Nedanstående essä har publicerats i senaste numret av Tiden. Artikeln är skriven tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen
Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.
En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.
Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.
Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.
Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.
Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.
Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”
Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.
Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.
Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.
Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.
Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.
När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.
Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.
Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.
Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.
På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.
Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.
Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.
Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?
Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.
När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.
Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.
En modern hälsokostbutik i det nyligen öppnade shoppingcentret i Solna – Nordens största med hundratusen kvadratmeter shopping. Som så ofta med Urban Delifieringen av våra matbutiker är det första intrycket att förpackningarna är vackra, näpna, moderna. Allt har en air av ekoretro. Innehållet är däremot nästan anonymt.
Ursprung är oväsentligt. Den svävande gränsen mellan mat och medicin förvandlar sojan, mandeln, nyponen och blåbären till pulver. Det är doftfritt, bakteriefritt och blodfritt. Bortsett från en hylla med vassleprotein är så gott som allt veganskt eller vegetariskt. Många produkter är fria från gluten, laktos, soja, färgämnen, socker – ja en del verkar nästan vara fria från näring över huvud taget.
Butiken är ett extremt exempel, men den uttrycker en växande trend bortom mat, natur, jord, smuts och lukt. Barn som tror att mjölk tillverkas i fabriker som spottar ut fyrkantiga paket är inte bara roliga historier eller som något att förfasa sig över. Utan ett nytt matideal.
Här signaleras också hjälplöshet. Det är inte bara personer med allergier och överkänslighet som behöver äta specialkost – alla är så bräckliga att vi måste äta kosttillskott och speciella livsmedel för att må bra. Alltsedan halv- och helfabrikaten lanserades efter andra världskriget har vi fått höra att det är bättre att vi överlåter matlagningen åt ”proffsen” inom livsmedelsindustrin. Det är livsmedelsföretagen eller myndigheterna som vet hur man sätter ihop en näringsriktig måltid, inte vi själva. Och den aldrig sinande strömmen av nya dieter kommunicerar samma budskap, vår oförmåga att ta hand om våra liv, kroppar och hälsa. Inte ens att shoppa maten och planera våra måltider klarar vi längre av. Vi köper i stället tjänsten av matkasseföretagen.
Och varför skulle vi inte det? Vi bygger ju inte våra hus eller syr våra kläder själva, så varför ska vi då laga vår egen mat – eller ännu värre odla den? Minnen eller föreställningar om hårt fysiskt jordbruksarbete av våra förfäder avskräcker och många ser köksmaskinerna och färdigmaten som en befrielse. Socialistiska tänkare som Aleksandra Kollontaj och Alva Myrdal hade visionen att vi inte skulle laga mat i hemmet utan äta mat från fabriker eller kollektiva kök. Människor och framför allt kvinnor skulle kunna ägna sig åt viktigare saker än att vara amatörkockar och sköta markservice. I vissa israeliska kibbutzer, en form av kollektiv, fick folk inte ens ha egna kastruller för att koka tevatten – allt för att stärka kollektivet. Det är därför smått ironiskt att samma ideal nu genomförts via kapitalismens grepp över hela livsmedelskedjan.
Förmodligen hade Myrdal och Kollontaj blivit förvånade om de vetat att måltiden som den kollektiva, sociala plattformen är satt i upplösning i våra dagar. Vi behöver inte samlas vare sig runt en lägereld eller ett bord för att äta vår mat, vi kan hugga något i flykten. Överallt – i butiken, bensinstationen, byggmarknaden, på T-baneperrongen eller apoteket – finns något att äta. Mikrovågsugnen har inte bara sparat ytterligare tid, den har också gjort det möjligt för människor som sover under samma tak att inte dela samma bröd och heller inte varandras sällskap. Om det är sant att just maten, både tillagningen och den gemensamma måltiden, är det som gör oss till människor, vilket en del antropologer hävdar, är vi illa ute. Eller som historikern Felipe Fernández-Armesto skriver om mikrovågsugnen: ”Den backar matlagningsrevolutionen som gjorde ätandet socialt och placerar oss i det avseendet i en försocial fas av evolutionen.”
Vårt avstånd till maten ökar i takt med avståndet mellan vår tallrik och matens källa, jordbruket. Det handlar inte bara om ett ökat geografiskt avstånd utan minst lika mycket om det mentala, ekonomiska, sociala, kulturella samt ekologiska avståndet. Avståndet kan vara långt även till den svenska maten. Få av oss är engagerade i jordbruket och allt färre bor på landet. Jordbrukets verksamhet blir på så sätt anonym och svårbegriplig för de flesta. När sedan livsmedelsförädlingens allt längre kedja av många aktörer läggs till, blir maten ännu mer komplicerad. Inte ens ”experterna”, det vill säga de upp över öronen kvalitetssäkrade livsmedelsföretagen, förstod hur det rumänska hästköttet kunde malas till nötkött i Europas stora lasagnefabrik i Luxemburg. Avståndet reflekteras också som en ökad kommersialisering av hela livsmedelskedjan – från jord till bord.
Kommersialiseringen, matens avstånd och vår distans till jordbruket och matlagningen är tre processer som förstärker varandra ömsesidigt. De är varandras förutsättningar och samtidigt varandras resultat. Sådana relationer är mycket svåra att förändra.
Utvecklingen gör det lättare att dölja industrimatens verkliga kostnader och svårare för oss att ha makt över vår mat. Hur mycket antibiotika fick den tyska grisen som förvandlades till bacon? Hur usla var arbetsförhållandena och lönen för de mexikanska illegala arbetarna när de plockade druvorna till det amerikanska vinet? Och hur mycket bekämpningsmedel krävdes i mandelodlingen som resulterade i mandelmjölet? Alla dessa frågor har vi väldigt svårt att hitta svar på och ännu svårare att påverka. På samma sätt klarar inte heller politikerna av att forma en aktiv miljöpolitik när de får sikten grumlad och inte ser var i den långa livsmedelskedja de ska utkräva ansvar. På den alltmer globala marknaden kan regeringarna inte styra jordbrukets utveckling i önskad riktning, särskilt inte om det riskerar att gå ut över de egna producenternas konkurrenskraft. Enskilda företag som inte har en väl definierad nischmarknad kan heller inte gå före, eftersom de då hamnar i ett sämre internationellt konkurrensläge. I stället nöjer sig merparten av de stora företagen med att ägna sig åt hållbarhetsretorik där man levererar luftpastejer som lösningen till de stora problemen – problem som de ofta varit delaktiga i att skapa.
Trots att vi blivit duktiga på att sopsortera breder den ekologiska analfabetismen ut sig. Många saknar förståelse för naturens sammanhang och för vårt beroende av den. De ser inte att växtodling och djurhållning hänger intimt samman i vår matproduktion, att havremjölkens restprodukt är utmärkt djurfoder. De ser inte att naturen, djuren och vi själva är en del av samma kretslopp. Det är bland annat därför som många tror att jordbruket främst är en fråga för lantbrukarna och inte för alla. Eller att vi kan bedriva en särskild landsbygdspolitik utan att nämna städerna och ägna oss åt stadsplanering utan att ta hänsyn till landsbygden, trots att en medelstor stad kräver en yta 200 gånger större än stadens för att över huvud taget kunna fungera.
Med mindre kunskap blir vi lätt fångade av enkla budskap. Löpsedlarnas bantningsretorik ”Så går du ner 20 kilo i ett nafs!”, omfattar numera betydligt mer komplicerade frågor som hur vi ska minska klimatpåverkan, leva tills vi blir hundra eller stoppa världssvälten.
När kommersialiseringen tränger sig djupare in i våra liv, blir vi alltmer begränsade i vår tankar. Vårt enda verktyg verkar vara mer av samma medicin där vår galopperande konsumtion ska mötas med annan konsumtion, fast grön, etisk eller sund. Många av de olika trenderna kan ses som motreaktioner, som protester mot kommersialiseringen av maten och allt som hör till den. Men dessa från början radikala motkrafter möts också av en kommersiell omfamning som knipsar bort den oppositionella gadden och i stället packar om dem till behagfulla livsstilsprodukter. Den som vill se vad som händer när antitesen möter tesen och förvandlas till tandlös syntes kan titta ner i närmaste fairtradekaffekopp. Vårt svar på det ofta hälsofarliga, miljöskitiga och dåligt betalda arbetet som kaffeskördare blir att betala bonden några tiotals ören mer per kopp för att kaffet ska vara fairtrade eller eko, samtidigt som en latte kostar 50 kronor.
Att handla betyder numera att köpa, shopping förväxlas med verklig handling. Vi har successivt vuxit fast i vårt konsumtionssamhälle och börjat se på vår omvärld som något som är till salu. Det verkar i dag lättare att se vad vi kan göra som konsumenter, eller kunder, än som medborgare. Det gäller vår hälsa, sjukvård, skolor och äldreomsorg. Vi tror inte längre på Hem & skola, utan på att välja rätt skola åt våra barn. Vi tror inte längre på att vi skulle kunna påverka pedagogiken på förskolan, trots att det står i skollagen, utan väljer i stället en ny om det inte passar.
Allt fler av våra mänskliga relationer kommersialiseras. I stället för att träna tillsammans med en kompis, anlitar vi en personlig tränare. Våra gamla på åldringsvården får inte besök av oss, men kanske av anställda inom företag som Ung omsorg, skolungdomar som fungerar som professionella barnbarn. Och ingen annanstans blir vår utbytbarhet så tydlig som på nätets dejtingsidor, där vi kan lägga ut våra produktspecifikationer och samtidigt svara på andras offerter.
Vi har under de senaste århundradena kommersialiserat de nödvändiga resurser som naturen ger oss. Vi har också, åtminstone i västvärlden, privatiserat jorden. Under mitten av 1700-talet och hundra år framåt genomför Sverige ett antal jordreformer som leder fram till dagens privata ägande av skog och åkermark. Fram till dess hade markägandet, i alla fall inom byarna, varit betydligt mer löst. Vissa marker, som beten och ängar, ägdes och brukades av hela byn och även om åkerlapparna hade sina enskilda ägare, så brukade alla bönder dem tillsammans. Av praktiska skäl. Så är det fortfarande i många länder även om internationella ekonomer gör allt för att övertyga regeringarna om att jord, vatten och skog sköts bäst om de ägs privat.
På senare tid har kommersialiseringen också nått nya fronter i naturen. Att låta förorenaren betala och att prissätta kollektiva nyttigheter är nyliberalismens svar på miljöförstöring och klimathot. Självklart kan det i vår ekonomistiska värld vara ett pedagogiskt grepp att försöka konkretisera diffusa kostnader som övergödning av sjöar, växthuseffekten, förlorad biologisk mångfald eller sjukvårdskostnader för kemiska bekämpningsmedel.
Men det tydliggör också hur absurt vårt system är.
Som att Europas miljökostnad för böndernas användning av konstgödsel är lika stor som eller större än värdet på böndernas ökade skördar. Likaså kan ekonomiska styrmedel vara bra verktyg för att forma jordbruket i en mer hållbar riktning. Men om man fastnar i tankesättet att allt har ett pris och att allt kan prissättas, då riskerar man att missa helheten och i stället inrikta sig på detaljer. Det blir som lärkrutor i en ocean av intensivt odlade och besprutade åkrar. Uppsåtet är givetvis gott när spannmålsodlare lämnar små osådda fläckar i sina åkrar, för att gynna fåglarna. Men en bidragande orsak till att fågellivet och den biologiska mångfalden minskat kraftigt är just användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det kommersiella synsättet på naturen riskerar också att förstärka ojämlikheten och den orättvisa tillgången på resurser. Det är på det sättet rika människor och företag kan ”kompensera” sina utsläpp av koldioxid genom att ta mark i Afrika i anspråk för trädplantering, i stället för att faktiskt minska utsläppen.
Ett viktigt steg i att omvandla myllrande liv i landskapet, rena sjöar och hav, frisk luft och hälsosam mat till pengar, är ordet ”ekosystemtjänst”. Begreppet slog igenom brett inom miljörörelsen för tio år sedan och beskriver just alla de ”varor” och ”tjänster” som naturen skapar. Och redan där, i orden ”varor” och ”tjänster”, har vi förflyttat naturen in i köpcentrumet. Men vill vi verkligen leva i en värld där allt, även luften vi andas och vattnet vi dricker, har ett pris?
Snarare än att fortsätta driva kommersialiseringen ytterligare behöver vi begränsa den. Vår mat och vår natur är gemensamma nyttigheter som är livsnödvändiga för vårt fortsatta liv. I stället för att agera som konsumenter kan vi börja agera som medproducenter. För det är genom att göra själv, att själv röra i grytan och själv luckra jorden som vi skaffar oss en djupare kunskap, förstår sammanhangen och tar makten över vår mat. Och även om vi inte kan eller vill göra allt själva kan vi korta avståndet till maten genom att handla direkt hos bonden eller involvera oss i något andelsjordbruk.
När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystemet där maten ingår. Politiken måste därför mer aktivt gå in och begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Och vi behöver alla vara med att forma den politiken, för vi måste inse att denna gång är det inte fråga om att främst handla klokt i butiken utan om att vi måste minska avstånden till maten. Det är just vi – ingen annan – som har ansvaret att sköta om vår plats på jorden och vår länk i det ekologiska systemet.
3 comments:
Man kan fnissa åt det futila och naiva i s.k. stadsodling och stadsbin, men visar inte det på en annan, delvis motstående trend? Eller ska man se det som en hipsterfluga som snart kommer att ersättas av något annat?
/Jonas E
Jag tycker att både stadsodling och stadsbin är bra, så länge de sätts in i ett rimligt sammanhang. De fyller en stor social funktion och gör folk engagerade i matproduktionen.
Å andra sidan blir det sjukt när det går ideologi i det, vilket det ofta gör. Man argumenterar för ökade avstånd i staden med att det skapar plats för stadsodling och, ja just det, ekosystemtjänster.
Samtidigt blundar man för att ökade avstånd gör det nödvändigt med mer trafik och i synnerhet biltrafik (eftersom gleshet gör kollektivtrafik lika omöjlig som att gå dit man behöver).
Post a Comment