Livskraft och konkurrenskraft är två olika saker

I den nyligen tillsatta landsbygdskommittén betonas vikten av att forma ett hållbart jord- och skogsbruk för att stärka landsbygden och Sverige. Jordbrukspolitiken verkar dock knalla på i sina gamla industrihjulspår och fokuserar på konkurrenskraft till varje pris. Men det är något helt annat än ett livskraftigt lantbruk och en levande landsbygd.

"Ett livskraftigt jordbruk ger en levande landsbygd!". Så har det länge låtit i debatten. På senare tid har dock livskraft förväxlats med konkurrenskraft. En av de bärande tankarna i jordbrukets konkurrenskraftsutredning som presenterades i våras, var att underlätta för svenskt lantbruk att konkurrera med omvärlden, bland annat genom att ta bort krav på djur- och miljöskydd. Vidare föreslog man satsningar på export av svenska livsmedel. Det senare upprepas ofta av jordbruksminister Sven-Erik Bucht som i anfall av hyperoptimism kallar maten "det nya stålet". Men vart leder den utvecklingen?

Det storskaliga lantbruk som växer fram bidrar allt mindre till samhället. Hästnäringen som helhet ger ett ungefär lika stort bidrag till BNP som resten av jordbruket. Detta industriinspirerade lantbruket bygger på stor användning av insatsmedel som konstgödsel, diesel, bekämpningsmedel, maskiner, konsulter och kapital. Väldigt lite är lokalt eller nationellt producerat och det betyder att bidraget till den lokala ekonomin är mycket litet. Begreppet lokal mat blir därför också allt mindre meningsfullt. Eftersom gårdarna är så få och behöver så litet arbetskraft, ger de inte längre underlag till skolor, vårdcentraler och övrig nödvändig samhällsservice. Lantbruket kan inte ens hålla igång sin egen infrastruktur i form av exempelvis kunnig arbetskraft, rådgivning, service, växtförädling, slakterier och mejeri. Jordbrukets rationalisering motsvaras av en liknande utveckling inom livsmedelsindustrin och de processerna förstärker varandra.

Besöker man några av de mest konkurrenskraftiga jordbruksområdena i världen, ser man samma mönster där, fast ännu tydligare. På den amerikanska prärien och i Brasiliens Mato Grosso breder enorma fält ut sig med ensidiga odlingar av majs och sojabönor. Det är jordbruk som kan konkurrera på den globala matmarknaden men där landsbygden nästan är död och småstäderna är spökstäder.

Stora delar av svenskt jordbruk kan inte tävla på världsmarknaden även om vi tar bort alla regler som innebär högre kostnader för svensk mat, eftersom andra faktorer som klimat och markstruktur spelar större roll. Därför är det ett olyckligt fokus på global konkurrenskraft i jordbrukspolitiken, både för jordbruket och för landsbygden. I stället borde mer tyngd läggas på att skapa ett verkligt livskraftigt jordbruk, ett jordbruk byggt på de lokala förutsättningarna och den lokala marknaden, ett jordbruk som värnar om den biologiska mångfalden och landskapet såväl som den lokala ekonomin. Vi hoppas att de tankar som uttrycks i direktivet till landsbygdskommittén utvecklas och även når jordbrukspolitiken.

Ann Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren 

Införd i Uppsala Nya Tidning 28 juli

En snarlik artikel, mer riktad till lantbruket, var införd på Jordbruksaktuellt