Klimat och moral

Klimatfrågan diskuteras ofta i naturvetenskapliga termer. Även om själva uppvärmningen som orsakas av förbränning av fossila bränslen kan bevisas rent naturvetenskapligt är orsaken till att vi bränner fossila bränslen inte naturvetenskaplig utan politisk och ekonomisk. På liknande sätt är diskussionen om mänskligheten skall begränsa den globala uppvärmning som den själv har orsakat i grunden en etisk och moralisk fråga, eller rättare sagt en rad olika frågor. Bör vi sträva efter en mindre befolkning? Kan odemokratiska medel bli en moralisk plikt? Vad betyder framtida generationer? Är det individen eller kollektivet som har det största ansvaret, eller är den distinktionen ens meningsfull? I boken Klimat och moral (Natur och Kultur) har Magnus Linton samlat nio självständiga essäer som har varierade och ibland motstridiga perspektiv på klimatets etik.

Magnus Lintons mycket långa inledning är en hybrid mellan en traditionell inledning, där de olika essäernas huvudlinjer och bokens programförklaring presenteras, och en egen essä eller embryot till en egen bok. Han reser många intressanta frågeställningar, men lyckas inte riktigt väva ihop dem och bokens andra kapitel på ett meningsfullt sätt.

Att det är mänskligheten som orsakat och orsakar den globala uppvärmningen är en villfarelse säger Linton, eftersom det är en liten del av mänskligheten som står bakom detta. När ”vi” skall välja strategier för att förhindra eller anpassa oss till den globala uppvärmningen så finns det ingen mänsklighet utan olika intressen påpekar också Jenny Andersson och Erik Westholm i sin essä. Det finns olika intressen hos dem som lever nu, men också mellan de som lever nu och framtida generationer. Tiden spelar en stor roll i detta och beroende på vilken tid man diskuterar har olika grupper olika intressen. Det är betydlig lättare att komma överens om nollutsläpp 2050 än att dra åt oljekranarna idag. ”Klimatfrågan är till stor del ett tidsproblem: alla fördelar med växthusgaser existerar i nutid, medan alla nackdelar ligger i framtiden”. Karim Jebari diskuterar också tiden och menar att det är viktigt att köpa tid och motverka så kallade tipping points genom att koncentrera insatser på åtgärder som ger snabb kortsiktig klimateffekt snarare än redan nu avveckla de fossila bränslena. Litet brutalt uttryckt, genom att slakta ut kor och får skapas mer utrymme för fattiga länder att komma ut ur fattigdom med hjälp av olja och kol.

Att det finns olika intressen, att individens intressen inte alltid sammanfaller med det allmännas och att enskilda staters intressen inte sammanfaller med mänsklighetens är också bakgrunden till Folke Tersmans krav på starkare överstatliga institutioner som tvingar nationalstaterna att hålla sig till ingångna avtal. Exempel på sådana är en internationell miljödomstol och en demokratisk vald folkförsamling inom FN-systemet. Göran Duus-Otterström förordar i sitt bidrag istället reciprocitet (att gengälda lika för lika) som grundprincip för klimatetik och klimatpolitik. Eftersom det finns människor som redan sänkt sina utsläpp rejält och andra människor vars utsläpp aldrig varit höga så bör vi, individer såväl som stater, gengälda detta genom att sänka våra utsläpp till en hållbar nivå, kompensera de utsläpp vi redan gjort och arbeta politisk för en nollutsläppsvärld. Jag sympatiserar starkt med det perspektivet, men får inte riktigt klart för mig hur reciprocitetsprincipen skall styras just mot dem som redan släpper ut litet. Det är minst lika vanligt att man hör argument som ”jag kan släppa ut så och så eftersom Kalle, Kina eller LKAB släpper ut mer”, vilket också är en form av reciprocitet.  

Ett helt annat angreppssätt för hur vi skall styra världen bort från en hotande klimatkatastrof har John Broome. Han hävdar, trots att han är moralfilosof, att moraliska ställningstaganden aldrig kommer att lösa problemen. Tvärtom. ”Vi kan inte be folk offra sina intressen av moraliska skäl. Vi kan istället utnyttja styrkan i egenintresset” skriver Broome, och trollar bort klimatkrisens konflikter genom att hävda att omställningen inte kräver uppoffringar av någon. Istället för att försöka tvinga exempelvis fossilbränsleföretagen att sluta bryta kol och borra olja skall de helt enkelt ersättas för att göra det. Klimatomställningen skall finansieras av en Världsklimatbank som utöver att betala förorenare också skall stimulera ökad konsumtion: ”Dagens människor kommer att spendera sina subventioner på varor idag vilket avleder resurser från konventionella investeringar” (investeringar i kol, olja mm, min anm). Som satir hade kapitlet möjligen varit underhållande.  

Julia Mosqueras essä om ”Djuren och vi” handlar om hur de tama och vilda djurens rättigheter kan integreras i klimatpolitiken. Hon redogör förtjänstfullt för att det finns konflikter mellan strävanden att skydda ekosystem, förhindra klimatförändringarna och att främja djurens välfärd likväl som det finns konflikter mellan arter och individer. När Mosquera redogör för att många vilda djur lider i naturen och om klimatförändringarna kommer att minska antalet vilda djur, skulle det totala lidandet därför minska, växer dock mina tvivel om att resonemang om minimerat lidande ger oss någon meningsfull vägledning i klimatpolitiken.

Konstvetaren Anna-Maria Hällgren hävdar att det inte går att skilja individen från klippan hen sitter på eller mänskligheten från naturen. Den industriella och kapitalistiska kulturen skiljer naturen från människan och förvandlar den till resurser, något man kan äga eller ha istället för att vara. Hon visar hur konst, som Walter de Marias Earth room i New York, där 130 ton jord under fyrtio års tid kunnat beskådas, kan ge oss möjlighet att uppleva motsatsen till modernitetens dyrkan av produktivitet och tillväxt. Hennes korta essä utgör tillsammans med det sista bidraget av Timothy Campbell de jag uppskattar mest.

Cambells rör sig på minerad mark- få frågor väcker sådana känslor - när han diskuterar om ytterligare ett barn förvärrar klimatkrisen. Han lämnar dock frågan obesvarad och konstaterar att den är mycket besvärligare än det verkar från början. På vägen dit redogör han dock väl för de olika argumenten. Återigen är det våra värderingar och vår bild av mänskligheten roll som kommer att avgöra vilka av argumenten som talar till oss, inte detaljerade uträkningar om hur mycket ytterligare ett barn kommer att släppa ut.

Inget av FN:s klimatpanels (IPCC) många scenarion inkluderar utebliven ekonomisk tillväxt, eller rentav krympande ekonomier. IPCC verkar därmed anse att just det scenariot är helt osannolikt. Samtidigt är den ekonomiska tillväxten tillsammans med befolkningsökningen den kraftigaste drivkraften för den globala uppvärmningen. Genom att utesluta ett nolltillväxtscenario för man samtidigt bort frågan från dagordningen. Själva beräkningen av klimatförändringarna i de olika scenariona är ren naturvetenskap men scenarionas utformning ett resultat av medvetna val och därmed också värderingar. 

På motsvarande sätt som vetenskapen påverkas av värderingar förändras moral och etik av vetenskap. När, exempelvis, forskningen visade att djur har känslor ledde detta till nya etiska ställningstaganden. Det blir emellertid problematiskt när etiken styrs av missförstådd vetenskap eller felaktig data, vilket det finns många exempel på både i klimatdebatten i allmänhet och i Klimat och moral. Hur naturvetenskapen används som slagträ i debatter om klimatet som egentligen handlar om värderingar och etik märks tydligt, inte minst när det gäller skogsbruk och mat. Det skulle ha förtjänat ett eget kapitel, eller en egen bok.

(Ovanstående text publicerades i en något annorlunda version i Ordfront Magasin i november 2021)