Sunday, 1 July 2018

Växter är de verkliga producenterna - men vi behöver djuren

På det stora hela är det bara växter som "producerar" något här på planeten eftersom de binder koldioxid i olika kolföreningar med hjälp av solenergin. Djur och människor är i det större perspektivet bara konsumenter. Produktion av en viss mängd näring till oss människor kräver i princip alltid mer mark från djur än från växter. Eftersom djuren äter växter vore något annat otänkbart. Många drar därför slutsatsen att vegetabilier alltid är överlägset animalier. Men det är en mycket förhastad slutsats.

I själva verket är en kost och ett jordbrukssystem som innehåller en viss andel animalier helt klart mer resurseffektivt. Det beror på ett flertal faktorer. Det är stora flöden i livsmedelskedjan som inte kan ätas av människor men som kan användas till djurfoder. Så gott som alla typer av vegetabilisk olja har stora mängder restprodukter som kan användas till djurfoder. Av raps blir t.ex. 60% djurfoder, av sojan närmare 80%. Av veteskörden blir stora mängder vetekli och andra fraktioner foder. Öl, socker, biodrivmedel, stärkelse och produktionen av växtdrycker, tofu mm har restprodukter som används som djurfoder. Utöver dessa restprodukter kommer vissa år en stor del av vegetabilierna inte hålla den kvalitet som marknaden kräver på grund av vädret eller angrepp av skadegörare. Stora partier spannmål eller bönor kan klassas som foder ett besvärligt år. Matrester från hushåll kan också bli bra djurfoder, fast här finns sedan några årtionden en hel del begränsningar på grund av EU lagstiftning.

Ett jordbrukssystem som innefattar djur är mer uthålligt, framför allt om det innefattar idisslare som äter fleråriga växter vilka kan integreras i växtföljderna. Djurens gödsel tillför inte jordbrukssystemet någon extra näring; den näring som finns i gödseln kommer ju från fodret, dvs växterna, men gödseln kan läggas till den gröda och vid den tidpunkt där den gör störst nytta.

Utöver dessa faktorer finns möjligheten att producera mat via betesdrift på marker som inte alls passar för odling. Den absoluta huvuddelen av världens betesmarker är inte alls lämpade för odling. Naturbetesmarkerna är, till skillnad från odlingsmarken, mycket rika biologiska system där mängder av arter frodas. I Sverige, i Europa och på många andra håll i världen är det ett betydligt större problem för den biologiska mångfalden att vi hävdar för litet betesmarker än för mycket.
Man kan diskutera om marken borde betas av vilda djur istället för av kor, får, kameler och getter; en intressant fråga som jag dock lämnar denna gång.

Det är ingen mening med att försöka definiera en global andel animalier som är "rätt", det beror på lokala omständigheter. Det kan röra sig om allt från kanske bara 5% till 75%. Och det är klart att tillgång på mark spelar roll. Det är ingen tillfällighet att andelen animalier i kosten har varit lägre i de delar av världen som varit tätbefolkade under lång tid, som Asiens bördiga floddalar och deltan. Och det är sannolikt att med en ökande världsbefolkning så kommer andelen animalier i kosten att sjunka.
 https://www.researchgate.net/publication/325308954_Defining_a_land_boundary_for_sustainable_livestock_consumption

I Sverige får vi idag cirka en tredjedel av kalorierna från animalier och det var lika mycket 1960. Andelen animalier i kosten var sannolikt i samma härad också på 1500-talet, se nedanstående tabell grundad på de livsmedel som var föremål för skatteuttag. Till dessa livsmedel kom det kom stora mängder fisk och mindre mängder vilt, bär, svamp, bönor, ärtor och grönsaker (vilket åts i mycket små mängder). 


https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/34063

Jordbruket har många och stora problem och utmaningar, och den storskaliga industriella växtodlingen och djurhållningen är inte hållbar. Vårt fokus bör vara att skapa produktiva och resurseffektiva jordbruksekosystem som bygger på samma principer som de naturliga ekosystemen, där djur och växter har sina funktioner. Så får vi äta det som blir.

Wednesday, 27 June 2018

Vi måste prata om handeln

Det är torrt, mycket torrt. Här har vi bara fått en liten skur den 3 maj och därefter knappt 25 mm förra veckan. Maj i Uppsala var inte bara en ovanligt torr utan även en rekordvarm månad. Sedan mätningarna startade 1739 har inte någon lika varm majmånad noterats i Uppsala.

Vårsäden ser usel ut på de flesta håll i bygden. De som har lerjordar och skördade tidigt har väl fått in en hyfsad 1:a ensilageskörd men det blir ju ingen återväxt om det inte kommer regn. Och i landet som helhet rapporteras förstaskörden vara 65 % av det normala. Många har tvingats börja fodra med vinterfoder för att betesmarkerna torkat ut (vi själva har det mesta bete på strandängar och de torkar inte ut i första taget). Det pratas om nödslakt, men slakterierna har redan sedan förra året långa köer.

Torkan har drabbat större delen av Sverige och hela området runt Östersjön. De flesta länderna rapporterar kraftig minskade skördar. Lettland, Danmark och Sverige kommer att få 20-30 procent mindre vete än ett normalår. Vi kommer att få importera vete.

Globalt är det ingen brist, veteproduktionen beräknas bli 740 miljoner ton. Sverige kan importera vete och nötkött från andra länder, så ingen lär svälta i Sverige på grund av torkan. Så länge man har pengar kan man alltid köpa på världsmarknaden. Rika människor har nästan aldrig svultit, inte ens under skriande hungersnöd.

Frihandel vs protektionism 1-0 alltså.

Men det kanske är att göra det alltför lätt för sig? Vad händer med vår egen produktion? Hur drabbas bönderna? I en ”normal” ekonomi stiger priset när det uppstår brist. Det gör att bönderna delvis kan kompenseras för den dåliga skörden genom bättre priser. Men på en öppen marknad kommer produktionsförhållandena i ett litet land som Sverige inte ha någon som helst påverkan på de globala priserna. Det gör att böndernas inkomster sjunker drastiskt. Vissa kanske går i konkurs och får lägga av, andra får skjuta upp nödvändiga investeringar. Det leder i sin tur att vår kapacitet att producera minskar.

Dessa förhållanden blir extra tydliga ett dåligt år, men egentligen ligger de där och påverkar hela tiden. Helt i linje med teorin om de komparativa fördelarna blir produktionen av de viktigaste jordbruksprodukterna mer och mer koncentrerad till ett fåtal produktionsområden. Detta gäller regionalt inom Sverige, men också globalt. Handeln med livsmedel ökar ständigt och nu är det nästan en fjärdedel av maten som passerar en gräns.

Och helt i linje med teorierna om de komparativa fördelarna betyder det att icke konkurrenskraftigt produktion slås ut. Råvaruanalytikern Torbjörn Iwarsson säger att svensk mjölkproduktion kommer att vara utraderad om fyrtio år. Men det är sannerligen inte bara svenska bönder som slås ut, konkurrensen slår ännu hårdare mot de fattiga småbönderna i tredje världen, de har absolut ingen chans att producera majs, vete eller sojabönor till världsmarknadspriser, inte ens om de värderar sin egen arbetstid till noll kronor.

På så sätt bidrar frihandeln till att slå ut betydande produktionskapacitet i stora delar av världen. Och istället för att vara en välbehövlig säkerhetslina i händelse av kris, bidrar den till att skapa konstant beroende av livsmedelsimport. Det leder också till en mycket stor sårbarhet och ett farligt beroende av andra länders produktion och i slutänden av deras politik. Frihandel – protektionism 1-2.

I själva verket är dikotomin frihandel – protektionism alldeles för förenklad. Det finns inget land i världen som har helt fri handel med livsmedel och jordbruksprodukter, även om Nya Zeeland är nära. Möjligen är Nordkorea ett exempel på total protektionism (jag får erkänna min okunskap i nordkoreansk jordbruks och livsmedelspolitik). Jag utvecklar de resonemangen mer i den här artikeln, samt i ett referat av en forskningsartikel (på engelska) där nedanstående graf finns. 



Den svenska regeringen, och i minst lika hög grad oppositionen, anser att frihandel är idealisk och argumenterar för att EU:s jordbrukspolitik skall bli mer marknadsinriktad. Den nyligen antagna livsmedelsstrategin har ”internationell konkurrenskraft” som ideal.

LRF sluter upp bakom frihandelsretoriken och inriktar sig på att få bort alla svenska ”särregler” för att kunna konkurrera med sina kollegor inom EU. Att de offentliga ersättningarna motsvarar mer än hela nettointäkten för svenskt jordbruk talar man tyst om. Inte heller berättar man att så gott som alla svenska jordbruks har huvuddelen av sina intäkter från något annat än jordbruk, så fast är man i sin förljugna bild av det konkurrenskraftiga jordbruket.

Om inte EU hade haft tullar på nötkött med 30 kronor kilot så skulle nötköttspriserna inom EU vara ännu mycket lägre och svensk nötköttsproduktion skulle vara ännu mindre lönsam än vad den är idag. Svenska tjurkalvar från mjölkproduktionen skulle sannolikt slås ihjäl vid födseln, precis som man redan gör i många länder. Detta är bara ett exempel, EU har regleringar också på andra områden. 


LRF och de flesta politiska partierna bär ett tungt ansvar för att Sverige fortsätter att föra en destruktiv jordbrukspolitik. En rimlig början vore att föra en balanserad diskussion om fördelar och nackdelar med handel med jordbruksprodukter och livsmedel, istället för att surra sig vid ratten på frihandelsskutan.

Monday, 25 June 2018

Kommer fossilfritt stål att göra oss lyckligare?


Parisavtalet har misslyckats. Vi kan inte sätta vårt hopp till globala förhandlingar och processer utan vi måste agera här och nu. Att förhindra klimatförändringarna står inte längre på dagordningen eftersom de redan gjorda koldioxidutsläppen kommer att orsaka temperaturökningar under mycket lång tid framöver. En radikal minskning av utsläppen är vad som krävs. Och det är bråttom, mycket bråttom. Sverige kan och måste vara en föregångare för att vi har goda förutsättningar. Det kan finnas stora möjligheter i en ny ekonomi byggd runt ett industriellt komplex byggt runt biomassa, förnyelsebar energi och stål. Det är kärnbudskapen i Staffan Laestadius nyligen utkomna bok Klimatet och omställningen

Klimatet och omställningen
Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, har under lång tid ägnat sig åt den nödvändiga omställningen. "Gamla paradigm överges inte förrän det finns trovärdiga alternativ att ansluta sig till" skriver Staffan Laestadius och gör med boken ett bra försök att formulera ett sådant alternativ. Han går också längre än att formulera alternativ, han försöker också tala om hur vi skall nå dit.
Bokens första del placerar klimatutmaningen i ett historiskt och filosofiskt perspektiv, och ägnar stor uppmärksamhet åt frihetsbegreppet och vår syn på naturen. Frihetsbegreppet som växte fram efter medeltiden handlade oftast om individens rätt gentemot staten. Samtidigt som människans roll var att behärska naturen verkar man inte haft insikten att naturen i sig kan begränsa vår frihet, att planeten har gränser. Enligt Staffan Laestadius kommer naturen att begränsa vår frihet, kanske på ett brutalt sätt, om vi inte agerar nu, och anpassar oss på ett intelligent sätt. Det är bättre att vi självmant använder staten för att begränsa vår frihet att flyga, att äta kött och att slösa.
Staffan Laestadius anser att vi alla har moraliskt ansvar för konsekvenserna av vår livsstil och konsumtion men han betonar också att det krävs stora förändringar på samhällsnivå och i de stora industriella systemen. Han lastar inte kapitalismen för klimatkrisen utan menar att det är vår syn på naturen som en oändlig resurs som är det stora problemet. Han påminner oss om att också de så kallade socialistiska planekonomierna hade ett likartat förhållande till naturen. Även om kapitalismen inte i sig har skapat miljöförstöring och klimatkris så kan den ju likväl stå i vägen för omställningen. Staffan Laestadius framställning tar inte riktigt tag i den frågan. Det betyder inte att han anser att de ”fria marknadskrafterna” skall hantera klimatfrågan utan han förespråkar tvärtom kraftfulla statliga ingripande med piskor och morötter både för individerna och företagen.
I bokens andra del formuleras vad som krävs och hur det skall gå till. En årlig reduktionstakt med sju procent av växthusgasutsläppen är betinget och det är knappast förhandlingsbart. En så snabb omställning är en enorm utmaning, men det finns exempel på att det är möjligt. Under andra världskriget ställde USA och Storbritannien om sina ekonomier så att halva bruttonationalprodukten användes till försvaret. Kina har satsat enorma summor på utbyggnaden av infrastruktur, på tio år har man exempelvis byggt ut vindkraften med 50 procent per år och järnvägsnätet med 5 procent per år.
Bromma trästad, trettioåtta tusen bostäder på det nedlagda flygfältet, symboliserar två sidor av omställningen — den kraftigt förändrade mobiliteten och den effektivare användningen av träfiber. Bil och flygresande måste begränsas snabbt. Behovet av flytande bränsle skall minskas kraftigt och det som fortfarande behövs skall komma från den nya bioekonomin, främst skogen. Staffan Laestadius föreslår att det skall byggas nya långsammare banor för järnvägen, dit regionaltåg och godstrafik kan styras så att kapaciteten, framkomligheten och därmed hastigheten på de existerande banorna kan ökas.
Den nya bioekonomin levererar trä till höghus, energi och industriråvaror som kombineras med omställningen av energisystemet och stålproduktionen till ett nytt industriellt komplex. Staffan Laestadius förespråkar en mycket storskalig utbyggnad av vindkraften — 20 000 nya vindkraftverk, med torn av trä förstås, samt en något mindre ambitiös solsatsning. Dessa skall både ersätta kärnkraften och producera tillräckligt med el för att skapa en helt ny ”gasekonomi”. När det blåser mycket används elektriciteten till produktion av vätgas som kan driva generatorer när det inte blåser. Vätgasen öppnar samtidigt för fossilfri järn- och stålproduktion. Den kan också fungera som drivmedel direkt eller vara råvara för produktion av andra bränslen som kan komplettera satsningar på eldrift och biobränslen.
För att klara uppgiften behövs kraftfulla styrmedel. Utsläppen av koldioxid måste exempelvis kosta tio till fyrtio gånger mer än idag. Skattesystemet behöver en fullständig överhalning, med höjda punktskatter och konsumtionsskatter samt minskad skatt på arbete. Det behövs mycket stora investeringar för omställningen men de skall inte ses som kostnader. Kostnader är bara ett meningsfullt begrepp i relation till något annat och eftersom det inte är ett realistiskt alternativ att fortsätta i samma hjulspår som idag kan man inte betrakta investeringar för att begränsa klimatförändringarna som en kostnad. Vi har inte råd att inte göra något.  
Man givetvis ha invändningar mot ett eller annat påstående och perspektiv, det är oundvikligt i en sådan omfattande bok. Staffan Laestadius tanke att folk inte överger gamla föreställningar förrän det finns nya och trovärdiga alternativ att välja är spridd, men det gör den inte nödvändigtvis sann. Det är nog snarare så att det är när den existerande berättelsen inte längre stämmer som man överger den och öppnar sig för nya alternativ. I själva verket sker förändringar nog som en växelverkan mellan gamla och nya föreställningar med en mycket stark påverkan av teknikutveckling, knapphet av resurser, inbyggda obalanser i systemen, externa hot med mera.
Klimatet och omställningen är befriad från den vanligen förekommande trivialiseringen av omställningens omfattning. Staffan Laestadius sprider inte den gröna tillväxtens glada budskap att allt ordnar sig bara vi låter det hållbara, gröna kreativa entreprenörskapet flöda. Men han förespråkar heller ingen reträtt från industrisamhället. Den verkliga styrkan är insikten om att omställningen kräver stora förändringar i de viktiga industriella komplex som är den materiella basen för vår moderna civilisation. Han betonar också att vi redan har de flesta verktygen och kunskaperna för omställningen snarare än att hänvisa till ny ännu oprövad teknik eller klyschor om hur digitaliseringen kommer att ge oss helt nya möjligheter eller hur allt löser sig med en cirkulär ekonomi. Stål produceras inte av ettor och nollor, och även om bilen blir självstyrande och smart så behöver den en motor, däck och energi för att röra sig bara en centimeter. 
Staffan Laestadius visar att det finns en möjlighet att ställa om Sverige till att inte vara beroende av fossila bränslen. Det kräver samhällelig beslutsamhet och ingenjörskonst snarare än uppoffringar eller radikalt förändrad livsstil. Samtidigt är det där någonstans jag känner tvekan. OK, vi fixar omställningen från fossila bränslen, men vad händer med resten? Vad händer med den ständigt ökande förbrukningen av naturresurser, hur kan skogar vara skogar och inte plantager om de skall leverera allt mer fiber och energi, hur mycket mer konstgödsel och bekämpningsmedel tål de ekologiska systemen. Och hur kommer fossilfritt stål att göra oss lyckligare? 

Först publicerat i Balder

Wednesday, 20 June 2018

Livscykelanalyser hjälper oss inte att förstå jordbrukets miljöproblem

Livscykelanalyser hjälper oss inte att förstå jordbrukets miljöeffekter. Det är snarare tvärtom, att de bidrar till att dölja de viktiga sammanhangen. I alla fall på det sätt som resultaten presenteras i media och av vissa forskare.  

"– Det är ganska stor variation i hur mycket utsläpp de orsakar per kilo produkt, men samtidigt visar studien konsekvent att animaliska produkter alltid har högre miljöpåverkan än vegetabiliska, säger Fredrik Hedenus.", i Svenska Dagbladet. Samma artikel har distribuerats av TT till alla tidningar och återfinns i de flesta i mer eller mindre identisk form.

Detta är dock inte vad forskningsartikeln säger. Sammanställningen visar att animalier har högre klimatpåverkan och orsakar mer övergödning per 100 gram protein än "motsvarande vegetabiliska ersättningsprodukter" (spannmål, nötter, ärtor och bönor), dvs inte alls alla vegetabilier. För försurning och markanvändning är det heller inte alltid som animalierna är sämre och för vattenanvändning visar tvärtom forskningen att den ofta är mindre (fortfarande per 100 gram protein) för nötkött än för de flesta vegetabiliska alternativen. Typiskt nog har jag inte sett en enda tidningsartikel eller facebookkommentar som tar fasta på detta, trots (eller på grund av?) att felaktiga uppgifter om nötköttets vattenanvändning har valsat runt i media i åratal.  

Mer intressant i artikeln var hur extremt stor variationen är mellan de bästa och sämsta resultaten både för animaliska och vegetabiliska produkter. För nötkött är växthusgasutsläppen från de sämsta 10 procenten hela tolv gånger större än de bästa. För vete, majs och ris är miljöpåverkan av den sämsta tiondedelen av produktionen tre gånger större än den bästa tiondedelen. Observera citatet från Hedenus som säger att ”det är ganska stor variation”, det får nog anses vara en extrem underdrift. Rapporten ger ett stöd för att hur något producerats är betydligt viktigare än vad som producerats.

Forskarna som gjort studien får ta en stor del av ansvaret för feltolkningarna eftersom när en av forskarna intervjuas påstår han att äta en vegansk kost är det viktigaste en individ kan göra för miljön. Detta behandlas överhuvudtaget inte i forskningsartikeln. Men det visar bara, återigen, att forskare också har en agenda och att det inte finns ”oberoende forskning”. 


Det finns också starka skäl att granska själva grundvalarna för den här typen av forskning, att själva grunden är robust. Och det är den inte. Av många olika skäl. 

De allra flesta jämförelser (och det i den aktuella artikeln) som görs bygger på så kallade livscykelanalyser som uttrycker påverkan på valda parametrar för en definierad funktionell enhet, ofta vikt, kalorier eller yta. Valet av funktionell enhet och hur påverkan fördelas på olika produkter från samma produktion (i fallet mjölk, produceras även kött, hudar, biodiesel, smör och en rad andra biprodukter) har stor påverkan på resultatet. Trots namnet är det relativt sällan som all påverkan inkluderas, och i ett komplext samhälle är det omöjligt att faktiskt göra det. Man får alltid dra en gräns. För mat är det sällan analyserna inkluderar leden efter gården trots att i genomsnitt halva klimatpåverkan uppstår efter gårdsproduktionen. I själva verket kan en del av den stora variationen i miljöpåverkan i olika artiklar bero på skillnader i metod och gränsdragningar. De flesta som själva arbetar med livscykelanalyser i jordbruket är medvetna om de stora bristerna, men dessa kommuniceras i princip aldrig till allmänheten och media, utan där framställs de som "fakta".

Klimateffekten av en viss produktion uttrycks oftast som koldioxidekvivalenter där utsläpp av olika växthusgaser har räknats om till en och samma enhet. Större delen av djurproduktionens klimatpåverkan sker genom utsläpp av metan och lustgas. Beräkningarna av utsläppen av lustgas från djurhållningen (främst från gödsel och mark) är mycket osäkra. Hälften av nötkreaturens utsläpp är i form av metan, och man räknar om 1kg metan till 28 kg koldioxid, vilket är det gängse sättet. Detta sätt att räkna har emellertid alltmer ifrågasatts. En forskningsartikel i Climate and Atmospheric Science av ett internationellt team av klimatforskare visar tydligt att det inte går att uttrycka metan som koldioxidekvivalenter på detta sätt och inte heller med någon annan fix omräkningsfaktor. Detta beror på att metan bryts ned snabbt medan koldioxid omsätts mycket långsamt. 
Konstanta, oförändrade, metanutsläpp ackumulerar inte och leder inte till någon temperaturförändring alls medan konstanta oförändrade koldioxidutsläpp leder oss raskt mot fyra grader varmare. Ökningar och minskningar av metanflödena leder till snabba temperaturförändringar, men har ingen ackumulerad effekt. Genom att slakta alla kor i världen skulle man kunna få en snabb, mindre engångseffekt på temperaturen, men temperaturkurvan fortsätter därefter uppåt i takt med koldioxidutsläppen. Dessa förhållanden fångas inte alls av omräkningen av metan till "koldioxidekvivalenter.


*
Den främsta invändningen mot livscykelanalyser i jordbruk och livsmedelssystemet är att de inte fångar de större systemfrågorna och dynamiska effekter. En av de största förändringarna i det svenska jordbruket de senaste sjuttio åren är den stora förändringen av jordbrukets struktur, där antalet gårdar har reducerats kraftigt och varje gård blivit mycket större. Varje åker har också blivit större för att man har lagt igen diken, tagit ner träd eller sprängt bort sten. De mindre åkrarna har fått växa igen. Större delen av betesmarkerna har fått växa igen. Odling och djurhållning har blivit alltmer specialiserad så att varje gård bara producerar en eller ett par produkter jämfört med tiotals tidigare. Djurhållning och växtodling har också skiljts år. Alla dessa förändringar sammanfaller med ökad användning av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och fossila bränslen. I sin tur har förändringarna i jordbruket påverkat kosten, kyckling kostar t.ex. en tiondel idag mot vad den gjorde för femtio år sedan om man tar hänsyn till inflation och löneutveckling. Matsvinnet kan i stor utsträckning förklaras av att mat är billig och att affärskedjornas och livsmedelsindustrin arbetar hårt för att vi skall köpa mer. Allt detta har enormt stor påverkan på miljön, men ingenting av detta syns i livscykelanalyser för enskilda produkter.

Globala transporter ger litet utslag i livscykelanalyser, eftersom utsläpp per kg vara oftast är lågt (om det inte är flygtransport), men de miljömässiga konsekvenserna av den kraftigt ökade globala handeln är enorma eftersom det är den som möjliggjort jordbrukets kraftiga specialisering. Global handel, som är möjliggjord av den enorma globala transportapparaten och av avregleringar är en avgörande drivkraft för den storskaliga omvandlingen av hela regioner till ensidiga monokulturer. 
Det är de sammanhangen som är väsentliga istället för lösryckta påståenden om att en viss kost är bäst eller att en viss produkt är särskilt skadlig.