Tuesday, 22 August 2017

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 2


Jag började en serie inlägg om matens miljöpåverkan för en tid sedan. Det blev avbrutet av en debatt om naturbeteskött, som ju också handlar om matens miljöpåverkan, och som hade beröringar med denna serie. Nu fortsätter jag i alla fall det inlägg jag hade planerat. 

Syftet här är att visa hur fel det blir om vi diskuterar jordbrukets miljöpåverkan och sedan extrapolerar slutsatserna till att bli "matens" miljöpåverkan. I nästa steg utformas förhastade kostråd och politiska åtgärder grundat på detta logiska hopp. 

En artikel i Journal of Cleaner Production, The impact of greenhouse gas emissions in the EU food chain: a quantitative and economic assessment using an envioronmentally extended input-output approach visar att växthusgasutsläppen från matsystemet inom EU uppgår till hela 1209 MtCO2eq, vilket är mer än en fjärdedel av de totala utsläppen. Av dessa är endast en dryg tredjedel, 420 MtCO2eq från själva jordbruksproduktionen, resten av utsläppen uppstår således i senare led, handel, processindustri, konsumtion fram till slutligt avfall.

De produkter som orsakar mest utsläpp i primärproduktionen behöver inte nödvändigtvis bara den som också orsakar mest utsläpp i senare led. En växthusodlad paprika orsakar till exempel stora utsläpp, det går i runda slängar åt ett kilo naturgas för att odla den plus en hel del andra utsläpp. Paprikan äts dock ofta rå utan vidare bearbetning. Spannmål är, jämte torra bönor, bland det mest klimatsmarta man kan äta. Men större delen äts inte som rå spannmål, inte heller som gröt, utan som bröd, kakor, pasta, eller som del av en kyld färdigrätt, till exempel pastasallad. Och då är klimatavtrycket ett helt annat.

Forskningsrapporten ovan försöker spåra maten i de senare leden och kommer fram till att kött och mjölk tillsammans står för 55 % av utsläppen i hela kedjan. Det är fortfarande mycket men betydligt mindre än de 75 % - 80 % som oftast figurerar baserat på råvaruledets påverkan. Det betyder att om man skulle ersätta alla animalier med ett genomsnitt av alla vegetabilier, skulle växthusgasutsläppen, enligt denna rapports data, minska med cirka 35 %. Detta är räknat på kalorier, om man skall ersätta proteinerna blir minskningen betydligt mindre.

En undersökning från England (The relative greenhouse gas impact of realistic dietary choices, Energy Policy April 2012) där man mätte utsläppen till och med butikskassan visade att en övergång till laktovegetarisk kost, där allt kött ersätts med mejeriprodukter skulle ge en minskning av växthusgasutsläppen med 22 %. En kost som motsvarar den som veganer i USA själva säger sig äta skulle ge en minskning med 23 % dvs i stort detsamma som den laktovegetariska kosten. Den minsta klimatpåverkan (-30%) skulle vara från en vegansk kost med mycket läsk och sötsaker, medan en ”hälsosam” laktovegetarisk eller vegansk kost hade lika stor påverkan, 25 %.

Om man mätte hos konsument skulle besparingarna bli mindre eftersom det finns litet som tyder på att hushållens transporter, kylar och matlagning skulle minska i någon nämnvärd utsträckning beroende på kosten (möjligen annorlunda om man tillämpar raw food?). Effekten av att helt enkelt konsumera mindre mat samt minska svinnet skulle sannolikt ge ungefär motsvarande besparingar som att utesluta kött ur kosten. Inget hindrar förstås att man kombinerar dessa och därigenom minskar utsläppen ytterligare.



Svenska undersökningar tenderar att komma fram till betydligt lägre siffror för de senare ledens klimatpåverkan jämfört med internationella siffror. Det grundar sig i att Sverige har en i det närmaste unik elmix baserad på vattenkraft och kärnkraft (som ju kommer billigt undan i klimatsammanhang, alltför billigt i min mening). Som jag beskrev i förra inlägget: "Av frysta ärtor i Sverige sker 60 % av klimatpåverkan i odlingen av ärtor -  om man inte räknar med tillagningen - och om man räknar med svensk el-mix. Om man istället räknar europeisk el-mix sjunker ärtornas andel till 39 %, och fryslagringen ensamt orsakar lika mycket växthusgasutsläpp som ärtodlingen." 
*

Man kan också dela upp energiförbrukningen på de olika produktkategorierna av mat samt det som inte går att hänföra till någon särskild kategori. Från rapporten Eating Energy – Identifying possibilities for reduced energy use in the future food supply system framstår följande bild (se nedan). Det är således hälften av all energiförbrukning i Sverige som inte kan hänföras till någon särskild produktkategori. Energiförbrukningen i en restaurang eller i våra hem påverkas mycket litet om det är Felix köttbullar eller Anammas vegofärs som äts. Ur energisynpunkt är det således inte fördelningen mellan de olika kategorierna av livsmedel som är avgörande utan i första hand hur kedjan ser ut.


Från Eating Energy – Identifying possibilities for reduced energy use in the future food supply system
Det finns många andra miljöeffekter av vår matkonsumtion. Förutom klimatpåverkan och energiförbrukning handlar det om spridning av kemikalier, påverkan på biologisk mångfald, markanvändning osv. I Lifecycle environmental impacts of convenience food: comparision of ready and home made meals visar man att effekterna på klimatet fördelar sig relativt lika mellan råvaruproduktionen och senare led. De senare leden spelar avgörande roll för spridning av miljögifter i vatten och i människokroppen, påverkan på ozonskiktet och förbrukningen av fossila bränslen. Råvaruledet (jordbruk och fiske) spelar störst roll för spridning av miljögifter på land, för övergödning, för marknära ozon mm. Undersökningen omfattade inte biologisk mångfald och markanvändning, för vilka jordbruket spelar en helt avgörande roll. 

Det hela kompliceras vidare av att maten och jordbruksproduktionen producerar andra värden än de rent näringsmässiga. Om vi bakar bröd hemma är kanske lukten av det nybakade brödet och det särskilda värde det har att bjuda på något man skapat själv viktigare än övervägandet om det är mer klimatsmart att Polarbröd bakar bröd i supereffektiva processer som drivs med egenproducerad vindkraft. Och om vi går på finkrog är det kanske miljön, matens komposition och sällskapet som räknas oavsett om måltiden har större klimatavtryck än en burgare på Max. Om kor eller får betar och skapar en fantastisk fin miljö så kanske ”kött” snarare är en biprodukt än huvudprodukten?

Thursday, 17 August 2017

Både djur och betesmark måste ingå i kalkylen



Det är glädjande att Elin Röös och Maria Nordborg i en replik till vår debattartikel i SvD 9/8 bekräftar att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar för djurvälfärd och den biologiska mångfalden, samt att den är resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel.


Röös och Nordborg bekräftar att det finns stora osäkerheter kring hur mycket kol som kan bindas i betesmark och menar därför att vi inte med säkerhet kan hävda att beteskött skulle vara klimatneutralt. Visst finns det osäkerhet i de exakta förhållandena, men det innebär också att ingen med säkerhet kan hävda att fritt betande djur orsakar global uppvärmning och att forskare borde avstå från att sprida extremt förenklade budskap om klimatpåverkan av nötkött. Den allra äldsta formen av jordbruk, de betande djuren, bör nog anses oskyldig till växthuseffekten, tills motsatsen bevisats. 



Röös och Nordborg skriver att vi bygger vår artikel på gammal forskning. Den enda rapport som vi refererade till som inte har publicerats i år, är den studie de själva publicerade 2016. (Enligt forskarna själva bygger tydligen den i sin tur på 15 år gammal forskning, vilket inte vi med automatik ser som någon nackdel, men det är å andra sidan inte vi som har gjort sammanställningen.) Våra huvudreferenser var två nya studier from Skottland och Ungern som visar på en betydande kolinlagringspotential. Dessa studier handlade om existerande produktion där man inte gjort några särskilda åtgärder för att öka kolinlagringen och ändå var kolinlagringen stor nog att helt motverka andra klimatutsläpp från djuren.  


Röös och Nordborgs huvudkritik är att kolinlagringen anses avta med tiden för att avstanna efter cirka 50–100 år. Vi har heller aldrig hävdat att den pågår för evigt, men hastigheten varierar stort. Kolet i jorden finns i flera olika former med mycket varierande omsättningshastigheter. Mätningar med kol-14 metoden visar att stora delar av det kol som återfinns i betesmarker är flera tusen år gammalt. 

Även om det visar sig stämma att kolinlagringen avtar, är det ingen stark invändning mot vårt påstående att kolinlagring i betesmark kan uppväga metanutsläppen från korna. Till vardags översätts växthuseffekten av metan till koldioxidekvivalenter och ett kg metan anses motsvara 28 kg koldioxid, men mycket information tappas på vägen. Metan är en mycket kortlivad gas med kraftig växthuseffekt, medan koldioxid stannar i atmosfären i tusentals år. En stabilisering av metanutsläppen på nuvarande nivå ger ett försumbart tillskott till temperaturökningen i ett hundraårsperspektiv. För koldioxiden är det däremot helt nödvändigt med att minska utsläppen radikalt, helst ner till noll. För vår diskussion om betesmarken betyder det att om kolbindningen pågår i hundra år räcker det mer än väl för att kompensera för det metan som kommer från kor som lever på samma betesmark de kommande tusen åren.


En annan invändning är att kolinlagringen kan vara reversibel. Visst kan ett jordskred eller våldsam erosion frigöra lagrat kol, men den risken är rätt liten i Sverige. Igenväxande betesmarker som inte betas eller skog som avger stora mängder kol genom okontrollerade bränder får anses vara en många gånger större risk.


Vi delar helt Röös och Nordlunds uppfattning att kolbindning i mark eller andra former av ”negativa utsläpp” inte skall användas som ett argument för att acceptera fortsatta växthusgasutsläpp. Men i fallet med de betande korna handlar det inte om någon form av klimatkompensation utan om två delar av samma biologiska system, den betande kon och den mark som föder den. Att enbart mäta och diskutera den ena delen, ger inte hela bilden. Det var också vårt huvudbudskap: betande kor, får och getter ger oss den mest klimatsmarta mat vi kan få. Vi hoppas att forskningen kan lägga mer energi på detta viktiga forskningsfält i framtiden och både klarlägga sambanden samt ge Sveriges bönder verktygen att öka kolinlagringen.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren

Införd i Svenska Dagbladet 17 augusti.