Tuesday 8 September 2020

Marknaden utarmar jorden

Matjorden utarmas av ett ensidigt fokus på ökad skörd som i sin tur beror på konkurrensen på marknaden. En levande jord har många fler viktiga funktioner än att producera mycket och billigt.

Jordbruket, som det bedrivs idag, gör jorden hårdare och mer kompakt, mullhalten minskar, salt och aluminiumhalter ökar och den biologiska mångfalden minskar, för att bara nämna några av alla de, mestadels negativa, effekter jordbruket har på jordens egenskaper. I en översiktsartikel i Biogeoscience för Yakov Kuzyakov och Kazem Zamanian från Göttingenuniversitetet fram att det som driver detta är den ensidiga inriktningen på hög skörd. Hur kan ett fokus på hög skörd förstöra själva grunden för jordbruket?

När val av växter, växtförädling, jordbearbetning, bevattning, ogräsreglering, skadedjursreglering och gödsling alla syftar till att maximera skörden kommer andra funktioner av jordbrukssystemet att minska. Dessa andra funktioner som jorden har handlar om vattenhushållning och vattenrening, näringscirkulation, klimatreglering och mycket annat. Jorden är också livsmiljö för otaliga organismer. Ett mycket enkelt och tydligt exempel är när man sprutar mot ogräs i odlingar så dödar man inte bara ogräs utan minskar födan för ett stort antal organismer samt minskar kolinlagringen i jorden (eftersom mer av det kol som fotosyntesen bundit kommer att gå till skörden istället för att berika jorden).

Ett annat exempel är att genom växtförädling har det så kallade skördeindexet, dvs hur stor del av grödan som skördas, ökat kraftigt. På 1940-talet hade vete ett skördeindex på 0,35 och 40 år senare var det uppe i 0,5. Det ger oss fler och större vetekorn samtidigt som veteplantans strå och rot blir allt kortare. Det betyder att det blir mindre organiskt material kvar på åkern och att veteplantan behöver mer skydd mot konkurrens från skadegörare och ogräs och mer konstgödsel.

Inom djurhållningen har utvecklingen varit densamma. Vi skriver i Kornas planet:

"När vi sätter på oss de industriella glasögonen blir djuren enbart produkter som ska säljas och köpas och då begränsas inte bara djurens rätt till drägliga liv, utan även deras roller som exempelvis markberedare, naturvårdare, kompostkvarn, transportör, ogräsbekämpare och näringsberikare. För att inte tala om de andra viktiga funktionerna de har som kulturbärare, sällskap och förmågan att göra ett landskap vackert bara för att de finns där, betande, sprättande, galopperande eller bökande. Det är roller som inte bara är viktiga för människan utan som i många fall sammanfaller med djurens egna intressen och grundläggande beteenden. Men när djuren blir ”produktionsdjur” så förändras allt detta, precis som ”köttproducent” och ”mjölkproducent” väcker andra associationer än en kobonde."

Traditionellt har jordförstöring (soil degradation) uppmärksammats först när den gått så långt att skördarna minskar, vilket de förr eller senare kommer att göra. Kuzyakov och Zamanian anser att jordförstöring skall definieras utifrån förlust av alla de vitala funktionerna jorden har. De vitala funktionerna tappar fart långt innan man kan skönja minskade skördar.

Är det då jordbruket självt som är problemet?

Jordbruk är onekligen problematiskt och leder oftast till jordförstöring. Och sannolikheten att vi begår misstag är stor.  Men med en kombination av ödmjukhet, gamla traditioner och nya kunskaper kan vi faktiskt förbättra jorden istället för att förstöra den. Det visas rent praktiskt av tusentals jordbrukare varje dag. Sätter vi en levande jord, ett levande landskap och hälsosam mat i centrum för vårt jordbruk blir resultatet annorlunda. Det förutsätter dock att vi befriar jordbruket från marknadens krav på effektivitet och konkurrens. Ett marknadsstyrt jordbruk kommer alltid att ha ett ensidigt fokus på hög skörd och kortsiktig effektivitet. 

 

Äpplen, sparris, gröngödsling och potatis på Sunnansjö gård
Äpplen, sparris, gröngödsling och potatis på Sunnansjö

Om inte samhället (vi människor!) vill ändra den marknadsmässiga basen för jordbruket så måste vi låta andra funktioner i jordbruket få ett tydligare värde och pris så att lantbrukarna får betalt för biologisk, kulturell och gastronomisk mångfald, landsbygdsutveckling, kolinlagring, vattenreglering och allt det andra som pågår i jorden. Marknads-




relationer kan också ges mer innehåll och en annan mening genom direkta relationer i exempelvis rekoringar eller gårdsbutiker. Märkningar som Krav kan också spela en roll.

Långsiktigt ser jag lösningen i att minska marknadsstyrningen av jordbruket. Det är viktigt att vi utformar nya kanaler i livsmedelskedjan som inte i första hand bygger på konkurrens, utan på relationer mellan de som producerar och de som konsumerar och det landskap och sociala sammanhang där detta pågår. Ett ökat inslag av självförsörjning är också ett steg i rätt riktning. Den som i första hand odlar mat åt sig själv och sin familj kommer ha en annan inställning till jorden än den som ”producerar för en marknad”.

Naivt? Kanske det, men inte hälften så naivt som tron på att ”marknaden” skall leda oss mot ett hållbart jordbruk.

3 comments:

Jan Wiklund said...

Jag håller med om att marknaden förstör jorden. Det var en av utgångspunkterna för Karl Polanyis klassiker Den stora omvandlingen (den andra var att den förstör arbetet/arbetskraften...). Nu har den nederländska ekonomihistorikern Bas van Bavel konstaterat detsamma för tre andra historiska epoker i världshistorien - Irak 600-900, Norditalien 1100-1400 och Nederländerna 1400-1700.

Men hur gör man?

Att en stor andel av matkonsumenterna skulle skaffa sig en personlig relation till matproducenterna tror jag inte på, inte förrän samhället som helhet har kollapsat - och då är det så dags. Det skulle kräva alldeles för mycket tid av oss matkonsumenter, den tiden har vi inte. De producenter vi anlitar är helt enkelt för många, få producenter producerar all sorts mat som vi behöver. Jo, för all del, vi kan prenumerera på en matlåda med grönsaker - men räcker det?

Inte heller det som försöktes som svar på den kris Polanyi konstaterade, dvs statlig planering, fungerar. Som Erik Reinert konstaterar i sin skrift Jordbruk, distriktsproblematikk og økonomisk teori, utgiven av Norges Bondelag, resulterade den i en kombination av det sämsta hos kapitalismen med det sämsta hos sovjetsocialismen, dvs tvång att konkurrera på världsmarknaden plus byråkratiskt detaljstyre.

Reinerts förslag var minskad bulkproduktion för industrin och ökad seriös marknad, dvs varje producent vänder sig direkt till marknaden - som franska småbönder som står på torget i städerna en gång i veckan med en ofta vidareförädlad produkt. Vad tror du om det? Är det en tillräcklig kontakt mellan producent och konsument, enligt din uppfattning?

Gunnar Rundgren said...

Jo jag tror att Reinerst förslag är en del av lösningen. Den behöver också kombineras med olika typer av regleringar för att minska konkurrenstrycket på jordbruket och samtidigt öka insatserna för andra ekosystemfunktioner. På sikt handlar det nog om större förändringar av samhället. Hur mycket tid vi har är ju en fråga om prioriteringar. I värt samhälle prioriteras tillväxt, konsumtion och lönearbete. Men det är ju inte eviga prioriteringar. Pandemin visar ju med all tydlighet att det finns annat som trumfar (även om jag själv tycker att det finns en del hysteri runt pandemin och åtgärderna mot den).

Jan Wiklund said...

Det jag främst undrar är vad du menar med personliga relationer mellan matproducenter och matkonsumenter. Räcker det med torghandel (där de ju bevisligen möts, t.ex. här i Limoux)? Eller menar du nåt annat?