Monday, 5 December 2016

En alternativ jul, Sven-Erik Bucht


Allt färre människor arbetar i jordbruket. Samtidigt kommer maten vi äter från ett litet antal stora företag, och görs med råvaror från hela världen. Företagen anlitar professionella storytellers för att ge sina massproducerade varor en identitet de saknar. Den som säljer dem eller serverar dem har ingen aning om hur den producerats, eller hänvisar till anonyma kvalitetssystem.

Genom att färre människor har någon relation till jordbruket och matproduktionen, minskar deras förståelse för böndernas situation och sammanhanget mellan maten, jordbruket och landskapet; de blir ekologiska analfabeter. Det ökande avståndet mellan konsumenterna och produktionen gör det enklare att dölja industrimatens verkliga effekter.

Samhällets kostnader för kvävegödseln i form av övergödning och förstörda vattentäkter är större än böndernas förtjänster av att använda den. Användningen av palmolja i bakverken och färdigmaten vi äter bidrar till utrotningen av tigrar och orangutanger. Odlingen av mandlar i Kalifornien frestar på knappa vattenresurser. Sociala orättvisor döljs också effektivt av avståndet. Det är fler människor som odlar svenskarnas kaffe — cirka 200 000 — än antalet människor i hela det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans. Hur mycket skulle kaffet kosta om de hade våra löner?

Avståndet gör det svårare för oss att utkräva någon form av ansvar både från oss själva och från de företag tjänar på dessa förhållanden. Att maten genom kommersialiseringen av hela kedjan från jord till bord blivit till varor, produkter, som köps för pengar, bidrar också till att dölja sambanden, eftersom pengarnas funktion är att göra saker utbytbara och ge utbytet ett sken av rättvisa och objektivitet. Att de enorma miljökostnaderna inte reflekteras i priset är något som man helst bortser från.

När vi märker avarter, som miljöförstöring, djurplågeri eller slavlika produktionsförhållanden blir lösningen oftast att hantera problemet med annan konsumtion, att köpa rätt. Men det gäller inte bara att handla klokt i butiken utan vi måste minska avstånden till maten och jordbruket. Ibland kanske vi inte skall handla alls eller handla direkt av bonden istället för i butiken, eller odla och laga själva.

Runt om i landet pågår många initiativ, både privata och offentliga, för att skapa nya relationer mellan dem som äter och dem som odlar och de djur och växter som vi äter samt det landskap som de finns i. Det kan handla om andelsjordbruk där människor går ihop för att stödja en bonde eller regionala och lokala livsmedelsstrategier där kommuner eller regioner integrerar jordbruk, mat, naturresursförvaltning, krisberedskap, turism och landsbygdsutveckling. Initiativet Stadsnära odling i Göteborg är ett av många goda exempel, liksom stadens policy att stödja ekologiskt jordbruk på olika sätt.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystem där maten ingår. Vi behöver därför begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Det står i bjärt kontrast mot hyllandet av så kallad fri handel och konsumentmakt som dominerar svensk jordbruks och livsmedelspolitik. 


En svensk livsmedelsstrategi har utlovats under året, men har försenats gång på gång. I stället för att fortsätta i de gamla spåren med konkurrens på globala marknader, större jordbruk och minskad biologisk och gastonomisk mångfald borde den innehålla frön, jordmån och näring för ett livskraftigt ekologiskt och lokalt matsystem i hela landet, byggt på de initiativ som redan växer i snabb takt. Ge oss den julklappen, Sven-Erik Bucht!

Publicerad i Göteborgsposten 5 december 2016

Monday, 28 November 2016

Kan Leonardo räkna?



Svenskarna konsumerar (på sin höjd) 10 gram nötkött som kommer från avskogad mark — per år. Kan man då hävda att vår nötköttskonsumtion har något att göra med regnskogsskövling? 
Coop gör det, Paul McCartney gör det, Sveriges Television gör det och Leonardo Di Caprio för det. 
 Kopplar ”vår” nötköttskonsumtion till skövlingen av regnskog. I Leonardo DiCaprios nya omskakande film Before the Flood är ett av huvudbudskapen att:

“Nötkött är det främsta skälet till skövling av regnskog. Och produktion av nötkött är ett av de minst effektiva sätten att använda planetens resurser. …Men om du verkligen måste få lite kött mellan tänderna kan du minska dina utsläpp med 80 % genom att gå över till kyckling”.

Vi får ofta höra att det är betande kor som är huvudorsaken till avskogningen. I nästa steg är det konsumtionen av nötkött som är huvudorsaken till avskogningen. Och i sista steget är det amerikaners, britters eller svenskars konsumtion av nötkött som driver avskogningen.


Men hur är det, egentligen?

Hur omfattande är skövlingen av tropisk skog för betande nötkreatur?

Hur stor del av nötköttet i världen har sitt ursprung i skövlad regnskog?
Finns det något egentligt samband mellan konsumtionen av nötkött i Sverige eller i DiCaprios hemland USA och skövling av regnskog?
I hela världen har 129 miljoner hektar skog förlorats sedan 1990, en stor del av det är i tropikerna. Det motsvarar drygt 3 procent av världens skogareal, fast siffrorna döljer att skogsarealerna har ökat i vissa områden medan de minskat i andra. Skogsarealerna ökar i de rikare länderna men minskar i de fattigare länderna, och eftersom många av de fattiga länderna ligger i tropikerna minskar skogen där mer (se kartan).

Eftersom Brasilien spelar en sådan stor roll i de här diskussionerna låt oss fokusera på Brasilien. Som man ser på kartan är det endast Australien av länderna med betydande nötköttsexport som förlorar skogsareal (bara delvis relaterat till nötköttsuppfödning). Indien som har flest kor i världen ökar sin skogsareal, bifflandet USA likaså.

Brasilien har 493 miljoner hektar skog, 12 procent av alla skog i världen, bara Ryssland har större arealer. Sedan 1990 har skogsarealen minskat med över en miljon hektar om året. På senare år har takten i avskogningen minskat. Det råder ingen tvekan om att betande kor spelar en roll för avskogning, men det råder heller ingen tvekan om att svepande påståenden om att nötkreatursbete är den främsta drivkraften till avskogningen kan ifrågasättas.

FN:s säger i en rapport att i Latinamerika betar kor stora arealer som tidigare varit regnskog. Ibland har skogen huggits ned för att skapa bete, men oftare har skogen huggits för att kunna sälja timmer, därefter har marken odlats upp, men övergivits när skördarna gått ner och blivit extensivt bete efter några år när skördarna minskat. I andra fall har boskapsrancher sålt sin mark till sojaodlande bönder eller sockerrörsplantager för att själva dra vidare och röja nya beten i skogen. Arealen betesmark i Brasilien har varit relativt konstant det senaste årtiondet. Är det då sojan, sockret eller korna som är orsaken till avskogningen?

I Brasilien har det varit enklare för regeringen att låta de många jordlösa få mark i Amazonas och andra oexploaterade områden, än att genomföra en jordreform i konflikt med landets mäktiga jordägare. Så här skriver Ann-Helen Meyer von Bremen och jag i boken Jorden vi äter:

”Under president Lulas regering tog koloniseringen fart och 519 000 familjer fick ny mark mellan 2003 and 2008… Brasilianska staten delar gratis ut 50 hektar oanvänd mark till alla egendomslösa, förutsatt att de brukar marken under fem år. Det enklaste sättet att bryta ny mark är att hugga ned skogen och låta köttdjur beta. En unik skog, som har oersättliga värden, huggs ned för köttproduktion som inte ens ger bönderna en särskilt god inkomst.”

En betydande del av de stora rancherna i skogskanten drivs snarare av spekulation i mark än produktion av kött.

Men låt oss hålla kvar uppfattningen att betande nötkreatur är den främsta drivkraft för avskogningen, och sätta den i ett globalt perspektiv.



Låt oss räkna

Nötköttsproduktionen i Brasilien har ökat kraftigt på senare årtionden från 1,3 miljoner ton 1961 till drygt 9 miljoner ton idag. Enligt en beräkning av Christel Cederberg m.fl.* 2010. kom 6 % av Brasiliens nötkött från områden i Legal Amazonas, som avverkats de föregående tjugo åren, vilken är den period då större delen av omvandlingen av skog till bete skett. Legal Amazonas är det större område där Amazonas regnskog finns, men det innefattar också områden utan regnskog, vilket betyder att siffran är i högsta laget om man bara diskuterar skövling av regnskog, men låt oss använda den. En orsak till att andelen kött från regnskog är så pass låg trots de stora arealer som kor betar på är att produktiviteten är mycket låg.

Total produktion av nötkött i världen var 2013 enligt FAO 68 miljoner ton, dvs ungefär 9 kg per person i världen. Av denna produktion kom ungefär 9 miljoner ton från Brasilien. Drygt en halv miljon ton av detta kommer från regnskogsbeten, eller mindre än en procent av nötköttsproduktionen i världen. Om vi sedan säger att det i resten av världen finns sammanlagt lika stora arealer regnskog som avskogats för bete som i Brasilien (vilket sannolikt är en grov överdrift) skulle vi hamna på att två procent av allt nötkött skulle komma från regnskogsbete. 

Brasilianarnas egen konsumtion av nötkött har också vuxit mycket snabbt, så att de nu äter mer kött än amerikanerna. I absoluta tal ökade konsumtionen från 1,3 miljoner ton 1961 till 7,5 miljoner ton idag. Ungefär 16 % av produktionen exporteras. Eftersom Amazonas ligger långt från hamnar och kvaliteten på köttet och dess hantering kan antas vara sämre än i de mer utvecklade delarna av Brasilien är det egentligen inte sannolikt att mycket av det över huvud taget når en exporthamn. Men låt oss ända säga att det gör det, då kommer andelen regnskogskött också vara 6 % av exporten.

Amerikanerna konsumerar 12 miljarder kg nötkött om året, man exporterar runt 1 miljard kg årligen och man har importerat mellan 100 miljoner och 200 miljoner kg nötkött från Brasilien. I runda slängar är importen av nötkött från Brasilien bara en procent av den amerikanska konsumtionen. Med samma beräkning skulle endast 0,06 % av det kött amerikanerna äter komma från den brasilianska regnskogen. Möjligen importerar USA nötkött från något annat land som skövlat regnskog, men då är det säkerligen i väldigt liten skala.

Enligt jordbruksverkets marknadsrapport importerades 1 600 ton nötkött från Brasilien till Sverige 2015. Den totala konsumtionen var 250 000 ton.  Den brasilianska importen uppgick således till 0,6 % av det nötkött som konsumeras i Sverige. Om 6 % av det kom från regnskogsbete skulle det betyda att 0,036 % av svenskarnas nötkött (10 gram per person och år!) skulle komma från mark som varit regnskog de senaste 20 åren. Vi importerar ingen nämnvärd kvantitet nötkött från andra länder där regnskog eventuellt omvandlats till kreatursbete.

Det finns ingen som helst grund för att säga att nötköttskonsumtionen i USA eller Sverige driver på avskogningen av tropikerna eller är strukturellt beroende av den mycket lilla andel av världens nötkött som kommer från tropiska regnskogsmarker. Konsumtionen av nötkött i västvärlden spelar en helt marginell roll i detta sammanhang. Det är helt enkelt intellektuellt ohederligt att diskutera svensk eller amerikansk nötköttskonsumtion i samma andetag som man diskuterar avskogningen i tropikerna. Det är ungefär som att säga att man bidrar till skövling av regnskog när man köper en fyrtumsregel på brädgår’n, bara för att marknaden för virke driver avskogning.

Detta betyder inte att skövlingen är ett litet problem. Men det betyder att det är ett problem som måste åtgärdas i länderna där det sker, i första hand genom lagstiftning, och upprätthållande av lagar samt ändrad politik. Det styrks ju också av att regnskogsskövlingen i Brasilien har minskat på senare tid.

Det finns däremot annan konsumtion (till exempel palmolja och kakao) som i mycket större utsträckning är strukturellt beroende av odling på regnskogsmark, dvs där en mycket stor del av produktionen kommer från regnskogsmark. Där kan vår konsumtion anses spela en betydande större roll för skövlingen. 

Det finns givetvis en rad andra förhållanden och missförhållanden i nötkötts- och mjölkproduktionen som är värda att diskutera, varav några bidrar till växthuseffekten (framför allt metanavgången). Men det är viktigt att vi inte använder felaktiga resonemang när vi skall utforma strategier för att hantera växthuseffekten. 

Det finns också ett samband mellan global köttkonsumtion och sojaexpansionen, som ju också bidrar till avskogning, men det gäller i första hand grisar och kyckling. Högmjölkande kor får också en hel del soja i Sverige. Andra får gärna försöka räkna ut hur mycket av sojan i världen som kan anses orsaka skövling av regnskog och hur den skall fördelas mellan grisar, kyckling, mjölkande kor, humankonsumtion och nötköttsuppfödning, mitt tips är att det är en liten del som kan hänföras till nötköttet.   

DiCaprios film är värd att se, men häng inte upp dig på kopplingen mellan regnskogsskövling och köttkonsumtionen. 




* Man kan välja att använda någon annan uppskattning än denna, men även om man skulle hamna på siffror som var dubbelt eller fyrdubbelt så höga förändrar det litet av resonemanget.
 

Friday, 25 November 2016

Larvigt eller smart?



Jag vaknade mitt i natten, illamående och med sprängande huvudvärk. Jag vet fortfarande inte om det var smakproven av mjölmaskpraliner, den rapsbaserade skyren eller proteinbaren på musslor som gjort mig sjuk, eller om det var intaget av saft av jästa druvor från Rioja vid den efterföljande brakmiddagen på Grythyttans gästgivaregård som var orsaken.

Hursomhelst, jag deltog i ett evenemang av Vinnova där 14 nya ”klimatsmarta proteiner” presenterades och tävlade. De deltagande företagen hade fått en halv miljon var för att utveckla produkterna och de fem vinnarna skall kunna få ytterligare två miljoner. Jag måste erkänna att de olika produkterna var bättre än vad jag räknat med, men jag bör nog inflika att mina förväntningar var mycket låga.

Vinnare i tävlingen var en lupinbas som kan användas till en stor mängd livsmedel som dryck, färs, korv, pålägg, pasta, bröd och glass. På andra plats kom ett svampprotein, på tredje plats en färs gjord på mjölmask och på delad fjärdeplats kom en proteinbar på musslor och en proteinpralin gjord på mjölmask.

Tre av bidragen var baserade på mjölmask, men bara en av deltagarna odlade dem, de andra köpte in dem och malde ner dem. Inget av bidragen var övertygande tyckte jag, men juryn tyckte annorlunda. Man fick egentligen inte smaka på dem, eftersom larver inte är godkända som mat i Sverige, men de modiga (eller dumdristiga?) deltagarna (jag med) försåg sig själva när tillverkarna tittade åt annat håll.

Ett bidrag var av tång, och flera bidrag handlade om att öka användningen av musslor. Det är lätt att hålla med om att ett ökat användande av tång och musslor är vettigt, sedan tycker jag nog att det bara var fisk/musselkorven och tångprodukten som var lovande.

Det är däremot lite lustigt hur de som presenterade produkterna gjorda på produkter från havet och av insekter betonade hur de kan spara mark och vatten. Brist på åkermark är kanske inte svensk livsmedelsproduktions största problem. Lite skämtsamt kan man undra hur stort vattenfotavtrycket är av musselodling?

Flera bidrag handlade om att ta hand om existerande restprodukter, som t.ex. den skyr som tillverkats av rapskaka. Att öka värdet på rapskakan genom att använda den som livsmedelsråvara istället för som djurfoder är en bra idé så länge slutprodukten blir bra.

De flesta bidragen var industriråvaror snarare än mat, produkter där ursprung och råvarukvalitet inte spelar någon roll i den färdiga produkten, lite lustigt med tanke på de starka trenderna för lokalt, terroir och kvalitet. Ett flertal produkter, t.ex. vinnaren, förefaller snarare vara ersättning för soja, vasslepulver och mjölkpulver än för kött.

Att staten skall stimulera produktion av högproteinprodukter (två av bidragen) har jag svårt att förstå. Att folk konsumerar onödigt mycket protein är väl inget att stimulera, alldeles oavsett om proteinet är animaliskt eller vegetabiliskt?

Flera bidrag hade inte riktigt nått fram eller fått ändra sin produkt under resans gång (vilket är helt förklarligt). Andrapristagaren från Lantmännen hade ursprungligen tänkt sig att använda restprodukten från etanolproduktionen som råvara, men ändrade sig och odlat sin svamp på havre istället. Det team som skulle odla köttceller på ”skelett” av extruderade baljväxter kunde bara odla cellerna med användning av antibiotika (jag har hört att det gäller all sådan cellodling), vilket inte är tillåtet för livsmedelsproduktion, så de kunde bara presentera skelettet. Jag är fortsatt mycket skeptisk till köttcellsodlingar.

De mest intressanta produkterna i mitt tycke var de baljväxtbaserade. Där fanns en blåmögelost på åkerböna producerade av baljväxtnestorn Fredrik Fogelberg, en gråärtsfärs utvecklad av Magnus Westling, den vinnande lupinbasen av Nordisk Råvara och gulärtstempeh från Mögelmat. Tempeh var min favorit för den hade en intressant smak och var riktig mat, liksom.  

Många av presentationerna var mycket ytliga och man förstod inte ett dyft hur produkterna tillverkades eller på vilket sätt de egentligen var klimatsmarta, medan t.ex. Karolina Östbring med sin veganska rapsskyr hade en fantastiskt informativ presentation.  

Det var två höjdpunkter vid panelens smakprovning. Den första var när Vinnovas generaldirektör frågade ”är det där larver” och visade sin tydliga avsmak, men sedan kände sig tvungen att stoppa in en i munnen när Tareq Taylor mer eller mindre tvingade henne. Den andra var Tareq Taylors ansiktsuttryck när en av tillverkarna av en musselprodukt förklarade att man smälte ur musslorna ur skalen snarare än att ta ur dem mekaniskt.

Det är inget fel att ha en smakpanel som en del av urvalet för vilka som skall gå vidare och kunna få två miljoner, men att ha vinst i tävlingen som huvudkriteriet verkar vara ett omdömeslöst sätt att hantera offentliga medel. Det är möjligt att juryn hade fått betydligt mer information, men att döma av deras frågor är det inte troligt. Av de fyra jurymedlemmarna var det bara Tareq Taylor och Lina Gebäck som ställde några frågor, och juryn hade ingen kompetens vare sig från jordbruk eller livsmedelsindustri, för att inte tala om kompetens att bedöma om bidragen verkligen var ”klimatsmarta”. Det känns bekymmersamt hur lättsamt Vinnova verkar ta på fördelningen av sina medel – och det är inga småsummor de hanterar, utan 2,7 miljarder om året för att ”främja hållbar tillväxt genom att förbättra förutsättningarna för innovation och att finansiera behovsmotiverad forskning”.   

En avslutande fundering. Vem är det som tjänar på de nya proteinerna? Den som tjänar mest på att man för över mer av vår kost från animalier till olika typer av industriprodukter är livsmedelsindustrin och inte bönderna. Även i de fall när det är odlade restprodukter som förädlas kommer mycket litet, om något, av mervärdena nå bönderna. Veten har inte blivit mer värd för att man gör etanol av den, och rapsen kommer inte betalas bättre för att man kan tillverka värdefulla produkter av rapsmjölet, det är produktionskostnaderna för raps i bondeled som bestämmer priset till bonden. I det perspektivet handlar många av de nya proteinerna om att industrin kan ta en ännu större del av kakan. Om det är bra eller dåligt är en annan fråga som jag inte tänker ta upp här. Men du får gärna ge dina åsikter om det i kommentarsfältet.

Kanske var det en släng av vinterkräksjukan som jag hade. Trevlig helg!

Thursday, 24 November 2016

När kommer operan om Den stora ätstörningen?

Det börjar komma reaktioner på min senaste bok Den stora ätstörningen, maten makten miljön utgiven av Ordfront.

Många har kontaktat mig med synpunkter, de allra flesta positiva, några frågar om vissa fakta, några vill köpa boken. En påtalade ett skrivfel. På sidan 59 står det att en arbetare i Sverige 1930 måste arbeta 30 timmar längre än en arbetare år 2000 för att tjäna ihop till ett kilo vete. Men det skulle vara "gånger längre". Det är fortfarande ett väldigt tydligt exempel på hur jordbruksråvarorna och jordbruksproduktionen har tappat sin relativa betydelse i samhället. Likväl är det mycket förargligt (jag jobbbade utifrån den engelska texten och "times" blev uppenbarligen till timmar...). Som läsare behöver man kunna lita på det skrivna, inte minst i dessa dagar då det cirkulerar så många faktoider i en rasande fart. Som tur är har boken 766 stycken källhänvisningar vilket gör det möjligt både för mig själv och den kritiske läsaren att kolla mina källor.


I den första recensionen,som publicerades i Smålandsposten, Barometern, Trelleborgs Allehanda och alla de andra femtontalet tidningarna som är del i Gota Media imperiet, skriver Kjell Andersson att boken är fängslande och har en vid överblick. Han rekommenderar boken till "alla enögda professorer och okunniga eftersägare i media som kritiserar ekologisk odling." Och avslutar med:
"Rundgren rör sig ledigt med enorm mängd siffror, fakta, synpunkter och idéer. Han är ödmjuk inför ämnets komplexitet, vilket väcker förtroende. Måtte boken bli översatt till engelska åtminstone. Och någon – skapa en modern opera sjudande av ämnets djupt existentiella och dramatiska kvaliteter!"

Maten på vårt bord kommer knappast från Katthult längre, utan bär smak av såväl mekanisering och kemiska bekämpningsmedel som skuldsättning och gränslös marknadsliberalism, skiver Fredrik Sjöberg i sin recension i Svenska Dagbladet där kan kallar ”Den stora ätstörningen" för en lärorik och respektingivande utfärd i matbranschen.
"Ja, Rundgren sysslar med systemkritik, och han gör det bra. Detaljerade genomgångar av hur produktionen ser ut av allt från mjölk och socker till majs, palmolja, soja, fläsk, kyckling och så vidare stöder var och en på sitt sätt utopiska och därför utmanande resonemang om vilka trender som bör brytas. Maktkoncentrationen, till exempel, både inom odlingen och handeln, och den spekulationsdrivna utvecklingen mot allt billigare mat som skeppas över världshaven till konsumenter som inte vet något om jordbruk, eller ens vill veta." 
Vi får se om det är någon "enögd professor" som kan tänkas vilja lustmörda boken i en kommande recension eller om det blir en opera som skrivs. Kanske både och?

Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris

Du kan höra en podcast om boken Ordfronten.  

Saturday, 12 November 2016

Trendkänslig?

Det är bra att studera trender för att förstå var det är strategiskt viktigt att göra insatser nu. Explosionen av flygresor och datatrafik borde ges mycket mer uppmärksamhet än en stagnerad nötköttkonsumtion. Lägg budskapet "rädda klimatet - ät mindre kött" i komposthinken. 

Det finns många vanföreställningar om hur kosten förändrats både vad gäller Sverige och globalt.
Jag har i en tidigare bloggpost visat att animaliekonsumtionen per capita stått relativt still i Sverige de senaste femtio åren. Och eftersom det totala intaget av energi (kalorier) ökat rätt kraftigt så har animaliernas del av livsmedlen (i kalorier räknat) minskat från 36 % till 32 % under samma period.Vi konsumerar mer kött, men mindre mejeriprodukter (för detaljer läs det inlägget).

Hur ser det ut globalt?
Grafen nedan visar förändringar i den globala konsumtionen av mjölk, nötkött, grönsaker, vegetabilisk olja och kyckling, samt befolkningens ökning 1961 till 2011. Som synes är kycklingen raketen som ökat tolv gånger. Även grönsaker och vegetabilisk olja har ökat fem gånger, medan nötköttskonsumtionen har hållt jämna steg med befolkningsökningen, dvs ökat 2,3 gånger medan mjölkkonsumtionen inte ens ökat i takt med  befolkningen. Att mjölkkonsumtionen inte hänger med har att göra med att befolkningen ökar lite i de områden där mjölkdrickandet är stort medan befolkningsökningen har varit stor hos folk som inte dricker mjölk i så stor utsträckning. Deras mjölkkonsumtion ökar förvisso snabbt men från en låg nivå. All data är från FAOs databas.





































I reda siffror, vad betyder det här per person:


Konsumtion kg per capita 1961 2011
Nötkött 9 9
Mjölk 112 106
Grönsaker 72 155
Vegetabilisk olja 5 11
Kyckling 3 15

Man kan diskutera olika typer av miljöeffekter av dessa förändringar.
För mjölk och nötkött är den främsta globala miljöeffekten metangasavgång (läs mer här). I övrigt ser produktionen så olika ut i olika delar av världen att det är svårt att generalisera. Skillnaden mellan de indiska korna och de amerikanska är helt enkelt väldigt stor. Den indiska kon är fortfarande en hushållsko som äter mycket litet som människor skulle kunna äta, medan huvuddelen av de amerikanska korna föds upp i stora anläggningar där de fodras med industriellt foder. I några tropiska länder, främst i Latinamerika, betar kor stora arealer som tidigare varit regnskog, ibland har skogen huggits ned för att skapa bete, men oftare har skogen huggits för att kunna sälja timmer, marken har odlats upp, men övergivits och blivit extensivt bete efter några år när skördarna minskat*. De europeiska högavkastande mjölkorna får en del soja som odlats i Latinamerika (se nedan), medan köttuppfödningen går från att vara betes och gräsbaserad till att närma sig amerikanska system, olika i olika länder. Masajer, mongoler och miljontals andra nomadiserande människor driver fortfarande traditionell betesdrift.    

Ökningen av den vegetabiliska oljan är direkt knuten till avskogning i tropikerna, med sojaodlingar i Latinamerika och palmolja i Sydostasien. Dessa två områden producerar en mycket stor del av all vegetabilisk olja i världen idag, medan de producerade nästan ingen olja alls 1961. Sojaodlingarna drivs både av sojans värde som djurfoder (två tredjedelar av värdet) och dess användning som den näst mest använda vegetabiliska ojlan i världen (en tredjedel av värdet).

Konsumtionen av grönsaker har inte bara ökat kraftigt utan den har också gått mot mer exklusiva grönsaker, med mindre näringsinnehåll och resurskrävande produktion och distribution. Sallad och annat bladgrönt, paprika, tomat och gurka är sådant som ökat kraftigt medan basgrönsaker som kål, och rotfrukter inte ökat i samma utsträckning. Miljöpåverkan av dessa grödor och deras hantering hela vägen till konsumtion är stor, särskilt om man ställer det i relation till det mycket blygsamma bidraget till kaloriförsörjningen (jo jag är grönsaksodlare och tycker mycket om dem!).

Kycklingproduktionen är raketen framför alla andra. 1961 föddes fortfarande de allra flesta kycklingar i världen upp i småskaliga system på gårdar som hade ett litet antal, de fick ofta äta avfall, eller hitta sin mat själva. Kyckling var därför dyrt och åts sällan. Idag är nästan all kycklingproduktion industrialiserad och drivs i anläggningar med upp till en miljon fåglar. Fodret köps färdigt och innehåller soja, majs eller något annat billigt foder; fodret har ofta rest väldigt långt. Gödsel, ammoniak och lukt skapar stora problem runt anläggningarna.

Min uppfattning är att det är relativt meningslöst att diskutera vissa livsmedels miljöpåverkan som om de vore inneboende i själva råvaran, särskilt när det görs i grova kategorier som "kött" kontra "grönsaker", eller "animalier" kontra "vegetabilier". Hur de produceras är långt mycket viktigare. I det sammanhanget skulle vi vara mest bekymrade över kycklingkonsumtionen eftersom det knappast är möjligt att producera dessa kvantiteter kyckling på ett bra sätt, även om kycklingens omedelbara klimatpåverkan är låg.

I det moderna industrialiserade matsystemet är miljö och klimatpåverkan av det som händer efter gården nästan lika stor som det som sker på gården. Läs t.ex.
Titta bortom gårdsgrinden - del I
Titta bortom gårdsgrinden - del II
Vilket är ytterligare ett skäl till att inte vara så fixerad vid råvarorna. Kyld processad färdigmat kan ha mycket stor klimatpåverkan även om råvarorna varit klimatsmarta.

Många av de siffror som påstås bevisa hur mycket bättre en vegansk kost är jämfört med en med animalier bygger på överdrivna prognoser av ökningen av nötköttskonsumtionen och att man tillskriver animalierna så gott som all avskogning som skett i världen vilket är helt fel**, samtidigt som man bortser från det som sker efter gården. Man förutsätter också att folk äter den bäst möjliga veganska kosten. Men om om man tittar på veganska recept är olika typer av fabriksköttersättningar, nötter, cashewostar, mandelmjöl, avokado och andra resurskrävande grönsaker vanliga.

Även om man anser att metanutsläppen från nötkreatur är ett stort problem så är det helt uppenbart att många andra utsläpp ökar mycket snabbare. Nedanstående diagram visar ökningen av registerade bilar, antaler flygresor och förbrukningen av fossila bränslen. De ökar alla mycket snabbare än befolkningen. Observera att det är antalet flygresor som avses och inte antalet personkilometer, jag hittade inga data för det, men är övertygad om att resorna har blivit betydligt längre på femtio år, dvs kurvan skulle vara mycket brantare om den visade personkm. Hade jag lagt in mobiltelefoner, datacenter, platt tv apparater eller andra konsumtionsvaror hade jag fått använda helt andra skalor, eftersom ökningen av dessa är oändlig....
 




































Huvudbudskapet här är inte att nötköttkonsumtionen är betydelselös för växthuseffekten, utan att 1) det finns mycket annan utveckling i livsmedelssystemet som borde få större uppmärksamheten, 2) tvärtemot det som oftast skrivs ökar inte nötköttskonsumtionen snabbare än befolkningen, i de rikare länderna har den redan planat ut eller minskar 3) hur vi producerar mat är viktigare än enskilda produkter 4) andra delar av vår konsumtion och livstil betyder betydligt mer för klimat och andra miljöeffekter, och vilket är viktigare, ökar mycket snabbare än befolkningen.

Överlag är det bra att studera trender för att förstå var det är strategiskt viktigt att göra insatser nu. I det sammanhanget borde explosionen av flygresor och datatrafik ges mycket mer uppmärksamhet och budskapet att "rädda klimatet - ät mindre kött" läggas i komposthinken.


Källa till antalet passagerarflyg är Världsbankens World Development Indicators.
Källa till fossila bränslen är Etemad & Luciani (1900-1980) & US EIA Historical Statistics (1981-2010)
Källa för biregistreringar: Ward’s Communications, Ward’s World Motor Vehicle Data, 2014 Edition 

"Typically, the deforestation process starts when roads are cut through the forest, opening it up for logging and mining. Once the forest along the road has been cleared, commercial or subsistence farmers move in and start growing crops. But forest soils are too  nutrient-poor and fragile to sustain crops for long. After two or three years, the soil is depleted. Crop yields fall. The farmers let the grass grow and move on. And the ranchers move in."

** Av någon anledning pratas det lite om att kakao och kaffeodlingar så gott som uteslutande etableras i regnskog.




Monday, 31 October 2016

Vi ligger risigt till


I WWFs Living Planet Report för 2016  kan man läsa att mänsklighetens ekologiska fotavttryck motsvarar 1,6 jordklot. Genomsnittsfotavtrycket per person i världen är 2,8 globala hektar. Jordklotets biologiska kapacitet beräknas samtidigt till 1,7 globala hektar per person. Det andra måttet som finns i rapporten är Living Planet Index, ett mått på den biologiska mångfalden, mätt på populationerna ryggradsdjur. Med dagens takt minskar populationerna varje år med 2 procent. Mellan 1970 och 2012 har de i snitt minskat med 58 procent. Värst är det för sötvattensarterna som gått ned med 81 procent. Utan överdrift kan man säga att mänskligheten ligger risigt till.

I den senaste rapporten visas att Sverige tillsammans med länder som USA. Kuwait och Australien har störst ekologiskt fotavtryck per capita. Från att i 2014 års rapport behöva 3,7 jordklot om alla på jorden skulle ta efter vår konsumtion, så motsvarar det svenska fotavtrycket nu 4,2 planeter. Värstingarna syns väl på denna karta.



Globalt fotavtryck enligt WWF.

I WWF Sveriges pressmeddelande och information om Living Planet report betonar man följande tre åtgärder
  1. Ta fram mål för att minska våra konsumtionsbaserade utsläpp
  2. Utarbeta en strategi för hur vi halverar Sveriges köttkonsumtion
  3. Stopp för nyförsäljning av fossildrivna bilar - om möjligt till 2025
Av alla former av konsumtion så nämner man inte allt flygande, man nämner inte de ständigt ökande transporterna eller bostadssektorn eller de enorma mängder elektronik som köps och slängs efter något år, hundmaten, nöjeshästuppfödningen eller all färdigmat och uteätande -- det är endast köttkonsumtionen som nämns. Och där slänger man in en halvering som får det låta som att det grundar sig på någon form av vetenskaplig beräkning. Detta trots att det saknas samband mellan köttkonsumtionen och det ekologiska fotavtryckets storlek enligt de data som ligger till grund för WWFs egen rapport. Ett stort antal länder (t.ex. Argentina, Brasilien, Frankrike, Portugal, Storbrittanien, Vitryssland och Danmark) där man konsumerar mer kött än i Sverige har betydligt lägre fotavtryck.

Rapporten innehåller ett intressant kapitel (3) om livsmedelssystemet som man önskar att fler skulle läsa. Istället för att betona konsumentens val beskriver den hur systemet är riggat för produktion av handelsvaror för marknaden, ett system som gynnar ett litet fåtal och missgynnar både huvudelen av jordens befolkning och förstör naturen och ekosystemen. I Living Planet report sidan 122 säger man: "We must create a new economic system that enhances and supports the natural capital upon which it relies." (Vi måste skapa ett nytt ekonomiskt system som utvecklar och understöder det naturkapital som det är beroende av). 


Det vore bra om WWF Sverige hade haft kurage att ifrågasätta det ekonomiska system som utgör det egentliga hotet snarare än att sprida missuppfattningen att det är genom att äta mindre kött som vi löser problemen, särskilt när deras egen rapport visar att inte är fallet.




Storleken av det ekologiska fotavtrycket bestäms av den mix av varor och tjänster som invånarna i landet använder samt av hur effektivt resurser, inklusive fossila bränslen, används i produktionen av varorna och tjänsterna. Allt detta vägs samman till ett mått som kallas global hektar. Det är klart att ett sådant mått kan kritiseras på olika sätt (hur räknar man om koldioxidutsläpp till hektar?), men på det stora hela är det, i mitt tycke, ett pedagogiskt sätt att göra vår användning av planeten synlig.




Tuesday, 25 October 2016

Konsumenten som syndabock

Vi översköljs av budskap om att maten vi äter orsakar stora problem för miljön eller för befolkningen där den produceras.

Expansionen av sojabönsodlingen för foder har skett på bekostnad av skogen i Amazonas. Skog bränns i Indonesien för att etablera palmoljeplantager vilket hotar unika arter och bidrar till växthuseffekten. Kakao skördas av barnslavar i Elfenbenskusten medan odlingar av mandel förbrukar enorma mängder vatten i det torkdrabbade Kalifornien. För någon månad sedan gick larmet om hur odlingen av avokado i Mexiko förstör miljön och som grädde på moset fick vi veta att handeln kontrolleras av knarkkarteller.

I alla dessa fall förväntas “vi”, konsumenterna, ta ansvar genom att avstå från dessa produkter. Men det argumentet missar hur jordbruket,livsmedelsindustrin, handeln och vad som landar på våra tallrikar hänger ihop. Några exempel som belyser detta är: Europas bönder kunde odla proteinfoder till djuren, men istället importerar de soja från Brasilien — samtidigt som stora arealer åker och betesmark i Europa lämnats för fäfot. Orsaken är helt enkelt att soja är billigare. Det handlar också om att regnskogarnas nytta är kollektiv, medan det är enskilda företag som tjänar pengar på odlingen.

Kaliforniens vatten pumpas slut för odling av mandlar, isbergssallad, vin, djurfoder eller någon av de hundra andra viktiga jordbruksprodukterna från Kalifornien.Det är inte konsumtionen av den utpekade syndagrödan som är orsaken till vattenbrist i Kalifornien utan överexploatering och marknadsekonomi i kombination med privatisering av vattenrätter. Detta leder också till att vissa bönder väljer att sluta odla helt och säljer vattenrätterna till en golfbana eller till ett solkraftverk.

Det är populärt att hävda att vår livsmedelsförsörjning skall skötas av ”den fria marknaden” som om det vore en objektiv kraft fri från värderingar och maktrelationer och att bara man låter den verka utan störande politik kommer allt ordna sig till det bästa. Men som exemplen ovan visar är det som är lönsamt för de enskilda aktörerna ofta inte alls lönsamt för samhället. Beräkningar från bland andra FN:s jordbruksorganisation, FAO, tyder på att miljökostnaderna för det moderna jordbruket kan vara långt större än hela produktvärdet.

Att lägga huvudansvaret för miljöförstöring på konsumenterna tillskriver oss makt som vi inte har. Ansvaret är självklart mycket större hos dem som producerar och säljer dessa varor och hos regeringarna där produktionen sker. Men framför allt är många av problemen en effekt just av marknadens drivkrafter, konkurrens och vinstintresse.

Marknadsideologin bygger också på att jordbruk är som vilken annan industriproduktion och att mat är som viken annan vara som helst. Men jordbruk är vårt viktigaste verktyg för naturresursförvaltning och mat är mycket mer än konsumtion av varumärken. Detta borde vara utgångspunkt för den kommande livmedelsstrategin och inte det ensidiga fokus på konkurrenskraft, frihandel och en skenbar konsumentmakt som dominerar idag.

Publicerad under rubriken "Lägg inte över ansvaret på konsumenterna" på SvT Opinion 12 oktober 2016. 

Wednesday, 19 October 2016

Kejsarens nya hållbarhet?

Jag gjorde ett mindre jobb om att ta reda på hur hållbarhet definieras i olika dokument. Jag slogs av att ekonomisk hållbarhet som ju trots allt är det som dominerar politiken och verkligheten verkar helt sakna vedertagna definitioner, annat än att betyda "lönsam" eller "långsiktigt konkurrenskraftig" i samband med företag. Och det verkar betyda "tillväxt" för samhällen (trots att vi alla vet att fortsatt exponentiell tillväxt är en omöjlighet).


Flertalet definitioner av social hållbarhet var helt individcentrerade, dvs de diskuterade mänskliga rättigheter och liknande. Det är förvisso relevant, men utan ett fungerande samhälle finns det inga mänskliga rättigheter alls, eftersom det är samhället som garanterar dem och inte individen. För alla som varit i samhällen med brist på tillit och brist på fungerande institutioner är det uppenbart att social hållbarhet har fler dimensioner än individens rättigheter.

Det finns för övrigt ingen ekonomisk hållbarhet utan social hållbarhet heller, eftersom hela vårt ekonomiska system bara är en utväxt på samhällskroppen och ekonomin är helt beroende av sociala institutioner som pengar, äganderätt, kontraktsrätt, handelsavtal, arbetsrätt osv. 

Med tanke på hur hållbarhetsbegreppet används i stort sett varenda policydokument är det anmärkningsvärt hur lite genomtänkt det är. 

(det finns givetvis mycket mer att säga på ämnet hållbarhet, det här är bara en ögonblicksurladdning av tankar som dök upp i samband med ett jobb). 

Saturday, 8 October 2016

Handel är bra, men mer handel är inte bättre



Globalisering har i praktiken blivit liktydigt med ökad handel och då inte bara i form av en ökande ström av varor och tjänster, utan även en mental förändring, en tro på att ökad handel ska lösa en rad olika frågor som tidigare var politikens uppgift. Men dagens handel skapar också en rad nya problem som någon måste ta hand om.

Det är exporten som är lösningen. Får man bara igång en omfattande export av kött så kommer lantbruket och även landsbygden att leva upp och inkomstklyftorna att minska. Det här påståendet hör vi många gånger under vår resa i Mongoliet, men vi kunde ha befunnit i nästan vilket annat land som helst. Sverige till exempel. När landsbygdsministern har ägnat dryga året åt att försöka formulera en ny, långsiktig strategi för vår matproduktion är det tydligt att en ökad export ses som räddaren av svenskt lantbruk. Tron på politiken har bytts ut mot tron på handeln, men vem ska köpa om alla bara vill sälja?

I frihandelns tidevarv har handeln ömsat skepnad. Länge var handel ett viktigt verktyg för ekologisk anpassning till platsen. Att kunna köpa salt gjorde det möjligt för oss nordbor att överhuvudtaget bosätta oss här. Skogs- och bergsbönder kunde köpa spannmål från bönderna i dalgångarna och behövde inte börja odla på den ofta känsliga och dåligt lämpade marken. Den marken passade bättre för att föda upp betande djur som de kunde sälja till sina växtodlande kollegor. Enkelt uttryckt var den mesta handeln länge ett verktyg för att få tag på de varor som av olika anledningar inte fanns eller lämpade sig att producera på platsen man levde. 

Idag styrs dock handeln av ekonomi snarare än av ekologin och orsakar istället allt oftare miljöproblem. Importen av soja som foder till våra lantbruksdjur är ett tydligt sådant exempel. Vi skulle själva kunna odla proteinfoder, men väljer att importera för att det är billigare och skapar därmed en rad olika miljöproblem i länder som Brasilien. Soja, vete, majs och palmolja har blivit stora volymprodukter på världsmarknaden, inte därför att importländerna inte kan producera dessa eller likvärdiga livsmedel själva, utan därför att de har varit lätta för det industriella jordbruket att producera i stora kvantiteter, till ett lågt pris och som lämpar sig utmärkt att skeppa jorden runt. Det är alltså andra mekanismer som styr handeln i dag än tidigare. 

Handeln är uråldrig, men kommersialiseringen av jordbruket har varit en långsam process. Kolonialiseringen gav visserligen handeln en skjuts framåt (det var i stor utsträckning handeln som drev kolonialiseringen) där kryddor och socker var viktiga handelsvaror. Dessutom utgjorde kolonierna betydande marknader för kolonialländernas framväxande industrier. Spannmål blev dock ingen handelsvara i Asien förrän under den senare delen av 1800-talet[i] och så sent som 1936 var det mindre än en tredjedel av spannmålen i Kina som omsattes via en marknad.[ii] I Sverige konsumerades fortfarande 1950 hela 40 procent av mjölken på gårdarna eller såldes direkt.[iii]
 

Den kraftiga ökningen (det finns tecken på att ökningen nu stannat av, men det är för tidigt att säga om det är en tillfällig svacka eller ett trendbrott) av den internationella handeln har drivits av urbanisering, framväxt av marknadsekonomin och ett allt effektivare och finmaskigare transportsystem, byggt på fossila bränslen. 

Den globala handeln med jordbruksprodukter har växt kraftigt under de senaste decennierna. Mellan 1986 och 2009 ökade den internationella handeln med mat från 15 procent till 23 procent. Hälften av världens livsmedelshandel domineras av enbart fem länder - USA, Brasilien, Argentina, Indonesien och Frankrike. Bara en fjärdedel av den globala mathandeln består av varor som inte kan produceras av importlandet självt. 

Transportcontainern, som slog igenom för cirka 50 år sedan, öppnade för storskalig transport av livsmedel som tidigare hade ansetts för dyra att frakta över världshaven, som färdigmat, kex, ketchup, müsli med mera. Effektivare transporter och det faktum att livsmedelsföretagen ofta har större vinst på förädlade livsmedel än jordbruksråvaror, har gett förädlade livsmedlen en viktigare roll.[iv] Handeln med buteljerat vatten, läsk och öl är idag exempelvis lika stor som handeln med palmolja och dubbelt så stor som bananhandeln.



I stället för att bidra till en ekologisk anpassning, ger handeln ibland helt motsatta effekter. Den driver nedläggning av åkermark i vissa länder/regioner och skövling av regnskogar och etablering av enorma monokulturer på andra platser. Handel är ofta ett sätt för de rika nationerna att kunna upprätthålla en resurskrävande livsstil medan miljöeffekterna hamnar i andra länder. Fattiga länder blir mottagare av giftigt avfall, hugger ner sin regnskog eller förgiftar sin befolkning med bekämpningsmedel. 

Enligt marknadsteorierna skall handel leda till en effektivare användning av resurserna; att mat produceras i länder som har bättre jordar och klimat för att exporteras till länder med sämre förhållanden. Men forskning visar att den bilden inte alltid är korrekt — det exporteras till exempel mat från områden med vattenbrist till länder där det finns gott om vatten.[v] En femtedel av USA:s mjölkor finns till exempel i det torkdrabbade Kalifornien som också står för 40 procent av USA:s export av mjölkprodukter. 

Enligt teorierna ska fattiga länder vara konkurrenskraftiga i verksamheter som kräver mycket arbete och har låga behov av kapital. Historiskt sett var jordbruket en sådan näring, men dagens jordbruk, i alla fall i de rika länderna, karaktäriseras av liten användning av arbete och mycket stort behov av kapital. Mekaniseringen har krossat de komparativa fördelarna för fattiga länder och fattiga bönder. Detta syns med all tydlighet i handelsstatistiken. I början av 1960-talet hade utvecklingsländerna ett överskott i handeln med jordbruksprodukter på 7 miljarder dollar, medan de hade ett underskott på 20 miljarder dollar vid tusenårsskiftet.[vi] [vii] Även kalorierna flödar åt andra hållet. I slutet av 1960-talet var de flesta utvecklingsländer självförsörjande på mat, medan många hade blivit nettoimportörer 2009. Afrika söder om Sahara gick från ett kaloriöverskott på 14 procent till ett underskott på 13 procent under denna period.[viii]

Handeln skulle kunna stärka livsmedelsförsörjningen, både för fattiga och rika länder. Det är bland annat den politiska idén som Sverige lever efter sedan EU-inträdet, då bland annat självförsörjningsmålet, som varit en viktig del i det svenska försvaret, togs bort. Teorin är dock inte alltid det samma som praktiken, matimporten kan i själva verket slå ut ett lands produktionsförmåga. Sverige producerar endast hälften av det nötkött som konsumeras, vilket inte beror på att vi saknar mark och vatten för att föda upp kor. Tvärtom, vi har låtit mer än en miljon hektar betesmark och lika mycket åker omvandlas till skog sedan slutet på artonhundratalet.[ix] Precis som i fallet med sojan, importerar vi nötkött för att någon annan kan producera det billigare. 

Mexiko är ett annat exempel. Trots att landet har god tillgång på mark och vatten motsvarar nettoimporten av mat idag cirka 1 800 kalorier per person och dag. I stort är det en effekt av frihandelsavtalet NAFTA mellan Kanada, Mexiko och USA. Förvisso har Mexikos export av frukt och grönsaker ökat kraftigt, men importen av mexikanernas stapelföda majs har ökat långt mer.

Handeln har inte bara vinnare, utan också många förlorare. I många länder ser boskapsskötande pastoralister hur importerad kyckling tar över marknaden och driver ner priset på deras getter och får. När Arla exporterar mjölkpulver till Senegal, hjälper det svenska bönder att sälja ett överskott och det ger vissa välbeställda grupper i Senegal ökad tillgång till mjölkprotein, men det underminerar samtidigt både den traditionella herdeekonomin och framväxten av en inhemsk mejeriindustri. Att de rika ländernas jordbruk får omfattande statliga stöd och stundtals exportbidrag gör inte saken bättre. 

Tittar vi globalt ser vi att trots den snabbt ökande handeln, går närmare en miljard människor hungriga till sängs varje dag. Det beror inte på att det produceras för lite mat, tvärtom finns det ett globalt överskott på kalorier, utan på att fattiga länder och fattiga människor inte har pengar att köpa mat för. Livsmedelsosäkerheten verkar öka och vi ser det tydligast när länder som Kina och Saudiarabien ägnar sig åt olika former av ”landgrabbing” för att trygga sin egen livsmedelsförsörjning. De verkar helt enkelt inte lita på att handeln ska lösa deras matförsörjning. I Sverige har som sagt frågan om livsmedelstrygghet och självförsörjning länge varit en icke-fråga, något som ska lösas via handel inom EU. Inte ens försvaret lagrar längre några livsmedel och i många fall har man till och med lagt ut själva tillagningen på entreprenad. Den allra senaste tiden har bland annat Civilförsvarsförbundet pekat på den ökande sårbarhet och på att Sverige vid en kris bara klarar sig några dagar innan mathyllorna och centrallagren av livsmedel är tömda. 

Internationaliseringen av marknaden kan ha stora återverkningar även i de fall då själva handeln är blygsam. Den globala handeln med mjölk motsvarar endast nio procent av världsproduktionen, likväl påverkas de flesta länders mjölkmarknad av de auktioner, Global Dairy Trade, som hålls på Nya Zeeland. Nya Zeeland producerar endast två procent av världens mjölk, men nästan all mjölk exporteras, vilket ger landet en tredjedel av världshandeln med mjölkprodukter. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver (samtidigt som utländsk ost hade tagit halva försäljningen i Sverige). Arlas mjölkpris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får för sin torrmjölk på auktionerna. Det är således inte de svenska konsumenternas betalningsvilja för mjölken som avgör vilket pris bönderna får, utan världsmarknadspriset på mjölkpulver.

Idag är bönderna integrerade i globala marknader inte bara för det de säljer utan också för nästan allt de behöver, från utsäde, plastdunkar och diesel till konstgödsel. Till och med det enklaste jordbruksredskapen i Östafrika, som hackorna, är importerade från Indien eller Kina. Användningen av externa insatsmedel, särskilt maskiner, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, har ökat kraftigt. Allt detta kräver kapital för investeringar och för att betala räntor på lån. Detta har förvandlat jordbruket till en av de mest kapitalintensiva sektorerna. En arbetsplats i det svenska jordbruket kostar betydligt mer än en arbetsplats i bilindustrin. Kapitalförsörjningen ses nu som ett av de största problemen för svenskt jordbruk och det finns förslag om att släppa på förbudet för aktiebolag att köpa jordbruksmark, som ett sätt att lösa detta. Det är uppenbart att de fattiga ländernas jordbrukare har mycket svårt att hänga med i denna utveckling, vilket gör att det mestadels är stora agri-businessföretag som driver, och tjänar på, exportproduktionen. 

Med en öppen världsmarknad blir det svårt att genomföra förbättringar för miljön, djuromsorgen eller arbetsvillkoren lokalt, eftersom det inte är de kvalitéerna som man konkurrerar med, utan ett lågt pris. Detta bevisas i svensk jordbrukspolitisk debatt så gott som dagligen. Svenska bönder kräver att Sverige skall godkänna alla bekämpningsmedel som är godkända i andra EU-länder och EUs lantbruksorganisation Copa & Cogeca motiverar fortsatt godkännande för att använda bekämpningsmedel glyfosat (mest känt under varumärket Roundup) med att det annars skulle innebära en stor konkurrensnackdel gentemot omvärlden. Det blir också allt svårare för oss alla att se effekterna av vår konsumtion (Se artikeln ”Vi leder av ekologisk analfabetism”, Tiden nr 2.)


Även livsmedelsindustrin förändras snabbt av globaliseringen och kopplingen mellan platsen och produkterna har nästan helt kapats. Ett fåtal fabriker producerar ingredienser och färdiga produkter åt de stora livsmedelsföretagen vilket gjorde att ett parti rumänskt hästkött kunde finnas i lasagne i större delen av Europa eller att fiskpinnar kan göras av norsk fisk som rensas i Kina och paneras i Frankrike. Nyligen beslutade Findus att lägga ned produktionen av frysta ärtor i Bjuv, detta trots att både råvaruproduktionen och själva fabriken producerade utmärkta ärtor som exporterades i stor skala. Det var helt enkelt lite billigare för Findus att koncentrera produktionen till färre fabriker närmare marknaden.  

Livsmedelskonsumtionen har självklart påverkats av denna ökade handel. Utbudet har ökat kraftigt och priserna på mat har sjunkit under lång tid, men samtidigt har den globala kosten likriktats allt mer och produktionen koncentrerats till allt större företag. Endast tio företag stod 2011 för 28 procent av den globala livsmedelsförsäljningen.[x]  Trots ett stort antal produkter på hyllorna är våra riktiga valmöjligheter begränsade.  Handel och kanske särskilt handel med mat har varit ett sätt att lära känna andra kulturer och få nya influenser. Inte minst var forna tiders handelsmän människor som genom sina reseberättelser kunde vidga vyerna. En stor del av dagens mathandel har anonyma avsändare i alla led. Visserligen har de flesta av våra mataffärer en ”exotisk hylla” där vi kan hitta matvaror från andra kulturer, men merparten av den importerade maten kommer från globala jättar och är producerad enligt konceptet – one size fits all! 

Handelns effekt på klimatet och miljön avfärdas ofta med argumentet att transporterna står för en liten del av en produkts miljöpåverkan, särskilt vid båtfrakt. Men detta begränsade synsätt bortser från att handeln också kräver en mycket omfattande infrastruktur i form av transportsystem, klimatreglering som kyl och frys, försäkringar, emballage och förpackningar, dvs hela det system som gör handeln möjlig. Internationell handel är med det synsättet en del av ett mycket resurskrävande livsmedelssystem. 




De långtgående effekterna av den ökande handeln diskuteras sällan. I stället hamnar diskussionen ofta om detaljer som hormonuppfödda kor, klordoppade kycklingar eller överanvändning av antibiotika, som i fallet med diskussionen om det transatlantiska handelsavtalet TTIP. Frihandeln är så självklar att den inte ens ska diskuteras, säger den nya handels- och EU-ministern Ann Linde och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht avfärdar alla förslag till politiska åtgärder för att lösa mjölkkrisen med att de är ”marknadsstörande”. Det är inte enkelt att utforma en bra handelspolitik på jordbruks- och matområdet, men att vi har politiker i ledande ställning som inte ens vill diskutera frågan utan belägger den med intellektuell munkavle, är allvarligt. Det är också ett verklighetsfrånvänt synsätt eftersom inga länder tillämpar frihandeln fullt ut för jordbruket och all politik i viss mening är ”marknadsstörande”.  

Dagens globala handel orsakar en rad olika negativa effekter. Handelspolitiken på mat och jordbruksområdet borde inriktas på livsmedelstrygghet, kvalitet, miljö, djurskydd samt beakta jordbrukets viktiga roll som förvaltare av kritiska naturresurser, snarare än att ge oss billig mat.
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
Publicerad i Tiden 3 oktober 2016, under rubriken "Mat skall inte bara vara billig".



[i]               Clingingsmith, D. och J. G. Williamson 2005, Mughal Decline, Climate Change, and Britain”s Industrial Ascent: An integrated perspective on India”s 18th and 19th Century deindustrialization National Bureau of Economic Research.
[ii]               Inglis, D. och D. Giimlin (red.) 2009, The Globalization of Food Berg.
[iii]              Jordbruksverket 2011, Jordbruket i siffror.
[iv]              Fabiosa, J. F. 2011, “Globalization and food consumption” i J. L. Lusk, J. Roosen and J. Shogren (Eds) The Oxford Handbook of The Economics of Food Consumption and Policy. Oxford, Oxford Handbooks in Economics. Min översättning.
[v]               Macdonald, G.K., et al 2015, ”Rethinking agriculture trade relationships in an era of globalization”, BioScience XX:1-15.
[vi]              Regmi, A. och M. Gehlhar (red.) 2005, “New Directions in Global Food Markets”, USDA Agriculture Information Bulletin Number 794.
[vii]             FAO 2007, The State of Food and Agriculture 2007, Food and Agriculture Organization of the United Nations.
[viii]             FAO 2012, Statistical Yearbook 2012. FAO Statistics Division Metalink: P2.HUN.FAO.TFS.SSCAL, p. 165
[ix]              Jordbruksverket 2011, Jordbruket i siffror.
[x] ”Agropoly. A handful of corporations control world food production.” Eco Nexus. Berne Deklaration.