Grön gloria på sned

Det finns goda skäl att äta grönsaker, att de är miljövänliga är inte ett av dem.

Ät mer grönsaker upprepar Livsmedelsverket och deras motsvarigheter i andra länder. Förut var det alltid av hälsoskäl, men på senare tid har föreställningen att grönsaker också är bra för miljön fått ökad spridning. Grönsakskonsumtionen i Sverige har sannerligen ökat markant, ungefär med 250 procent sedan 1960, enligt Jordbruksverkets statistikdatabas.

Miljöpåverkan av grönsakskonsumtionen är dock större än vad de flesta verkar inse. Produktionen av grönsaker i Kina, världens största producent, orsakar ungefär en femtedel av alla växthusgasutsläpp från växtodlingen trots att den tar upp betydligt mindre än en tiondel av arealen. Utsläppen beräknas till 45 miljoner ton koldioxidekvivalenter, nästan lika mycket som de svenska territoriella utsläppen. Konstgödsel, bevattning och plast är de tre största utsläppskällorna.

Det är inte bara växthusgasutsläppen som är stora i grönsaksodlingen, användning av kemiska bekämpningsmedel är också mycket stora. Närmare hälften av alla kemiska bekämpningsmedel som används i produktionen av svenskarnas mat används i produktionen av frukt och grönsaker, det mesta utanför landets gränser enligt forskning inom det så kallade PRINCE-projektet. Det saknas annars svensk forskning på miljöeffekterna av grönsaksodling och konsumtion.

Ett forskarteam vid Manchesters universitet har dock kartlagt miljöeffekterna av konsumtionen av grönsaker i Storbritannien. I artikeln Environmental impacts of vegetable consumption in the UK kommer man fram till att britternas konsumtion av 10,8 miljoner ton grönsaker orsakar utsläpp av 23 miljoner ton växthusgaser, förbrukar 261 PJ energi och använder 253 miljoner ton vatten. Dock räknar forskarna med potatis i kategorin grönsaker, och potatisen står för 57-59 procent av energiförbrukningen och ungefär samma proportion av konsumtionen. Mer än en fjärdedel av livsmedelskedjans energiförbrukning sker i produktionen av potatis och grönsaker och de står för cirka 11 % av växthusgasutsläppen enligt deras beräkningar.

Forskarna har, till skillnad från de flesta liknande beräkningar, räknat med alla led fram till konsumtionen, inklusive avfallshanteringen, och de har räknat med den industriella bearbetningen som produkterna genomgår. Deras forskning visar att miljöpåverkan för de allra flesta grönsaker är betydligt större efter gården. Undantagen är för de växthusodlade grönsakerna där energiförbrukningen i odlingen är mycket stor. Vattenförbrukningen är också störst i odlingsledet för de allra flesta grönsakerna, med undantag för morötter och paprika där beredning och lagring står för stor vattenförbrukning. Detta beror på att vattenanvändningen i energiproduktionen är medräknad (något som oftast saknas i livscykelanalyser).

Forskarna inkluderar 19 olika sorters miljöpåverkan i artikeln. I den sammantagna bedömningen (se bild) som forskarna gör är miljöpåverkan minst från kålväxterna, selleri och squash och värstingarna är sparris, bönor och ärtor. I alla tre fallen beror det på flygfrakt. Hög energiförbrukning är kopplad till många andra kategorier av miljöpåverkan, inklusive växthusgasutsläpp, övergödning, vattenanvändning osv. På samma sätt orsakar transporter andra typer av miljöpåverkan än bara växthusgasutsläpp. Man kan givetvis ifrågasätta en rankning där man väger all miljöpåverkan lika tungt. Men det finns å andra sidan ingen vetenskaplig grund för att vikta olika sorters miljöpåverkan. Vissa former av miljöpåverkan saknas i analysen, som påverkan på biologisk mångfald och effekten på markens bördighet och kolförråd. Dessa saknas i princip alltid i livscykelanalyser.

För bönor redovisas resultaten för färska gröna bönor, konserverade bönor i tomatsås och torra bönor tillsammans och miljöpåverkan viktas efter deras respektive andel av konsumtionen. I England är baked beans det huvudsakliga sättet engelsmännen äter bönor på.  Om man benar ut analysen ser man att färska lokalt odlade gröna bönor orsakar växthusgasutsläpp på cirka 1 kg per kg, torkade bönor (typ kidneybönor) orsakar, förvånande, något högre utsläpp per kg beroende på den långa kokningen i hemmet, baked beans cirka 2,5 kg per kg och flygfraktade gröna bönor cirka 6 kg per kg.  Resultaten visar dock att påståendet att ”baljväxter” är speciellt miljövänliga behöver nyanseras.

Utöver flygfrakten spela transporterna i alla led större roll för miljöpåverkan än vad som ofta hävdats i debatten. Lokalt odlade grönsaker har därför i de allra flesta fall mindre miljöpåverkan än importerade, utom då de odlas i växthus. Hushållens andel av miljöpåverkan är också avsevärd, främst beroende på kyl och frys samt matlagning. 

Jämfört med svensk produktion kan man räkna med att växthusodlingen i Sverige i mycket stor utsträckning använder sig av biobränslen för uppvärmning, samt att den svenska el-mixen är förnyelsebar i större utsträckning än den engelska. Därför orsakar den mindre växthusgasutsläpp. Å andra sidan orsakar den svenska elmixen en mycket stor vattenanvändning och annan miljöpåverkan orsakad av vattenkraft, vindkraft, kärnkraft och biobränslekraft.  Större delen av grönsakerna som äts i Sverige är importerade från länder som Spanien, Polen och Nederländerna, länder som också förser Storbritannien.  

Enligt Livsmedelsverkets rekommendationer skall man äta 500 gram frukt och grönt om dagen. Hur stor blir klimatpåverkan av det? Det saknas liknande uträkningar för frukt, så låt oss anta att hela mängden är grönsaker. Enligt de brittiska forskarnas beräkningar ligger de flesta grönsakers växthusgasutsläpp när de tas fram för konsumtion på runt 2 kg CO2e per kg. Men svinnet och avfallet på grönsaker är mycket stort i hushållen. Många produkter skall skalas och andra torkar ut eller ruttnar lätt, ofta är det bara drygt hälften av den köpta mängden som faktiskt äts. Låt oss räkna med vissa förbättringar och anta att en tredjedel går bort. För att uppnå Livsmedelsverkets rekommendationer (vilket väldigt få gör) behöver vi då köpa hem drygt 700 gram grönsaker om dagen. Med växthusgasutsläpp på 2 kg per kg vara blir de årliga utsläppen 365*0,7*2=511 kg. Det är inte kattskit. 

I förhållande till grönsakernas obetydliga bidrag till energi, fett och proteinförsörjningen är deras ekologiska fotavtryck mycket högt. Energiutbytet är särskilt dåligt, där de flesta grönsaker gör av med mellan 15 och 40 MJ per kg medan sallat levererar endast 0,5 MJ per kg, tomat 0,7MJ, vitkål 1,2 MJ, morot 1,5 MJ per kg. Det vill säga att det går åt 10-50 gånger mer energi att producera grönsaker än den energi vi får från dem. Det är således inte förvånande att grönsaker har varit en lyxprodukt i de allra flesta kulturer. Då har forskarna ändå inte räknat med mänskligt arbete i kalkylen. Potatis har betydligt bättre, men fortfarande negativt, energiutbyte. Pommes frites har ett energiinnehåll av cirka 10 MJ/kg (men då kommer en hel del av energin från det fett som används vid produktionen) medan det går åt över 40 MJ att få fram ett kg. Kokt potatis ger cirka 3,5 MJ/kg medan det går åt 17 MJ/kg att producera den. Relationen är ungefär likadan för växthusgasutsläpp där kokt potatis orsakar cirka 1,2 kg CO2e per kg potatis, medan pommes frites (som engelsmännen kallar chips) släpper ut 3,8 kg CO2e per kg.

För C-vitamin, A-vitamin, järn och kostfiber är grönsaker viktiga källor. Och så är de goda och vackra. Så det finns goda skäl till att fortsätta äta grönsaker. Förhoppningsvis kan de smaka lika bra även utan falska anspråk på att vara miljööverlägsna. Och när du äter grönsaker: ät lokalt, ekologiskt, i säsong, rotfrukter, kål och andra grövre grönsaker, så litet industriellt bearbetade som möjligt. 

Markanvändningen spelar en viktig roll för klimatet

Artikel publicerad  i Ordfront Magasin September 2019
 
Mer än 70 procent av alla isfria landytor används i dag för att producera mat, foder, virke, energigrödor och fibrer för textiltillverkning. Hur vi använder marken har en avgörande roll för växthusgasutsläppen, för hur vi kan binda kol i mark och vegetation samt hur vi kan klara de klimatförändringar som trots alla åtgärder kommer att ske. För att nå 1,5-gradersmålet krävs stora omställningar i hur vi brukar marken. Skogsskövlingen måste upphöra, jorderosionen och ökenspridningen måste minska och hela livsmedelskedjan behöver bli mer hållbar, enligt IPCC:s nya specialrapport om markanvändning, jord och skogsbruk, som presenterades i början på augusti. 

Medierapporteringen runt rapporten har haft mycket svårt att ta in rapportens komplexa budskap. Rapporteringen har ofta missat att det är en sektorsrapport och att man diskuterar vad som kan göras inom den sektorn. Det betyder inte att IPCC pekar ut markanvändning och matproduktion som det största problemet. Fossila bränslen är och förblir den viktigaste orsaken till den globala uppvärmningen, men de behandlas inte i den här rapporten. 

Kostförändringar har tagit stor plats i nyhetsrapporteringen trots att de spelar en liten roll i rapporten. Flera media har felaktigt hävdat att rapporten förespråkar en vegetarisk eller vegansk kost. Men IPCC är noga med att betona att det inte finns någon globalt ”riktig” kost, att animaliska livsmedel är näringstäta och värdefulla och att det råder stor osäkerhet om effekterna av kostförändringar på utsläppen. Det närmaste man kommer en kostrekommendation i IPCC-rapporten är att man skriver att ”konsumtion av hälsosamma och hållbara dieter, så som de som är baserade på grövre spannmål, baljväxter och grönsaker, nötter och frön, samt animaliska livsmedel som producerats i uthålliga system med små växthusgasutsläpp”, skapar stora möjligheter för att reducera växthusgasutsläppen. Rapporten pekar också på många möjligheter att minska utsläppen i själva produktionen, vilket minskar effekten av, eller behovet av kostförändringar. Utsläppen per kilo mjölk eller kött har exempelvis gått ner med hela 60 % sedan 1960.

Kolflöden i vegetation och mark är stora. Avskogning (framför allt i tropikerna), nyodling och nedbrytning av organiskt material orsakar utsläpp runt 20 gigaton koldioxidekvivalenter (GtCO2e). Det motsvarar mer än en tredjedel av de totala växthusgasutsläppen. Ökat virkesförråd efter avverkning och att jordbruksmark överges binder dock samtidigt 14 GtCO2e, vilket gör att nettoutsläppen beräknas till 6 GtCO2e. Men ekosystem förändras också av klimatförändringarna. Hittills har dessa förändringar lett till ökad växtlighet, och därmed inbindning av kol, i stora områden. Det beror på gödslingseffekter av koldioxid och kväve, skogsplantering samt ökade temperaturer närmare polerna. Mindre områden har fått minskad växtlighet på grund av torka eller värmestress. Denna kolinbindning uppskattas vara dubbelt så stor som nettoutsläppen från markanvändningen, 11 GtCO2e. Beroende på vilken del av uträkningarna man betonar kan man kommunicera mycket olika bilder av hur markanvändningen påverkar klimatet, något som märks tydligt i den svenska skogsdebatten.   

Utöver denna nettoinbindning i ekosystemen på land tillkommer en betydande bindning av koldioxid i oceanerna. Det betyder att ekosystemen i ganska hög utsträckning buffrar utsläppen av fossila bränslen, vilka uppgår till 34 GtCO2e. Det är dock osannolikt att nettoinbindningen av kol kommer att fortsätta. Att ekosystemen binder in mycket av det fossila kolet kan därför inte användas som ett argument för fortsatta utsläpp.

Koldioxidutsläppen från markanvändning har varit relativt konstanta under det senaste århundradet vilket betyder att deras relativa betydelse minskar eftersom utsläppen från fossila bränslen fortsätter att öka. Utsläppen av metan från jordbrukssektorn kommer främst från idisslande djurs (kor, får m.fl.) matsmältning och risodlingar. Den tredje viktiga växthusgasen från jordbruket, lustgas, har ökat betydligt över tid och takten ökar. Det är främst konstgödsel som driver detta. I praktiken är även de ökade utsläppen från djurgödsel en effekt av konstgödseln eftersom kvävet i djurens foder i den storskaliga och intensiva djurhållningen oftast kommer från konstgödsel. Användningen av konstgödsel har ökat åtta gånger sedan 1961.

En förvånansvärd liten del av matdebatten handlar om utsläpp i hela kedjan utan har fokus på utsläppen i själva jordbruket. Totalt uppskattar IPCC att hela livsmedelssystemet har utsläpp på mellan 10,7 GtCO2e och 19,1 GtCO2e, eller någonstans mellan 25 % och 30 % av alla växthusgasutsläpp. Av dessa utsläpp kommer ungefär 10-11 procentenheter från själva jordbruket, inklusive djuren, 8-10 procentenheter från förändrad markanvändning och 5-10  procentenheter från processer efter gården. I industrialiserade länder med hög andel fossila bränslen är utsläppen av livsmedelskedjan efter gården i samma storleksordning som de i jordbruket. Koldioxidutsläpp från jordbrukets direkta (maskiner och energianvändning) och indirekta (tillverkning av konstgödsel, stål och cement i infrastruktur, plast osv) användning av fossila bränslen är betydande men ingår inte i IPCC:s rapport eftersom de inte räknas till jordbruket i klimatrapporteringen.

Vad skall man då göra? Den som tror att IPCC skall ge några enkla globala lösningar blir besviken. Tvärtom, betonar man hur komplexa markanvändning och livsmedelssystemet är och hur mycket som hänger ihop. Flertalet åtgärder handlar om restaurering och vitalisering av jord- och skogsbruk, betesmarker och andra ekosystem. I många fall finns det positiva synergier mellan åtgärder för att minska utsläppen, hur man kan anpassa sig till klimatförändringar, markens hälsa och livsmedelsförsörjningen.  Ökad produktivitet i jordbruket, förändrad kost och minskat matsvinn leder till att mark kan frigöras för exempelvis skogsplantering eller bioenergi. Mellangrödor, skogsjordbruk (agroforestry), betesmark och andra perenna grödor kan binda kol i jorden och samtidigt minska jorderosionen och övergödning. 

Men det finns också klimatåtgärder med negativa bieffekter. IPCC pekar på att storskalig skogsplantering, återskapande av torvmarker, bioenergi och biokol eller minskad nyodling kan påverka livsmedelsproduktionen negativt. Konkurrens om mark kan också driva upp livsmedelspriserna samt leda till ökad användning av konstgödsel och konstbevattning vilket i sin tur hotar den biologiska mångfalden. Rapporten betonar att åtgärder behöver anpassas till de lokala förhållandena och lyfter särskilt behovet av att inkludera urfolk och kvinnor i utformningen av politiken.

Många av de områden som berörs i rapporten är fortfarande dåligt utforskade. Kol och kvävecyklerna är komplexa och de samverkar på ett sätt som gör det svårt att fastställa orsakssamband. IPCC slår också fast att det är svårt att göra en skarp gräns mellan vad som är naturligt och vad som orsakas av människan, är antropogent, i dessa processer. Det är bara de antropogena utsläppen som redovisas i klimaträkenskaperna. Klassificeringen av utsläpp kan ha märkvärdiga effekter. Om en våtmark dikas för risodling minskar metanutsläppen med i genomsnitt tre gånger, men utsläppen från risodlingen kommer nu räknas som jordbrukets påverkan på klimatet trots att de egentliga utsläppen minskat.

Av de föreslagna åtgärderna är de som i ett svenskt perspektiv kan vara både genomförbara och viktigast: restaurering av torvjordar och våtmarker i jord och skogsbruket som står för mycket stora utsläpp, minskat matsvinn och minskad användning av konstgödsel. Kolbindning i mark, förbättrade produktionsmetoder och förändrade konsumtionsmönster kan också spela en stor roll. Ökad inhemsk produktion av bioenergi kan vara en möjlighet, men frågan är fortsatt kontroversiell. En fossilfri livsmedelskedja är också en uppenbar åtgärd, men drivmedlens utsläpp ingår inte i den här IPCC rapporten.  

IPCC:s sammanfattning av de olika åtgärderna som diskuteras i rapporten

.

CO2e, koldioxidekvivalent är ett mått som används för att uttrycka påverkan på den globala uppvärmningen av de olika växthusgasernas, koldioxid metan och lustgas. Metoden har vissa brister eftersom den inte på ett korrekt sätt kan reflektera de olika gasernas livslängd i atmosfären. Det har speciellt stor betydelse för metan vars livslängd i atmosfären är cirka 10 år.  

Fakta om IPCC

Förenta nationernas klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, förkortat IPCC) bildades 1988 av två FN-organ, Meteorologiska världsorganisationen (WMO) och FN:s miljöprogram (UNEP), för att förse världen med ett tydligt vetenskapligt perspektiv över det rådande kunskapsläget vad gäller klimatförändring. IPCC utför ingen egen forskning utan IPCC:s rapporter är en sammanställning och värdering av existerande forskning och baseras på konsensus, vilket betyder att de inte befinner sig längst fram i forskningsfronten utan en bit bakom den. Sammanfattningarna, som innehåller slutsatser och rekommendationer måste godkännas av de deltagande ländernas politiska representanter, medan de underliggande forskningssammanställningarna inte gör det.

Fakta om IPCC:s senaste rapport

”Klimatförändringar och marken: En specialrapport om klimatförändringar, ökenspridning, markförstöring, hållbar markförvaltning, livsmedelssäkerhet och växthusgasflöden i markbundna ekosystem” är en del av en sammanfattning av kunskapsläget i klimatfrågan. 205 forskare har deltagit i processen. Över 7 000 vetenskapliga publikationer har gåtts igenom för att få underlag till rapporten. Rapporten består av en 40-sidig Sammanfattning för beslutsfattare samt de 7 kapitlen som uppgår till 1500 sidor.

Rapportens alla delar finns på https://www.ipcc.ch/srccl-report-download-page/

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren