Thursday, 21 March 2019

Miljöveganer och betesfanatiker förenen eder!


De som förespråkar minskad köttkonsumtion och de som förespråkar ökad betesdrift har egentligen samma fiende, det industriella jordbruket.

Det är kanske inte möjligt, men jag anser att det borde gå att hitta rätt stor samstämmighet mellan två grupper som ofta debatterar frisk, de som förespråkar en vegansk kosthållning som i första hand motiveras av hänsyn till miljön och de som förespråkar en kosthållning där idisslare spelar en stor roll, motiverat av deras betydelsefulla roll för jordbruket, särskilt i Sverige.  


Jag lämnar alltså helt frågan om hälsoeffekter och de etiska frågorna. Jag är medveten om att det är reduktionistiskt och i viss mån felaktigt att försöka skilja dem åt. Det är ju också så att om man är helt övertygad om att det i alla lägen är fel att döda djur för mat så blir de andra resonemanget rätt irrelevanta. Hälsa tar jag inte upp för att det inte är mitt kunskapsområde, samtidigt som jag har tillräckligt mycket kunskap för att inse att det är ännu mycket svårare att ha en så bestämd uppfattning där än det är med miljön. 


Varför är den vegansk kosthållning bra för miljön? Det som brukar anföras som styrka i det veganska förslaget är att det går åt mindre mark för att producera en viss mängd mat med bara vegetabilier än genom animalier. Kopplat till detta är också alla de miljöproblem som är relaterad till odling, dvs om det går åt mer mark så går det också åt mer konstgödsel, mer bekämpningsmedel och det orsakar mer växthusgaser genom att djurens foder skall odlas. Indirekt används markanvändningsargumentet också för att koppla djurhållning till avskogning eftersom det går åt mer mark för att odla djurens foder. 


Utöver miljöpåverkan från foderodlingen kan stallgödsel orsaka övergödning och lustgas och metanutsläpp. Idisslarna, dvs kor, får och getter har också ett matsmältningssystem som avger betydande mängder metan, som är en potent växthusgas. 


Sådan är kritiken av djurhållningens miljöeffekter. Men hur skall man producera den veganska maten? Där är stora delar av miljöveganerna väldigt tysta. Ofta försöker man göra det till en icke-fråga genom att föra fram att animalierna alltid är sämre. De som har funderat lite mer kontrar med att djuren inte skapar någon näring, all näring som finns i gödseln kommer ju ändå från jorden och växterna, eller från konstgödsel (för vissa är inte konstgödseln något problem, för andra är den det). Man kan ha växtföljder som liknar de man har för djuren, men odla vall för biogasproduktion och använda rötresten som gödsel.  


Förespråkarna av ett jordbruk med ett stort inslag av djurhållning, och särskilt av idisslare, har oftast sin utgångspunkt i produktionsförhållandena snarare än i konsumtionen. De pekar på idisslarnas förmåga att omvandla gräs och annat som människor inte kan äta till högvärda proteiner. De pekar på att vallodlingen (dvs odling av hö eller ensilage som vinterfoder till korna) är mycket viktig för växtföljderna. Genom att odla vall kan man minska användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel. Den gödsel som ses som ett miljöproblem är istället en värdefull resurs. Metanutsläppen är inte relevanta eftersom metan har så kort livslängd i atmosfären och ingår i kolets korta kretslopp.

Betydelsen av de betande djuren för att upprätthålla biologisk mångfald och de stora värden som finns i naturbetesmarker betonas. Man framhåller att de klimatmässiga förhållandena i Sverige gör att djuren måste spela en stor roll i produktionssystemet. Utöver det, så är det rätt stora restflöden från vegetabilieproduktionen som djur kan omvandla till mat. Dessa flöden passar utmärkt till grisar och höns. Man får därför mer mat från samma yta med en viss andel animalier. 


Miljöveganerna invänder att det kanske är bra med naturbetesmarker, men hur stor del av Sveriges eller jordens djur är det som betar? Vore det inte bättre att plantera skog på den marken, då slog man ju minst två flugor i en smäll, dels minskar man kraftigt metanutsläppen från betesdjuren och man kan binda en massa kol i skogen som växer upp? I verkligheten är det ju en stor import av foder och så är det en stor import av kött med, framför allt nötkött, så det är väl rätt klart att köttkonsumtionen tär på planetens resurser? 


*


Ingen har helt fel i den här diskussionen och ingen har helt rätt. Men i stort borde man inse att det industriella jordbruket är huvudfienden. 


Det industriella jordbruket drivs i form av ensidiga storskalig odlingar som är beroende av stora mängder konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Dessa grödor levereras till en global och monopolistisk livsmedelsindustri som omvandlar billiga jordbruksråvaror till varumärkesprodukter i snygga förpackningar men med tveksamt näringsinnehåll. Dessa grödor levereras också som foder till en industriell djurhållning där stora mängder djur hålls på liten yta under ofta mycket dåliga förhållanden. Denna billiga uppfödning, främst av kyckling och gris, har gjort deras kött väldigt billigt – med ökad konsumtion som självklar följd. 


Mindre uppenbart för många är kanske att det är industriella jordbruket som lett till att allt färre kor betar i världen och istället föds upp kraftfoder; att grisar och kyckling delvis har förlorat sin roll som effektiva omvandlare av matavfall och restprodukter och att matsvinn och övervikt ökar. Att större delen av de svenska betesmarkerna har fått växa igen (vi har bara en tiondel av det globala genomsnittet) och att så litet kött och mjölk kommer från betesdrift beror på konkurrensen från det industriella jordbruket. 


Många ser kanske inte heller det industriella jordbrukets roll för landsbygdens utarmning, utslagningen av familjejordbruk och en global harmonisering av kosten på bekostnad av lokala sammanhang och regional gastronomi. På samma sätt är det den industriella modellen av växtodling - och inte att folk äter kött - som slår ut svensk och regional grönsaksodling (för hundra år sedan odlades nästan alla grönsaker som stockholmarna åt på Mälaröarna) och som gör att odling av bönor i Sverige knappast kommer att ske trots en ökad efterfrågan. 


Det industriella jordbruket, oavsett vad grödorna skall användas till, är ett av de allra största hoten mot den biologiska mångfalden, hotar vår hälsa och orsakar alla möjliga sorters miljöförstöring. Nackdelarna är kopplade till produktionsmodellen och inte till enskilda produkter. Den främsta användningen av kemiska bekämpningsmedel för svenskarnas konsumtion är exempelvis odling av frukt och grönsaker i andra länder. Skövling av tropisk regnskog sker för odling av soja, för nötkreatursbete, för palmolja, för kaffe, för kakao, för gummi, för avokado eller för ris (strängt taget för allt som går att odla i tropiskt klimat). Jag besökte själv en bonde på Borneo som hade avverkat 100 hektar skyddad regnskog för att odla ekologisk vitkål för snart tjugo år sedan (han blev inte godkänd av Krav).  


Det som är grunden för det industriella jordbruket är att det är helt kommersiellt inriktat. Detta leder, helt enligt de ekonomiska teorierna om komparativa fördelar, att produktion av varje gröda (och djur) koncentreras till ett mindre antal områden och allt större producenter. Det är detta jordbruk som är fienden, inte folk som vill minska konsumtionen av industriellt uppfödda djur och inte folk som vill ge tillbaks idisslarna deras rätta roll i jordbrukssystemet.

Wednesday, 20 March 2019

Media sviker sitt klimatansvar

Medias rapportering om klimatet är undermålig. Trots att varje mediekanal med självaktning har klimattema och klimatfördjupning är det mesta mycket ytligt, och bidrar inte till att öka förståelsen för frågan (allra värst är de helt oinitierade "analyserna"). Spaltmetrar och sändningstimmar ägnas åt meningslöst sifferbollande om hur mycket som släpps ut genom olika typer av konsumtion, när sannolikt inte ens att läsa artikeln online klarar klimatgränsen. Ibland kombineras det med helt okritiska reportage om olika saker som skall "rädda planeten"

Media uppmärksammar knappt alls de viktiga frågorna, och deras reportage bidrar mycket sällan till någon djupare förståelse. I de flesta fall (undantaget är debatten om flyget och rapporteringen från de stora klimatkonferenserna) framställer man inte heller klimatfrågan som en politisk fråga trots att den rör hela vår civilisations grundvalar. Inte ens "klimatstrejken" ses som en politisk fråga, annat än den absurda debatten om skolorna skall ge elever ledigt för att "strejka" (det är ju för att det är ogiltig frånvaro som det blir en strejk och får mening!). 

Publicitetshungriga forskare får också helt oproportionelig plats i klimatrapporteringen och deras teser framställs som fakta, till och med när de använts sig av helt oprövade metoder eller av metoder som helt klart inte ger svar på de frågor som man påstår sig ha svar på.  På de allra flesta andra politikområden verkar media ha förstått att det inte finns den typ av otvetydiga vetenskapliga sanningar som man basunerar ut vad gäller klimatet, och att nästan all forskning bygger på en rad begränsningar, antaganden och värderingar som måste redovisas samtidigt med resultaten. Om man ersätter "klimat" med "migration", "sjukvård", "välfärd", "tillväxt", "skola" eller "bostad" så förstår man snabbt att forskning måste sättas i ett sammanhang och bara ger faktaunderlag utan att leverera sanningar.

Tuesday, 19 March 2019

Nyord 2019: Världshandelsveganismen



"Så länge vi låter livsmedelssystemet styras av den globala marknaden och av att mat skall vara billig kommer vi att köra både jordbruket och planeten i botten." 

Det och mycket annat säger jag i detta samtal med Ordfrontspodden med chefredaktör Johan Berggren och fil dr Daniel Berg. De uppfann det lustiga ordet "världshandelsveganismen".

Andra frågor som avhandlas är om det finns någon motsättning mellan att konsumera animalier och vegetabilier och om maten skall vara lokal eller global.
Hur går det med kaffet och vinet om vi skall äta lokalt?

Var 1750-talets jordbruk en förebild, eller 1850-talets eller 1950-talets? Är all teknik ond?
Hur kan man binda kol i jordbruks och betesmark?




Friday, 15 March 2019

Klimatet: en fråga utan svar

Jag blir bekymrad av att höra människor prata som om klimatfrågan handlar om att ”rädda planeten”, och ännu mer bekymrad när oron för klimatförändringar gör att man önskar en "klimatdiktatur". Planeten Jorden kommer inte på något sätt gå under av att temperaturen ökar med fem eller ens tjugo grader. Det är inte heller självklart att en temperaturökning med tre eller fyra grader behöver innebära mänsklighetens undergång. Eller rättare sagt, det är nog rätt självklart att en temperaturökning på tre-fyra eller ens sex grader inte kommer att innebära mänsklighetens undergång.
 
Däremot skulle våra reaktioner på temperaturökningen möjligen kunna leda till mänsklighetens undergång. Ett exempel skulle kunna vara om vi i desperat geo-manipulation skulle göra ett större misstag, som att knuffa ut planeten i en omloppsbana lite längre bort från solen. Konflikter om naturresurser eller för att tvinga fram utsläppsminskningar skulle kanske kunna orsaka ett storskaligt kärnvapenkrig. Översvämningar och ett alltför ogästvänligt klimat kan komma att kraftigt öka den redan stora migrationen och strömmen av flyktingar skulle kunna bli en flod som om fem syrienkrig pågick samtidigt och aldrig tog slut. Och hur hanterar man det när man inte ens kan hantera (den relativt blygsamma) flyktingströmmen idag? 

Klimatfrågan är en viktig fråga. Den kan inte hanteras bara av individer eller stater eller ens grupper av stater, men den kan heller inte enbart hanteras genom internationella avtal eller en världsregering. Den kräver helt enkelt parallella åtgärder på alla områden. Det kan hända att mänskligheten trots allt kommer klara klimatet genom en kombination av tekniska åtgärder, ekonomisk recession och gradvis anpassning. Fast jag tillåter mig att tvivla.

Klimatfrågan är snarare en fråga utan svar, ett problem utan lösning. Det handlar snarare om en sorts belägenhet, ett predikament. Klimatfrågan rymmer också en djupt existentiell fråga om vad det mänskliga samhället skall tjäna till och vad som är innebörden av begrepp som framsteg och civilisation.

Klimatförändringarna beror på att vi dopat samhället med fossila bränslen, och de har samtidigt möjliggjort en allt större förbrukning av nästan alla andra naturresurser. Om vi mot förmodan lyckas ersätta de fossila bränslena med förnyelsebar energi kommer det inte minska all denna resursförbrukning. Tvärtom, mycket talar för att vi kommer att öka pressen på skog och mark för att få fram alla dessa förnyelsebara bränslen, om vi fortsätter på den inslagna banan.

Det är sannolikt att vi har nått oljetoppen, globaliseringstoppen, barntoppen och kulmen på det "marknadens" (kapitalistiska) världsherraväldet. Alla är intimt förbundna med varandra och med klimatförändringarna. Klimatförändringarna kan i det sammanhanget ses som följdsjukdom av sjuk civilisation, byggd på en sjuklig tillväxt utan begränsningar, som cancer. Visst måste vi behandla symptomen som uppstår, men det är minst lika viktigt att bygga ett riktigt hållbart samhälle. Och vi får framför allt inte låta behandlingen av symptomen motverka de mer grundläggande förändringar som behövs.  

Drömmar om grön tillväxt, höghastighetståg, 2 miljarder elbilar på vägarna och semesterflyg med biobränslen riskerar att fördröja den omställning som behövs. Inte heller kan  klimatdiktatur vara svaret på klimatfrågan som vissa hävdar. Klimatet kan inte vara viktigare än fred, rättvisa, mat i magen eller jämlikhet. De är alla förutsättningar för ett gott samhälle och för att vi skall kunna "rädda klimatet". 

Det handlar snarare om en djupare omställning av samhället. Precis hur den bör se ut eller hur den kommer att se ut vet jag inte, men man kan urskilja en del vägledande principer.
- Vår förvaltning av naturen syftar till att understödja, eller förbättra biologiska och ekologiska processer, skapa mångfald och lämna plats till andra arter.
- Vi upphör med spridningen av naturfrämmande ämnen. 
- Vi begränsar frivilligt våra anspråk på planeten, både individuellt och kollektivt. 
- Vi hittar former för en rättvisare fördelning av resurser och gemensamt brukande av planetens begränsade resurser. 
- Samarbete blir en viktigare ekonomisk och organisatorisk princip än konkurrens

- Samhällenas ekonomi byggs upp runt de lokala/regionala resurserna, vilket är en förutsättning för hållbart brukande samtidigt som det automatiskt begränsar  konsumtionsutrymmet och möjlighet att förbruka resurser som andra människor behöver. Att ekonomin grundas på lokala resurser betyder givetvis inte att man inte alls kan använda resurser som kommer längre bortifrån. 


Läs gärna också David Bennetts och Pella Larsdotter Thiels artikel om omställningen på SvT Opinion.

Friday, 1 March 2019

Vem tjänar på proteinskiftet?

Trots att mjölkpriserna är skandalöst låga så går det nästan tio gånger mer pengar till bonden per liter mjölk än det gör med havredryck, trots att havredrycken är mycket dyrare i butiken. De som pratar om proteinskiftet som en affärsmöjlighet för lantbruket vet inte vad de pratar om. Affärsmöjligheterna  finns mest i industrin och inte i lantbruket.

I ett flertal debattartiklar och liknande har det framförts att lantbruket borde läsa av de nya vindarna och ställa om sin produktion till baljväxter eller andra proteingrödor. De kan ge nya affärsmöjligheter. Och visst kan de det. Men bönderna är faktiskt varken korkade eller särskilt konservativa. Det är inte brist på mark eller brist på företagsamhet som gör att svenska bönder inte odlar mer bönor och ärtor, utan det beror helt enkelt på att det inte lönar sig och för att odlingarna är osäkra.

Alldeles bortsett från om det är lätt eller svårt så verkar de som framhåller bönor över kött och havredryck framför mjölk som en affärsmöjlighet för lantbruket inte riktigt förstå lantbrukets ekonomi och att djurproduktionen i ett ekonomiskt perspektiv i första hand kan ses som en form av livsmedelsförädling på gårdarna, där odlade växter omvandlas till något som är mer värt. 


I den rapport om mjölk och vegetabiliska alternativ till mjölk som just publicerats räknar jag på effekten av om man ersatte all svensk mjölkproduktion med en lika stor produktion av havremjölk (som sedan förädlas till olika produkter). Det skulle behövas cirka 190 000 hektar för produktion av havrebas motsvarande de 450 000 hektar som används för mjölkproduktionen. Det betyder att havreodlingen i landet skulle behöva fördubblas och odlingen av raps öka med cirka 20 procent. Samtidigt skulle odlingen av foderspannmål och vall för mjölkproduktionen minska med cirka 450 000 hektar. Denna havrebas ersätter dock inte mjölken fullt ut som livsmedel. Mjölkproduktionen tillför mer energi, fett och protein. Om man kompletterar havrebasen med gula ärtor som protein och ännu mer raps för att ersätta smör, grädde och helfeta mjölkprodukter ökar arealåtgången till cirka 80 procent av mjölkproduktionens.

Effekten på jordbrukets ekonomi skulle bli dramatiska. Med 2016 års priser skulle jordbrukets intäkter från mjölkproduktionen minska med 9 miljarder kronor. Utöver det skulle mer än halva nötköttsuppfödningen försvinna, den omsatte drygt 6 miljarder. Mjölkproduktionen sysselsatte 2016 cirka 8 600 personer, nötköttsuppfödningen 5 000 personer och odlingen av vall (vilken används för både kött och mjölk) 5 600 personer. Hela odlingen av spannmål, oljeväxter och ärtor sysselsatte endast 3 200 personer, och omsatte 6,6 miljarder. Odlingen av spannmål, raps och ärtor för att ersätta mjölken skulle sysselsätta mindre än 1 000 personer, att jämföra med de cirka 15 000 arbetstillfällen som skulle försvinna.
Jordbruket skulle således mista stora intäkter och antalet arbetstillfällen skulle minska kraftigt.

Den frigjorda marken (som inte blir så stora arealer som folk tror) skulle givetvis kunna användas för annan inkomstbringande verksamhet, men det är inte alls sannolikt att något skulle ersätta mjölkproduktionens inkomster. Det är ju inte brist på åkermark i Sverige, dvs om det fanns annan odling som vore lönsam så borde den redan ha utvecklats.


Mervärdet i de vegetabiliska proteinprodukterna skapas i livsmedelsindustrin och inte hos bönderna. Trots att mjölkpriserna är skandalöst låga så går det nästan tio gånger mer pengar till bonden per liter mjölk än det gör med havredryck, trots att havredrycken är mycket dyrare i butiken. Det är samma förhållanden för att de sojaprodukter som marknadsförs som köttersättningar.

Hela uträkningen och källorna kan du läsa i rapporten
Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa

Om man tycker att animalieproduktionen är förkastlig så spelar detta resonemang ingen roll, och på det stora hela tycker jag att skapa sysselsättning inte är ett giltigt argument för något. Men när de som pratar om proteinskiftet får det att låta som de korkade bönderna inte förstår hur mycket mer de skulle kunna tjäna är de helt ute och cyklar. 

Tuesday, 26 February 2019

Mjölk, havredryck, sojadryck - eller vatten? Det är inte frågan




I en rapport för projektet Matlust om mjölk och vegetabiliska alternativ till mjölk drar jag följande slutsatser:
  • Jordbrukssystemets huvudinriktning och struktur är viktigare för en hållbar livsmedelsproduktion än valet mellan enskilda produkter.
  • Ett livsmedelssystem med enbart vegetabilier eller ett med huvudsakligen animalier ökar markanvändning och de flesta typer av miljöbelastning jämfört med ett system där animalier och vegetabilier kombineras på ett optimalt sätt. En kombination ger också de bästa förutsättningarna för en välbalanserad kost.
  • Resultaten av livscykelanalyser har givits alltför stor tyngd i diskussionen om livsmedlens miljöpåverkan.

Uppgiften att jämföra påverkan på miljö och hälsa av mjölk respektive vegetabiliska mjölkalternativ kan tyckas vara enkel. Det finns dock mängder av parametrar att beakta och en rad olika metoder som används för att bedöma miljö och hälsa och de låter sig sällan kombineras.

Gemensamt för både hälso- och miljöbedömningar är att det är mycket svårt att isolera en produkt från sitt sammanhang. Vi äter inte ett litet antal enskilda produkter utan vi äter en kost. På samma sätt producerar jordbruket inte isolerade produkter utan det finns produktionssystem på gårdarna och många flöden och interaktion mellan olika gårdars produktion och de senare leden i livsmedelskedjan. En förändring på ett ställe ger bieffekter som man kanske inte anar.


Livscykelanalyser har blivit den förhärskande metoden för bedömning av miljöeffekter. De har störst värde för att analysera en produktionskedja och identifiera var påverkan på miljön är störst för att kunna förbättra produktionen. De kan också vara värdefulla för att jämföra resursåtgång eller utsläpp för två olika metoder att producera samma sak. Samtidigt har livscykelanalyser en rad begränsningar och svårigheter att hantera komplexa biologiska system. Detta gör att de oftast utesluter påverkan på biologisk mångfald, kolbindning i mark, spridning av miljögifter och flera andra viktiga aspekter. Beräkningarna av växthusgasutsläpp försvåras av att de olika växthusgaserna är av så olika karaktär och att lustgasutsläpp och metan inte följer samma enkla mekanismer som utsläppen av koldioxid från förbränning av fossila bränslen. Redan när man studerar en enskild varas påverkan är det svårt att dra säkra slutsatser av en livscykelanalys. Att jämföra olika produkter från vitt skilda produktionssystem gör uppgiften ännu svårare – och resultaten styrs i väldigt stor utsträckning av alla de antaganden och avgränsningar som görs i de enskilda fallen.


Under svenska förhållanden kan man i genomsnitt producera betydligt mer havredryck per hektar åkermark än man kan producera mjölk. Om man tar hänsyn till proteininnehåll i drycken är dock produktion av havredryck inte mer arealeffektiv än mjölk. Tar man också hänsyn till proteinkvaliteten och möjligheterna till ekologisk produktion förändras bilden till mjölkens fördel. Men det slutar inte där. Havredryck har proteinrika restprodukter vilka används som djurfoder, och havrehalm används som strömedel till hästar eller kor. Mjölkproduktionen kan heller inte särskiljas från köttproduktion eftersom kalvar och kor producerar kött. Mjölkkorna äter också många restprodukter från odlingssystemet (fodermjöl, melass m.m.). Exemplet visar att det inte är enkelt att avgöra hur mycket mark som behövs för olika typer av livsmedelsproduktion. Det visar också att motsättningen mellan animalier och vegetabilier i stor utsträckning är konstruerad och att de för det mesta är ömsesidigt beroende av varandra. Liknande resonemang kan tillämpas på flera av miljöaspekterna, men för många tillkommer flera andra lager av komplexitet.


Det är inte alls nödvändigt ens på individnivå att ställa havre och mjölk i olika former mot varandra. Det finns ännu mindre skäl till det på systemnivå. Vårt jordbrukssystem blir mer hållbart och mindre sårbart om vi kombinerar vegetabilier och animalier på ett klokt sätt. Havre, baljväxter och mjölk passar utmärkt att producera på en och samma gård. I ett jordbruk där man minskar användningen av externa insatsmedel som konstgödsel och bekämpningsmedel, som ekologiskt jordbruk, är detta ännu mer uttalat. Det mesta tyder på att detsamma gäller kosten. Havregrynsgröt med mjölk har varit vanligt av det enkla skälet att animalier och vegetabilier kompletterar varandra både i kosten och i produktionssystemet.

Odling av soja är sannolikt den mest effektiva produktionen av högvärdigt protein i jordbrukssystemet, vilket ju också är orsaken till dess stora användning som djurfoder. Det saknas goda biologiska förutsättningar för sojaodling i Sverige och de ekonomiska förutsättningarna är ännu sämre. Soja kan odlas på jättefält i avskogad regnskogsmark i Amazonas eller av småbönder i bra växtföljder i Thailand. Att jämföra odling av ”soja” med svensk produktion av havre eller mjölk är därför knappast meningsfullt. Det är dock tveksamt ur resurshushållningsperspektiv att Sverige skall vara strukturellt beroende av import av soja oavsett om den används som djurfoder eller till sojadryck i stor skala. Detta gör också vår livsmedelsförsörjning mycket sårbar.


Av de animaliska livsmedlen är mjölk ett av de mest resurseffektiva. Utvecklingen av högt specialiserade industriella modeller av djurhållning minskar dock många av fördelarna med animalieproduktionen och dess förmåga att ta hand om restprodukter, upprätthålla biologisk mångfald samt skapa väl fungerande växtföljder. På liknande sätt skapar ensidig odling av spannmål ett sårbart produktionssystem och minskar drastiskt den biologiska mångfalden i jordbruket. Det är där de största utmaningarna ligger. 


”Kriget i mejeridisken” är kanske inte i första hand en fråga om vilken produkt som är bäst eller sämst för miljön eller hälsan utan är en strid mellan världsbilder, värderingar och olika kommersiella intressen. Just som måltidsdryck behöver vi inte dricka vare sig mjölk eller vegetabiliska ersättningsprodukter, kranvatten är det klart bästa alternativet ur miljösynpunkt. 

Hela rapporten kan laddas ned här. 
En lättillgänglig video om rapporten kan du se här.