Marknadsmekanismer kan inte lösa miljöproblemen

Jordbruksproduktionen dominerar mer än halva biosfären på land. Jordbruket har direkt och indirekt påverkan på nästan alla stora miljöfrågor från växthuseffekten till den biologiska mångfalden. Därför är hur vi driver jordbruk en av de absolut viktigaste miljöfrågorna. 

Stora delar av miljörörelsen och internationella organisationer driver tesen att marknaden skall lösa dessa problem, antingen genom att sätta pris på miljöskador och tjänster eller genom att konsumenten skall välja miljövänligt. Men marknadsmekanismer har inte är lösningen på jordbrukets miljöpåverkan. 

I Japan beräknas värdet av jordbruksproduktionen vara cirka 650 miljarder kronor och värdet av jordbrukets positiva miljöpåverkan, de sk ekosystemtjänsterna, är nästan lika stora. Någon liknande beräkning har jag inte sett för Sverige. Om vi ser till värdet av de miljöersättningar som svenska jordbrukare får idag så uppgår det till knappa 2 miljarder per år, det är mindre än en fjärdedel av jordbruksstödet, och det motsvarar mindre än 5 procent av värdet av jordbruksprodukterna. Det är uppenbart att ersättningar i den storleksordningen spelar en mindre roll för hur jordbruket kommer att drivas, även om de har gjort stor nytta i vissa bygder. 

Den offentliga utredningen för att synliggöra värdet av ekosystemtjänster konstaterade också nyligen att en värdering i pengar inte fungerar i komplexa situationer som omfattar många olika ekosystemtjänster eller där det finns skilda övertygelser om vilka värden som är viktigast. Det här gäller i högsta grad jordbruket som påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner. Jordbruket orsakar stora externa kostnader, ofta i storleksordningen några tusenlappar per hektar. 

Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad. 

Livsmedelsverket fann år 2010 att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om. Frågan är vad det kostar? Kostnaderna finns i vilket fall som helst inte med på kvittot från ICA. 

För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall bli styrmedel behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. Men det saknas helt politisk vilja att göra det, eftersom det inte går att förena med den frihandelsdogmatism som styrt Sveriges hållning på jordbruksområdet i mer än 20 år. 

Att vänta på att globala förhandlingar skall lösa problemet är helt verklighetsfrämmande och Sverige har heller inte tagit några sådana initiativ heller, vare sig i FN eller i EU. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”. Just nu driver LRF frågan att svenska miljö- och djurskyddsregler, tex att kor skall få gå på bete, skall slopas för att skapa ”rättvis konkurrens”. 

Insikten om detta gör att många sätter sin tro till en annan marknadslösning, att konsumenterna av egen kraft kommer att välja det som är bäst för miljön, till exempel köpa ekologiskt, lokalt och småskaligt. Visst är det bra att göra miljösmarta konsumentval, men trots att stora delar av Sveriges befolkning säger sig föredra svenskt, ekologiskt och lokalt så talar statistiken ett annat språk, inte ens fem procent av de varor som säljs är ekologiskt producerade, och importen ökar. 

När vi väljer bland de 20 000 produkterna på stormarknadens hylla kan man få intrycket att våra val är oändliga. Men de flesta valen har redan gjorts av staten, bönderna och av de stora livsmedelsföretagen. Det som styr böndernas val är en stenhård priskonkurrens snarare än konsumenternas val. Därför kommer marknadslösningar på jordbrukets miljöproblem endast att spela en marginell roll för den stora omvandling av jordbruket och hela vår livsmedelsproduktion som vi behöver. 

(debattartikel i Miljöaktuellt 29 januari 2015) 


Artikeln betyder inte att marknadsmekanismer är helt verkningslösa. Men att de är helt otillräckliga. Om vi överbetonar deras betydelse riskerar att missa andra mer verkningsfulla åtgärder. Som en del av verktygslådan är de helt OK...Läs liknande inlägg om detta.
 

Varför skall vi bedriva jordbruk i Sverige?

I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för att hävda sig i konkurrensen. Om den nuvarande trenden fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om hundra år. Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar.

Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av skuld.

Bara en kan vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri marknad skall fungera.

Företrädare för svenskt jordbruk fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i nästa andetag kräver man att politikerna skall gå in och stödja jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att kor skall kunna gå ut på bete eller att GMO-foder inte skall användas i mjölkproduktionen – skall tas bort, precis som om det skulle förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta, oavsett om korna får beta eller inte.

Det är också sällan man nämner vilka fördelar svenskt jordbruk har jämfört med konkurrenterna. Inte har Nya Zeelands mjölkbönder det stöd som EUs bönder har, och det finns miljökrav som är strängare i Danmark än på den här sidan om sundet. Istället för att ta bort svenska miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent för vår mat och jordbruksproduktion.

Först när man bryter igenom dogmen om frihandel som det allena frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen skall fungera för att både ge oss god mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker livsmedelsförsörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför skall vi bedriva jordbruk i Sverige? 
(en snarlik artikel publicerades 3 februari i ATL)

Det är ingen brist på mat

När vissa jordbrukexperter förespråkar ökad användning av genmodifiering eller argumenterar för att vi inte bör odla ekologiskt för att skördarna minskar, missar de vad som reglerar världsproduktionen av mat. I själva verket kan både ekologiska och konventionella bönder i så gott som alla fall öka sina skördar. Men de gör det inte för att det inte lönar sig.

Jordbruksdebatten är ofta märklig. Allra märkligast är den i frågan om hur vi skall föda världens befolkning. Det låter som om det är brist på mat i världen, som att bönderna inte riktigt hinner med, och att vi måste driva ett resurskrävande industrijordbruk. Men det är helt fel. Det som reglerar hur mycket mat som finns och vem som får äta den är marknaden och politiska styrmedel.

Globalt sett produceras ungefär 5600 kalorier (kcal) per person och dag på världens åkrar. Av dessa används cirka 1500 kalorier till djurfoder, knappa 1000 kalorier försvinner som avfall eller förstörs i lagring, nästan 500 kalorier används till biobränsle. Sen avgår det mindre mängder för utsäde och till industrin. Samtidigt bidrar animalier, fisk och vilda produkter med cirka 500 kalorier. Totalt sett finns det kvar 2800 kalorier per person, vilket är långt över det genomsnittliga energibehovet. Likväl går en knapp miljard människor hungriga till sängs varje dag.

Jag har besökt många småbönder i fattiga länder som skulle ha kunnat öka sina skördar med bättre ogräsrensning, bättre utsäde, och kompostering av skörderester eller insamlande av regnvatten för bevattning. På samma sätt så skulle de mest högavkastande holländska tomatodlingarna – som redan skördar otroliga 60 kg tomater per kvadratmeter – öka sin skörd till det dubbla med existerande teknik för helt slutna odlingssystem. I båda fallen gör de det inte – för att det inte lönar sig.

Det finns de som hävdar att hungern beror på för stor köttkonsumtion, användning av bio-bränsle eller att vi slänger för mycket mat. Men även de missar vad som avgör vem som får äta sig mätt. Den kraftigt ökade köttkonsumtionen är inte i första hand ett resultat av förändrade konsumentpreferenser utan att spannmål blivit så mycket billigare – den globala ökningen av köttkonsumtionen är i form av kyckling och gris, de djurslag som passar bäst att föda upp på spannmål och soja. Det stora slöseriet på mat – att kanske en fjärdedel av all mat slängs i konsumentledet – är ytterligare ett tecken på att mat är billig. De kraftiga satsningarna på biobränslen har inte i första hand drivits på av miljöskäl, utan för att skapa avsättning för det stora överskott av spannmål och socker som industrijordbruket orsakar.

Det är vare sig för liten produktion eller slösaktig konsumtion som är problemet. I den globala marknadsekonomin får den som har pengar äta. De fattiga kan få tillräckligt med mat genom direkta bidrag, genom att få resurser att odla sin egen mat, eller genom förändringar i de omständigheter som gör dem fattiga. Huvuddelen av de som är hungriga idag bor på landsbygden. Brasilien hade många hungriga människor samtidigt som man exporterade stora mängder mat. En kombination av satsning på småbönder, jordreform och direkt bidrag till fattiga hushåll har i stort utrotat svält i Brasilien.

Frihandeln predikas som vägen ut ur fattigdom för världens fattiga bönder, men Brasiliens export av soja och kött och Kenyas framgångsrika blomsterindustri har drivits av jätteföretag som våldtagit landskapet, och inte av fattiga småbrukare. Och de fattigaste länder har blivit nettoimportörer av mat de senaste årtiondena. Frihandelsförespråkarna glömmer att mekanisering och ojämlikhet gjort konkurrensen så snedvriden att billig arbetskraft inte längre är en särskilt viktig konkurrensfördel i det mesta jordbruk – att de rika ländernas bönder också får statligt stöd gör ju inte det hela bättre. Jordbruk är idag så kapitalintensivt att det är tillgång på kapital som är den begränsande faktorn i många fall. De fattiga är fattiga just för att de saknar kapital.

Ökad produktion i de rika länderna framställs ibland som en moralisk skyldighet för att föda de svältande. I själva verket bidrar den ökade strömmen av billig mat till u-länderna att underminera de ländernas jordbruk, och bidrar på så sätt till att skapa svält snarare än att hindra den.

Vem som inte får äta och vem som äter för mycket är en ekonomisk och politisk fråga.

(publicerad i Svenska Dagbladet 28 januari 2015)