Djur skapar ingen växtnäring

”Om all odling vore ekologisk skulle det behövas fler djur för att få gödsel.”

”Eftersom stallgödsel är mindre exakt vid användning än konstgödsel så är det bättre att använda konstgödsel.”

Dessa två påståenden, eller varianter av dem, hör jag ofta. Att de uttalas av folk som saknar kunskaper och erfarenhet om jordbruk och grundläggande växtnäring är kanske inte så konstigt, men förvånansvärt ofta yttras de av folk som borde veta bättre.  I själva verket är dessa resonemang helt tokiga, vilket lätt inses om man studerar hur verkligheten ser ut. Mängden stallgödsel är en direkt funktion av djurhållningen. Antalet lantbruksdjur i världen och användningen av konstgödsel har gått hand i hand och ökat kraftigt sedan andra världskriget. Mer konstgödsel ger ökade skördar, ger mer foder, ger fler djur som ger mer stallgödsel, så enkelt är det. Därför kan man inte heller ställa användning av konstgödsel mot användning av stallgödsel som om de vore varandras alternativ. 

Men låt oss ta det från början.

Växterna behöver solljus, koldioxid, vatten och näring för att växa. Näring är de grundläggande ämnena som växten byggs upp av, deras mat om man så vill. Precis som hos oss tas den upp i olika former och mängder, men måste innehålla ett antal essentiella näringsämnen. De viktigaste är kväve, fosfor och kalium, men det finns en hel radda. Dessa tas i normalfallet från jorden. Hur kommer näringsämnena då till jorden?  De allra flesta näringsämnena (kväve är ett specialfall som jag diskuterar senare) finns redan i stora mängder i jorden, som är en blandning av mineraler i form av grus, sand och lera och organiskt material (det som också kallas för mull).

En viss tillförsel av växtnäringsämnen sker utifrån genom nedfall av damm och av slam vid översvämningarna. Under vissa förhållanden, som exempelvis de årliga översvämningarna av Nilen, kan denna tillförsel av näring vara stor, men för det mesta är den inte det under svenska förhållanden. På grund av förbränningen av fossila bränslen sker numera också ett rätt stort nedfall av kväve via luften, men låt oss för tillfället bortse från det eftersom det är oberoende av hur vi odlar.

Om vi tänker oss en bit bar mark som skrapats rent av inlandsisen eller ett lavafält så har den inget organiskt material utan all näring finns där som mineraler. Lavar, svampar och växter invaderar marken och löser upp mineraler. När de dör eller äts av mikroorganismer, insekter eller djur byggs förrådet av organiskt material upp. Dess främsta byggsten är kol precis som i växterna, men det finns också betydande mängder näringsämnen. I en utvecklad odlingsjord, matjord, finns näringsämnena både i mineralerna och i det organiska materialet samt också i den stora mängd organismer som lever i jorden.

Djur som äter växterna tillför ingen näring utifrån utan återcirkulerar den och flyttar den. Denna geografiska förflyttning kan spela stor roll i naturen, mest anmärkningsvärd är den stora koncentration av näringsämnen som finns på fågelberg eller i fladdermusgrottor, vilka har utnyttjats för utvinning av gödselmedel.

Historiskt spelade geografisk förflyttning av näringsämnen av djuren en stor roll i det svenska jordbrukssystemet. De flesta lantbruksdjur betade utmarker och skogar och den näring de samlade ihop på dessa marker koncentrerades hos djuren antingen i form av mjölk, ull eller kött eller genom gödsel som de avgav när de samlades ihop över natten. En ännu viktigare förflyttning av näringsämnen från utmarker var genom ängsbruket, där permanenta slåttermarker användes för att skörda hö vilket var kreaturens vinterfoder. När djuren i stallen åt höet blev det stora mängder gödsel vilken spreds på åkrarna där man främst odlade spannmål. Detta var en bärande del av svenskt jordbruk långt in på artonhundratalet, och reflekteras i uttrycket ”äng är åkerns moder”. Detta system finns knappt kvar i Sverige men liknande system finns i en hel del andra länder.

För enkelhets skull, låt oss studera en gård som har både växter och djur och där inget foder förs in och ingen gödsel förs in medan djurens gödsel cirkuleras på gården. För att göra resonemanget tydligare, och utesluta den dolda import av näringsämnen som kan ske på så sätt, finns det heller inga permanenta betesmarker utan betande djur går på åkermark. Låt oss också anta att allt gården producerar äts av de människor som bor där - ett självförsörjande minisverige i gårdsformat. Allt som djuren äter kommer då från gårdens åkrar.

Djurens foder behövs för att djuret skall leva, men en viss andel omvandlas i till ökad muskelmassa (kött) eller andra produkter som vi människor vill ha (mjölk, ägg, ull). En relativt stor del av näringsämnena samt osmält organiskt material hamnar i gödseln.* I processen behövs energi i form av kolhydrater. När de förbränns bildas koldioxid som djuren andas ut på samma sätt som vi gör det. Idisslarnas (kor, får och getter) matsmältning avsöndrar också en del av kolet som metan.

Om djuren är idisslare kommer fodret huvudsakligen vara gräs som de betar eller så får de odlat gräs (vall) lagrat som hö eller ensilage. Detta kompletteras med spannmål och hemodlat kraftfoder (ärtor eller åkerbönor). Om man har grisar och höns kommer de att äta spannmål i första hand, samt hemodlat kraftfoder. Halm från spannmålsodlingen tar tillvara som strö (att ligga på) för djuren. Eftersom gården är självförsörjande och inte säljer bort någon näring kommer restprodukterna från matberedning (malning av mjöl, ölbryggning, tillverkning av socker och vegetabilisk olja mm) återföras till jordbruket, i första hand som djurfoder. Matavfall kan också bli djurfoder eller kompost. Djurens och människors gödsel kan i det här systemets flyttas runt och läggas på de åkrar där den gör mest nytta. Men den tillför ingen som helst växtnäring till systemet, all växtnäring som finns i gödseln kommer ju från växterna de ätit. En del växtnäring, främst kväve och kalium, förloras vid hanteringen av gödsel. Tillgång på växtnäring kommer att vara en begränsande faktor för produktionen.

 

Hur påverkar konstgödsel djuruppfödningen?

Om man tillför konstgödsel till detta system kommer skördarna att öka (annars skulle man inte göra det). Skörden kan styras mot växter som människor skall äta direkt eller växter som djur skall äta. Ur växtnäringssynpunkt spelar det egentligen ingen som helst roll, vi är ju också djur.** Eftersom produktiviteten i jordbruket ökat mycket snabbare än befolkningen (se graf) och det finns gränser för hur mycket varje människa kan äta är den främsta effekten av användningen av konstgödsel och de ökade skördarna att mer foder odlas till djur, främst kyckling och gris. 

Det är således ett missförstånd att ett jordbrukssystem utan konstgödsel skulle eller måste innebära ett jordbruk med fler djur än det nuvarande. Därför är också jämförelser mellan konventionell och ekologiskt jordbruk som bygger på att i det ena fallet används konstgödsel och i det andra fallet används stallgödsel meningslösa när man diskuterar livsmedelsförsörjningen och jordbrukssystemet. Mängden stallgödsel är en funktion av hur många djur som föds upp och de är i sin tur en funktion av det foder som odlats.***

 

Men finns det inga skäl till att ha djur i ett ekologiskt jordbrukssystem?

Jo, det finns en många skäl till det.

Bilden ovan är en förenkling, i verkligheten tillförs det viktiga växtnäringsämnet kväve genom biologisk kvävefixering, där kväve tas från luften. Det kan antingen ske direkt via frilevande kvävefixerande organismer eller via så kallad symbiotisk kvävefixering där en bakterie fångar kväve från luften och byter det mot kolhydrater med en växt. I svenskt jordbruk är det främst baljväxterna, som ärtor och bönor, som har sådan symbiotisk kvävefixering. Ännu viktigare i det svenska jordbrukssystemet är de fleråriga baljväxterna, klöver, sötväppling och lucern. I ett odlingssystem där man odlar klöver eller lucern på en hög andel av arealen spelar denna kvävefixering en betydande roll och kan i stort kompensera för oundvikliga kväveförluster på gården och det som förs bort med skörden. Det helt dominerande sättet som denna kvävefixering utnyttjas i jordbruket är att idisslande djur (kor, får eller getter) äter skörden, vilket både ger mycket värdefulla och näringsrika livsmedel och mycket gödsel som kan återföras till åkern.

Ett annat skäl att ha djur är att de kan återcirkulera näring som exempelvis finns i rester från livsmedelsindustrin som drank, rapskakor och melass. Det är fullt möjligt att kompostera dem eller på annat sätt behandla dem och använda dem direkt som gödsel, men även här utnyttjas dessa restprodukter bäst av att användas som foder. Industrin söker däremot alltid efter att få ett högre värde från sina restprodukter. Det pågår därför exempelvis arbete med att göra människomat av rapskakor på samma sätt som man redan gör sojaburgare från sojamjölet. (Jag är ledsen att göra dig besviken om du trodde att detta görs för att man vill minska miljöpåverkan. Det är självfallet inte industrins drivkraft, utan den är som vanligt ute efter att tjäna mer pengar: mat betalas alltid bättre än foder.)

Utöver dessa sätt som djuren kan spela en viktig roll för näringsförsörjningen i jordbrukssystemet finns det andra, mindre utforskade och mindre uppenbara, sätt som de kan spela roll. Det gäller framför allt gödselns påverkan på mikrolivet i jorden. Växterna har ett intensivt samspel med alla de mikroorganismer som finns i jorden. Vissa är givetvis fiender och äter upp växternas rötter, medan andra, som de kvävefixerande bakterierna kan vara gynnsamma.  Svampar, mykorrhiza, kan ha ett intensivt samarbete med växternas rötter och fungera som en förlängning av dem som hjälper till med att lösa upp mineraler i jorden och skydda växterna på olika sätt. Utan att gå in för mycket på detaljerna så är det helt klart att tillförsel av stallgödsel kan påverka dessa processer positivt. Gödseln kan också påverka maskar, dyngbaggar, fåglar och en rad andra organismer i odlingslandskapet. Djuren tillför helt enkelt jordbrukssystemet många funktioner och mångfald på liknande sätt som djur gör i naturliga ekosystem.

 

Måste man ha djur i ett ekologiskt jordbrukssystem?

Det finns absolut inget i reglerna för ekologisk odling som säger att du måste ha det, och det finns många ekologiska odlare som inte har djur och det finns ett fåtal som inte heller använder gödsel eller slakteriavfall (det finns till och med ett regelverk för vegansk ekologisk odling). Däremot så är det svårare att få ett ekologiskt jordbruk att fungera och vara lönsamt utan djur och utan stallgödsel.

I mindre kommersiella ekologiska grönsaksodlingar är man nästan alltid strukturellt beroende av införsel av växtnäring. Den behöver inte nödvändigtvis vara i form av gödsel från lantbruksdjur utan kan vara i form av växtkomposter, matavfall, biogasgödsel, människoavföring osv. Någon odlingsmässig fördel har dock inte detta jämfört med användningen av stallgödsel.

På stora gårdar med fältgrödor som vete och raps kan man ha en hög andel gröngödslingar och bra växtföljder och upprätthålla en hyfsad skördenivå utan att ha djur eller köpa in gödsel. De flesta eko-odlare kommer dock med tiden försöka integrera djur i produktionen eller ha vallodling för försäljning som foder, eventuellt med utbyte av gödsel från den som köper fodret, helt enkelt för att det fungerar bra.

En annan orsak till att djurhållning passar bra i ekologisk produktion är att det förs bort mindre mängder näringsämnen från gården när stora delar av skörden används som djurfoder. När stora delar av växternas näringsupptag cirkuleras tillbaks till åkrarna blir det lättare att klara växtnäringsbehovet. Återföring av stora mängder material till åkern gör också att mullhalten ökar (kol lagras) och att jordens bördighet upprätthålls eller förbättras.  

 

Men om det nu inte är djuren som skapar växtnäring, hur skall vi klara växtnäringsförsörjningen i ett ekologiskt lantbruk?

-        Det tänker jag skriva om i nästa artikel.

 

————————————

* Förhållandet att djuren måste äta mycket mer mat än de ger oss i form av ätbara livsmedel anses av vissa vara ett bevis på att djurhållning är ineffektiv.  Men det är ett märkvärdigt synsätt då djuren också producerar gödsel. De djur som är ”minst effektiva” i sin foderomvandling, idisslare, är också de som producerar mest gödsel – men de äter också huvudsakligen sådant vi inte kan äta. I ett större perspektiv är allt jordbruk synnerligen ineffektivt. Av det totala solljuset som faller på en åker omvandlas bara några procent till växter och av växternas årliga tillväxt använder vi oss normalt sett av en fjärdedel eller en tredjedel, resten blir kvar på åkern. Samtidigt är det som lämnas på åkern, oavsett om det är växtrester eller gödsel från djur, värdefull näring till en massa liv och bidrar till att upprätthålla jordens bördighet.

** I verkliga Sverige spelar det roll eftersom näringsämnena i vår mat försvinner nästan helt ur systemet och återfinns i havet eller på andra ställen i naturen än på åkrarna, medan stora delar av det djuren äter cirkuleras tillbaks till åkrarna, undantaget är de produkter vi får från djuren. Men det är en defekt i vårt livsmedelssystem som inte påverkar resonemanget om djuren och växtnäringen.

*** På gårdsnivå kan det dock vara ett verkligt och viktigt val för en enskild bonde om hen skall använda konstgödsel eller stallgödsel, men det ligger utanför den här diskussionen.