Tuesday, 16 June 2020

Hur blir det, livet efter corona?


Det är tydligt att opinionsbildare och intressegrupper använder coronakrisen för att propagera för samma saker som de propagerade innan. Oavsett om du är frihandelsvurmare eller motståndare eller om du är för eller emot privatiseringar, för eller emot djurhållning, för eller emot fri migration eller vill ha en global barnbegränsning kommer du att hitta argument i coronakrisen för din sak (samma fenomen har man kunnat studera vad gäller klimatförändringarna också). Jag står väl heller inte över denna tendens.

Joseph Savora cleans the beach every morning before the tourists come. Mombasa 2013, photo:Gunnar Rundgren

Ökat intresse för trygghet och minskat stöd för risk på en rad olika områden från personliga beteenden över företagande till statlig politik är i min analys den starkaste effekten. Detta behöver inte alltid ha någon direkt bäring på smittrisker utan vara mer existentiellt och yttra sig i allt från ökat sparande till ökat intresse för lokalsamhället och platsen.  Det innefattar också en renässans för offentlig sektor jämfört med privatisering och för självförsörjning av viktiga produkter.


Det är sannolikt att coronapandemin är starten för en massiv global ekonomisk depression med konsekvenser långt större än 2008 års finanskris. Denna gång är det den reala ekonomin som krisar, produktionen av varor och tjänster, och inte bara finansmarknaden (som ju egentligen bara är en sorts grotesk överbyggnad på den reala ekonomin). Det är inte svårt att se en efterfrågekris utvecklas i spåren av coronakrisen, mängder av småföretag som gått i konkurs, massarbetslöshet, kraftigt fallande priser på aktier, bostäder, ja det mesta. 
Oljepriset har rasat till nivåer som hotar Rysslands och Saudiarabiens ekonomier och regimer. Den amerikanska frackingindustrin som redan är högt belånad kommer att gå bankrutt och dra stora finansiella intressen med sig. Med nollräntor och massiva interventioner sedan finanskris och eurokris har centralbanker inte mycket de kan göra för att stimulera ekonomin och många stater har alltför stora statsskulder för att under en längre tid sprida helikopterpengar till medborgarna eller på annat sätt kicka igång ekonomin.

Trovärdigheten för den globaliserade ekonomin har fått sig ännu en törn. 

Globaliseringen ledde till en explosionsartad utveckling av smittan, och pandemin satte fingret på hur extremt sårbara individer, företag och samhället är när man är helt beroende av globala försörjningskedjor där marknadens starka tendens till oligopol och klusterbildning gör att olika områden i världen är helt avgörande för produktion av vissa varor. Detta förstärker en utveckling som började redan för tjugo år sedan med 11 september-attacken i New York, förstärkt av sars och den djupa finanskrisen 2008. Det innefattar också en pendelsvängning bort från privatisering av det som upplevs som grundläggande samhällsstruktur.


De mycket kraftfulla åtgärder som sattes in under coronakrisen visade att världens ledare var beredda till mycket kraftiga åtgärder med stora konsekvenser för att rädda människoliv (om detta var rimligt och i det större sammanhanget ”räddade liv” är en annan fråga). Med tanke på hur politiken och samhället i vanliga fall styrs av ekonomiska faktorer är det en anomali. Det visar att folk och samhället är beredda till stor omställning om hotet upplevs som stort och påtagligt. Det visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna.


Jag tror inte att det finns någon dold agenda för att införa diktatur via coronarestriktioner och jag menar inte att åtgärderna varit felaktiga. Men situationen visar att människor är beredda att acceptera och stödja alla möjliga inskränkningar (besöksförbud för gamla, demonstrationsförbud, reseförbud, i vissa länder inställda val och begränsningar av yttrandefriheten) för att mota ett yttre hot. Visst kan man tolka den allmänna acceptansen av begränsningarna som ett uttryck för solidaritet och moget ansvarstagande, men hos mig gnager ändå oron för att det lika mycket är oreflekterat medlöperi. Trots allt så har ju i princip alla diktaturer motiverats med just yttre hot, eftersom även en diktatur behöver ett visst mått av legitimitet för att överleva.


Det är svårt att avgöra hur permanenta vissa beteendeförändringar blir. Jag tänker främst på motviljan till beröring och trängsel.  Om det håller i sig innebär det mycket svåra tider för restauranger och ännu svårare tider för massevenemang som demonstrationer, mässor, konserter, utställningar och Black Friday. Kollektivtrafik av olika slag kommer få stora problem. Flyg och kryssningar kommer utöver detta lida av minnet av de stora problem som vissa resenärer fick uppleva i att inte kunna komma hem, sitta i karantän osv. Beröring människor emellan kan nog för övrigt spela en större roll än vad många tror, inte bara emotionellt utan också evolutionärt

Vissa rapporterar att de uppskattar det lugnare tempot och att det blir "mindre att göra" i och med corona. Det kan möjligen göra att fler ser det som realistiskt att "hoppa av ekorrhjulet" och skruva ned förväntningar, inkomst och arbete. 


Kriser innebär alltid en möjlighet för nya fenomen att komma fram och för att omställningar som redan var på gång kan skyndas på. Två sådana som högst sannolikt gynnas av coronakrisen är robotisering och e-handel.Ökad användning av digitala kommunikationsformer för möten och konferenser är också sannolikt (fast jag får erkänna att konferenser går från rätt tråkiga till mördande tråkiga när de körs digitalt och de positiva möten som gör konferenser värda att gå på uteblir).


Vetenskapsförnekelse och alternativa fakta har fått stort utrymme i debatten på senare tid. Men den kraftigare underliggande strömningen har trots allt varit motsatsen – att Vetenskapen kanoniserats och tillskrivs egenskaper den inte har. Coronakrisen har tydligt visat vetenskapens begränsningar i att hantera nya utmaningar och situationer, och att den faktiskt ofta inte alls kan tala om hur och vad vi bör göra. Det är svårt att se om detta kommer att leda till en mer realistisk – och vetenskaplig – syn på vad vetenskapen kan och inte kan göra eller om det kommer att leda till ett utbrett ”vetenskapsförakt”.  


Den största förändringen kommer att orsakas av det politiska svaret på den osäkerhet som många upplevt under coronakrisen och insikten att, trots allt tal om globalisering och internationellt samarbete, så är det nationalstaten (eller till och med ännu mer lokala enheter som delstater i USA eller regioner och kommuner i Sverige) som både tar makten och hålls ansvarig av sina medborgare för att säkra folks hälsa och försörjning. I bästa fall behöver detta inte leda till att internationellt samarbete på relevanta områden upphör eller minskar, men det finns givetvis en risk att det slår över i en inskränkt nationalism. 


Öppnar coronakrisen för klimatomställning?

Man kan tänka sig att, när den mest akuta släckningsfasen är över, mer offensiva satsningar görs på klimatomställning. Klimatomställningen handlar dock enligt mig snarare om att ställa om till en mindre resurskrävande ekonomi och livsstil, snarare än miljardsatsningar på höghastighetståg och laddstolpar. I det avseendet kan en krympt ekonomi vara ett steg i rätt riktning, om den krymps på rätt sätt och med socialt ansvarstagandet. Men chansen att covid-19 blir starten på en pastoral omställning är rätt liten.


Den kraschade efterfrågan på fossila bränslen gör att investeringar i förnyelsebar energi blir mindre konkurrenskraftiga. Priserna på biobränslen sjunker exempelvis i takt med oljepriset, vilket gör dem olönsamma.  Omställningen bort från fossila bränslen behöver bygga på begränsningar i tillgången på dem i form av förbud för användning, kvotering, avgifter eller skatter allt efter omständigheterna.  

tja det är  inte lätt att spå, särskilt inte om framtiden. Men det kan ju vara skoj att läsa det om tio år igen. 

1 comment:

Jan Wiklund said...

"Klimatomställningen handlar dock enligt mig snarare om att ställa om till en mindre resurskrävande ekonomi och livsstil, snarare än miljardsatsningar på höghastighetståg och laddstolpar. I det avseendet kan en krympt ekonomi vara ett steg i rätt riktning, om den krymps på rätt sätt och med socialt ansvarstagandet."

Det tycker jag verkar väl optimistiskt. Säg att vi minskar ekonomin med 10 %. Det är osannolikt att utsläppen minskar mer - vilket de måste.

Jag tror att det behövs en ganska stor ombyggnad av samhället. Både på detaljnivå (typ bygga om hus) och på infrastrukturnivå. Kanske det inte behövs höghastighetståg, men det behövs definitivt mindre pendling.