic Research.

[ii]               Inglis, D. och D. Giimlin (red.) 2009, The Globalization of Food Berg.

[iii]              Jordbruksverket 2011, Jordbruket i siffror.

[iv]              Fabiosa, J. F. 2011, “Globalization and food consumption” i J. L. Lusk, J. Roosen and J. Shogren (Eds) The Oxford Handbook of The Economics of Food Consumption and Policy. Oxford, Oxford Handbooks in Economics. Min översättning.

[v]               Macdonald, G.K., et al 2015, ”Rethinking agriculture trade relationships in an era of globalization”, BioScience XX:1-15.

[vi]              Regmi, A. och M. Gehlhar (red.) 2005, “New Directions in Global Food Markets”, USDA Agriculture Information Bulletin Number 794.

[vii]             FAO 2007, The State of Food and Agriculture 2007, Food and Agriculture Organization of the United Nations.

[viii]             FAO 2012, Statistical Yearbook 2012. FAO Statistics Division Metalink: P2.HUN.FAO.TFS.SSCAL, p. 165

[ix]              Jordbruksverket 2011, Jordbruket i siffror.

[x] ”Agropoly. A handful of corporations control world food production.” Eco Nexus. Berne Deklaration.

Den stora ätstörningen på Bokmässan

Jag hade möjlighet att prata fem gånger om min senaste bok på Bokmässan i Göteborg, det var roligt - men svårt - att försöka plocka fram det viktigaste i en bok på 400 sidor. Du kan se ett av framträdandena på Internationella torget här.



Boken ges ut av Ordfront förlag och finns att köpa i bokhandeln och på nätet.

Om du vill vara bland de första att läsa den, och få den signerad så får du komma till Sunnansjö Gård och evenemanget Mat & Människor 25 september.

Den ruttna avokadon

I en artikel i the Guardian kan man  läsa att odlingen av avokado orsakar avskogning, använder kopiösa mängder vatten (värre än de beryktade mandlarna) och bekämpningsmedel. Som grädde på moset får vi veta att handeln kontrolleras av knark-karteller. Det är mycket möjligt att det som skrivs i artikeln är korrekt.

Men visar inte alla dessa larm om grödor att det är hur man odlar och hur vårt globala livsmedelssystem fungerar som är roten till problemet och inte grödan eller djuren, oavsett om vi pratar mandlar, cashewnötter, torsk, kor, soja, avokado, gummi, bomull eller oljepalm?Jag utvecklade det resonemanget i artikeln: Titta bortom gårdsgrinden - del II.  Och i boken Den stora ätstörningen som kommer ut i dagarna.

Den stora ätstörningen: Maten, makten, miljön

De flesta människor i den industrialiserade och urbaniserade världen äter nästan ingenting som produceras i deras närhet och ännu mindre av någon de känner. Konsumtionen har ingen direkt koppling till det lokala jordbruket och livsmedelsindustrin är organiserad på samma sätt som annan modern industri, där komponenterna levereras från hela jordklotet för att sättas ihop till en Findus pizza, en McDonald's hamburgare eller en GB-glass. 

Under större delen av mänsklighetens utveckling har folk ätit det som har funnits tillgängligt lokalt och vilka metoder för livsmedelsförädling som har använts har i sin tur påverkats av lokala förhållanden. Tillgången på bränsle och fett har också påverkat vilken typ av matlagning som dominerat. På så sätt har folks matvanor varit ekologiskt anpassade och någorlunda i samklang med jordbruket och naturen där de bott. 

Men numera formas våra matvanor av ekonomin snarare än av ekologin. Det moderna livsmedelssystemet rör sig på samma gång mot enformighet och mångfald. Samtidigt som globaliseringen ger många människor tillgång till fler sorters mat än tidigare, minskar skillnaderna mellan vad folk äter i olika delar av världen. Vi får höra att det är våra val som konsumenter som styr hur livsmedelsproduktionen ser ut, men innan vi kan välja har de viktigaste valen redan gjorts av de olika aktörerna i livsmedelskedjan. Mångfalden i hyllorna är illusorisk; vi duperas lätt av de starka färgerna och fina bilderna i annonser och på förpackningar. De flesta varor produceras av en handfull företag av ett fåtal råvaror – främst palmolja, vete, soja, majs och socker - som köps från några få geografiska områden. 

Jordbruket drivs på ett sätt som överskrider flera gränser för en hållbar utveckling. Användning av kväve- och fosforgödsel har rubbat viktiga balanser i biosfären. Vårt livsmedelssystem orsakar runt en tredjedel av de mänskliga växthusgasutsläppen och jordbruket är den viktigaste orsaken till förlusten av biologisk mångfald. Uttaget av vatten överskrider i många delar av världen det som årligen återskapas. Bekämpningsmedel orsakar stor förlust av biologisk mångfald och hundratusentals dödsfall bland bönder och lantarbetare — ingen vet hur de påverkar vår hälsa i stort. 

Mat är billig, för billig, därför att vi låter någon annan – naturen, djuren, andra människor, kommande generationer, skattebetalare – betala för klimatförändringar, för förlust av biologisk mångfald, för djurens lidande, för övergödning, för nitrat och bekämpningsmedel i våra grundvatten eller till och med för förlust av både vatten och jord. Utrotningen av arter och växthusgasutsläpp är inte inkluderat i priset på kycklingbröstet eller fläskkotletten. Och så länge det inte är det, så är det mer lönsamt för bonden att använda stora mängder konstgödsel än att odla ekologiskt. 

Diskussionerna om mat och jordbruk handlar ofta om de tekniska aspekterna, som användning av genmodifierade organismer och konstgödsel och dess fördelar eller nackdelar. Eller så debatteras miljö och hälsoeffekter av vår kost och vilka val konsumenterna skall göra. Men dessa diskussioner missar oftast att vårt livsmedelssystem är ett socioekonomiskt system och behöver ses och förstås som ett sådant.  

Tre starka drivkrafter — megatrender — har format vårt livsmedelssystem under de senaste århundradena:

1) Kommersialiseringen av hela livsmedelssystemet.

2) Användningen av fossil energi och tillämpad teknik, i form av maskiner eller konstgödsel, för att ersätta levande arbete och processer.

3) Befolkningsökning och urbanisering.

Dessa tre megatrender är ömsesidigt förstärkande; på egen hand skulle ingen av dem resultera i de förändringar som vi kan se i dag. Mekaniseringen av jordbruket har lett till att andelen av befolkningen som arbetar i jordbruket har kunnat minska kraftigt och frigjorts för jobb i industri och service. Detta har i sin tur skapat behov av ett storskaligt och flexibelt matdistributionssystem i form av en marknad. Konkurrensen på marknaden driver i sin tur bönderna att ständigt rationalisera och specialisera sig. Och hela systemet drivs av fossila bränslen. 

Marknaden har blivit dirigenten för hela livsmedelssystemet från jord till bord. Men kommersialiseringen av jordbruket får oss att se marken, vattnet och naturen som privat egendom och livet, växterna och djuren som handelsvaror. Marknadssignalerna tar inte hänsyn till ekosystemens hälsa, till arter som hotas av utrotning, till föroreningar eller växthusgasutsläpp. Inte heller till känslorna hos de djur som lider i vår tjänst. 

Jordbruket dominerar mer än hälften av jordytan och en ännu större del av den biologiska primärproduktionen. Hur vi odlar har därför en avgörande påverkan på planetens ekosystem. De mänskliga jordbrukssystemen måste ses som planetära ekosystem. Det finns emellertid inget skäl att tro att marknader är bra instrument för att reglera vårt förhållande till rosen, örnen eller vattnet i oceanen eller planetens klimat. Den globala marknaden har inte ens lyckats med den mest primära uppgiften att förse alla med mat. Trots ett överflöd av mat och jordbruksprodukter går närmare en miljard människor hungriga till sängs medan lika många äter alldeles för mycket. 

Först om vi ser på naturen och jordbruket som kollektiva nyttigheter kan ekosystemtjänster och matproduktion hanteras och balanseras inom samma ramar. Det låter kanske revolutionärt, men även idag har vi insett att många sidor av maten och jordbruket inte kan lämnas åt marknaden att bestämma över. Regleringar och jordbruksstöd kan ofta ifrågasättas, ändå finns de där av en orsak; för att den fria marknaden inte fungerar. Eller rättare sagt, den fungerar som den skall, men vi gillar inte resultaten.

—

I Den stora ätstörningen diskuterar jag också framtiden och alternativen. Vi behöver tänka på mat som en rättighet och som en social och kulturell uttrycksform snarare än som varor, och vi behöver se jordbruk som ett sätt att sköta det mänskliga landskapet och slutligen hela planeten. Vi behöver skapa nya relationer i livsmedelssystemet —baserade på att mat och jordbruk är gemensamma angelägenheter. 

Politisk aktion av många slag behövs. Det handlar om att begränsa skadan av det nuvarande systemet, som till exempel att förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller begränsa handeln. Det handlar också om att stödja utvecklingen av alternativ. Det kan vara att omfördela forskningsmedel från industrijordbruk till ett regenerativt (återskapande) jordbruk, att revidera skattesystemet för att locka fler människor att arbeta med jordbruk eller att stödja nya former av ekonomiska relationer och institutioner. 

Det finns goda möjligheter att producera mer och bättre mat med ekologiskt jordbruk och en mer hantverksmässig livsmedelsförädling. Men det kommer också att kräva att fler människor deltar i matproduktionen samt att produktion och konsumtion anpassas till de lokala förhållandena. Detta påverkar i sin tur hur många människor som kan producera bilar och iPhones eller servera oss kaffe. I det stora hela tror jag ändå att en sådan förändring är bra för samhället, kulturen och naturen. 

Brist på viktiga resurser kommer på sikt att avgöra våra val, men det blir enklare om vi stoppar exploateringen av naturen och bygger ett återskapande livsmedelssystem nu, innan vi behöver bekymra oss om ifall vi kommer att få någon mat alls innan vi går till sängs. 

Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris.

Små nyheter betyder så mycket

Ibland kan några små nyheter tillsammans ge en väldigt bra bild av stora utvecklingsskeden.

• Slakteriföretaget Hälsingestintan utvecklar en ny affärsmodell där företaget äger djuren och bönderna sköter om dem.
• -Att vara många bönder är inget självändamål, säger Lantmännens ordförande.
• Traktortillverkaren Case IH visar upp en förarlös traktor.

Tre små lantbruksnyheter rapporterade av Atl 2 september. Dessa tre små nyheter belyser dock mycket väl den svindlanden snabba omvandling av lantbruks och livsmedelsproduktionen som pågår.  År 1932 fanns det över 400 000 jordbruksföretag i Sverige. Av dessa hade 398 000 kor, 376 000 höns och 321 000 grisar. Nästan alla gårdar hade således någon ko, några höns och någon gris samt en häst som dragdjur. Varje gård odlade också ett flertal grödor. Åttiotvå år senare, 2014, fanns det 67 000 gårdar varav endast 4 394 hade mjölkkor 4 600 hade höns eller kycklingar och 1 282 hade svin. Specialiseringen har också ökat inom växtodlingen så att varje gård odlar färre grödor än tidigare, trots att gårdarna blivit mycket större. 

Det är i det perspektivet vi kan förstå de tre nyheterna. Lantmännens ordförande, Bengt-Olov Gunnarsson, säger att de, och bönderna, måste vara internationellt konkurrenskraftiga och då måste strukturomvandlingen fortsätta. Förarlösa traktorer, även om de säkert har något årtionde till innan de blir vanliga, kommer precis som mjölkningsrobotar att både vara ett svar på ytterligare strukturrationalisering och samtidigt driva på den. Från att ha varit en av de mest arbetsintensiva sysslorna har jordbruket på kort tid gjorts sig av med de flesta händer och armarna och ersatt dem med kapitalkrävande maskiner och inköpt konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Och här kommer Hälsningestintans nya affärsmodell in. Genom att företaget skall äga djuren behöver bonden inte ha så mycket kapital. Till saken hör att företaget med det fäbodklingande namnet justfått ett stort kapitaltillskott från bland annat Antonia Ax:son Johnson, familjen Wallenberg, och familjen Jonas af Jochnick. Denna affärsmodell har numera tagit över så gott som hela kycklingproduktionen i USA och är en mall för andra branscher.

*

Vi tutas i att det är konsumentens val som styr livsmedelsmarknaden, medan det i själva verket är priskonkurrensen mellan bönder och företag, understödd av fossila bränslen, konstgödsel och maskiner samt kapitalavkastning som är det som formar vad som produceras och hur det produceras. Fortfarande spelar också politiken en rätt stor roll för jordbrukets utformning, men EU:s jordbrukspolitik saknar, precis som den svenska, en bärkraftig vision, utan handlar mest om att fortsätta marschen mot marknadsanpassning, där statliga stöd får mildra effekterna.

Som Lantmännens ordförande träffande säger i intervjun är det helt och hållet en politisk fråga hur många bönder vi skall ha. På samma sätt är den ökande sårbarheten i livsmedelsförsörjningen en politisk fråga, men Sverige har ingen politik för det. Det finns heller ingen politik för hur jordbruket skall fylla sin mycket viktiga funktion att förvalta stora delar av landskapet, och då pratar jag inte bara om bevarande av vackra hagmarker utan jordbrukets roll för klimat, vatten, biologisk mångfald.

På lokal nivå har flera kommuner och regioner insett jordbrukets viktiga roller. Lokal upphandling, kommunala kor, stadsodlingar, betesprojekt är några av exemplen. Många enskilda engagerar sig både som konsumenter och som medborgare för bevarande av jordbrukslandskapet, djurvälfärd och ekologiskt jordbruk. Stockholm län utreder nu hur man kan förstärka sin krisberedskap och självförsörjning. Men det behövs mycket mer och kraftigare tag på alla nivåer.

Leve det nya matupproret

Det pågår ett matuppror där alltfler människor söker nya vägar för att äta bra mat. Gårdsbutiker, andelsjordbruk, stadsodling och småskaligt mathantverk är några exempel på företeelser som växer. Regeringen verkar dock vilja fortsätta med en matpolitik som stöder en helt motsatt utveckling, skriver debattörerna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.

En växande skara människor väljer att handla mat direkt från bonden eller den lilla mathantverkaren och det finns nu cirka 1 200 gårdsbutiker i Sverige. Även andra typer av direktförsäljning till konsument sprider sig snabbt. Mest långt­gående är andelsjordbruk, där konsumenter och jordbrukare går samman för att odla eller föda upp sin egen mat tillsammans. I de populära stadsodlingarna väljer man att smälta samman rollerna som producent och konsument. Under de senaste åren har det startats en rad nya småskaliga mejerier, charkuterier, bryggerier och bagerier. Försäljningen av ekologisk mat fortsätter öka och uppgår nu till drygt 7 procent av den totala livsmedelsförsäljningen. Intres­set för maten tar sig också uttryck i att folk avstår från livsmedel med tillsatser eller annat de anser vara onyttigt och vegetarisk mat ökar motiverad av etik, hälsa och miljöhänsyn.Även inom den offentliga sektorn pågår en stor förändring. Staten, landsting och kommuner har satt mål för att köpa in viss andel ekologisk mat. Den tidigare utvecklingen av centrallagad portionsmat för skolor och vårdinrättningar håller stegvis på att vridas tillbaka. Kreativiteten flödar för att hitta sätt att runda upphandlingsregler för att kunna köpa in lokal mat. Vissa kommuner startar också egna jordbruk för landskapsvård och för att få fram lokal mat av god kvalitet. Allt detta är på ett eller annat sätt ett uttryck för en önskan om en annan mat och ett annat jordbruk.

 Utvecklingen drivs främst av de olika människor som antingen bygger upp dessa olika alternativ eller frågar efter dem. Men det är inte främst konsumenterna som bestämmer hur jordbruket bedrivs och hur maten produceras. Det är inte konsumenterna som har bett bönderna att använda konstgödsel, ­kemiska bekämpningsmedel eller bygga kyckling­stallar för hundratusentals djur. Ett fåtal stora livsmedelsföretag, snabbmats- och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra konsumtionen till ­industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, i stället för råvaror som vi lagar hemma.

Det är främst industrin, politiken och den ständigt ökande konkurrensen som bestämmer vilken teknik och produktionssätt som jordbrukarna kommer att använda. Det har lett till att antalet mjölkgårdar nu är en hundradel så många som för åttiofem år sedan, att landskapet växer igen, att kväve och fosfor övergöder vattendrag och att många växter, insekter och fåglar minskar starkt. Den kraftigt minskande bio­logiska mångfalden leder samtidigt till en mindre gastronomisk mångfald, där allt färre djurraser och växtsorter står för huvuddelen av maten. Sårbarheten i livsmedelssystemet är mycket stor och vi saknar helt krisberedskap på livsmedelsområdet.
Konsumentmakten fungerar som en bekväm ursäkt för politikerna att inte fatta beslut. Av någon anledning anses det inte viktigt vilken mat vi äter, hur våra djur och vår planet sköts om, hur landskapet formas och vilket jordbruk som bedrivs.

Inom kort ska regeringen presentera sin nationella livsmedelsstrategi, den politik som ska forma vårt jordbruk och vår mat under de kommande åren. Mycket tyder på att regeringen kommer att fortsätta i tidigare politiska hjulspår och betona internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling med allt färre och större gårdar med ensidigare produktion. Regeringen verkar inte inse att den förda politiken leder till en matproduktion som många människor inte vill ha.
Matupproret pågår till stor del utanför de etablerade kanalerna, utanför Coop, Icas, Axfoods köplador, utanför Findus, Dafgårds och Arlas fabriker. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht verkar främst ta intryck av aktörerna inom livsmedelskedjan. Lantbrukets största intresseorganisation, LRF, vill helst ta bort alla regler för miljö och djurskydd som går utöver EU-nivån. Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist anser att miljöfrågorna inte har i livs­medels­strategin att göra och sade i februari: ”Inget ont om att värna om djur och natur men det har ­ganska lite att göra med hur man ska utveckla en livskraftig livsmedelsindustri i det här landet.”
I stället borde strategin bejaka det nya matupproret och ge det ett kraftfullt politiskt stöd. Framtiden för det svenska jordbruket och maten finns i att producera god, säker och etisk mat, skydda miljön, vårda matjord, vatten och landskap och se till att de som arbetar har bra arbetsförhållanden.

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet  8 september