Konkurrens driver produktivitet som driver resursförbrukning

Så länge effektivisering styrs av marknadskonkurrens och vinstintresse kommer trycket på naturens resurser att fortsätta öka, skriver jag i en artikel i Grus & Guld, föreningen JAK:s medlemstidning

”Vi måste minska konsumtionen.” Det är ett påstående som kanske inte har brett politiskt stöd, men som de allra flesta nog innerst inne kan hålla med om, i alla fall om man med ”konsumtion” menar förbrukning av resurser. ”Vi måste minska produktionen”, verkar däremot vara betydligt svårare att smälta. Men allt som produceras kommer att konsumeras. De verkliga drivkrafterna för resursförbrukningen hittar vi i produktionens villkor. Där spelar konsumenternas efterfrågan bara en liten roll.  

Alltfler verkar anse att minskad konsumtion kan vara det som verkligen behövs för att minska vår påverkan på miljön. Men, invänder vän av framsteg, har vi inte effektiviserat produktionen enormt så det går åt mindre resurser idag än tidigare? Kan vi inte bryta sambandet mellan konsumtion och resursförbrukning? Vi får ju samma mängd ljus från en LED-lampa som från en vanlig glödlampa som drar tjugo gånger mer ström.  Men tyvärr, trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den. Det här kallas för rekyleffekten, eller Jevons paradox och är ett välkänt fenomen.

Men man kan inte riktigt förstå detta genom att enögt titta på konsumtionssidan. De verkliga drivkrafterna är de som styr hur de viktigaste ekonomiska aktörerna, företag och kapitalägare, agerar på det som vi kallar marknaden. De två viktigaste drivkrafterna är konkurrens och kraven på avkastning på kapital.

Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning. På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning). I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik ju lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började. Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet. Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 % till mindre än 2 % på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.  

Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I Industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid. I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin i efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna. Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.

Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:

Produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.

Om alla som jobbar förbrukar mindre resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots det mycket omfattande effektiviseringarna.

För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.

Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.