Thursday, 13 September 2018

En sak i taget ger enfaldiga resultat


Förenkling av komplicerade samband genom ensidig betoning av en parameter leder oftast till minskad förståelse, och därmed felaktiga åtgärder eller handlingar.

Självförsörjning av livsmedel är ”en extremt dyr väg att gå”, säger nationalekonomen Christian Jörgensen, utredare vid Institutet för livsmedelsekonomisk analys, AgriFood. Och ja, i vanliga ekonomiska termer har han rätt. Den globala handeln med jordbruksvaror drivs av konkurrens och att produktion förläggs där den kan göras billigast.

”Vi behöver inte oroa oss för att bli utan mat i tider av extremt väder så länge det går att importera livsmedel. Vi kommer exempelvis alltid att ha möjlighet att köpa livsmedel och foder på den internationella marknaden så länge vi behåller köpkraften och distributionen fungerar”, säger han vidare. Jo, så är det nog. Så länge någon annan producerar maten och vi har råd att betala för den och att transporterna fungera. Vem som blir utan mat är inte vårt problem, eller hur?

Nu beror ju allt på hur man räknar och vilka regler som satts upp. Den billiga maten kommer med en rad externa kostnader, kostnader för förstörd miljö, kostnader för klimatet, enorma transportflöden, kostnader för hälsan. Både i landskapen den produceras i och där den konsumeras. Dessa externa kostnader kan mycket väl vara större än priset vi betalar för maten i affären.  FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture från 2015 uppskattar de globala externa miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar. Det är 1,7 gånger mer än grödornas värde på gården som därmed skulle vara 2,7 gånger dyrare på gårdsnivå om kostnaderna räknades in i priset.

Men alldeles oavsett så lider den här typen av resonemang fel därför att man bara tittar på priset. Det blir lika fel när man bryter ut någon annan sida av saken. Det kan gälla avkastningen av mat per ytenhet, användning av vatten, användning av energi, utsläpp av växthusgaser, skyddande av natur osv. Dels ser man väldigt sällan effekterna i hela livsmedelssystemet och dels inser man inte att jordbruk är ett jonglerande av massor av olika förhållanden, utöver de rent agronomiska den egna kapaciteten, jordbrukspolitiken och inte minst marknadsförhållanden.

När någon säger att vi borde odla mer bönor i Sverige för att stödja en övergång till mer vegetabiliskt protein är det svårt att säga nej. Men sanningen är att det finns en rad orsaker till att inte mer bönor odlas. Det är inte vare sig av illvilja eller okunskap som svenska bönder inte odlar bönor i särskilt stor utsträckning.

På samma sätt förhåller det sig med påståenden om att den ena eller andra odlingen förbrukar mer eller mindre vatten än en annan. Visst, vatten är viktigt, det vet vi i synnerhet efter ett år som i år. Men bortsett från alla andra tokigheter som döljer sig i vattenfotavtrycken, så är verkligheten i Sverige att jordbrukets totalt använder cirka 70 miljoner kubikmeter färskvatten medan industrin använder tjugo gånger så mycket vatten och hushållen åtta gånger så mycket. Och det totala färskvattenuttaget i Sverige motsvarar bara en procent av tillgången, vilket är en mycket låg siffra i internationellt perspektiv. Jordbruket använder alltså i storleksordningen 0,03 % av färskvattnet i Sverige.

Inomhusodling med recirkulerande vatten stoltserar med mycket liten vattenanvändning. Men fransk forskning visar att vattenbehovet för fransk inomhusodling är större än för vanlig odling om man räknar in det kylvatten som kärnkraften behöver för att producera den ström som odlingen drar. Inomhusodlingar i flera lager spar inte heller mark om man räknar med att all ström skall produceras av solpaneler. För varje lager odling går det åt minst tio gånger så stor markyta för solpaneler.

Genom användning av syntetisk kvävegödsel kan man öka skördarna per ytenhet betydligt. Det måste väl vara bra, då får vi mark över till vild natur eller för att odla biobränslen? Men konstgödsel bidrar kraftigt till växthusgasutsläppen och den välkända forskningsrapporten om de planetära gränserna anger att halten reaktivt kväve i biosfären redan har passerat gränsen för ett hållbart ekosystem. FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären och enligt expertrapporten om kväve, European Nitrogen Assessement, från 2011 orsakar kvävegödslingen inom EU miljökostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Så det kanske inte är så lyckat trots allt.

Vissa förespråkar en helt vegansk kost med argument för att spara mark, vatten och minska klimatutsläpp. Och visst, det finns ett ”slöseri” i industriell djurhållning av höns och grisar som äter sådant människor kan äta. Men det är ett logiskt felslut att det därför alltid är ett resursslöseri att föda upp djur. Det är det endast cirka 15% av djurens foder, globalt, som består av grödor som människor kan äta. Det blir mängder av restprodukter och biprodukter i livsmedelssystemet som djuren kan omvandla till högvärdiga livsmedel. Av raps blir t.ex. 60% djurfoder, av veteskörden blir stora mängder vetekli och andra fraktioner foder. Öl, socker, biodrivmedel, stärkelse och produktionen av växtdrycker, tofu mm har restprodukter som används som djurfoder. Utöver dessa restprodukter kommer vissa år en stor del av vegetabilierna inte hålla den kvalitet som marknaden kräver på grund av vädret eller angrepp av skadegörare. Växter och djur i rätt proportioner (som beror på klimat och en rad andra faktorer) kompletterar varandra både i kosten och på gårdarna.

Enfrågeperspektivet fortsätter ofta hela vägen in till tallriken där det skall räknas kronor, kalorier, GI, proteiner, växthusgasutsläpp eller något annat. Men precis som i jordbruket hamnar man helt fel om man låter någon av dessa parametrar bestämma lunchen.

Det är jobbigare och ger heller inte så enkla svar att försöka se sammanhangen och systemen. Men fokus på en fråga är en enkelriktad väg till dumhet.

Monday, 10 September 2018

Vem skall leda återtåget?

Hans Magnus Enzensberger skrev 1989 en essä om "återtågets hjältar" som gjorde stort intryck på mig. Den handlade om de generalen Jaruzelski i Polen och president Gorbatjov i Sovjetunionen. Båda förstod på sitt sätt att de system som de var en del av var ruttna och de ledde själva nedmonteringen av sina egna regimer. Förändringen skulle ha skett ändå, men tack vare ledare som dessa kunde den ske någorlunda organiserat och fredligt. Har vi några sådana ledare i Sverige av idag? 
Det finns många som pekar på att framväxten av populistiska partier i stora drag får sin näring för att stora grupper inte har fått del av de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. Och det ligger nog mycket i det. 
De västerländska välfärdssamhällena byggdes upp under en period med ekonomisk tillväxt. Vi tror kanske det är normalt, men i ett ett historiskt perspektiv är det högst onormalt. Det är också onormalt med en art som växer i antal så dramatiskt som människan i ett ekologiskt perspektiv. På det stora hela har tillväxten drivits av tillgång på energi i form av fossila bränslen och en industriell produktion baserad på långt driven arbetsdelning, vilken stegvis ockuperat hela mänskligheten och tagit större delen av planetens resurser i anspråk.

Men de lågt hängande frukterna har plockats för länge sedan, och expansionsfasen går mot sitt slut. 
Under perioden 1980 - 2000 (ungefär, olika i olika länder) kunde tillväxten, eller snarare skenet av tillväxt, upprätthållas genom omfattande likvidering av gemensamma resurser (privatiseringar), och även om tillväxten inte var imponerande kunde folket konsumera allt billigare konsumentprodukter tillverkade framför allt i Kina. Även med blygsamma reallöneökningar kunde vanligt folk kraftigt öka sin konsumtion. 
 
Den ekonomiska tillväxten har nu stannat av rejält,och regeringar gör krampaktiga försök att elda på den. Men det funkar inte riktigt. Vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller socialt. Alltfler tappar tron på framgångsprojektet, där framväxten av populistiska partier bara är en indikator, klimatkrisen en annan. 
 
Allt det som byggts upp runt en ständig tillväxt, och som kanske var rimligt och logiskt då, blir kontraproduktivt i en miljö där tillväxten stannar av. Det gäller allt från globaliserad handel till pensionssystemet. 
Vi kan inte använda tillväxten för att lösa miljöproblemen. Där hugger båda de partier som gör anspråk på att vara gröna i sten, fast på olika sätt. Biodrivmedelsdrivna flygplan och höghastighetsbanor är inte varandras motsatser utan bara två olika sätt att lösa samma elits behov.  
Vi kan inte heller använda tillväxten för att skapa sysselsättning och höja levnadsstandarden för de fattiga enligt trickle-down-teorin. Där misstar sig traditionella liberaler. Det fungerade knappt ens med god tillväxt och nu fungerar det inte alls. Alla är faktiskt inte vinnare i det globaliserade handelssystemet. Tiggaren utanför ICA försvinner inte bara för att vi inte tittar på henne.  
Utan tillväxt har vi inte råd att upprätthålla ett pensionssystem som trots att det påstås bygga på individuellt sparande, ändå bygger på att dagens arbetare försörjer dagens pensionärer. Där misstar sig det som kallas vänstern. Sannolikt är det andra delar av vårt välfärdssystem som inte heller kan upprätthållas. Förhoppningsvis kan vi hitta nya former för att ta hand om varandra.  
Nu är det återtåg som gäller, och det behövs helt andra strategier för ett framgångsrikt återtåg än för en offensiv. Tillväxten kommer att upphöra alldeles oavsett vad regering och riksdag beslutar. Huvuddelen av förändringarna kommer att drivas av vanliga människor, du och jag, som söker att leva sitt liv så gott det går. Det politiska etablissemanget skulle kunna bidra till att omställningen går lättare och framför allt till att inte motsättningarna i samhället ökar. Tyvärr visar inget av de tre största partierna några sådana ambitioner.

Thursday, 30 August 2018

Veganismens slutliga lösning



Den som följer mig på bloggen och i övrigt vet att jag brukar undvika den etiska diskussionen runt veganismens kärna. Det beror inte på att jag duckar för de etiska spörsmålen, utan mer på att jag väljer mina strider. Jag tar gärna strid med dem som förespråkar veganism som ett mer effektivt eller miljövänligt sätt att föda mänskligheten, eftersom jag anser att det saknar grund. Men lika lite som jag brukar diskutera religion på min blogg  brukar jag diskutera om det är "rätt" att hålla djur eller inte. 
Häromsistens fick jag en e-post från Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland med en artikel som resonerar runt de bärande etiska perspektiven i veganism. Jag tycker det är utmärkt att de som föder upp djur försöker förstå djurrättsaktivisternas argument och gärna tar debatten, snarare än att avfärda dem som fanatiska terrorister.

Jag brukar inte ofta ha gästinlägg på in blogg, men här kommer Stefans artikel.  
Veganismen är på frammarsch i Sverige, inte minst har djurhållningens klimatpåverkan gett en skjuts. De positiva omdömena dominerar i medierna; vem kan försvara djurfabriker, massavlivande av oskyldiga djur och djurhållningens negativa miljöpåverkan, allt detta som veganerna kritiserar. Alla rörelser, oavsett hur rätt de verkar ha, ska dock kunna granskas kritiskt. Veganrörelsens aspirationer på moralisk/etisk överhöghet, att vara de enda verkliga djurvännerna, får varningslampan att blinka – ett kritiskt granskande behövs inte minst av denna anledning.


Först ett tankeexperiment. Anta att det finns en organisation med namnet Människans Rätt, som säger sig verka för mänskliga rättigheter. Organisationen är naturligtvis emot tortyr, dödsstraff, all omänsklig behandling osv. Kort sagt en alldeles utmärkt organisation, som förtjänar trovärdig och stöd. Men om organisationen också har som slutmål att rädda planeten genom att på sikt låta mänskligheten dö ut – inte genom något som helst våld, utan genom en politik som förhindrar/försvårar reproduktion, då skulle nog de flesta människor bli litet fundersamma!

Organisationen Djurens Rätt försvarar djurens rättigheter, dvs. deras rätt till liv och frihet och att de inte ska utsättas för lidande och ”omänsklig” behandling. Allt detta låter också bra, men det finns en dold agenda; alla ”tamdjur” måste bort, endast de fria vilda djuren ska få finnas kvar. Naturligvis talar inte Djurens Rätt uttryckligen om tamdjurens utplåning, utan om att befria dem ur fångenskap, men även de mest inbitna veganerna inser naturligtvis att för våra kor, hästar, får och höns innebär ”friheten” en säker död! De har ju helt enkelt ingen plats i det ”vilda” ekosystemet. Befriade laxar och även minkar, hundar och en del katter klarar kanske friheten, men när veganismen segrat blir nog betande kor, hästar och får lika sällsynta som ullhåriga mammutar!

Enligt veganerna/djurrättsaktivisterna befinner sig lantbrukets tamdjur i en ”förintelseindutri” och då blir ju de vanliga djurskyddsfrågorna av mindre vikt. Trots namnet är därför t ex Djurens Rätt ingen vanlig djurskyddsorganisation. En analogi med de nazistiska utrotningslägren förklarar en del; en människorättsrörelse som bara vill förbättra lägerfångarnas mat, sjukvård och allmänna välbefinnande, men inte reagerade mot massmorden, förlorar ju all trovärdighet.

 Alla försök att diskutera antibiotikaanvändning, ekologisk produktion, närproducerat eller biologisk mångfald imponerar därför inte alls på veganerna. För dem står ”förslavandet” och dödandet helt i fokus! Människan har nämligen, till skillnad mot alla andra arter, inte någon som helst rätt att döda levande varelser för att äta dem. Genom att inte äta djur minskar vi död och lidandet, för till skillnad mot rovdjuren kan vi göra medvetna, ”goda”, val. Det är alltså det som skiljer oss från djuren, nämligen intelligens, självmedvetande och förmåga att känna empati, som ytterst fråntar oss rätten att handla som djur.

 Om detta är inte mycket att säga – det är väl snarat moralisk/etiska spekulationer. Men om slakt av djur ökar lidandet kan verkligen diskuteras. Alla djur dör förr eller senare och det är upp till veganerna att bevisa att döden för de ”fria” vilda djuren verkligen är bättre än avlivandet i slakterierna! Bilder från slakterier är inte trevliga, men resultatet av en vargattack på en fårflock ska inte heller visas för underåriga! Älgar som svälter ihjäl har ingen lätt död och någon hjälp av veterinärer kan vilda djur inte förvänta; jägaren erbjuder utan tvivel det mest smärtfria alternativet!  De vilda djurens ”naturliga” lidande och smärtfulla död skulle aldrig tillåtas av djurskyddsmyndigheterna - om det gällde tamdjur!

 Utifrån ett utilitaristiskt synsätt torde det därför vara helt klart att de flesta tamdjur, som ju slipper rovdjursangrepp, hunger och köld och får behandling vid sjukdomar, har ett bättre liv än sina vilda kamrater. Och troligen gäller detta även, i de flesta fall, det sätt de dör på.

 Lidande orsakat av själva ”fångenskapen” förutsätter för det första ett medvetande hos djuren som knappast existerar och för de andra att tamdjurens naturliga beteenden är oförenliga med ”fångenskap”. Att så inte är fallet visar forskning om domesticeringen; de första fåren, korna och grisarna verkar inte ha tvingats att bli tama, utan de har sökt sig till människans boplatser för att finna föda och skydd. Utvecklandet av liknande symbiotiska förhållande mellan olika arter är förövrigt inte helt ovanliga i naturen.  

 Om alltså lantbruksdjuren sköts väl och ges möjlighet att behålla sina ”naturliga” nedärvda beteenden, vilka naturligvis skiljer sig åtskilligt från deras icke-domesticerade släktingars, så är det svårt att döma ut jordbrukets djurhållning. Den djurskyddslagstiftning vi har bygger på just detta – genom forskning kan vi utröna vilka behov tamdjuren har, och sedan utformar vi djurhållningen så djurens välmåga garanteras.

 Men om djurhållningen helt präglas av industriell stordrift, som i t ex kycklingproduktionen, är risken stor att relationen mellan djur och människa påverkas. Djuren blir bara produktionsfaktorer – den goda symbiosen, ömsesidigheten, riskeras. Vi har lagar som påbjuder att hästar måste ha sällskap av varandra. Kanske ska vi också ha lagar som underlättar kontakt mellan människa och djur genom att begränsa antalet djur per skötare! Gården med ett rimligt antal kor eller får, djur som kan uppfattas som ”personligheter” av bonden, ger troligen de optimala förutsättningarna för en bra djurhållning. ”Djurfabriker” skadar nog människornas relationer och känslor för djuren mer än de skadar djuren själva, men detta är illa nog.

 Veganerna sparar helt klart liv när de avstår från kött. Dock medför detta också att liv som kunnat bli till inte får sin existens; om ingen äter ost och lammkött kommer heller inga kalvar eller lamm att födas.  Om vi, liksom veganerna, anser att våra tamdjurs liv – och död, bara innebär ett enormt, ofattligt, lidande, kan kanske ”utplånandet” av dem som arter försvaras, inte annars!   
Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland

Utöver de perspektiv som Stefan har finns det ett annat resonemang som jag tycker har en hel del vikt. Även om man bara äter vegetabilier kommer man att bidra till att "vilda" djur dödas, fångas, stängs inne eller stängs ute på olika sätt samt får sin mat eller boplats förstörd. Här på gården har vi till exempel en ständig kamp mot harar, rådjur, fåglar m.fl. vilka alla vill äta upp det vi odlar. När man tar upp ny mark för odling dödas djur på olika sätt, direkt och indirekt. När man plöjer, fräser och harvar dödas grodor. sniglar, ormar och möss av olika slag, insekterna skall vi inte tala om. När vi skördar dödas andra djur. Och åkrarna tar mycket livsutrymme från andra djur. Andra delar av den mänskliga civilisationen bidrar också till massutrotning - bilismen, skogsbruket, vattenkraften, vägar, hus, gruvor med mera.

Det finns artiklar som hävdar att det dödas mer djur av odling än de som djurskötseln föder upp och dödar. Jämfört med året-runt betande djur är det sannolikt sant. Men stora delar av världens djur får en viss andel odlat foder; gris och kyckling får huvudsakligen odlat foder när de föds upp i större skala. Om odlingen dödar många djur, så gör ju odlingen av foder det också. Däremot tycker jag att resonemanget är intressant för att det inte längre handlar om det är fel att döda djur eller begränsa deras rörelser eller på andra sätt styra deras liv, utan vi diskuterar då hur mycket, i vilken utsträckning är det OK.
Jag tror att det är den kategoriska inställningen att det alltid är fel att föda upp djur för produktion som är svårsmält för sådana som Stefan och mig.
Samtidigt så är det bra att man tar upp frågan om det är rätt att döda djur eller hålla dem i fångenskap för egen vinning. Det skall ta emot att skicka djur på slakt, det skall ta emot att hugga ned tvåhundraåriga träd, det skall ta emot att reglera en älv, det skall ta emot att dika en våtmark för att odla där och det skall ta emot att skjuta en älg. Att vi känner för andra varelser och annat i naturen är bra och tvingar oss att reflektera.