Ekologiskt är mer lokalt och mer svenskt

En ny undersökning visar att det ekologiska jordbruket är mycket mindre beroende av importerade insatsmedel. Det är konkurrensen från identitetslösa handelsvaror som lantbrukets företrädare och deras vapendragare borde kritisera och inte en ekologisk produktion som ger större intäkter till lantbruket, mindre import, hälsosamma livsmedel, en mer levande landsbygd, minskad sårbarhet, bättre samhällsekonomi och en positiv bild hos allmänheten. 

Det har varit en hel del bråk om regeringens nya mål för ekologisk produktion och konsumtion. Bland annat har man från lantbrukarhåll och opposition hävdat att målen för ekologisk konsumtion i den offentliga sektorn riskerar att öka importen. Statistik visar dock att andelen svenskt är minst lika hög i den ekologiska mat som köps in till skolor och sjukhus som det är i den icke-ekologiska maten. 

En ny undersökning visar också att svensk ekologisk produktion är betydligt mer svensk än den svenska icke-ekologiska. För tidningen Ekologiskt Lantbruk har Peter Einarsson jämfört ekologiska och konventionella gårdar utifrån kalkyler som gjorts av Länstyrelsen i Väsrta Götaland, och beräknat hur stor del av kostnaderna som utgörs av insatsmedel köpta till gården och hur stor del av dessa som kommer från andra lantbruk, från industrin eller är importerat. 

Den ekologiska gården använder 16 % av intäkterna från höstveteodling till inköp av insatsmedel från industrin och olika tjänster, 35 % av intäkterna är inköp från andra bönder, och 44 % går till ersättning för eget arbete, byggnader och andra allmänna kostnader för gården. För den konventionella gården går hela 60 % av intäkterna till att betala för insatsmedel från industrin och tjänster och 8 % till andra lantbrukare. 

Hälften av allt det den konventionella gården tjänar på höstvete går till importerade produkter (det rör sig främst om diesel, konstgödsel och bekämpningsmedel) och bara 12 % av det som den ekologiska gården tjänar går till import (diesel). Utöver det så är intäkterna per hektar för ekologiskt höstvete nästan 40 % högre. Det betyder att det ekologiska höstvetet ger ett nästan tre gånger så stort bidrag till den svenska ekonomin; en hektar ekologiskt bidrar med 11 000 kronor till den svenska ekonomin medan en konventionell hektar bara levererar 4 500 kronor. 

En motsvarande beräkning för mjölkproduktionen visar inte alls lika stora skillnader, detta beror på att en mycket större andel av mjölkproduktionens kostnader är arbete och eget odlat foder. Som en kombination av högre intäkter och något lägre kostnader för inköp bidrar dock en eko-ko med 46 500 kronor till BNP jämfört med den inte fullt så ekologiska ko-kollegans 36 500 kronor.  

Siffrorna skall inte ses som exakta och man kan ha vissa invändningar och reservationer som att den högre skörden i konventionell odling gör att vi kan exportera stora mängder spannmål, eller att man inte kan jämföra bara en gröda. Men resultaten visar trots det på intressanta sammanhang, och framför allt att de som ställer ”ekologiskt” mot ”svenskt” har fått allt om bakfoten.  Att sårbarheten i livsmedelssystemet också blir mycket mindre med ekologiskt jordbruk är ytterligare en fördel. 

Undersökningen stärker de argument som jag själv anfört om varför det är fel att ställa lokalt och ekologiskt mot varandra. Så här skrev jag bland annat i en debattartikel i Svenska Dagbladet 2014: 

”En av grundbultarna i ekologisk produktion är att den är baserad lokala resurser. I stället för att köpa in konstgödsel använder man lokal biologisk kvävefixering. I stället för att köpa in insekticider använder den ekologiske bonden den biologiska mångfaldens naturliga fiender. I stället för att spruta mot ogräs används mänskligt arbete och växtföljd som ger ett omväxlande landskap. I ekologisk djurhållning köper man in mindre importerat foder och mediciner. På så sätt bidrar ekologisk produktion mycket till den lokala ekonomin där det drivs.

…

För att lokal produktion skall vara meningsfull bör den också vara baserad på att utnyttja lokala resurser, till exempel mark, vatten och ekosystem och ingå i ett lokalt ekologiskt sammanhang. I sådana fall så kommer den inte heller använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och den kommer ha en blandad produktion precis som den ekologiska. Om den utnyttjar lokala resurser kommer den också, precis som ekologisk produktion skapa mer sysselsättning.

Från både den lokala och ekologiska produktionen önskar vi identitet, redlighet, ansvar för produkt, djurskydd, miljö och socialt samt bidrag till lokal sysselsättning. Därför skall vi inte ställa dem mot varandra. Den gemensamma fienden för ekologiskt och lokalt är internationell handel av identitetslösa handelsvaror.”

Det är konkurrensen från dessa som lantbrukets företrädare och deras vapendragare borde kritisera och inte en ekologisk produktion som ger större intäkter till lantbruket, mindre import, en mer levande landsbygd, minskad sårbarhet, hälsosam mat, bättre samhällsekonomi och en positiv bild hos allmänheten.

Att producerar konsumtion

Jag är en mycket hängiven grönsaksodlare och har förmånen att ha nästintill obegränsat med mark att odla på och möjlighet att inom rimliga (nåja) gränser lägga tid på odlingarna. Alla som har odlat grönsaker i den större skalan har säkert erfarit att det blir alldeles för mycket grönsaker på samma gång. Så även jag. Utöver noggrann planering (typ så dill 7 gånger med 10 dagars mellanrum istället för två eller tre gånger om året) och metoder att förlänga säsongen (spetskålen jag skördade på midsommardagen planterades efter en sallatsskörd som i sin tur planterades efter skörd av övervintrad spenat i mars), så handlar det om att konservera, torka, sylta, safta, frysa, syra osv.

Det leder till att jordkällaren fylls med konserverad bönor, sylter och safter. Chilin blir chilisås, syrad chili, tabasco osv. Halvtorkade tomater lagras i olja i åtta månader utan problem, Körvel persilja, dill och gräslök fryser vi rå och krossar efter frysning. Morötter lagras främst i jordkällaren som de är och de håller sig till nästa sommar, men fula och skadade morötter kan raspas, rostas och torkas och strös på soppa eller sallad. Hyvlade morotsskivor läggs in i 1,2,3 lag och kan finhackas som syrlig smak i sallad eller skäras ned i en asiatisk wok.

Men min artikel här skulle inte handla om konservering, utan om konsumtion. Det är ganska uppenbart att konsumtionen i vårt hushåll påverkas starkt av att vi odlar egna grönsaker och potatis. Och att konsumtionen påverkas av hur vi kan lagra och bereda olika grönsaker.

Samtidigt är det klart att vi också i viss mån styr produktionen.  Min mage har svårt att fördra lök så vi odlar rätt lite lök. Men mycket bestäms av de förhållanden som vi har. Klimatet är en väldigt uppenbar begränsning, hur gärna vi än vill kan vi inte odla apelsiner eller bananer. Jordmånen, tung lera, gör också att det är svårt att odla så mycket rotfrukter – de växer förvisso bra men det är svårt att skörda dem, så vi är ofta lite kort på potatis. Vi odlar också för att sälja och har specialiserat oss på jordgubbar och sparris. Det gör att vi äter väldigt mycket mer gubbar och sparrisar än vi skulle ha gjort om vi skulle ha köpt dem. Just nu har vi alldeles för mycket sallat av olika slag och kosten blir följaktligen rik på gröna blad. Vad vi odlar är också bestämt av utbudet av fröer, vilket i sin tur är bestämt av en rad andra faktorer.

Det torde vara uppenbart för läsaren att den mat vi ”konsumerar” här på gården inte i första hand kommer till våra magar via vår roll som konsumenter eller kunder i marknadsmässiga termer. Vår situation är kanske ovanlig i Sverige, men globalt sett är det säkert en eller ett par miljarder människor som driver en omfattande matproduktion.

Det finns många andra som inte har möjlighet att välja sin mat. Vi lärde känna en flyktingfamilj som bodde på en av alla dessa förläggningar. Där serverades de matlådor som kom från någon annanstans. De var inte tillåtna att laga någon mat i rummet, men trots det hade de smugglat in en vattenkokare så att de skulle kunna ge barnen snabbnudlar när de inte gillade maten, och koka en kopp te av den sort de drack. Snabbnudlarna köptes i den lilla lanthandeln som låg 6 km bort, vilken var det enda ställe de kunde handla på eftersom de inte hade bil. Vilka valmöjligheter hade de? Många fler människor i världen har inga eller mycket begränsade valmöjligheter för den mat de äter. Alla de på olika institutioner, skolelever, fångar, flyktingar. Men vi har också alla de som jobbar inneboende, får mat på jobbet för att inte tala om alla barn och andra som äter den mat någon annan lagat. Hundratals miljoner människor bor i lägenheter eller rum som saknar matlagningsmöjligheter eller förvaringsmöjligheter. De är ofta hänvisade till att äta gatumat av olika slag.

Men även bland de som kan välja är valmöjligheterna mycket begränsade. Tillgången på produkter är en uppenbar begränsning, och kostnaden en annan. De flesta har redan när de handlar ett prisfilter som gör att de inte ser eller väljer bort allt som ligger bortom det som man har råd med (och de som inte har önskade nog att de hade det). Men begränsningarna är många fler. Transportmöjligheter, lagringsutrymmen och teknik samt kökens utformning är rätt avgörande för vilken typ av råvaror man kan köpa. Till allt detta kommer omgivningens förväntningar, religion, marknadsföring, kunskap i matlagning och förvaring och mycket mer.

För övrigt så kan man bara välja det som redan finns. En annan av mina erfarenheter belyser det tydligt. När vi började odla ekologiskt på slutet av sjuttiotalet var det för att vi ville det och inte för att det fanns en marknad för sådana produkter – det var sannerligen inga konsumenter som stod där och skrek att vi vill ha ekologiskt. Utan det var vi bönder som fick trycka ut produkterna genom rätt motsträviga handelskedjor till konsumenter som hade rätt vaga uppfattningar om vad som var ekologiskt. Marknaden för ekologiskt skapades av bönder som redan bestämt sig för att odla ekologiskt, på samma sätt som Apples skapat marknaden för iPhones. Vissa handelskedjor såg tidigt en möjlighet att positionera sig med ekologiska produkter. Vid en viss tidpunkt kommer konsumenter ha en uppfattning om produkterna, börja ställa krav och mer aktivt delta i processen som en av många aktörer. Statligt stöd till ekologisk produktion och offentlig upphandling har varit andra verksamma medel för att utveckla den ekologiska produktionen. De statliga stöden har underlättats av och delvis motiverats med att ”konsumenterna efterfrågar produkterna”, men man skulle också kunna uttrycka det som att ”folk gillar ekologiskt”. Även i fallet med ekologiskt så bidrog motioner av medlemmar i Konsum till att både Konsum Värmland och Konsum Stockholm över huvud taget tog in produkterna.

Under andra världskriget var hur folk åt och vad de åt viktigt för samhället och de flesta matvaror var ransonerade. Matsvinnet var i det närmaste obefintligt. Dagens konsumenter är tillsagda att minska svinnet, men det händer inte så mycket eftersom det inte finns något som effektivt styr folks agerande. I själva verket fortsätter affärerna och livsmedelsindustrin att få folk att köpa mer än de behöver och därigenom uppmuntrar de till svinn. Det är också väl känt att hushållen i rika länder har mycket större matsvinn än fattiga hushåll, trots att de har bättre lagringsmöjligheter, eftersom de har råd att slösa. Alltför sällan diskuteras matsvinn och köttkonsumtion i ljuset av den enorma överproduktionen i jordbruket. Exemplet visar tydligt att förhållandena runt vår konsumtion är avgörande för hur och vad vi konsumerar.

Om vi vill förändra konsumtionen kan vi inte ”konsumtion” ses som en enskild handling av individer utan den måste ses i ett betydligt större sammanhang. Ingrid Stigzelius uttrycker det i sin doktorsavhandling om grön konsumtion (Producing Consumers) som att konsumtionen av mat är producerad av en rad olika aktörer och en rad materiella förhållanden. Mondäna ting och materiella förhållanden som en shoppingvagn och affärskassar, transportsystemen samt tillgången på olika slags köksutrustning kan vara lika avgörande för vad vi köper som vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt. Och vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt är också skapat genom en kombination av olika aktörer, deras framställande av fakta, märkningar och marknadsföring. Vad vi kan konsumera bestäms också av våra inkomster och vår förmåga att laga mat. Statens hand vilar också över hela systemet med olika typer av regleringar som begränsar eller ibland stimulerar viss konsumtion.

Därför är det inte möjligt att lägga över ansvaret på ”individen” och tro att individens miljövänliga val i affären är det som skall driva utvecklingen. Det betyder givetvis inte att det är oväsentligt att göra val i butiken, eller att individen saknar ansvar, men det är viktigt att förstå att det inte är det främsta sättet att förändra världen på.

Schyssta mörkblå bananer?

"Vi vet att det är marknadsekonomi, frihandel och privat äganderätt – tillsammans med demokrati, utbildning och rättsstat – som är nyckeln till en positiv ekonomisk förändring. Dessutom måste branscher då och då gå igenom strukturförvandlingar för att kunna gå från improduktivitet till produktivitet, för att marknadsanpassa sig." 

Så motiverar Anna Charlotta Johansson i en ledare i Svenska Dagbladet varför Fair Trade märkningen är skadlig. Den hjälper ju improduktiva bönder att överleva marknadens renande stålbad. 

Anna Charlotta Johanssons slutsats är att det är bättre att köpa vilka bananer som helst istället för de fair trade märkta är samtidigt uttryck för att till och med försöken att använda marknaden självt för att modifiera marknadens skador är en otillbörlig störning av den heliga marknaden. Det är i och för sig bra med marknadsliberaler som säger som det är i stället för att hyckla.*

Det finns skäl att vara kritisk till Fair Trade, men inte för att den är ett otillbörligt ingrepp i den fria marknaden utan för att den inte är ett tillräckligt ingrepp i den fria marknaden. Så här skriver jag i Den stora ätstörningen.

"Om du köper en kopp bryggkaffe för tjugo kronor får bonden runt 25-30 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt eller Fair Trade-kaffe får du kanske hosta upp tjugofem kronor — och bonden får istället 30-35 öre.[i] Bondens inkomster ökar då med imponerande 25 procent. Men om vi tittar på det hela från en annan vinkel får du betala fem kronor mer för att öka bondens inkomst med fem eller tio öre. Det ställer frågan om marknadsmekanismen är ett effektivt sätt att förverkliga konsumentens önskan att förbättra förhållandet för bönderna.  

Fair Trade-märkning har vuxit mycket under senare år. Tanken är att använda den vanliga marknaden, men förändra reglerna så att de gynnar mindre och fattiga producenter. Det finns dock en del hakar. Relationerna är ojämlika och köparna i höginkomstländerna dikterar[1] de flesta av villkoren och reglerna som skall gälla; det är deras syn på vad som är rättvist som kommer att dominera och det är också deras definitioner av kvalitet som gäller. Det finns heller inga regler för leden efter den som paketerar varan med märket; affärskedjorna kan lägga på vilka summor som helst på produkterna och de kan sluta köpa närsomhelst. Konsumentens åtaganden sträcker sig heller inte längre än till varje köptillfälle. 

Fair trade försöker att använda samma marknad som skapade de ojämlika förhållandena för att korrigera dem genom ett antal interventioner, i första hand genom ett fixerat pris. På en fri marknad kan man emellertid inte fixera priset utan att också reglera tillgången, eftersom ett garanterat bra pris oundvikligen kommer att leda till överproduktion. Det är precis vad som händer med Fair Trade, där många producenter inte kan sälja mer än en bråkdel av sin produktion som rättvisemärkt. Det är mestadels de bönder med större kapacitet och mer resurser som lyckas bäst på den marknaden — också här. 

Många av de mål som Fair Trade har kunde lika gärna och mer effektivt, uppnås med politiska medel. I Ghana sätter exempelvis Kakaostyrelsen ett nationellt pris som garanteras för alla bönder. Det finns också en prisstabiliseringsfond som kan jämna ut priserna över en treårsperiod för att parera svängningar i världsmarknadspriserna. Ghanas regering gör på så vis detsamma som Fair Trade men man når alla bönder. Under en längre tid var kakaopriset i Fair Trade-systemet lägre än det officiella priset i Ghana[2].[ii] 

Organisationerna som är engagerade i Fair Trade vet att det politiska systemet och handelsreglerna är oerhört viktiga för utvecklingen och arbetar därför också för att ändra dessa. 

I en absurt orättvis värld är det sannerligen inget fel att köpa Fair Trade-märkta produkter, men att ”sälja” Fair Trade produkter till konsumenterna med slogans som ”Det är bara en tum mellan fattigdom och paradiset” (Cafédirect, Storbritannien) eller ”Utrota fattigdomen över en kopp kaffe” (Löfbergs) är helt enkelt grovt vilseledande och invaggar folk i den falska föreställningen att de kommer att förändra världen genom att köpa rättvisemärkta produkter."

 

*Anna Charlotta Johannson riktar också annan kritik mot Fair Trade märkningen. Hon hävdar att de fattigaste bönderna ofta ställs utanför systemen. Och det är jag benägen att hålla med om. I princip alla former av certifieringar missgynnar resurssvaga producenter, det kan jag intyga efter att ha arbetat med sådan i över nästan trettio år i många länder.  Sedan gör hon stor affär av att LO är en av medlemmarna i den svenska organisationen. Men hon nämner inte att det finns 45 andra medlemmar som är minst lika subversiva, som Svenska Kyrkan och PRO!   

---

[1] Fair Trade-rörelsen har på senare tid givit producentländerna ett större inflytande i regelutformningen, men eftersom systemet bygger på värderingarna av vad som är rättvist i köparländerna kommer deras problemformuleringar och prioriteringar att vara det som dominerar. Synen på barnarbete är ett typiskt sådant exempel.

[2] Det kan säkert finnas en hel del brister och problem med Ghanas regleringar av kakaomarknaden, mitt syfte är inte att förhärliga den, utan att visa att politiska åtgärder kan vara mer effektivt än marknadsåtgärder för att komma tillrätta med problem orsakade av marknaden.

---

[i]           Egna beräkningar baserade på ett genomsnittligt odlarpris, och kaffeåtgång för en kopp kaffe. Odlarpriserna varierar med en faktor av 5 i perioden 2000-2015, så bonden kan ha fått avsevärt mycket mindre och avsevärt mycket mer av priset, vid en viss tidpunkt.

[ii]           National Resource Institute 2013, Final Technical Report: Assessing the poverty impact of sustainability standards. National Resource Institute.