Jag verkar ha lyckan att ha fått svininfluensa. Jag är glad för att jag fått det just nu, när jag inte har det så stressigt arbetsmässigt och inte är ute och reser. Det är ju också skönt att ha det som argument för att inte vaccinera sig. Det är en något absurd diskussion om vaccinationer tycker jag. Hörde någon säga att de som inte vaccinerar sig kommer vara skyldiga till andra människors död genom att de tex smittar småbarn (vilka tydligen inte kan vaccinera sig). Ja, ja, med det resonemanget är väl alla människor som reser orsak till andra människors död för att de för med sig smittor. Bäst att sitta hemma resten av livet. Jag är ingen anti-vaccinations fundamentalist, jag har ett mindre antal vaccinationer där jag har bedömt att fördelarna är stora jämfört med risker och besvär. Det förefaller inte alls vara fallet med svininfluensan. Jag gläder mig åt att jag nu kommer ha en alldeles naturlig motståndskraft mot svininfluensan.
Svininfluensahysterin är för övrigt helt obegriplig tycker jag. Samma dag som det dog en man i Uppsala av sviterna dog det tre barn av sjukdommar orsakade av antibiotikaresistenta bakterier. DET kallar jag för ett verkligt problem.
Att vara sjuk betyder för mig också en del slötittande på TV. Kvällens behållning var ett två-timmarsprogram på Kunskapskanalen om pop och politik. Det var bra. Skoj när Rock-Olga sa att hon inte alls såg sina insatser som politiska, för henne var det uppenbarligen fråga om ett helt personligt frigörelseprojekt (vilket givetvis också har en viss politisk sprängkraft även om det är långt från den knutna näven). Också roligt när varken hon eller Kersti Adams-Rey tyckte sig ha känt av något nämnvärt förtryck av sig själva som tjejer. Mikael Wiehe är skön för att han inte som så många andra ber om ursäkt för sin radikala propaganda från sjuttiotalet. Han sätter det i ett begripligt perspektiv utan att ta avstånd - tvärtom så hedrar han fortfarande en hel del av de värderingar hans musik representerade på sjuttiotalet. Men han kan också visa på andra sidor, han sade tex att turnéerna med Hoola Bandoola var ett bra sätt att "fixa brudar". En lagom distans till sig själv och tidsandan! Lite tråkigt i programmet var att man inte spelade någon vit-makt musik. Inte för att jag gillar den, men den är ju också ett exempel på politisk musik.
Nöff, nöff
No comments:
Post a Comment