Vår förnyelsebara framtid är ljus

Det pratas vitt och brett om förnyelsebar energi. Och det sätts upp mål. Sverige skall ha en fossilfri fordonsflotta enligt visionen för 2030.  Energikommissionens uppgörelse för några veckor sedan utgör en gemensam färdplan för en kontrollerad övergång till ett helt förnybart elsystem, med mål om 100 procent förnybar elproduktion år 2040.

Men i Sverige saknas det en realistisk syn på hur samhället kommer att påverkas av en total omställning till förnyelsebar energi, det finns inte ens en riktig diskussion. Det låter som om det handlar om elbilar, solpaneler på hustak, lite fler vindkraftverk samt bioenergi så är saken biff, och vi kan hålla på som vanligt. 

Ett skäl är kanske att Sverige har nästan unika möjligheter jämfört med andra länder. Vi har både god tillgång till vattenkraft och mycket stora naturresurser per innevånare. Och vi har samtidigt utlokaliserat produktionen av en stor del av vår konsumtion till andra länder där man använder fossila bränslen. 

Inte ens i Sverige är det så enkelt som det kan låta.  Minskning av fossila bränslen har bland annat uppnåtts med en kraftig ökning av sopförbränning. Sverige har en kapacitet att bränna 2 miljoner ton sopor mer än det som genereras i Sverige. Uppskattningsvis 40 000 långtradarlass med sopor importeras från Norge. Trots våra stora skogsresurser importerar vi också stora kvantiteter träpellets, samt biodiesel från palmolja och etanol från sockerrör.  

Det är de globala klimatförändringarna och ökande oljepriser som utgör de största drivkrafterna för omställningen av energiförsörjningen och energisystemen är allt mer globala. En viktig del av ökningen av förnyelsebar energi inom EU, utgörs av import av träpellets från USA, nu senast skall Paris bygga ett pelletseldat värmeverk. Men är det någon fördel för klimatet att energigles pellets skeppas över Atlanten medan USA eldar sin energitäta olja, gas och kol.  Totalt sett är det en miljöförlust jämfört med att pelletsen eldas i USA och att Paris importerar gas från Ryssland, Norge eller USA.  Därför borde den svenska debatten och energipolitiken/klimatpolitiken i mycket större utsträckning följa den globala utvecklingen. 

Ett bra sätt att göra det är att läsa boken Our Renewable Future av Richard Heinberg och David Finley vid Post Carbon Insitute. Heinberg har skrivit ett tiotal böcker om oljetoppen och energiförsörjningen. Istället för att argumentera om varför vi måste ställa om till förnyelsebar energi ägnar sig boken i första hand åt att diskutera hur ett samhälle som drivs av förnyelsebar energi kan gestalta sig, i vilket avseende det kommer vara annorlunda än dagens. 

Samhällen som grundar sig på förnyelsebar energi kommer att se annorlunda ut, beroende på ett flertal egenskaper hos de dominerande ”nya” förnyelsebara energikällorna sol och vind.  Den mest uppenbara begränsningen hos sol och vind är att de varierar kraftigt över dagen och över årstiderna. Det är samtidigt dyrt att lagra elektricitet, eller flytta den över långa avstånd. Detta kommer kräva förändringar i användningen av elektricitet. 

Den enorma transportapparaten kommer bli mycket svårt att driva med förnyelsebar energi. Eldrivna personbilar är den lättaste delen, men i de största delarna av världen är elektricitet producerad med fossila bränslen. Men tunga transporter, arbetsmaskiner, båtfrakt och flygbränsle blir svårt att driva med förnyelsebara bränslen.  Det tyder på att kostnader för transporter kommer att öka avsevärt och att handeln kommer att minska. 

Fossila bränslen spelar en nyckelroll i en rad industriella processer, som t.ex. stål och cementproduktion. Förvisso tillverkar Brasilien stål med träkol, precis som Sverige gjorde förr, men det kräver avsevärda skogsresurser, och då en stor del av skogen som används är regnskog är klimatpåverkan av detta långt större än om stenkol används. Fossila bränslen är också råvara för produktion av plast och en lång rad andra vardagsprodukter. 

Markbehovet är långt större för de förnyelsebara energikällorna jämfört med fossila bränslena. Sol, vind, vattenkraft och biobränslen behöver alla mycket mark och skapar därigenom nya miljöproblem och avvägningar. Att produktionen är mer utspridd påverkar energiinfrastrukturen. Biomassa är till exempel mycket dyrare per energienhet att transportera än olja, vilket kommer att gynna en mer småskalig och decentraliserad energiinfrastruktur. 

Sist men inte minst betonar författarna att det helt enkelt inte är möjligt att få fram tillräckligt mycket förnyelsebar energi till år 2050 att den kan ersätta den energi vi får idag från fossila bränslen, långt mindre kan den räcka för den förväntade ökningen av energibehovet som fortsatt ekonomisk tillväxt och befolkningstillväxt innebär. Författarna ser inte detta som ett grundskott mot de förnyelsebara energikällorna utan menar att vi måste anpassa vår användning av energi.  

Författarnas huvudtes är att energianvändningen kommer att förändras och att det har stor påverkan på mängder av områden.  Den förnyelsebara ekonomin kommer att vara ”långsammare och mer lokal” och konsumtionen av varor kommer att minska. De avstår klokt från alltför detaljerade framtidsbilder, men menar att omställningen kommer vara av samma storleksordning som den industriella revolutionen. 

Our Renewable Future ger en bra översikt över hur en framtid med förnyelsebar energi kan se ut, och berör samtidigt många av de detaljdiskussioner som de mer insatta engagerar sig i, såsom: Hur stort är egentligen nettoutbytet i solenergi? Hur löser man lagring av el i stor skala, och hur mycket kommer det att kosta både i pengar och i energi? Användningen av fossila bränslen kommer att öka om vi forcerar omställningen till förnyelsebar energi eftersom vi använder fossila bränslen för att tillverka solpaneler, vindkraftverk, elbilar och batterier. Hur löser vi det?