Välkommen omninorm!

Klimatfrågan har på ett mycket effektivt (?) sätt blandats ihop med djurrättsfrågorna, och därigenom också tagit över de mycket cementerade konfliktlinjerna. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev nyligen en debattartikel där vi hävdade att nöt och fårkött från naturbetesmarker är klimatsmarta. Det är möjligt att vi har rätt, det är också möjligt att vi har fel, men det intressanta för min diskussion här var ryggmärgsreaktionerna artikeln fick.

Från veganhåll och från de som förespråkar att vi bör minska köttkonsumtionen fick vi våldsam kritik för att vi förespråkade ökad köttkonsumtion. Detta trots att vi inte alls gjorde det, utan tvärtom. För andra som inte vill kännas vid att deras konsumtion innebär ett problem av något slag sågs vår artikel som ett bevis för att kött inte alls är dåligt. Detta trots att vår artikel tog mycket tydlig ställning emot den industriella djurhållningen och att en övergång till kött från betesdrift skulle innebära både dyrare och mindre kött. 

Det är bara ett av många exempel, där oviljan att ta till sig fakta, lyssna på andra, eller konfrontera den egna uppfattningen är mycket stor. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det handlar om värderingar och tro, och därför är ungefär lika svårt att diskutera som religion. Samtidigt så är det skillnaderna i dessa underliggande värderingar som nästan helt styr folks hållning i de aktuella dagsfrågorna.

Förespråkarna för en vegansk linje har framgångsrikt använt sig av normkritikens språk och hävdar att det finns en ”köttnorm”. Det kan man kanske hålla med om, även om den inte varit i samma liga som heteronormen eller olika normer för kvinnors uppförande. Men redan under min uppväxt på sextiotalet var det inte ovanligt med vegetarianer och man kunde mycket väl få helt vegetarisk mat någon gång ibland. Det var ingen som förväntade sig kött till risgrynsgröten eller pannkakorna, och vissa rätter innehöll så litet kött att det knappast kan anses vara normerande utan snarare en krydda. Det är sant att den som bara åt vegetabilier sågs med viss misstänksamhet eller skepsis i vissa kretsar. Den största bristen under ”köttnormen” var att vegetarianer och veganer sällan fick något bra käk, utan deras alternativ var att man lyfte bort köttbiten från tallriken (något jag sett i verkligheten).

Mot köttnormen ställs en ”vegonorm”. Det får anses att vara en enorm framgång för veganrörelsen att de flesta inte inser att den dikotomin är falsk. Vegonorm innebär inte att det – äntligen — blir OK att äta vegetariskt eller veganskt, det innebär att äta animalier blir till något helt onormalt. De två ”normerna” är därför väldigt olika till sin natur. Under ”köttnormen” var det ingen som ansåg att det var fel att man åt vegetabilier. I själva verket har vegetabilierna stått för ungefär två tredjedelar av vårt kaloriintag under lång tid, och grönsakskonsumtionen har ökat mycket snabbare än animaliekonsumtionen under den tid då köttnormen ansetts ha rått.

Vegonormen är något väsensskilt, den innebär att ingen får/bör äta kött eller dricka mjölk i de sammanhang normen tillämpas. Den är ett uttryck för när en liten men kompromisslös grupp lyckas driva igenom att alla skall anpassa sig till deras krav. Det kallas ibland träffande för minoritetens diktatur. Det är kanske inte förvånande att många upplever att en sådan norm är uttryck för översitteri. Det är översitteri och intolerans av högsta klass.

Den rimliga ersättaren till köttnormen vore omninormen, där en varierade blandkost är det normala, Ibland är det mycket kött, ibland är köttet en krydda och helt vegetariska eller veganska rätter förekommer också som huvudalternativ. Givetvis bör folk med särskilda preferenser få dem uppfyllda i den utsträckning det går.  Då kan vi få ömsesidig respekt.