Friday, 8 December 2017

The Viking Beef saga


Alla vill exportera! Att exportera bevisar att ditt företag eller din produkt platsar på den internationella marknaden, att du är något. Det är också mycket coolare att åka på kundbesök i Paris, New York eller Tokyo än till Kalmar.
I handlingsplanen för de svenska nötköttsproducenterna identifieras export som en lovande väg för svenskt nötkött. I och med den nyligen antagna livsmedelsstrategin finns det ökade resurser till exportsatsningar för svenska livsmedel. Ordförande för de svenska nötköttsproducenterna, Jan Forsell, säger i en intervju i Jordbruksaktuellt att det är för riskabel att bara ha en marknad (den svenska). Det kan man ju i och för sig förstå. Men är exportplanerna verkligen realistiska och är de önskvärda?

Det finns många olika former för framgångsrik export. Det kan alltid finnas utrymme för enskilda producenter med en unik produkt (en korv, rökt tunga eller något liknande) att hitta en nischad marknad. Men den typen av affärer är relativt annorlunda än det som en hel bransch kan satsa på, om man inte har en hel palett av intressanta nischprodukter som man skulle kunna marknadsföra gemensamt och det är inte förhållandet för svenskt nötkött idag och inte de kommande tio åren. Det kan givetvis finnas en marknad för någon del av kon som inte går särskilt bra att sälja i Sverige på samma sätt som det exporteras grisfötter och kycklingvingar. Men det är inte riktigt det som Nötköttsproducenterna talar om.

För att marknadsföra ”svenskt nötkött” behövs ett stabilt och samlat utbud av jämna kvaliteter till ett konkurrenskraftigt pris, gärna med någon annan form av konkurrensfördel, t.ex. fördel vad gäller hälsa, djurskydd eller miljö. Men finns de förutsättningarna?

Svensk nötköttsproduktion är småskalig och innefattar varierande uppfödningsformer och avelsmaterial. En hel del av köttet kommer från mjölkproduktionen. Det finns inget samlat utbud av jämna kvaliteter. Ingen aktör har mig veterligen klarat av att förse den svenska marknaden med ett samlat utbud av stora kvantiteter av samma styckdetaljer till en enhetlig kvalitet. Att någon skulle kunna göra det för exportmarknaden verkar ännu mindre sannolikt.

Det inhemska nötköttspriset är mycket högre än världsmarknadspriserna. Det är ingen tillfällighet att EU har högt tullskydd för nötkött, utan det och andra formella hinder mot importen skulle större delen av den europeiska nötköttsproduktionen redan ha försvunnit.

Redan dessa två förhållanden gör att det är mycket osannolikt att en storskalig export skulle kunna vara framgångsrik. Men de svenska mervärdena då? Visst finns det vissa mervärden, t.ex. låg användning av antibiotika och en skaplig djurskyddslag. Beteskrav är däremot ingen större konkurrensfördel. Det finns gott om konkurrenter som har beteskött, och där djuren faktiskt betar hela året. I i Sverige finns det ju en hel del inomhusuppfödning av tjurar, den får knappast några pluspoäng i det perspektivet. Den stora variationen i uppfödningen gör det också svårt att göra trovärdiga påståenden i marknadsföringen.

Min slutsats är att ett exportprojekt som strävar efter någon form av volym är dödfött. 


Är det ens önskvärt?

Volymen av svensk nötköttsproduktion är liten. Ungefär hälften av allt nötkött som konsumeras i Sverige är importerat. Om man, mot förmodan, skulle lyckas med svensk export skulle man ytterligare minska andelen svenskt på den svenska marknaden. Men en förutsättning för att man skall kunna övertyga handeln och kommunerna att de skall köpa svenskt nötkött är att det faktiskt finns. Det går inte att prioritera exportkunderna framför de svenska kunderna om man vill att de skall vara trogna. Men om man inte prioriterar exportkunderna har de hundra andra att köpa ifrån. Uthållighet och pålitliga leveranser är A och O för export.

Om man nu tror att Sverige kan öka produktionen och skapa ett samlat utbud av jämn kvalitet, varför skulle man inte i första hand öka marknadsandelen på den svenska marknaden? Sverige är inte heller ”en marknad”, det finns redan en särskild marknad för ekologiskt kött, en gryende marknad för etiskt slaktat och man skulle kunna skapa en marknad för gräsbeteskött osv. Restaurangmarknaden verkar också helt underutvecklad – det verkar vara mest utländsk nötkött som serveras där.


En del av de argument som används för att övertyga svenska konsumenter om att köpa svenskt kommer att klinga ihåligt när svenska bönder vill konkurrera med andras länders bönder. Skall inte andra länders konsumenter gynna det lokala av samma skäl? Hur skall vi försvara de onödiga transporter av mat som uppstår när vi exporterat nötkött och samtidigt importerar från andra länder?
Det var många hundra år sedan Sverige hade en blygsam export av oxar till Danmark och Tyskland, sedan dess har vi exporterat sill, smör, havre, lingon, vodka, fläsk och spannmål i olika perioder, men mig veterligen inget nötkött. Det saknas förutsättningar för Sverige att bli en storproducent av nötkött. Och så länge vi inte producerar ett överskott av nöt, eller i alla fall närmar oss balans kan det inte vara rimligt att vi skall ha grandiosa exportsatsningar för nötkött.

Jag har genom åren arbetat mycket med olika typer av exportprojekt och har dragit på mig regeringars och producenters ilska eller besvikelse genom att på ett tidigt stadium visa att deras drömmar om ett tjäna pengar på export är helt orealistiska. Det är lätt att se att the Swedish Beef tillhör den typ av initiativ som inte är värt besväret. Vi varken kan eller bör ”förse världen med kött” som Jan Forsell uttrycker det.



Monday, 20 November 2017

Varifrån kommer kalorierna

I sju bilder förklarade jag några viktiga sidor av den globala matförsörjningen  vid ett seminarium på KSLA häromdagen. 

Det produceras brutto cirka 5600 kcal per person och dag i världen. I tabellen nedan kan man se hur dessa används. Det finns således 2800 kcal per person och dag vilket är långt över dagsbehovet - särskilt som detta är genomsnitt för alla personer, inklusive mycket gamla och spädbarn. "Överskottet" av kalorier visar sig dels som ett mycket stort svinn och som ökande midjemått. Trots detta finns det nästan en miljard människor som är hungriga. 
Majs är den gröda som producerar flest kalorier, men det mesta används som djurfoder. Vete är den gröda som odlas på störst areal. Sojabönor står för mest protein, och producerar nästan dubbelt så mycket protein per hektar än någon annan viktig gröda. Sockerrör och sockerbetor producerar kring 40 miljoner kcal per hektar och år, ungefär dubbelt så mycket som någon annan gröda - tillräckligt för 40-50 människors energibehov. 
Vi såg på den första tabellen att drygt en fjärdedel av allt som odlas går till djur som foder. Och att de bara ger tillbaks en tredjedel av detta som mat. Men bilden är lite mer komplicerad än så. Av energin i maten kommer mer än fyra femtedelar från vegetabilier. Däremot står animalierna för 40% av alla proteiner och hela 45% av allt fett. Tvärtemot vad många kanske tror så är fett kanske den största begränsningen i det globala matsystemet.
Det finns en alldeles för förenklad syn på att djuren alltid är ineffektiva. Grafen nedan visar var maten till lantbruksdjuren kommer ifrån. Nästan hälften av allt foder kommer från betesmarker och permanenta gräsmarker. Från åkermark kommer det spannmål 19% odlat gräs, klöver och ensilage 8% och oljeväxter (främst soja) 5%, dvs en knapp tredjedel av det som alla djur äter är odlat foder. Andelen är mycket högre för grisar och kyckling än för idisslare. Resten av det som djuren äter är skörderester och bi-produkter från livsmedelsindustrin (drank, vetekli, rapsmjöl osv). I själva verket är en betydande del av spannmålen också  spannmål som inte duger till människoföda, pga låg kvalitet. 

Men grafen visar globala genomsnitt, spridningen mellan olika jordbrukssystem är enorm så det är egentligen inte möjligt att generalisera. Indien har flest kor i världen, och de äter nästan bara gräs och skörderester, till och med sopor, medan amerikanska biffkor göds på majs och soja. Svenska mjölkkor ligger någonstans mittemellan och svenska dikor äter nästan bara gräs. 

I bakgårdsuppfödning av gris och höns används typiskt något hundra gram mänskligt ätbart protein för att producera ett kg protein, medan i den industriella uppfödningen går det åt 3-6 kg protein för att få fram ett kg animaliskt protein. 
Det är ökningen av köttkonsumtionen som får mest uppmärksamhet. Och ofta får det representeras av en biff. Men i själva verket har inte konsumtionen av nötkött ökat snabbare än befolkningen. Per capita har konsumtionen av mjölk och nötkött varit stabil de senaste 50 åren. Den dramatiska ökningen står kycklingen för. Konsumtionen av kyckling har ökat 12 gånger (eller 5,5 gånger räknat per capita). Andra viktiga produktkategorier som ökat mycket kraftigt är vegetabiliska oljor och grönsaker. 

Det förefaller alltså som att man sparkar in öppna dörrar när man uppmanar folk att hålla igen på rött kött och äta mer grönsaker.
En viktig utveckling de senaste årtiondena är en kraftig ökning av handeln med mat. Om man räknar ihop sojabönor med sojamjöl och sojaolja är sojan den absolut största strömmen, med vete som tvåa. Allt fler länder blir strukturellt beroende av handeln och det gäller i väldigt hög grad sojabönor, djurfoder och de vegetabiliska oljorna.  
Det pratas mycket om att Sveriges självförsörjning av livsmedel är låg. Det sägs att 50% av maten vi äter är importerad. Även om statistiken är osäker kanske det är sant - om man räknar pengar. Men då skall vi veta att vi importerar stora mängder dyra livsmedel som exotisk frukt, kaffe, vin och ostar, medan vi exporterar stora kvantiteter rätt billiga livsmedel, förutom Absolut vodka. Vi exporterar grisfötter och kycklingvingar och runt en miljon ton spannmål varje år - tillräckligt med mat för 3 miljoner människor. Räknar man på kaloribas så balanserar export och import varandra rätt bra. Dvs man skulle kunna hävda att vi är självförsörjande.


Det är en annan femma att hela livsmedelssystemet är så känsligt att vi bara klarar några dagars avspärrning...

Wednesday, 15 November 2017

Djurens roll i ett hållbart lantbruk


Den schweiziske bonden Martin Ott skriver i sin fina bok Känsla för kor (Balders förlag):
”Djuret förtjänar bättre än att bli reducerat till sin funktion som näringsmedelsproducent för människorna och därefter tjäna som råvaruleverantör till slakterierna. Användandet av djuren kommer enligt vår mening i framtiden att formas av ett partnerskap mellan djur och människa. Människan tackar kon för de tjänster hon gjort henne genom att ansvarsfullt möjliggöra ett liv i värdighet”

Diskussionen om djurens roll i ett hållbart lantbruk beror givetvis hur man definierar hållbarhet. Det beror i sin tur på vilka värderingar och syn på samhället man har.

Om man anser att det är fel att överhuvudtaget hålla djur för mänsklig nytta, är diskussionen givetvis helt orimlig, inget sätt är då hållbart utan vi skall avveckla alla djurhållning. Jag tänker inte diskutera detta etiska ställningstagande här.

Ett annat sätt att diskutera hållbarhet är att definiera det som minimerad miljöpåverkan, något jag skulle kalla för LCA-hållbarhet (LCA=Livscykelanalyser). Det är den form som de flesta resonemang om hållbarhet har, men den har väldigt stora begränsningar. LCA-hållbarhet tar inte alls hänsyn till djurens behov. Beräkningarna baseras på en funktionell enhet, vanligtvis vikt av en produkt, och har svårt att hantera flera olika funktionella enheter för flera olika produkter från samma produktion. En ko producerar t.ex. mjölk, kött, hudar, talg mm och dessa produkter kan ”värderas” utifrån marknadsvärden, utifrån producerade kalorier, protein, och påverkan sker på massor av olika områdena. LCA kan egentligen inte jämföra betesdrift och icke betesdrift på ett meningsfullt sätt.

Men en större begränsning av LCA analyserna är att de inte fångar de systemeffekter som produktionen har. Ett utmärkt exempel är globala transporter. En LCA analys kommer mestadels till slutsatsen att miljöpåverkan av transporterna är en mycket liten del av en produkts miljöpåverkan och därför inte alls avgörande. Men detta resonemang missar helt de stora systemeffekter som den globala handeln med jordbruksprodukter har – som utslagning av lokal produktion, omvandling av hela landskap till monokulturer, den fortsatta koncentrationen i livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln, att den globala konsumtionen av mat blir allt mer ensidig, effekterna på folkhälsan osv. 

Ett systemtänkande där vi ser till en viss produktions roll i hela jordbruks- och livsmedelssystemet frigör sig från begränsningarna hos livscykelanalyserna och försöker se till hur den påverkar konsumtion, annan produktion, konkurrens, och samhället i stort. Livscykelanalyser, ekonomiska uträkningar, arbetsproduktivitet och andra verktyg kan givetvis föra in nyttig kunskap i ett sådant perspektiv, men de blir värdefulla först om de sätts i ett större sammanhang.

Djuruppfödningen har genomgått en mycket kraftig förändring. På 1930-talet hade vi cirka 400 000 jordbruk i Sverige. I princip alla dessa hade någon mjölkko, några höns och några grisar, samt en häst för dragkraft. Man odlade en mångfald av grödor och viktiga näringsflöden omsattes på gården.
Den stora förändringen är inte att vi har ökat antalet djur, några har ökat en del, medan andra har minskat, t.ex. nötkreaturen. Den stora förändringen är istället att djuren har samlats ihop på allt färre enheter, och att dessa specialiserar sig på bara ett djurslag, och ofta bara en del av det djurslagets liv (exempelvis att vissa har suggor och säljer smågrisar till andra). 

I samma utsträckning har växtodlingen specialiserats. Det betyder att vi har gått från 400 000 gårdar med en blandad produktion av djur, foder, spannmål och potatis till ett litet antal gårdar som endast producerar en eller ett par ”produkter”. Grisar finns numera på cirka 1700 gårdar och mjölkkor på färre än 4000 gårdar. 120 kycklinguppfödare svarar för 99 procent av kycklinguppfödningen i landet.

Denna strukturomvandling har mängder av effekter på miljön, på landsbygdsutvecklingen och på ekonomin. Mjölkproduktionen ansågs tidigare vara svenskt lantbruks ryggrad, och det som höll igång landsbygden. De allt större gårdarna kan inte längre vara i skogs och mellanbygder utan mjölkproduktionen lämnar dessa medan skogen tar över och folk flyttar därifrån. Men inte bara korna och folket försvinner utan också stora delar av den biologiska mångfalden, den gastronomiska mångfalden samt kulturlandskapet.

Betesmarker som ju är en nästan insatsfri resurs växer igen eftersom man istället utfodrar de allt kräsnare högproduktiva korna med odlat foder med standardiserat innehåll. Effektiviteten i foderutnyttjande har ökat kraftigt, uppfödningstiden har minskat kraftigt och avkastningen ökat. Men allra mest har insatsen av mänskligt arbete minskat. Man uppskattar att det läggs ner endast en femtiondedel så mycket arbetstid per gris idag jämfört med 1930 – vissa säger att det är ännu mindre. 

Själva djuren har också förändrats. Från att tidigare vara multifunktionella har djuravel och uppfödningsmetoder skapat helt nya djur, en höna för äggproduktion och en helt annan höna för köttproduktion, en ko för kött och en annan för mjölk. Grisarna har inriktats på köttproduktion och man har kraftigt minskat fettandelen, fettet var tidigare en lika viktig del av grisen. Rent genetiskt har vi valt ut ett mycket litet antal av alla de lantraser som tidigare fanns. Så istället för 100 olika grisraser, koraser eller hönsraser föder alla uppfödare samma raser.

Specialisering i kombination med globala marknader har det gjort att t.ex. nästan alla kalvar på Nya Zeeland slaktas vid bara några dagars ålder och alla tuppkycklingar av värphönsras mals ner levande i EU —helt enkelt för att vidare uppfödning av dessa inte är ”konkurrenskraftigt”. Detta är ytterligare exempel på hur LCA analyser inte alls fångar upp viktiga effekter av produktionen.

Jordbruket tar direkt upp en tredjedel av jordens markyta och dominerar mer än halva den biologiska primärproduktionen. Därför så är hur vi driver jordbruket också det viktigaste verktyget för hur vi sköter planeten. Men priset på jordbrukets produkter reflekterar inte det. I takt med att vi tar större och större andel av Jordens kapacitet i anspråk, så ökar kravet på att jordbruket skall ta hand om biologisk mångfald och olika ekosystemtjänster. Men samtidigt driver kommersialiseringen, industrialiseringen och konkurrensen jordbruket åt det motsatta hållet. Därför är den förhärskande inriktningen av jordbruket inte hållbar.

Hur skulle det kunna vara?
Djur kan spela en stor roll för ett hållbart jordbruk. Några grundprinciper för detta är att de skall få utlopp för sina naturliga behov och beteenden, sådant som vi ofta kallar för djurvälfärd. Vi behöver att komma bort från det ensidiga produktionsfokus som finns och se djuren i flera dimensioner. Vi behöver också ge djuren en roll i vårt livsmedelssystem som samspelar med deras ekologiska roll och öka integrationen av djur, odling och livsmedelsystem, istället för att se dem som isolerade från varandra.

Djuren kan bidra till att bygga bördig jord. Det är förvisso växterna och inte djuren som binder energi, kol, från luften genom fotosyntesen. Men växterna är del av system där djuren finns, och vissa växter, framför allt gräsen, har utvecklat ett intensivt samspel med djuren. De flesta gräs är beroende av betande djur, och deras produktion ökar om det betas, ungefär som gräsmattan växer och blir tät när du klipper den ofta. I själva verket är våra kunskaper om hur dyngbaggar, växter, mykorrhiza, djur och många andra arter hänger ihop ofullständiga och nya kunskaper kommer hela tiden. Djuren kan också cirkulera näringsämnen på ett effektivt sätt och genom att ta tillvara gödsel kan vi få dem där vi vill, t.ex. till bortskämda grönsaker och intensivodlade växthus. Att ta bort djuren från jordbrukssystemet gör hela systemet fattigare och mer sårbart.

Att djuren kan ge oss mycket värdefull mat råder det ingen tvekan om, och vi kan också förbättra detta genom en bättre uppfödning och genom att ta tillvara alla delar av djuret bättre. Djuren kan bidra till ökad biologisk mångfald, det gäller framför allt de betande idisslarnas. Det är ingen tillfällighet att vi använder begreppet pastoralt (avlett från pator = herde) för ett vackert landskap, mulens landskap är helt enkelt ett mycket vackert landskap.

Idisslarna bör vara inriktade på mest möjliga betesdrift. I andra länder kan man föda djur året runt på bete. I Sverige finns inte riktigt de möjligheterna  — fast renarna klarar sig året om genom en smart anpassning genom migration. Med förbättrade system kan vi säkert kraftigt öka andelen bete. Att återskapa en miljon hektar med betesmark borde inte vara omöjligt, det är långt mindre än det vi låtit växa igen. Kanske kunde vi ha system med herdar som tar hand om större flockar med djur i vissa delar av landet? Betesdrift anses ofta vara ineffektiv, men det beror på ett väldigt endimensionellt sätt att se. Det är sant att mängden kött eller mjölk per hektar är liten, men betesmarkerna är samtidigt livsutrymme för mängder av andra arter, till skillnad från åkermark som är väldigt fattiga miljöer. Betesmark kan också binda avsevärda mängder kol. Betesdrift är också väldigt resurssnål och resilient, samt erbjuder en mycket naturlig miljö för betande djur.

Möjligen skulle vi också öka användningen av intensivbete på åkermark. Vallodlingen är redan väl etablerad, men med mindre enheter och en bättre spridning av djuren rent geografiskt skulle vi också kunna integrera vallodling i de jordbruk som nu saknar djur. Mer långliggande vallar skulle ge lägre avkastning men samtidigt bygga upp jorden på ett bättre sätt, samt vara bättre för den biologiska mångfalden.

Grisar, höns och andra fåglar kan också beta i större utsträckning än de gör idag. Deras beteenden kan också användas på andra sätt, grisar kan markbereda skog eller åker, gäss och kyckling kan beta mellan fruktträd och bärbuskar eller i jordgubbsodling efter skörd. Men framför allt kan de ta reda på olika restprodukter på gårdarna, från livsmedelsindustrin och från hushållen. På så sätt konkurrerar de väldigt lite med det som människor kan äta, utan tvärtom skapar de betydligt mer mat än vi skulle haft utan dem.

Precis hur många djur det betyder och hur mycket animalier vi skulle kunna äta kan man räkna på (läs t.ex. Hur mycket kött är hållbart?). Men i slutänden är jordbrukssystemen dynamiska, en förändring leder till fem andra och de leder till fler osv.  Det är väldigt svårt att vara säker på effekterna av olika angreppssätt. Jag föredrar det omvända perspektivet – att vi försöker skapa hållbara jordbrukssystem som integrerar djur enligt principerna ovan, och sedan får vi helt enkelt rätta mun efter matsäcken.

(baserat på föredrag på KSLA Mindre men bättre kött, 14 november 2017)