Tjänsteparadoxen - varför en övergång till ett tjänstesamhälle inte sparar resurser

Förädlingsvärdet i tjänstesektorn är betydande och i det privata näringslivet står tjänstesektorn för två tredjedelar av förädlingsvärdet (bidraget till bruttonationalprodukten, BNP). Det är ett vanligt påstående att tjänster inte skulle ha ett lika stort ekologiskt och materiellt fotavtryck som varuproduktion och att ekonomin skulle kunna fortsätta växa genom en sådan förändring. Och visst kan det vara så att tjänster förbrukar mindre resurser än varor om man tittar på en enskild personlig tjänst som massage eller hårklippning. Förvisso behöver de normalt sett lokaler och någon utrustning, men det går givetvis åt mycket mindre resurser än för bonden eller biltillverkaren. Likväl är det en illusion att en övergång till ett tjänstesamhälle minskar vårt ekologiska fotavtryck med en bibehållen eller växande ekonomi.

Ser man den stora bilden finns det inget som helst negativt samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgjorde år 2023 exempelvis 77 procent av BNP i USA och 65 procent i Sverige, medan USA:s ekonomi definitivt är betydligt mer resurskrävande än den svenska. Tjänsternas andel av Kinas BNP har mer än fördubblats mellan 1970 och 2022[1], medan resursförbrukningen per person ökade med 12 gånger under samma tid.[2]

Det ligger kanske nära tillhands att tro att ”tjänster” i första hand är massage, hårklippning, städning, barnpassning eller kultur. Rent personliga tjänster och kultur utgör bara 3 procent av den privata tjänstesektorns förädlingsvärde, medan hälsa, utbildning utgör en betydande de av den offentliga sektorns kostnader. Dessa tjänster har relativt sett blivit mycket dyrare. Det är endast genom subventioner (som ROT, sjukvård, skola) eller mycket höga löneskillnader (svart barnpassning) som man kan upprätthålla en hög nivå av personliga tjänster. Institutet för tillväxtpolitiska studier skrev i en rapport 2008[3]:

”I USA upprätthålls andelen personliga tjänster av stora löneskillnader, i Sverige av stora subventioner. Länder med vare sig stora löneskillnader eller subventioner såsom Tyskland och Japan uppvisar lägre sysselsättning i personliga tjänster.”

På det större planet skapar personliga tjänster av olika slag mycket liten ”eget” ekonomiskt värde utan är beroende av de värden som skapas i andra sektorer i ekonomin. Om vi tänker oss ett extremfall av en ekonomi som består helt av personliga tjänster så inser man snabbt att det inte finns någon egentlig potential för tillväxt i en sådan ekonomi eftersom alla skulle ägna sig åt att städa åt andra, passa deras barn eller klippa deras hår.  

Många av tjänsterna, exempelvis resebranschen och transportsektorn har också en mycket stor resursförbrukning. De flesta ”tjänster” är också en del av varuhandeln eller produktionen. Handel står för 20 procent av tjänstesektorn och all denna handel är en del av varuproduktionen även om den numera i många fall sker i andra länder. Andra delar av tjänstesektorn är utlokaliserade verksamheter som tidigare var en del av tillverkningsindustrin. När en ekonom säljer konsulttjänster till ett tillverkande företag räknas det som tjänst, men om samma ekonom är anställd i företaget anses det som en del av tillverkningsindustrin. Denna typ av tjänster är också resursintensiv i form av utrustning och lokaler. Medan rent personliga tjänster har en löneandel på 90 procent och en kapitalandel på endast 10 procent har dessa icke-personliga tjänster en kapitalandel på 40–90 procent, det vill säga i vissa fall helt i nivå med tillverkningsindustrin. Man kan därför inte påstå att ”tjänster” i allmänhet är mindre resursförbrukande. 

Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser

Det är snarare så att ekonomier med en hög andel tjänster förbrukar mer resurser än ekonomier med låg andel tjänster. I artikeln Dematerialization through services[4] förklarar ekonomen Blair Fix detta genom att diskutera vad som händer när man flyttar arbete från tillverkning till tjänster. På konsumtionssidan finns inga indikationer att folk kommer köpa färre varor i takt med att länder blir rikare och tjänsternas andel av ekonomin ökar. Ser man det från produktionssidan så kräver en ökning av tjänstesektorn att de arbetare som finns kvar i tillverkningsindustri eller jordbruk kan producera mer per person, det vill säga att produktiviteten ökar. Detta sker nästan helt genom att man använder mer resurser i produktionen, antingen i form av mer insatsmedel eller i form av mer mekanisering. Utöver dessa ökade behov i varuproduktionen kommer personen som nu arbetar i tjänstesektorn givetvis också förbruka resurser. Samma samband finns inom industrin. Andelen icke-producerande anställda (chefer, ekonomi, försäljning, jurister, design, HR osv) inom industrin i USA gick från 12 procent 1950 till 28 procent 2018. Samtidigt fördubblades energiförbrukningen per anställd. 

Eftersom världsekonomin är global är det också rimligt att se på den totala globala ekonomin och då ser man att sysselsättningen i jordbruket gick ner från 43 procent till 26 procent mellan 1991 och 2022, medan sysselsättningen i tjänster ökade från 35 procent till 50 procent. Sysselsättningen i industrin ökade svagt från 21 procent till 24 procent under samma period.[5] Man skulle kunna beskriva det som att det är främst jordbrukets mekanisering som drivit tillväxten av tjänstesamhället. Den mekaniseringen och det moderna jordbruket är ju också väldigt resursförbrukande – ett högmekaniserat växtodlingsjordbruks släpper årligen ut växthusgaser motsvarande 1 200 ton koldioxid per anställd.  

Orsaken till den spridda illusionen om att övergång till ett ”tjänstesamhälle” skulle förbruka mindre resurser, hjälpa till att bevara biologisk mångfald eller släppa ut mindre koldioxid beror på att man inte studerar effekterna i hela det ekonomiska systemet utan bara resonerar som att en arbetare slutar att göra bilar och blir konstnär istället eller att jag struntar i att köpa nya skor och går på konsert istället. Men så fungerar inte ekonomin, det tillverkas inte färre bilar för att antalet sysselsatta i bilbranschen minskat och det konsumeras inte färre skor för att det konsumeras mer musik. En övergång till ett tjänstesamhälle med lägre materiellt fotavtryck än det nuvarande kommer bara att ske om den totala varuproduktionen och konsumtionen minskar. Detta är givetvis fullt teoretiskt möjligt, men det finns inga exempel på det i verkligheten. Och det finns goda skäl att anta att det betyder en krympande ekonomi.

Och det finns starka krafter inbyggda krafter i marknadsekonomin som motverkar en sådan omställning.

---

[1] Världsbanken, 2024, Services, value added (% of GDP), https://data.worldbank.org/indicator/NV.SRV.TOTL.ZS

[2] West J, Schandl H, Heyenga S and Chen S (2013). Resource Efficiency: Economics and Outlook for China. UNEP,

Bangkok, Thailand.

Our World in Data (2024). Data adapted from United Nations Environment Programme. Retrieved from https://ourworldindata.org/grapher/domestic-material-consumption-per-capita [online resource]

[3] Näringslivets tillstånd, 2008 (A2008:012). ITPS.

[4] Fix, B. Dematerialization Through Services: Evaluating the Evidence. Biophys Econ Resour Qual 4, 6 (2019)

[5] Världsbanken 2024, Employment by sector, https://data.worldbank.org/indicator/SL.IND.EMPL.ZS

Vilka lagar gäller?

Ni har kanske hört talas om Moores lag. Den säger i sin ursprungliga form att antalet komponenter på halv­ledar­kretsar (transistorer på ett datachip) fördubblas med 12 månaders mellanrum. Det finns också Wrights lag som säger att kostnaderna för att ny teknik sjunker kraftigt med ökad produktion. Dessa två så kallade lagar ger ofta upphov till ohejdad teknikoptimism.

“Fjärde generationens reaktorer kommer sannolikt att kunna utnyttja kärnbränslet 100 gånger mer effektivt än i dag.” skriver Svenska Dagbladet 29/9 2019.

”Ekonomerna Jonas Grafström, Marcus Lindeberg Goñi och Martin Korpi vid forskningsinstitutet Ratio räknar till exempel med att det med dagens priser skulle kosta motsvarande en fjärdedel av hela världsekonomin årligen att fånga in ett års utsläpp från luften med teknisk koldioxidinfångning. Men de räknar med att kostnaden för att samla in ett ton vara lägre än dagens koldioxidskatt redan 2045. ” säger Expressen i en ledare 24/9 2019).

Katrine Kielos Marçal utropar i DN: ”Tänk er energi mycket billigare än vad den någonsin har varit” när hon redogör för prisfallet för solpaneler.

Att Moores och Wrights lagar inte är en pålitlig kristallkula är uppenbart om man tittar på kostnaderna för kärnkraft eller vindkraft, eller för en rad andra tekniker. För vindkraft sjönk kostnaderna kraftigt fram till år 2000 för att senare vända upp igen, enligt Energimyndigheten. I själva verket finns det en motsatt effekt av en ökande produktion för exempelvis förnyelsebar energi: ju högre andel av elektriciteten som kommer från vindkraft och solkraft desto dyrare blir elektriciteten sannolikt för att det behövs större investeringar för lagring av energi och andra kringtjänster.

I själva verket finns det andra “lagar” som visar på en helt motsatt utveckling. Erooms lag (Moore baklänges) stipulerar att kostnaden för att ta fram ett nytt läkemedel fördubblas vart nionde år. Liknande kan observeras vad gäller forskning i stort där man gör allt färre riktigt stora genombrott trots enorma resurser och trots allt tal om innovation – eller kanske just därför – så har innovationstakten minskat kraftigt de senaste årtiondena.

Om man ser till ekonomin i stort är det definitivt inte Moores lag eller Wrights lag som regerar, produktiviteten i de mest utvecklade länderna växer mycket långsamt eller inte alls, medan den fortfarande växer i de ekonomiskt mindre utvecklade länderna. I själva verket följer både enskilda branscher och ekonomin i stort i huvudsak lagen om avtagande avkastning. Den säger att i en produktion kommer en punkt så småningom att nås där det inte lönar sig att sätta in mer insatser. Det kanske går att pressa produktionen högre, men bara till priset av en ännu större ökning av insatser. Detta kan tydligt observeras med exempelvis konstgödsel eller bevattning. Ännu tydligare gäller den vid plockning av äpplen. Du börjar med att plocka de äpplen som är lätta att nå från marken. Sedan får du använda en mindre trappstege och slutligen en lång stege eller en skylift – och sen är äpplena slut!

För hälsa är det också tydligt att rent vatten, en god kost, vacciner och antibiotika har räddat miljarder liv till en relativt överkomlig kostnad, medan det kan kosta miljontals kronor att rädda ett liv med den alltmer avancerade sjukvården och läkemedlen. 

Det är säkert olika i olika branscher och med olika teknologier, men om man ser en typisk S-kurva för utveckling är det lätt att tro på Moore och Wright när man befinner sig i kurvans branta parti medan det är uppenbart att det är en minskande avkastning när man närmar sig kurvans topp. Och när äpplena tar slut böjer kurvan neråt. 

 Tioisurfather, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons

 

Möjligen är den hårdaste lagen istället Murphys lag: Om det finns två eller flera sätt att göra något på, och ett av dem kan ställa till katastrof, så kommer någon att göra på det sättet.