Vi behöver en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen skall fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.
Precis hur ett sådant system ser it eller hur det skall nås är en öppen fråga och jag tror inte att vi når det genom en enda åtgärd eller en Stor Plan. Samtidiga åtgärder på en rad områden kan leda oss i rätt riktning. Det handlar både om att bromsa det som är negativt i dagens system och att stödja det som är positivt. Precis som i de flesta omställningar så handlar det om politiska, ekonomiska och sociala åtgärder, och det handlar om våra egna värderingar och dagliga val.
De ambitioner som kommuner och landsting har att köpa ekologiskt, lokalt eller i enlighet med höga krav på djurskydd bör stärkas och underlättas i ställer för att motarbetas genom konkurrenslagstiftning. Kommuner borde också utarbeta jordbruks och livsmedelsstrategier vilka tar ett helhetsgrepp. Politiska åtgärder för att krissäkra vår livsmedelsförsörjning bla med lokala och nationella självförsörjningsmål kan vara en väg fram. Vi behöver också sänka konkurrenstrycket, både mellan bönder i alla länder och mellan bönderna i Sverige, för att skapa utrymme för andra faktorer att påverka hur vi odlar jorden och sköter djuren.
De senaste sextio åren har nästan all jordbruksforskning inriktats på maskinella, energikrävande system byggda runt användning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Det är självklart att vår mänskliga kreativitet kan styras i en annan riktning och hitta nya system med ny teknik. Vi vet redan rätt väl hur man skapar ett högt producerande, uthålligt och naturvänligt odlingssystem. Det handlar om mångfald och biologisk intensifiering. Det ekologiska jordbruket visar vägen, även om det finns mycket kvar att göra där. Vi behöver också göra om hela livsmedelssystemet, det är inte bara produktionen som skall vara ekologisk utan också förädling, distribution, konsumtion och avfallshantering. Vi behöver återföra näringsämnena till åkrarna, istället för att elda upp dem i värmeverk eller släppa ut dem i vattnet. Det kommer säkert att behövas fler människor i den framtida livsmedelsproduktionen och maten kommer att bli dyrare, men det är pris värt att betala.
Miljöavgifter för det som är skadligt och ersättningar för det som är bra kan självklart användas. Eftersom jordbruk är så mångfacetterat är det mycket svårt att utveckla sådana utan att det leder till extrema detaljregler, vilket är fallet idag med mycket av EU-stöden. I stället för stöd till enskilda åtgärder är det mer framkomligt att stödja helhetslösningar, som ekologiskt jordbruk. För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall styra behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.
Jordbruksmarken utgör ett omistligt naturkapital. Åkermark bör ges ett starkare skydd, både nationellt och internationellt. Vi behöver kraftfulla åtgärder för att öka mullhalten, och vi borde inte acceptera att mer åker används till bebyggelse och vägar.
Eftersom industrin och handeln är viktiga – och mäktiga – aktörer i matförsörjningen måste vi också förändra dem, annars kommer de motverka en strävan efter mer mångfald, folklig påverkan och lokal förankring. Vi behöver ta över makten över kedjan, men ännu mer behöver vi göra alla leden mellan oss och vår mat färre och kortare. Det handlar om att laga mat av råvaror istället för hel- eller halvfabrikat, och att äta mindre industriell snabbmat. Det handlar också om att skapa direkta relationer mellan bönder, mathantverkare och annat folk.
Många människor har idag ett stort engagemang för mat och jordbruk. Stadsodling, grön terapi, ekologisk produktion, gårdsbutiker och mathantverk växer. Det gäller att bygga vidare och hitta former som stödjer den utvecklingen. Det är också viktigt att nå utanför rena marknadsrelationer, eftersom en del av problemen har sitt ursprung i de ensidiga roller som producenter eller konsumenter vi lever i. Gemenskapsodlingar och deltagande odlingar av olika slag har startats, där folk samarbetar runt jordbruksproduktionen, oftast genom att bonden stöds med arbete och kapital och de andra deltagarna köper en garanterad mängd. Mer av det!
Det är möjligt att omställningen av jordbruket kommer att ske under galgen. Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel har sjunkit kraftigt, och vår förmåga att producera mat under avspärrning är mycket liten. Vid krig, kraftiga oljeprishöjningar eller störningar i handeln kan vi tvingas till snabba omställningar. En rapport från Jordbrukstekniska Institutet 2014 visar att med inskränkningar i tillförseln av fossila bränslen kommer vi i Sverige få svårt att försörja befolkningen, eftersom nuvarande produktionsmönster är formade efter tillgång på billig energi. Det vore bättre att vi startar den nödvändiga omställningen här och nu, under trevliga former.
Ovanstående är ett utdrag av mitt bidrag till den nyss utkomna boken "Att slakta en Guldkalv". Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som
förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället
verka för en förändring av detta? Det är frågor som Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian
Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren,
Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist, Folke Tersman,
Stefan de Vylder m.fl. diskuterar i boken.
