Monday, 18 September 2017

Matens miljöpåverkan - kyla



Kylning och frysning uppstod för att kunna bevara mat bättre, och det råder ingen tvekan om att tillgång på kyla ökar möjligheten att lagra mat. Samtidigt har tillgång på denna teknik kraftigt ökat försäljningen av livsmedel som kräver kylteknik. I de länder där kyltekniken finns överallt förstörs mer mat i lagring än i länder där man saknar kylkedjor och privata kylskåp. För att förstå effekten på miljön av kyltekniken räcker det därför inte bara studera drivgaser och energiförbrukning. 

”Idag slängs en tredjedel av all mat som produceras och detta resursslöseri måste få ett slut. Ett sätt att bidra till en bättre miljö är att äta mer fryst mat, eftersom den långa hållbarhetstiden på fryst mat minskar matsvinnet i hela kedjan.” Så säger Findus på sin hemsida. Eftersom fryst mat kan transporteras med båt så är det också bättre än (flygtransport av) färskvaror, hävdar man vidare. Det låter rätt övertygande. Eller?

Kyltekniken utvecklades för produktion av lageröl och djupfrysning för långdistanshandel av kött. Gradvis flyttade tekniken in i livsmedelsindustrin, grossisthandeln och livsmedelsaffärerna och slutligen in i hushållen. 
En vanlig storlek på kylskåp för femtio-sextio år sedan.

Det tog 200 år från upptäckten av principerna för djupfrysning tills kylning och frysning blev en vardagsteknologi. Idag kan producenter på Nya Zeeland förse den globala marknaden med kött som transporteras i en minusgrads kyla i kontrollerad atmosfär upp till nittio dagar och som fortfarande kan kallas ”färskt”.

Kylning förbrukar stora mängder energi. Trots att kylskåpen och kylanläggningarna blivit mycket mer energisnåla så anses kylning av mat förbruka 15 % av all elektricitet i världen och utgör mer än tre procent av Storbritanniens växthusgasutsläpp. Ett svenskt hushåll använder cirka 1000 kWh för kyl och frys. I livsmedelsaffärer står kylning för ungefär halva elförbrukningen, och trots alla effektivisering är trenden att andelen är ökande. Kylcontainrar förbrukar 19 % av energin för sjöfarten i Nya Zeeland. Utöver energiförbrukningen så bygger kyltekniken på användning av olika typer av köldmedier. Dessa har avsevärd miljöpåverkan även om man arbetar med att byta ut de värre mot bättre typer.

Om vi skall förstå kylteknikens miljöeffekter behöver vi dock lyfta blicken avsevärt.

Den brittiska forskaren Tara Garnett liknar kylkedjornas utökning som att rulla en snöboll, där den ökade tillgängligheten leder till ökad efterfrågan vilket i sin tur triggar fler och mer kylda eller frysta produkter. När kyltekniken väl var på plats hela vägen från livsmedelsindustrin till hushållen öppnade den för en hel rad av nya färdigrätter som kunde säljas, som kyld pasta, färdiga sallader med mera. Vi kanske inte tänker så ofta på det, men den svenska vanan av att dricka färsk mjölk är starkt kopplad till framväxten av kylteknik. Internationell handel med frukt och grönsaker som inte är i säsong i konsumtionslandet har också ökat kraftigt. Kylteknikens effektivisering är ett klassiskt exempel på Jevons paradox, dvs att förbättrad effektivitet leder till ökad användning och förbrukning.

Det är tveklöst så att effektiva kylkedjor ökar en produkts hållbarhet. Det ligger nära till hands att utifrån detta också dra slutsatsen att det också blir mindre mat som förstörs, precis som Findus hävdar. Men vi blir lurade av det begränsade synfältet. Det är uppenbart att det största matsvinnet finns i länder där kylkedjorna är mest omfattande. Givetvis kan man inte bevisa att matsvinn beror på kyltekniken, men de flesta känner nog igen hur gamla grejor blir stående i kylskåp (om inte hos dig säkert hos någon bekant). I själva verket innebär existensen av ett kylskåp hemma att man köper betydligt mer mat än man annars skulle ha gjort.

De indirekta effekterna av kyltekniken sträcker sig åt alla håll och inkluderar stora ekonomiska och sociala processer.

Så sent som på mitten av femtiotalet hade bara hälften av hushållen i Sverige ett kylskåp. SCB ser ett tydligt samband mellan förändringen av handelns struktur och kylteknikens frammarsch: ”Då hade bara hälften av alla hushåll ett kylskåp. Detta innebar att kvartersbutiken regerade med manuell betjäning för våra dagliga inköp.” Kylteknikens utbredning är därför också en del av förändringar i handelsstruktur som i sin tur bygger på ett transport och bosättningsmönster uppbyggt runt massbilism.

Kyltekniken påverkar också jordbruksproduktionen. Storskaligheten i handeln och den ökande internationella konkurrensen som kyltekniken bidragit till driver på en motsvarande utveckling hos bönderna på flera olika sätt. Handeln ställer krav på obrutna kylkedjor och långtidslagring av produkter vilket är svårt för de mindre odlarna att klara av. Den ökade internationella handeln slår ut större delen av småbönderna både i import och exportlandet. De kvarvarande större bönderna specialiserar sig, ökar användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Kyltekniken påverkar också både vad vi äter samt hur mycket vi äter. Nästan var fjärde hushåll i USA har nu ett andra kylskåp och kylskåpen har de senaste trettio åren blivit 20 % större. Vissa kopplar till och med fetmaepidemin till kylskåpens storlek och tillgången till kylda färdigrätter vilka enkelt värms i mikron.
Efter denna genomgång känns det inte som att man kan stödja påståendet att fryst eller kyld mat är miljövänlig eller klimatsmart.  Det betyder inte att vi måste avstå från kyla. Men kanske vi får inse att det för kylning som med mycket annat gäller att något som är bra kanske inte blir bättre av att det används mer?

Sunday, 10 September 2017

Matens miljöpåverkan - konstgödsel



På grund av bristen på systemperspektiv är de livscykelanalyser som jämför ekologisk och konventionell odling tämligen meningslösa. Detsamma gäller jämförelser mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och blandkost.



I tre tidigare bloggposter har jag diskuterat miljöpåverkan i livsmedelssystemet. Jag har bla visat att det är en mycket stor klimatpåverkan (precis är ingen som vet men vi pratar i storleksordningen 40-70 procent) i leden efter jordbruket och att det gör att resonemang om klimatsmart mat lätt kan hamna fel. Även om man väljer de mest klimatsmarta jordbruksråvarorna kommer man därför inte ned i den klimatpåverkan som maten anses få bidra med annat än om man också förändrar hur vi processar, transporterar, lagrar, lagar och äter.

Olika typer av miljöpåverkan är också olika för olika produkter, så det som är bra ur klimatsynpunkt (som sojabönor) behöver inte alls vara bra för den biologiska mångfalden. Och det som är bra för den biologiska mångfalden kan vara mycket arealkrävande (som beteskött).

Vetenskapliga metoder, som kanske är oantastliga utifrån sina egna förutsättningar, ger en förvriden bild när resultaten extrapoleras och man glömmer bort de förutsättningar som fanns. Det gäller t.ex. omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter och generaliseringar av resultat av livscykelanalyser.

Vi behöver lyfta blicken avsevärt för att bättre förstå vad det är som driver livsmedelssystemet och inse att teknik eller system som i sig kanske inte är så miljöskadliga räknat per kg vara kan vara nog så viktiga för hur hela systemet utvecklas och därigenom vilken miljöpåverkan det har.

Transporter, kylkejor och konstgödsel är de jag tänkte titta på. Först ut:
Konstgödsel (framställningen bygger i stor utsträckning på min bok Den stora ätstörningen där finns också referenser till de allra flesta fakta).

Alla traditionella jordbrukssystem har haft strategier för att förse växterna med den näring, främst kväve, kalium och fosfor, som de behöver. Ett sätt är att låta jorden vila sig, att lägga den i träda utan att skörda något för en tid. Ett annat sätt att öka jordens bördighet är att ha växtföljder med kvävefixerande växter, vilka binder luftens kväve. Växtföljderna kan också göra att näringsämnen i jorden utnyttjas på bästa möjliga sätt eller att näringsämnen förs upp från djupare jordlager. Näringsämnen kan också komma från bevattning, djurgödsel, avföring eller urin från människor, växter, gräs, olika restprodukter och naturliga gödselmedel. Bönder har använt oljekakor, fjädrar, läder, ben (även människoben från slagfält och begravningsplatser anses ha använts) sjögräs, fisk och mycket mer som gödsel. Även om strategierna har fungerat bra i de flesta fall har de ofta medfört mycket arbete och begränsningar av hur stor andel av produktionen som kan vara krävande avsalugrödor. Det är därför helt naturligt att världens bönder, för det mesta med stor entusiasm, började använda konstgödsel. Den är enkel att använda och transportera och ger jämförelsevis förutsägbara resultat, och priset har varit överkomligt.

Mängden biologiskt aktivt kväve som tillförs biosfären varje år har ökat nio gånger på hundra år och den främsta källan till det är konstgödsel. I Planetary boundaries: Exploring the safe operating space for humanity, identifierade Johan Rockström och hans kollegor jordbrukets användning av kväve och fosfor som ett av tre områden där vårt moderna samhälle har passerat en kritisk gräns för en stabil utveckling.

Konstgödseln används ofta i en kvantitet som långt överstiger det som skörden av växterna för bort från fälten. Bara en femtedel av det konstgödselkväve som sprids globalt återfinns i de skördade jordbruksprodukterna. Huvuddelen av kvävet läcker ut genom denitrifikation (omvandling till kväve i gasform genom mikrobiologiska processer), läckage av nitrat till vatten, erosion och genom gasavgång som ammoniak.  

FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från användningen av konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären. Utöver det står tillverkningen av kvävegödsel för mer än en procent av alla växthusgasutsläpp i världen — fast dessa räknas som utsläpp från industrin och inte från jordbruket!

För lantbrukaren är det lönsamt att använda kvävegödsel. I Europa beräknas det ekonomiska utbytet för varje krona satsad på kvävegödsel vara mellan två och fem kronor. Men någon annan betalar räkningen. Genomsnittseuropén får bära kostnader på uppemot 5 000 kronor årligen för böndernas kvävegödsling i form av förstört grundvatten, övergödning, förlust av biologisk mångfald, utsläpp av växthusgaser med mera.

Den rapsodiska sammanställningen ovan gör klart att konstgödselns miljöpåverkan är avsevärd. Men de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna av dess påverkan på hela jordbrukssystemet är viktigare än den direkta effekten på enskilda grödor eller miljöeffekterna på det enskilda fältet. 

Konstgödsel är helt nödvändig för dagens globala modell av kommersiell jordbruksproduktion. Konstgödseln ger enskilda bönder — och hela regioner — möjlighet att specialisera sig på en eller ett fåtal grödor som kan odlas utan växtföljd. I andra områden specialiseras produktionen på djuruppfödning med foder som köps in från växtodlingsområdena. I områden med många djur orsakar stora mängder djurgödsel miljöproblem med för mycket näringsämnen, samtidigt som de växtodlande bönderna måste köpa in konstgödsel för att kunna upprätthålla skördarna.

Konstgödseln formar också livsmedelsindustrin och städerna, de kan lokaliseras och växa utan tanke på att alla näringsämnen borde återföras till jorden. I global skala utarmas jordarna i exportländerna medan vattendragen nära förbrukarna förorenas av överskott på näringsämnen. Städernas ekologiska sammanhang med sitt omland har nästan helt försvunnit. Dessa system är beroende av en konstant tillförsel av konstgödsel — och fossila bränslen — och de stora näringsförlusterna är ett resultat av ett systemfel snarare än av böndernas okunskap eller hänsynslöshet. Det var konstgödseln som möjliggjorde att avloppssystemen utvecklades utan tanke på att återföra näringsämnena till jorden.

Det system av specialiserad produktion som möjliggjorts av konstgödseln skapar nya och svårare problem med skadedjur, sjukdomar och ogräs och bönderna blir beroende av en ökande användning av bekämpningsmedel, veterinärmedicin och andra naturfrämmande insatsmedel. Försämrade växtföljder och en ökning av monokulturerna, leder till att det organiska materialet, mullen, i jorden bryts ned och bidrar till växthuseffekten genom att matjordens kol omvandlas till koldioxid.

Konstgödselns har också bidragit starkt till att förändra folks kostvanor. Den har möjliggjort de enormt storskaliga och specialiserade odlingarna av billig spannmål och soja, vilka är grunden för den kraftigt ökade köttkonsumtionen. Ensidiga palmoljeodlingar och hela landskap som täckts av plast för grönsaksodling är också helt beroende av konstgödsel. Delokaliseringen av produktionen har i sin tur bäddat för den storskaliga handeln med livsmedel och en allt större koncentration i livsmedelsbranschen.  
Växthus i Almeria i Spanien

Överlag har konstgödseln lett till betydligt billigare mat. Den billiga maten har inte hjälp alla de fattiga som bor på landsbygden (huvuddelen av alla fattiga bor på landsbygden) utan tvärtom har det gjort värdet av deras egen produktion och arbete mindre värd. Fattiga nomader, vilka har mycket små möjligheter att rationalisera sin produktion ser värdet av sina hjordar minska i takt med att billig majs- och sojauppfödd kyckling tar en allt större del av marknaden. Småbönder som inte har råd att köpa konstgödsel, bekämpningsmedel och dyra utsäden slås ut av billigare produktion.

Visst, det finns fler faktorer som samverkar för utvecklingen jag skissar ovan (inte minst fossila bränslen), men det är tveklöst så att konstgödseln spelar en mycket stor roll. Effekterna på hela livsmedelssystemet är minst lika viktiga som effekterna av den enskilda användningen, vilket gör att livscykelanalyser som jämför en produktion med eller utan konstgödsel bara kommer ge oss en mindre del av verkligheten till och med när de har gjort alla de rätta antagandena och tillämpat bäst möjliga metoder.

På grund av bristen på systemperspektiv är nästan alla de jämförelser som görs mellan ekologisk och konventionell odling meningslösa. Detsamma gäller jämförelser mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och blandkost.

Kan man klara sig utan konstgödseln? Om man bara tar bort kvävegödseln från de existerande odlingssystemen kommer skördarna alldeles säkert att minska, kanske blir de till och med halverade. Men sådana scenarion är inte realistiska. På samma sätt som bönderna har anpassat sina produktionsmetoder till billig konstgödsel kommer de anpassa sig till en situation utan sådan, eller med mycket mindre kvävegödsel. Om konstgödsel inte användes skulle växtodling och djurhållning föras ihop igen och livsmedelssystemen skulle bli mer lokala och man skulle återföra näringen som förs in till städerna på ett bättre sätt, och många av de problem som orsakats av konstgödseln skulle minska eller försvinna helt. Mat skulle sannolikt bli dyrare.


Tidigare poster i serien.
Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 3


Sunday, 3 September 2017

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 3



Det stora flödet av information från studier av vår mats miljöpåverkan påminner mycket om historien om han som letar efter sina borttappade nycklar under gatlampan, trots att inget tyder på att han tappat dem just där. Men det är det enda stället det är ljust. 
Det är svårt nog att göra en livscykelanalys för vissa miljöeffekter av jordbruksproduktionen fram till gårdsgrinden, det blir betydligt krångligare att göra en för hela vägen fram till tallriken. Och ännu svårare om man skall ta hänsyn till många olika faktorer. Därför får vi hela tiden isolerade bitar information som var för sig är rätt meningslösa, men som tyvärr blir uppblåsta till att vara oerhört betydelsefulla, eller som faller helt i glömska.

Det är rätt lätt att plocka den del av sanningen som stöder ens egna värderingar för att bevisa än det ena eller det andra.  

Energiåtgången för att föda upp djur på bete är cirka 5 MJ per kg kött, för uppfödning på odlad vall 20 MJ per kg kött och hela 100 MJ/kg för djur uppfödda på koncentrat enlig Eating Energy – Identifying possibilities for reduced energy use in the future food supply system. Motsatt förhållande råder för användning av areal där betesdrift är mer arealkrävande än djuruppfödning byggd på odlat foder. Odling av foder innebär användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, i vissa fall också bevattning. Betesmarker lämnar väldigt mycket mer plats åt andra livsformer än odling på åkermark; den biologiska mångfalden är väldigt mycket större, också större än i skog i de allra flesta fall (undantaget tropiska regnskogar).

Växthusgasutsläppen är betydligt större från betesdrift än från mer intensiv uppfödning. Allra värst är växthusgasutsläppen från de mycket extensiva betessystem som drivs av olika nomadfolk. Utsläppen per kg kött eller kg mjölk kan vara 3-5 gånger större än den svenska produktionen.  Men då glömmer man förstås att djuren för dessa inte bara producerar ”kött” utan att de att de producerar kläder, bostad, transportmedel, vapen, banktjänster, mobilt lager av mat för att inte tala om hela deras kultur. Trots att dessa människor lever helt på uppfödning av idisslare och konsumerar stora mängder animaliska produkter är deras totala växthusgasutsläpp väldigt mycket mindre än svenska veganers.

Sedan blir bilden av betesdrift en helt annan om man räknar med kolbindning i betesmark. Men eftersom man inte riktigt vet hur stor den är så struntar man istället helt i att räkna med den. Och om vi räknar med värdet av den biologiska mångfalden och andra ekosystemtjänster kan kött från betande djur anses vara ett mycket bra miljöval.
 

Vad är det som släpper ut växthusgaser?
Det är inte "köttet" eller "köttkonsumtionen" som orsakar animaliernas växthusgasutsläpp utan det är de levande djuren, oavsett om de äts upp eller inte.  
Om kor eller får betar och skapar en fantastisk fin miljö så kanske ”kött” snarare är en biprodukt än huvudprodukten. En räknenisse skulle kunna ställa upp det så här (bara ett räkneexempel):
Produktion kött per hektar betesmark och år: 50 kg
Värde köttproduktion per hektar: 1000 kr
Ersättning betesbidrag för värdefull mark: 2800 kr per hektar
Det betyder att i det här fallet är ”betestjänsten” en mycket mer värdefull produkt än ”kött”, och utgör nästan tre fjärdedelar av intäkten. Om bonden har ekologisk produktion av en hotad husdjursras utgår ytterligare 1800 kronor per hektar i bidrag (fast då ökar också köttintäkten, eftersom ekokött betalas bättre). Om kolbindningens värde skulle räknas med som en tjänst kompliceras bilden ytterligare. I sådana fall kan man knappast diskutera den eventuella klimatpåverkan (jag skriver ”eventuell” eftersom det är diskutabelt hur stor klimatpåverkan naturbeteskött egentligen har) som ett resultat av ”köttkonsumtion”, utan som att den huvudsakligen orsakas av produktionen av ekosystemtjänsterna kolbindning, produktion av öppna landskap och biologisk mångfald? Det skulle sammanfalla med det som kallas ”ekonomisk allokering” i LCA sammanhang, en mest vedertagen metod att fördela miljöpåverkan på olika varor eller tjänster från en kombinationsproduktion.



Metoderna, och ännu mer hur resultaten kommuniceras, innebär ständiga förenklingar av fakta. Man pratar om en produkts vattenfotavtryck på ett sätt där regnvatten, industri och bevattningsvatten och dricksvatten slås ihop till ett mått. Men det är ett helt meningslöst mått. Regnet som faller ”förbrukas” inte av vetet som växer, och kan inte jämställas med bevattningsvatten från en sjö, vilket i sin tur inte kan jämställas med uttag från grundvatten eller i värsta fall från fossilt vatten (dvs vatten som är så gammalt och så djupt ner att det inte har någon kontakt med grundvattnet eller det som regnar). Vad är alternativet menar man? 
Det görs återkommande jämförelser mellan ekologisk och konventionell odling. Resultaten variera beroende på om man mäter per kg eller per ytenhet (eller per ko) och beroende på vad man mäter. Och man gör jämförelser mellan vegansk, vegetarisk, extremkött eller blandad kost. Men också där beror resultaten mycket på vad man mäter och vilka förutsättningar man tar för givna.


Man jämställer klimateffekten av utsläpp av 1 kg metan med 28 kg koldioxid trots att denna omräkningsfaktor bara är korrekt ett enda år, och är alldeles för hög senare och alldeles för låg tidigare. På samma sätt har man skapat artificiella indelningar i antropogent och biogent metan. Det leder till helt förhastade slutsatser. 
Den senaste studien från de forskare på Chalmers som gjort sig kända för att förespråka en vegansk kost kommer fram till att om vi utrotar alla tama idisslare kan vi klara 2-graders målet till lägst möjliga kostnad. Samtidigt visar deras egen studie visar att år 2100 finns det ingen effekt kvar av detta, vilket beror just på skillnaderna i effekt av metan och koldioxid. Tror ni mig inte? Kolla bilden nedan som är från denna studie (det finns mycket mer att säga om den studien men jag sparar det till ett senare inlägg).




Det värsta är att alla dessa närsynta beräkningar helt missar betydelsen av de grundläggande funktionerna och drivkrafterna i livsmedelssystemet.
Frågor som bör ställas är, till exempel:

Hur har livsmedelsindustrins och handelns koncentration påverkat jordbruket produktionsmetoder, transporter och vår konsumtion?

Vilken är effekten på jordbrukssystemet av konstgödsel?

Vilken är effekten av modern teknik såsom kylkedjor?

Vilken är den egentliga effekten av globaliseringen?


Dessa tänker jag diskutera i några kommande avsnitt av den här serien inlägg. 


Det här var tredje inlägget i en serie.

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan.

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 2