Hur mycket soja äter djuren?

Sojaanvändningen i den svenska djurhållningen är en del av en större process som omvandlat jordbruket från ett regenerativt system med lokala kretslopp till ett linjärt system byggt efter industriella principer. Det går bra att ersätta soja med andra liknande produkt även om det blir litet dyrare. Men i grund och botten är det mer intressant att förändra modellen för djuruppfödningen (hur den går till, vilka djurslag i vilka mängder) än att ”ersätta sojan”.

I den senaste rapporten jag gjorde åt WWF om foderanvändningen i den svenska djurhållningen är det ett särskilt avsnitt om soja. Den här artikeln redovisar en del av det resultatet men har också litet vidare resonemang om soja.

Sojabönor odlas på en tiondel av världens åkerareal, framför allt i Brasilien, USA och Argentina. Det är världens mest handlade jordbruksråvara. Kina är den helt dominerande importören av hela sojabönor (vilka processas i Kina) samt också världens största konsument av sojamjöl och sojaolja. Användningen av soja har fått väldigt stor uppmärksamhet, främst för att den är kopplad till omfattande avskogning i Latinamerika. 

Utan tvekan har den brasilianska jordbruksexpansionen i Amazonas och angränsande områden varit problematisk och utan tvekan spelar soja en stor roll i detta. Mindre än 10 procent av Brasiliens soja kommer från Amazonas regnskogsområden (som är större än delstaten Amazonas, det mesta av amazonassojan kommer från delstaten Mato Grosso) och Brasilien står för 40 % av världens sojaproduktion. Den största expansionen av soja i Brasilien har varit på savannområdet Cerrado (denna natur är givetvis också värd att bevara precis som alla annan mark där jordbruket har expanderat). I Argentina, Paraguay och Bolivia har sojaodlingarna också expanderat i tidigare icke-uppodlade områden. Om du vill både få mycket mer detaljerad information kan jag rekommendera verktyget Trase, där denna bild från sojaströmmarna från de olika biomerna i Brasilien kommer från (Mata Atlantica avser den mindre kända atlantiska regnskogen i Brasilien. Det mesta av den höggs ned redan för länge sedan för utvinna virke, bebyggas, bli betesmark samt att bereda plats åt kaffe, socker och andra odlingar).

Hur används sojaskörden?

Det är en liten del av sojaskörden, cirka 15 % som används som hela bönor. Den användningen fördelar sig på utsäde (2-3 %), humankonsumtion (hela bönor och vidareförädling till tofu, sojamjölk, sojasås och liknande, < 4 %) samt användning som foder (10 %). Ungefär 85 % av alla sojabönor går till sojabruk där de skalas (motsvarande 6,5 % av vikten) för att sedan pressas för att dela dem i sojaolja och sojamjöl (FAOstat och USDA). Mjölet och skalen används nästan uteslutande som djurfoder men de nya sojaprodukterna för humankonsumtion på marknaden är också oftast tillverkade av sojamjöl.   

Sojamjöl är utan konkurrens det viktigaste proteinfodermedlet* på världsmarknaden och utgör mer än 70 % av allt oljekraftfoder. Sojaoljan kan antingen användas för human konsumtion eller för industriell användning, inklusive biodiesel (se figur). Ur oljan utvinns den mycket viktiga livsmedelstillsatsen lecitin. Sojaoljan är världens näst viktigaste vegetabiliska olja efter palmolja och representerar cirka 28 procent av världens produktion av vegetabiliska oljor. 

Lönsamheten i sojabruken och därmed i sojaodlingen är beroende av att både sojamjölet och sojaoljan kan säljas. Historiskt sett var det till och med så att sojamjölet var en mycket lågt värderad restprodukt och det var först i och med vissa förändringar i tekniken i sojabruken och industrialiseringen av djurskötseln som sojamjölet blev den viktigaste produkten (jag förklarar detta i mer detalj i Den stora ätstörningen). Priset för sojamjöl har fluktuerat mellan 330 och 490 dollar per ton de senaste 10 åren medan oljans pris varierat mellan 580 och 1800 dollar per ton enligt IMF. Mellan en tredjedel och två femtedelar av intäkterna från sojabruken kommer således från oljan. Även om det mesta av sojan används som djurfoder kan man därför inte påstå att det endast är djurhållningen som driver sojaexpansionen. Påståenden om att x % av all soja odlas för djurfoder, vilka ofta hörs, är därför felaktiga oavsett vilken procentsats man anger. Däremot skulle man kunna säga att ungefär 80% av sojaskörden används som djurfoder. Men att säga det utan att redovisa hela sammanhanget blir väldigt lätt missvisande.

De svenska djuren äter upp drygt 220 000 ton soja varje år**. Kycklingproduktionen använder mest soja både i absoluta tall och räknat per kg produkt. Mjölkproduktionen förbrukar näst mest med soja, medan sojans andel av fodret bara är några procent eftersom kor äter så mycket. Räknat per kg mjölk eller ost är ändå ”sojaavtrycket” lågt. Av köttet är det nötkött som förbrukar minst soja. 

Det finns mycket större skillnader mellan olika uppfödningsformer för nötkött än för gris och kyckling och därför varierar sojaavtrycket mycket. Den betesbaserade dikouppfödningen använder mycket litet soja medan ungdjursuppfödningen på stall använder relativt mycket.  Ekologisk mjölkproduktion använder mycket mer soja än den konventionella. Även i ekologisk gris, kyckling och äggproduktionen används proportionellt mer soja än i den konventionella. Det beror främst på att tillgången på alternativa proteinfoder i ekologisk kvalitet är mycket begränsad.

Redovisningen inkluderar inte sojaanvändning i fiskfoder eftersom fiskfoder inte hanteras av den svenska foderindustrin och att fiskfoder importeras färdigblandat vilket gör att sojan inte redovisas i importstatistiken.

I en internationell jämförelse använder den svenska djurhållningen förhållandevis små mängder soja. Sojaanvändningen har också sjunkit under lång tid.  På 1990-talet var importen över 300 000 per år. Under 2022 var importen till och med under 200 000 ton, men det får ses i ljuset av extremt höga priser i samband med kriget i Ukraina. 

Soja utgör en viktig del i den svenska djurhållningen, men trots allt utgör soja bara några procent av allt foder som används i Sverige. Den svenska sojaanvändningen på dryga 200 000 ton motsvarar en dryg halv promille av den totala sojaproduktionen på nästan 400 miljoner ton 23/24, medan vår befolkning är ungefär 1,3 promille av världens befolkning. Vårt "sojaavtryck" är därför relativt lågt och är under världsgenomsnittet även om man tar hänsyn till att Sverige är nettoimportör av kött och mjölk. All soja som importeras till den svenska djurhållningen är också certifierad som avskogningsfri enligt något av systemen Proterra, ekologiskt, RTRS or verified soy from Canada. Man kan diskutera hur effektiva dessa typer av certifieringar är vad gäller fungibla varor, men det får bli en annan gång.

Kan man klara djurhållningen utan soja?

Det korta svaret är givetvis ja. Det finns både teoretiska beräkningar och konkreta exempel på att man klara alla typer av djurhållning utan att använda soja. Däremot kan det vara svårt att få samma låga kostnader eller lika hög produktion. Som i så många andra fall är det dock industriella och marknadsmässiga överväganden som styr.

I stor utsträckning handlar sojaanvändningen om att kunna använda så mycket spannmål som möjligt eftersom spannmål finns i överflöd till lågt pris. Foderföretagen är samma företag som köper upp lantbrukarnas spannmål och det är därför rationellt för dem att använda så mycket spannmål som möjligt i sina foderblandningar. De allra flesta alternativ till soja har lägre proteinhalt vilket betyder att man för att få samma mängd protein också tillför mer energi, vilket minskar möjligheten att använda billig spannmål i foderstaterna. Det är också viktigt att sammansättningen av de olika aminosyrorna blir optimal och där kompletterar sojan spannmål väl. För industrin är det också viktigt med jämn kvalitet och en marknad som är relativt stabil, där man också kan prissäkra råvarorna, dvs produkter som har stor volym. Soja, vete och majs är sådana grödor.

Att ersätta den svenska importen av soja med import av andra proteinfoder har sannolikt ingen effekt på sojaodlingens globala omfattning utan gör bara att någon annan kommer att förbruka mer soja. Rapsmjöl är det som vanligtvis ses som ett alternativ, men Sverige är redan nettoimportör av rapsprodukter. Det är inte helt enkelt att öka rapsodlingen och raps tillhör också en av de mest besprutade grödorna i Sverige. Ökad odling av ärtor och bönor är möjlig, men verkar helt enkelt aldrig bli riktigt lönsamt (jag utvecklar detta här).

Soja är en kvävefixerad gröda med en rad intressanta egenskaper, så det finns ingen anledning att var ”mot” soja. Precis som med oljepalm (som är en helt fantastisk växt) så är det inte i första hand grödan som är problemet utan det är sättet den odlas på och var den odlas. Sojan har också, tillsammans med konstgödseln, haft en nyckelroll i industrialiseringen av djurhållningen och för det brutna sambandet mellan växtodling och djurhållning. 

”Lösningen” på sojaproblematiken är inte att ersätta sojan med andra liknande produkter utan att förändra jordbruks och livsmedelssystemet till en lokal modell med återskapade samband mellan djur, växter, människor och landskap. En sådan modell kommer också att förändra djurhållningen till mindre enheter med lägre produktion samt en minskad andel enkelmagade djur, framför allt kyckling, men en ökad andel idisslande djur.

 

* Som proteinfodermedel räknas foder med en hög andel protein, främst oljekakor, dvs restprodukter från utvinningen av vegetabilisk olja, samt baljväxter som ärtor och bönor. Den största delen av allt protein i djurens foder kommer dock från bete, gräs och spannmål.

 ** När man diskuterar soja får man hålla tungan rätt i munnen och vara tydlig med om man talar om sojabönor, sojamjöl eller soja som koncentrerats ytterligare (sojakoncentrat och sojaproteinisolat). Om man har proteinfoder som utgångspunkt bör man räkna om hela bönor till sojamjöl så att 1 kg sojamjöl motsvarar 1,25 kg sojabönor och 1 kg sojamjölskoncentrat motsvarar cirka 1,5 kg sojamjöl. Det är sådana sojamjölsekvivalenter som jag redovisar i artikeln.

Hög foderförbrukning - bra proteinutbyte, låg foderförbrukning - dåligt proteinutbyte

Djur som äter mer foder är samtidigt bättre på att omvandla protein i växter till ätligt protein.  Detta gäller mellan djurslagen och inom djurslagen och det gäller både i Sverige och globalt. Att diskutera djurhållningen utifrån effektivitet är dock ett alltför begränsat perspektiv.

I den utredning som jag gjort åt WWF om foderanvändningen har jag beräknat omvandlingen av mänskligt ätbart protein i foder till mänskligt ätbart protein i animaliska livsmedel. Mjölk är det animaliska livsmedel som ger bäst utbyte av mänskligt ätbart protein, man får mer än dubbelt så mycket ätbart protein från mjölken än det som använts i fodret. För kött och ägg är det ett omvänt förhållande mellan foderkonsumtionen och proteinutbytet: De animaliska livsmedel som behöver minst foder har samtidigt sämst utbyte av mänskligt ätbart protein.

Uträkningen är gjord på den genomsnittliga svenska animalieproduktionen och hur fodermedel används i Sverige. Utöver att beräkna foderanvändning och hur mycket ätlig vara man får från de olika djurslagen kräver denna beräkning också att man räknar ut hur stor del av de olika fodermedlen som är ”ätliga”. Någon sådan beräkning har inte gjorts i Sverige tidigare. Även internationellt är det glest med sådana beräkningar, och någon internationellt erkänd metod för hur man skall räkna finns inte.* 

I sammanhanget är det värt att beakta att animaliskt protein är mer bio-tillgängligt och har bättre sammansättning än de vegetabiliska proteinerna. Det finns huvudsakligen två olika sätt att beräkna detta, protein digestibility-corrected amino acid score (PDCAAS) and the digestible indispensable amino acid score (DIAAS). Enligt dessa har animaliskt protein mer än dubbelt så högt värde som samma mängd protein i spannmål. Sojabönor och potatis har värden som närmar sig de animaliska livsmedlen (Det är en Wikipedialänk som har en mycket tydligt och bra tabell. Den har i sin tur gott om referenser för den som vill följa upp det hela). Men det ingick inte i mitt uppdrag att ta hänsyn till detta. Livsmedelsverket hävdar också att proteinkvaliteten inte är så viktig om man äter allsidigt och kombinerar olika livsmedel.

Värdena i tabellen är medelvärden för den svenska produktionen. Men det är uppenbart att det finns mycket stora variationer. Detta gäller i synnerhet för nötkött. Den intensiva uppfödningen av ungnöt, till stor del tjurar på stall (får aldrig gå ut) använder mer än ett ton spannmål och ärtor per slaktat djur medan en gräsbaserad uppfödning inte använder något ätbart protein alls. Vi har 5 dikor på gården och de får om allt går som det skall 5 kalvar, varav vi slakter 3 eller 4 vid 6-8 månaders ålder och 1 eller 2 får växa vidare till ko eller stut. Dessa djur betar på sommarhalvåret och äter endast hö och litet skörderester av grönsaker resten av året – med undantag för en 20 kg säck med ekologiskt fårfoder (att det är fårfoder beror på att det inte går att köpa nötkreatursfoder i småsäckar på Granngården!). Jag har inte räknat på det i detalj, men proteinutbytet torde vara minst 50 gånger medan deras totala foderkonsumtion nog är tre gånger högre per kg kött än för den intensiva uppfödningen. Det är inte ovanligt med nöt eller fåruppfödning som är nästan helt grovfoderbaserad. Det finns till och med ett fåtal mjölkproducenter som bara fodrar gräs i Sverige, i många andra länder är det dock mycket vanligt.

Både mellan djurslagen och inom de olika djurslagen gäller i regel att ju mer effektiva foderomvandlare djuren är uttryckt i kg foder per kg ätlig vara desto sämre proteinomvandlare är de. Detta gäller både i Sverige och globalt, bakgårdsuppfödning av grisar och höns beräknas ge ett proteinutbyte på 10 gånger. Det kan nog finnas undantag från denna regel även om jag inte har sett något sådant.

Invändningar?

Det kan finnas en del invändningar om hur man räknat ut ätbart protein i växtprodukterna, se nedan. Vidare finns det mer övergripande invändningar. På cirka 40 % av den svenska åkerarealen odlas vall (ensilage och hö åt hästar, kor och får) som definitionsmässigt inte är ätligt. Man kunde ju odla potatis, ärtor eller bönor som människor kan äta där. Å andra sidan är antaganden om att människor skulle kunna äta upp hela bruttoproduktionen från det svenska jordbruket helt verklighetsfrämmande eftersom man lätt skulle producera vegetabilier för 20 miljoner människor om all areal användes för grödor för humankonsumtion. Men då skulle man kunna spara mark som kunde bli skog, bioenergi eller solparker tänker du kanske. Kanske, men det vet vi inget om. Markägare söker avkastning från marken och i slutänden är det ju inte mindre slöseri att använda marken för att producera pappersmassa eller energi än att producera foder. Om man valde att producera ännu mer biobränslen från marken så producerar man samtidigt stora mängder proteinfoder oavsett om det är etanol eller biodiesel som tillverkas och det vore ju ett stort slöseri att inte använda det. Staten kunde givetvis lösa in marken och låta den bli ”natur” istället. Men det finns betydligt mer värdefull natur att skydda än artfattiga åkrar och staten har inte visat någon vilja att lösa in ens den mark som verkligen behöver skyddas hittills. Vallodlingen ger också ett mycket positivt bidrag till det svenska jordbruket genom att förbättra jordstruktur, sanera jorden från växtföljdssjukdomar, binda kol mycket mer. Skördarna av andra grödor blir mycket bättre om man också odlar vall i växtföljderna.

Om inte djuren åt upp alla restprodukterna från livsmedelssystemet skulle det också bli mycket svinn som inte skulle komma till användning – det vill säga att ett livsmedelssystem som bara bygger på växter skulle ha mycket svinn som ju då skulle belasta växterna istället för att som nu belasta djuren (i livscykelanalyser). Det vill säga att miljöpåverkan från de vegetabiliska livsmedlen skulle öka om det inte fanns djur som åt upp resterna.  Med det sagt så är det delar av djurhållningen som använder en liten andel restprodukter och djurhållningens omfattning är större än som behövs för att omvandla alla restprodukter till mat.

Det finns ytterligare en sida av saken som man kan reflektera över. Protein består i väldigt hög utsträckning av kväve som samtidigt är det mest betydelsefulla växtnäringsämnet (det mesta konstgödsel är kvävegödsel). En stor del av kvävet, cirka 2/3, som djuren äter kommer att återföras till marken i form av gödsel och kommer jorden tillgodo. Djuren skapar förvisso ingen ny växtnäring eftersom näringen kommer från det foder de använder, men foderproduktionen kräver heller inte lika stora insatser av extern växtnäring, vilket i sin tur är ett resultat av djurhållningens ”ineffektivitet.” Ett rent växtodlingsjordbruk utarmar därför jorden betydligt mer än ett blandjordbruk eller ett jordbruk inriktat på djuruppfödning.

Det finns mycket man kan vrida och vända på när det gäller djurens roll i jordbruket och livsmedelssystemet. Men det finns inget skäl i att generalisera och trosvisst proklamera att djurhållningen alltid är slöseri eller att den alltid är ekologiskt välanpassad. Som mina exempel visar ovan är diskussioner om effektivitet dubiösa. Överhuvudtaget har begreppet effektivitet tveksamt värde och måste alltid sättas i ett större sammanhang för att vara meningsfullt.

 

Hur räknar man ut andelen mänskligt ätbart protein i växtodlingsprodukterna?

En grundläggande princip som alla* tillämpar är att rena bi-produkter från livsmedelsindustrin inte räknas som ätbart, även om de rent teoretiskt skulle kunna vara det. Det är också konsekvent med hur jag definierat ätbart för de animaliska produkterna som det som faktiskt äts (i Sverige eller säljs på export som livsmedel) och inte räknat med sådant som kan ätas. Vetekli kan exempelvis mycket väl ätas, men i praktiken är det en mycket liten del av kliet som äts. Det betyder att om man fodrar djur med vete så skall klidelen av vetet räknas bort från den ätliga fraktionen. Vetekliet har också betydligt högre proteinhalt (16,6%) än vetemjöl (normalt sett under 10 %). En stor del av vetet för human konsumtion används för sprittillverkning. Vid sprittillverkningen finns allt protein i restprodukten, drank och inget i spriten. Jag beräknade den mängd vete som går åt för hela den svenska spritkonsumtionen (dvs även den maltwhisky, rom och annat som dricks men som inte görs på vete) för att på så sätt få fram den mängd vete som konsumeras av människor i Sverige och hur stor del som av den som konsumeras i form av vetemjölsprodukter och hur stor del som sprit. Det motsvarar drygt 660 000 ton vete, dvs drygt 60 kg per person. Av proteinet i det går 45 % till djuren som bi-produkter, dvs endast 55 % av proteinet i vete kan anses vara ätbart. Men beräkningen slutar inte där. För att få fram dessa 660 000 ton vete behöver man odlar betydligt mer eftersom livsmedelsindustrin har höga kvalitetskrav. 2023 var exempelvis kvaliteten av veteskörden så låg att trots att det skördats mer än 2,6 miljoner ton vete är sannolikt att Sverige kommer att behöva importera kvarnvete. För att ta hänsyn till det har jag ökat mängden vete som behöver odlas för humankonsumtion med 15 % och där all ”överodling” räknas som djurfoder. 15 % är alltså alldeles för lågt räknat ett år som 2023, och säkert i underkant som medelvärde**. Då landar vi på att endast 49 % av proteinet i vete är ”mänskligt ätbart”. Liknande beräkningar har gjorts för havre och korn.

 

*  De tre källorna nedan har konsulterats för beräkningarna. De har sinsemellan en del skillnader. Laisse et al 2018 anser exempelvis att endast 15% av majsfodrets protein är ätbart medan Wilkinson och CAST  har satt det till 60%.  

CAST, Council for Agricultural Science and Technology 1999. Animal agriculture and global food supply, Task Force Report 135.

Laisse, S et al 2018, L’efficience nette de conversion des aliments par les animaux d’élevage : une nouvelle approche pour évaluer la contribution de l’élevage à l’alimentation humaine, INRA Prod. Anim.,

2018, 31 (3), 269-288.

Wilkinson JM 2011, Re-defining the efficiency of feed use by livestock. Animal 5:1014–1022 (2011).

 ** Beräkningarna kompliceras av att vi ett normalt sett exporterar 1 miljon ton vete. Det är oklart hur stor andel av detta som används som foder och hur stor del som används som kvarnvara eller för sprit. Men den stora exporten gör samtidigt att det för det mesta finns en mycket stor volym att ta av för att få fram den kvantitet som kvarnindustrin behöver.