Godispåsen är snart slut Lena Andersson

Lena Andersson lyckas köra i diket två gånger i rad på Svenska dagbladets ledarsida. Först skrev hon en artikel där hon kritiserade media för att inte ha en tillräckligt kritisk hållning i klimatfrågan. Tyvärr slarvade hon bort den frågan genom att ägna större delen av artikeln åt att ifrågasätta om det överhuvudtaget finns någon global uppvärmning. Men om klimatförändringarna är verkliga eller inte spelar ingen roll för det som hennes artikel startade med, dvs att media har en alltför okritisk hållning, ja rent av i många fall en aktivistisk hållning i klimatfrågan. Där tycker jag nog att Lena Andersson hade en poäng.

Poängen är inte att media borde ge mer utrymme för de som anser att klimatförändringarna inte alls sker eller alternativt att de sker men att de inte är orsakade av människor. Det finns inga skäl att varje gång man har en artikel om global uppvärmning skall någon som inte håller med om det också ges plats

Det skulle dock behövas en mycket mer kritisk hållning till forskningsresultat. Istället för att vara forskningens megafoner bör media också ställa kritiska frågor. Inte ens FN:s klimatpanel (IPCC) borde undantas från granskning. IPCC:s forskningsunderlag görs av arbetsgrupper med bred sammansättning av forskare (det betyder givetvis inte att de är helt sanna eller objektiva, men det är nog så bra det går). IPCC:s sammanfattningar är däremot politiskt förhandlade. Och det är i sin tur bara dessa sammanfattningar som stressade journalister kommer att läsa och redovisa för läsarna. Eller rättare sagt, huvuddelen av journalisterna som skriver om IPCC:s rapporter kommer att re-writa något som de läst i the Guardian eller New York Times, vilka i sin tur silar de redan silade budskapen genom sina filter.

IPCC:s arbetar med scenarion. Men det finns inte ett enda av dessa scenario som bygger på att den ekonomiska tillväxten upphör, eller avtar. Det betyder att IPCC utesluter ett högst sannolikt scenario från sina modeller och, minst lika viktigt, att allmänheten inte ges en förståelse av hur den ekonomiska tillväxten driver utsläppen som i sin tur driver klimatet. Varför rapporterar media aldrig om det?

Det behövs en mycket mer kritisk hållning gentemot alla de tillämpningar, innovationer och processer som pågår i klimatförändringarnas namn. Det handlar om att ställa politiker till svars för hur de kommer att uppfylla de mål de satt upp, att inte okritiskt skriva av pressmeddelandena från varje företag som presenterar en ny innovation som skall ”rädda klimatet”, att vara kritisk till rapporter om hur stora flyktingströmmar, översvämningar, stormar osv det kommer att bli på grund av klimatförändringarna samt att inse att så gott som alla intressen och opinionsgrupper numera använder klimatet som ett slagträ för sin sak (något som tydligast syns i skogsdebatten). Media borde också inta en mycket mer kritisk hållning till all den så kallade ”klimatforskning” som handlar om hur mänskligheten skall ”lösa klimatproblemet”. För varje steg bort från själva temperaturförändringen minskar konsensus och särskilt gäller det lösningarna som ju alltid är politiska och styrda av värderingar. På det område jag anser mig själv inneha expertis, mat och jordbruk, är det uppenbart att medierapporteringen har köpt en mycket mycket förenklad verklighetsbeskrivning och lösningar som inte angriper de egentliga drivkrafterna.

 

*

Lena Andersson fick, ganska välförtjänt, mycket skit för sin första artikel och försökte utveckla sin ståndpunkt mer i en uppföljare som handlade om hur samhället hanterar klimatfrågan. Hon ville diskutera ”den politiska filosofin i koldioxidens spår. Under vilket styre ska vi leva?” Men även denna gång lyckades hon slarva bort en intressant fråga genom att ge den ett dåligt genomtänkt svar. Ett svar som präglas av att hon tycker att priset idag är för högt för att undvika ett problem.  Lösningen ”framstår med förlov sagt som mer fruktansvärd än de monstruösa väderhändelser som utlovas. Men av skäl som aldrig redovisas förutsätter man att det är värt att rädda mänskligheten till ett liv i torftighet och underkastelse.”

Visst finns det folk som kallar på klimatdiktatur, men klimatpolitiken präglas snarare av ett mycket stort glapp mellan ödesmättade ord om situationens allvar (och storslagna nollvisioner) och de åtgärder som samhällena vidtar.

Det framställs oftast som att vi skulle kunna fortsätta med allt som vanligt utan att förändra något väsentligt. Vi behöver egentligen bara byta ut bensin mot el och vara smartare så fixar vi det. Att vi har byggt vårt välstånd på att vi glufsat i oss årmiljoners ackumulerad solenergi på några årtionden skall vi lösa med ny teknik. Men att hitta en sådan godispåse är en engångshändelse som inte upprepas, och resursbrist drabbar också den gröna omställningen. Att tro att fossilfritt stål, elbilar och vegobiffar kommer att lösa problemen utan att vi behöver förändra de grundläggande krafter som driver vårt samhälle mot en ständig expansion och ökad förbrukning är nästan lika aningslöst som Lena Anderssons resonemang.

Lena Andersson varnar för att i ett samhälle med strikta klimatmål – eller klimatnödläge som blivit en populär term – reduceras människan till ett medel för att uppnå målen. Där sätter hon fingret på något väsentligt och hissar samtidigt en varningsflagg för alla målstyrda politiska projekt. Hon missar dock helt att också vårt nuvarande samhälle har en rad både uttryckta och underförstådda mål. Ekonomisk tillväxt, internationell konkurrenskraft, frihandel, digitalisering och automation samt vinst (lönsamhet) är alla mål som styr idag och som redan reducerar människor till medel. Det är möjligt att Lena Andersson inte upplever att hon är underkastade dessa mål, men majoriteten av världen befolkning lever under deras diktatur. Och jag är övertygad att de även styr hennes liv. 

Alla kulturer har sina uttalade eller outtalade mål och berättelser om hur vi skall, eller hur vi vill, leva våra liv. De framstår nästan alltid som självklara och rationella den tid de finns – för att verka relativt obegripliga när de övergivits. Om det är något vi behöver är det reflekterande intellektuella för att kritiskt granska dessa berättelser, att lyfta fram dem i ljuset. Lena Andersson borde bidra till detta istället för att gnälla över att någon vill ta ifrån henne godispåsen, en påse som ändå snart kommer att vara tom.