Saturday, 18 February 2017

Inget märkvärdigt


Gästkrönika i Livsmedel i Fokus Nr 1 2017
Jag hade förmånen att vara KRAVs ledare de första sju åren. KRAV var ett nytänkande system för märkning av produkter, en märkning som inte talar om vad produkten är, eller vad den innehåller, utan hur den producerats. På mitten av åttiotalet var sådana märkningar i det närmaste okända.
  
Jag kände inte till det då, men det fanns föregångare. På 1800-talet i USA fanns det en märkning för produkter som tillverkats utan slavar och i Tyskland på 1870-talet fanns det en förening som motverkade matfusk och som erbjöd företag att frivilligt låta sig kontrolleras.

Efter att vi bildade KRAV har marknaden översvämmats av olika typer av märkningssystem — miljömärken som Svanen och Bra Miljöval, Fair Trade, uthållighetsmärkningar för fisk, skog, akvariefisk, soja och palmolja. Det finns till och med en märkning för elefantvänlig honung. Den kommer från byar i Östafrika där man använder bikupor som en barriär runt byns odlingar. Eftersom elefanter är rädda för bin så låter de byarnas grödor vara ifred, vilket i sin tur gör att byborna inte dödar elefanterna, och honungen kan märkas.

Märkningarna, tillhörande certifieringar och alla de konsulttjänster som företagen behöver för att hantera certifieringarna har blivit en jättemarknad med sin egen dynamik och olika märkningar konkurrerar med varandra.

Märkningarna har både goda och mindre goda sidor. KRAV-märkningen har utan tvekan varit avgörande för utvecklingen av marknaden för ekologiska produkter och därmed det ekologiska jordbruket. Samtidigt har märkningen bidragit till att det ekologiska jordbruket degraderats till ett ”marknadskoncept” där global konkurrens och affärskedjornas krav styr alltmer. Sedan flera år pågår ett mödosamt arbete som sysselsatt hundratals statsanställda och stora delar av branschen, med att revidera de EU-regler som gäller för ekologiskt jordbruk. Med denna byråkratisering har det mesta av dynamiken i den ekologiska märkningen gått förlorad. Och är det inte lite konstigt att staten skall reglera en frivillig märkning?

Märkningssystemen har inbyggda problem. Jag har i mitt jobb som konsult ägnat många timmar åt att upprätta meningslös formell dokumentation åt icke skrivkunniga bönder för att tillfredsställa certifieringsorganisationerna. I många länder saknar småbönder, inte minst kvinnor, formellt ägande eller arrendekontrakt på marken vilket gör att de utestängs från system som har krav på att brukaren kan uppvisa laglig rätt till marken. Även svenska småföretag har proportionellt betydligt större kostnader och problem med certifieringarnas krav och rutiner än mer resursstarka företag.

Frivillig märkning kan driva utvecklingen framåt, och påverkar oftast inte bara de som använder märkningen utan hela branscher — det som börjar som en överkurs kan så småningom bli det nya normala. Vi har exempelvis sett det med frigående höns och klorfritt papper.

Frivillig märkning istället för lagstiftning har också passat de senaste årtiondenas förhärskande ideologi att marknadsstyrning är önskvärt på de flesta områden och att eventuella brister i marknaden skall korrigeras med information. Men där finns också en komplikation. Är det etiskt försvarbart att ha frivilliga märkingar för sådant som borde gälla alla produkter, som djurskydd, miljöskydd och anständiga arbetsvillkor? Till syvende och sist krävdes det ett inbördeskrig för att få slut på slaveriet i USA och en offentlig livsmedelskontroll ersatte det frivilliga systemet i Tyskland. 


Mer om märkning:
Etik till salu?
Can we shop our way to a better world?
Standards as tools for power



Monday, 13 February 2017

Hur borde en livsmedelsstrategi se ut då?

Jag tänker återkomma i frågan men bilden nedan ger en snabbguide till hur den strategi som regeringen föreslagit och min alternativa strategi. 



 En nationell strategi kan kompletteras med lokala eller regionala livsmedelsstrategier. Jag utvecklar det mer i inlägget

Lokala livsmedelsstrategier för hållbar utveckling



Sunday, 12 February 2017

Maten är för billig i butiken och för dyr för framtiden



Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon.[i] Det är ett tydligt exempel på det som kallas externa kostnader för jordbruket, en kostnad som inte finns med i matpriset, utan som läggs på skattebetalarna eller skjuts på framtiden. 

Artikel publicerad i Ekologiskt Lantbruk



Vad kostar egentligen övergödningen av vattendrag, bekämpningsmedelsrester i naturen, minskad biologisk mångfald och de andra skador på naturen och hälsan som jordbruket kan orsaka? För att inte tala om de kulturella och sociala kostnader som också kan uppstå. Och vem ska betala räkningen? Detta är något som har börjat diskuteras allt mera på senare tid.

Att uttrycka naturen i pengar
I ekonomisk terminologi kallas naturresurser för naturkapital. De kostnader som uppstår för en verksamhet som inte ingår i priset på de producerade varorna och tjänsterna kallas externa kostnader eller externaliteter. Det kan till exempel vara föroreningar, utslitna arbetare eller minskat värde på de naturkapital som bonden förvaltar som exempelvis matjorden. Ekosystemtjänster är de funktioner i naturen som har ett direkt värde för människan. Det kan vara reglering av klimat, rening av vatten, tillgång till genetiskt material eller estetiska värden som en beteshage.

Det har kommit ett flertal rapporter som försöker uppskatta de externa kostnaderna. Enligt expertrapporten om kväve, European Nitrogen Assessement, från 2011 orsakar kvävegödslingen inom EU miljökostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Utslaget per kilo kväve ligger kostnaden mellan knappt 2 euro och 13 euro. Böndernas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattades samtidigt till mellan 10 och 100 miljarder euro.[ii] Rapporten visade tydligt att konstgödselanvändningen är ett nollsummespel, ifall man räknar in hela kostnaden.

Skadorna av konstgödselkvävet är mestadels indirekta. FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären.[iii]  Ett internationellt forskarlag rapporterade 2014 att Östersjöns döda bottnar har ökat från 5 000 kvadratkilometer till mer än 60 000 kvadratkilometer under drygt hundra år. Det motsvarar en sjundedel av Östersjöns yta. Huvudorsaken är ökad tillförsel av näringsämnen där jordbruket står för en stor del av utsläppen.[iv] Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.[v]

Enligt rapporten TEEB for Agriculture & Food från FN:s miljöprogram UNEP är hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU hela 127 miljarder euro per år, vilket är ungefär en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är för neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet (bland annat i form av 13 miljoner förlorade IQ-poäng!) och olika beteendestörningar som ADHD. Andra hälsokostnader är fetma, förtidig död och fortplantningsrubbningar.[vi] [vii] Till dessa kostnader kan läggas miljökostnader. Det är inte många rapporter som kommer fram till så höga siffror, men en metaanalys av vetenskapliga studier av skadorna för användning av kemiska bekämpningsmedel i USA drar slutsatsen av kostnaderna mycket väl kan vara större än vinsten av att använda dem.[viii]

Ett stort steg för att synliggöra externa kostnader av jordbruket togs med FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture från 2015. Där uppskattas de globala externa miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar. Det är 1,7 gånger mer än grödornas värde på gården som därmed skulle vara 2,7 gånger dyrare på gårdsnivå om kostnaderna räknades in i priset. Bland kostnaderna finns utsläpp av växthusgaser, förorening av vatten, luft och matjord samt markanvändning och vattenförbrukning.[ix]

FAO-rapporten har också studier över hur förändrade produktionssystem skulle kunna minska skadorna på naturen och människors hälsa. Bland annat har man tittat på veteodling i Tyskland och beräknat att ekologisk odling skulle minska de externa kostnaderna med 46 procent, från 2 532 dollar till 1 365 dollar per ton, jämfört med konventionellt odlat. Minskningen består främst av mindre vattenförorening. Den enda kostnad som ökade med ekologisk drift var markanvändningen. Att odla ekologiskt betydde alltså inte att alla externa kostnader försvann, men att de minskade.[x]

Även om det finns en utbredd medvetenhet om att jordbruket orsakar kostnader som betalas av andra, så har principen att ”förorenaren betalar”, inte praktiserats på allvar. Trots att EU redan 1992 i sitt miljöprogram rekommenderade ökad användning av miljöavgifter, är det få länder som infört sådana i jordbruket. Eller så har man liksom Sverige, infört och sedan tagit bort dem.

Sverige införde miljöavgifter på konstgödsel och bekämpningsmedel 1984 med syfte att minska användningen. Dessutom hade man sedan tidigare så kallade prisregleringsavgifter som togs bort 1992 [xi]. 1994 infördes en kadmiumavgift på konstgödsel samtidigt som kvävegödselavgiften höjdes till 1,80 kr per kg kväve. Dessa avgifter, som döptes om till skatter 1995, avskaffades 2010 för “att stärka jordbrukets konkurrenskraft”. 

I Nederländerna får den som har mer stallgödsel än spridningsareal, betala en avgift för att bli av med överskottet. Tidigare hade man ett system med växtnäringsbalanser på gårdsnivå där alltså även konstgödseln ingick och där gården fick betala mycket höga avgifter om man överskred fastställda gränsvärden, men systemet avvecklades. Österrike hade en konstgödselskatt som togs bort när landet blev medlem i EU.  Det land som har tuffast regler är Danmark. Där får lantbrukare endast använda 82 procent av den ekonomiskt optimala konstgödselgivan. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har uppskattat att bara den begränsningen “kostar” det danska lantbruket 2 miljarder danska kronor om året. Danmark har också differentierade bekämpningsmedelsavgifter som kan vara så höga att de i praktiken innebär ett förbud.[xii]

I väntan på att staten ska göra allvar av principen att förorenaren betalar, försöker det holländska ekologiska frukt- och grönsaksföretaget EOSTA göra kostnaderna synliga på marknaden. I mars 2015 lanserade man en jämförande märkning av externa kostnader och nyttor för apelsiner, päron, ananas och citroner. Jämförelsen mellan ekologiska och konventionella päron från Argentina visar att de ekologiska päronen ger 17 % lägre skörd men skapar mervärden på ungefär 50 öre per kg. Volkert Engelsmann som är VD för EOSTA säger, “siffrorna visar att ekologiskt inte är dyrt utan att konventionella produkter är för billiga.”
Kan man lita på siffrorna?
Bakom siffrorna döljer sig komplicerade beräkningar och det kan vara sunt att se dem mera som en fingervisning än som absoluta tal. Olika modeller leder till stora skillnader i resultat. Kostnader för utsläpp av koldioxid i olika studier varierar mellan -10 dollar per ton till 350 dollar per ton. [xiii] Även när man använder samma modell kan resultaten vara olika beroende på hur kostnader beräknas. I FAO-rapporten beräknas kostnaderna för utsläpp av nitrat till vattendrag variera mellan 0 kr och 82 000 dollar per ton beroende på var utsläppen sker. Det beror på att i tätbefolkade områden med mycket jordbruk och mycket nederbörd är nitratföroreningar ett stort problem, medan i glesa områden med liten nederbörd är det sällan ett bekymmer. [xiv]


Debatten
Ett sätt att lösa dilemmat med jordbrukets externa kostnader, skulle kunna vara att helt enkelt låta jordbruket betala för sina föroreningar och samtidigt få ersättning för sin nytta. Marknader för utsläppsrätter och ekosystemstjänster skulle kunna lösa detta smidigt. Kritikerna menar dock att det finns en stor fara med att börja sätta prislappar på naturen.

De aktivister och forskare som är motståndare till att värdera ekosystemen i pengar och använda marknadsinstrument, menar att man blandar ihop ”värde” och pris uttryckt i pengar, trots att det inte finns något samband. De viktigaste naturresurserna som friskt vatten, luft och matjord är livsnödvändiga för oss, har ett oändligt värde och går inte att sätta pris på. Naturens värden är inte objektiva. När forskare ändå försöker värdera naturen, kan de bara utgå från subjektiva metoder. Ett sådant exempel är när man intervjuar människor om hur mycket de är ”villiga att betala” för att få se en varg, en hässja eller vandra i en gammal skog. På samma sätt styrs beräkningar av nytta och skada, hur objektiva de än må påstås vara, av en rad antaganden där vem som har nytta av en viss resurs och när nyttan eller skadan inträffar, påverkar resultaten starkt. Att uttrycka naturens värde i pengar förvandlar den dessutom till något utbytbart. En bit natur kan då fritt bytas mot värdet av en bil eller en TV.
En statlig utredning om ekosystemtjänster i Sverige 2013 konstaterade att ekonomisk värdering och kompensation inte fungerar i komplexa situationer där många ekosystemtjänster är inblandad, som jordmånsbildning, vattenreglering och pollinering, vilket är precis vad jordbruk handlar om.[xv]

Bortsett från svårigheten att värdera skulle det behövas mycket omfattande regleringar för att internalisera alla sociala och ekologiska kostnader, samt ersätta för de nyttor som jordbruket levererar. Miljöersättningarna inom EU ger bara en liten försmak av den byråkrati som skulle krävas. Vi talar också om mycket stora summor pengar i form av avgifter och ersättningar, vilket skulle påverka driften av jordbruket mer än marknaden för mat och andra råvaror. En omfattande förändring av vårt jordbrukssystem.

En sådan förändring skulle heller inte vara möjlig utan att förändra de övriga spelreglerna när det gäller exempelvis global handels- och jordbrukspolitik. Jordbruksavtalet inom WTO förbjuder uttryckligt att kompensation skall utgå för något annat än för verkliga kostnader eller uteblivna intäkter. Det är alltså inte tillåtet att ersätta någon med det uppskattade värdet av den aktuella ekosystemtjänsten. Det är också svårt att kombinera internalisering av kostnader med frihandel. FAO:s beräkningar visar att de externa kostnaderna för veteodling i Tyskland är mer än åtta gånger högre än dagens vetepris, men mycket lägre vid veteodling i Kanada, Australien och USA. Om bönderna skulle betala för dessa kostnader fullt ut i kombination med frihandel, skulle Tyskland, och stora delar av Europa helt få upphöra med veteodling.[xvi] Att Sverige tog bort de relativt blygsamma avgifterna på konstgödsel med motivet att stärka konkurrenskraften, är ytterligare en indikation på detta.

Många av förespråkarna medger att en del av invändningarna är relevanta, men anser ändå att dagens ekonomiska verklighet kräver att man använder ekonomiska styrmedel. Andra anser att värdering av externa kostnader främst är ett pedagogiskt grepp för att få allmänhet och politiker att förstå betydelsen av dem. Diskussionen lär fortsätta. 

Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren




[i]  Sveriges Radio P4 Gotland 2014, ”Bekämpningsmedel i gotländska dricksvattentäkter” 30 december 2014, sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6053554.
[ii] European Nitrogen Assessment
[iii]  IPCC 2013,  Climate Change 2013: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker, T.F., D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y. Xia, V. Bex och P.M. Midgley (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 1535 pp.
[iv] Lunds Universitet 2014, ”Tio gånger mer död botten i Östersjön”. www.lu.se/article/tio-ganger-mer-dod-botten-i-ostersjon.
[v] Finns billig medicin för Östersjön? SLU Fakta nr 12 2002
[vi] TEEB (2015) TEEB for Agriculture & Food: an interim report, United Nations Environment Programme, Geneva, Switzerland.
[vii] Estimating Burden and Disease Costs of Exposure to Endocrine-Disrupting Chemicals in the European Union, The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism, 2015 Apr; 100(4): 1245–1255.
[viii] Denis Bourguet and Thomas Guillemaud, ”The hidden and external costs of pesticide use. Sustainable Agriculture Reviews 19: 35-120”                 
[ix] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[x] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xi] Jordbrukverket 1992, Miljöavgifter - Bekämpningsmedel - Handelsgödsel
[xii] Seges 2015, Sammenligning af miljøregler i Danmark og nabolande
[xiii] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xiv] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.
[xv] Statens Offentliga Utredningar 2013, Synliggöra värdet av ekosystemtjänster – Åtgärder för välfärd genom biologisk mångfald och ekosystemtjänster, SOU 2013:68.
[xvi] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

Thursday, 9 February 2017

Livsmedelsstrategin: Fel utgångspunkt, fel analys, fel omfattning och fel åtgärder



Den presenterade livsmedelsstrategin har sin utgångspunkt i att jordbruket skall styras av en allt hårdare internationell konkurrens och vara avreglerat. Fortsatt strukturomvandling och ökad produktivitet är universalrecept som skall lösa miljöproblem och skapa tillväxt och sysselsättning, medan de i själva verket skapar miljöproblem och minskar sysselsättning. Strategin bryr sig inget om och den kraft som finns i människors engagemang för lantbrukets miljö, djurskydd och maten och struntar i de många nya initiativ som bygger på helt andra principer än ökad konkurrens. Hur vi skall få näringsrik och hälsosam mat diskuteras överhuvudtaget i denna livsmedelsstrategi, som inte är värd namnet.


Jag har tidigare analyserat de målformuleringar som finns i livsmedelsstrategin*, vad de egentligen innehåller, i inlägget Den handlar inte om livsmedel och det är ingen strategi, men nu är den här, livsmedelsstrategin. Här diskuterar jag analys som ligger till grund för strategin, de bärande idéerna och de förslag som finns och ger min syn på dem.

Felaktig utgångspunkt
Istället för att vara en förutsättningslös analys av livsmedelskedjan i Sverige utgår hela propositionen från den s.k. konkurrenskraftsutredningen. Det betyder också att den utredningens mycket begränsade uppdrag och perspektiv på livsmedelskedjan slår igenom i livsmedelsstrategin. I direktivet till utredningen stod att omvandlingen av lantbruket ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i utredningsuppdraget och målsättningar för dessa saknas.

I Livsmedelsstrategin är analysen av vilka som är jordbrukets främsta utmaningar tunn och inskränker sig mest till att konstatera att samtidigt som ttkonsumtionen har ökat har flera produktionsgrenar inom animalieproduktionen minskat i volym sedan 1995, medan flera grenar inom vegetabilieproduktionen har haft en relativt stabil utveckling. Importen har ökat betydligt snabbare än exporten, så totalt tappar det svenska jordbruket mark. Man nämner inte att en viktig orsak till att produktionen gått ner är den ökade konkurrensen i och med EU-inträdet och den allmänna globaliseringen. Tvärtom upprepar man att regeringens långsiktiga målsättning för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är enavreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor”.

I propositionens fjärde kapitel motiverar regeringen varför vi skall producera livsmedel i Sverige. Man konstaterar att jordbruket skapar natur och kulturvärden, upprätthåller ekosystemtjänster, skapar sysselsättning och bidrar till landsbygdsutvecklingen. Behovet av en svensk produktion motiveras också av krisberedskap. Avsnittet om hälsa innehåller resonemang om kostvanor men innehåller inget som motiverar varför vi skall ha en svensk livsmedelsproduktion.

Hela avsnittet om djurskydd och stora delar av avsnittet om miljö handlar om att eftersom svensk produktion är mer miljövänlig och använder mindre antibiotika så tar vi ett globalt ansvar genom att producera mat i Sverige med mindre negativ påverkan än motsvarande produktion i andra länder. Detta är också ett argument för export, ”på detta sätt kan en ökad livsmedelsproduktion i Sverige samverka med åtgärder för att minska de globala utsläppen av växthusgaser”. Det resonemanget känns rätt krystat. Att Sverige skulle ha ett mer miljövänligt jordbruk än andra länder beror helt på vilka man jämför med. Stora delar av världens jordbruk drivs i det närmaste fossilfritt eftersom man odlar med handkraft eller dragdjur. Många länder har en helt betesbaserad produktion av kött och ull. I båda dessa fall torde produktionen vara mer miljövänlig än den svenska. 

Det är bra att man slår fast att vi skall ha ett jordbruk i Sverige. Men det är synd att argumentationen för varför vi skall ha ett jordbruk i Sverige är så produktionsinriktad och handlar så lite om kultur, gastronomi, levande natur osv. Propositionen nämner förvisso jordbrukets stora betydelse för landskapet, men gör sedan väldigt lite av det konstaterandet och nyanserar det inte heller. I själva verket kan jordbruket ha både negativ och positiv inverkan i landskapet. Djurhangarer och jättelika växthusanläggningar och annat som är kännetecknen för den strukturomvandling som regeringen hyllar utgör knappast de landskapselement som folk uppskattar, inte bidrar de till den biologiska mångfalden heller.


De övergripande målen
Det övergripande målet är “en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Vad betyder det, egentligen? Man kan analysera meningarna i detalj, vilket jag gjort i ett tidigare inlägg. Men man kan också analysera dem utifrån vad som står i resten av propositionen. Då skulle målen kunna sammanfattas så här:  
Ökad livsmedelsproduktion skall uppnås genom en konkurrenskraftig livsmedelskedja. Konkurrenskraft skapas i första hand av ökad produktivitet. Tillväxt och sysselsättning skapas av konkurrenskraftig och ökad produktion. Hållbarhet uppnås genom ökad produktivitet.

Minskad sårbarhet och självförsörjning som nämns i de övergripande målen nämns över huvud taget inte vidare vare sig under de strategiska områdena eller i regeringens beskrivande texter, vilket betyder att deras plats i strategin mest utgör en form av läpparnas bekännelse. I den handlingsplan som regeringen presenterat skriver man ”Beredskap- och försörjningstrygghetsfrågor hanteras i huvudsak i det utvecklingsarbete som nu sker avseende samhällets krisberedskap och totalförsvar.” Vilket betyder att det inte alls kommer att behandlas som en del av livsmedelsstrategin.


Ökad produktivitet
Strategin har en patentlösning på nästan alla problem: ökad produktivitet. Den skall göra företagen konkurrenskraftiga, vilket sannolikt är korrekt när vi pratar om massproduktion för globala marknader där bara en mindre del av svenskt jordbruk kan vara – men är det där vi ska vara?

Man anser också att ”åtgärder som höjer produktiviteten leder till att mindre resurser används för produktionen”. Men det är mycket tveksamt att så är fallet. Det vanligaste sättet att öka produktiviteten på är att ersätta mänskligt arbete med energi, maskiner, bekämpningsmedel, konstgödsel och mediciner, vilket ökar resursförbrukningen snarare än minskar den. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget karakteriseras av en ökad resursförbrukning, hårdare press på djuren och minskad biologisk mångfald.

Ökad produktivitet påstås också leda till ökad sysselsättning. Om ökad produktivitet kombineras med kraftigt ökad produktion kan den självfallet leda till fler sysselsatta, men så ser det inte ut i svenskt jordbruk. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget domineras av kraftigt ökad produktivitet, snabbare än i industrin, ingen eller en måttlig ökning av produktionen och en kraftigt fallande sysselsättning. Antalet arbetade timmar i jordbruksnäringen minskade med 55 procent mellan 1980 och 2013 enligt regeringens egna uppgifter.

Den totala sysselsättningen i livsmedelsindustrin har också minskat kontinuerligt sedan EU inträdet. I mindre företag syns däremot en liten ökning. Dessa små företag, mathantverkare och mikrobryggare är inte livskraftiga för att de har hög produktivitet eller internationell konkurrenskraft utan de bygger på relationer, lokal förankring och värdeskapande. Den del av livsmedelskedjan som skapat fler jobb de senaste årtiondena är restaurangbranschen, och dess produktivitetsutveckling är mycket blygsam jämfört med jordbrukets.

De bärande delarna av livsmedelsstrategin bygger således på en felaktig analys, vilket självklart också leder till felaktiga slutsatser.


De strategiska områdena
Strategin har tre områden: Regler och villkor, Konsument och marknad och Kunskap och innovation.

Regler och villkor
”Målet för det strategiska området Regler och villkor ska vara att utformningen av regler och villkor ska stödja målet om en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar. Detta genom ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administrativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.”

Propositionen utvecklar inget angående ”de ändamålsenliga skatterna” som nämns i målet. Man nämner att arbetskraftskostnader, dieselskatt och skatter på bekämpningsmedel och konstgödsel minskar sektorns konkurrenskraft, men för inte fram några förslag. Inte minst dieselskatten är en känd stridsfråga som man kan förvänta sig motioner om under riksdagsbehandlingen. Regeringens förslag på vägavgift anses av många vara ett slag mot landsbygden. Man kan resonera runt miljöskatter på olika sätt. I princip är de vettiga, men det är också lätt att förstå att det är svårt att bära sådana kostnader om konkurrenterna inte behöver det. Problemet kan lösas med olika typer av handelshinder, med stöd eller genom att beloppen betalas tillbaks till näringen på ett eller annat sätt. Man skulle kunna tänka sig att jordbrukets alla miljöskatter kunde motsvaras av minskade sociala avgifter vilket skulle innebära en grön skatteväxling. Några sådana tankar finns dock inte alls i propositionen.

Enligt propositionen ska regler och andra styrmedel, både i Sverige och EU utformas för ökad produktivitet och konkurrenskraft i livsmedelskedjan. Myndigheternas ska beakta stärkt konkurrenskraft i sin myndighetsutövning.
Arbetet med att förenkla för företagen bör fortsätta att ges hög prioritet, både genom flexiblare regler och bättre information, vilket är välkommet. Men det är oroväckande att myndigheterna instrueras att ta hänsyn till just konkurrenskraften i utformningen av tillämpningen av regler. Många miljö och djurskyddsregler har ju tillkommit för att reglera missförhållanden som uppstått i omvandlingen av jordbruket till att möta den växande konkurrensen.  Det vore mer på sin plats att myndigheterna instruerades att ta särskild hänsyn till småskalig jordbruks- och livsmedelsproduktion och besöksverksamhet. Jag tänker då på hur regler begränsar rätten att sälja opsteuriserad mjölk eller gårdsvin, hur småskaliga rapsoljeproducenter inte kan sälja pressresterna som foder, och alla hundratals liknande små regler.

Under regler och villkor nämns också ett av de få konkreta målen på miljöområdet, att halvera matsvinnet till 2030. Det är givetvis behjärtansvärt, men också rätt bekvämt eftersom ansvaret på detta enkelt läggs på marknadens aktörer. Propositionen tar upp exploateringen av åkermark som ett problem och vill stärka jordbruket ställning i den fysiska planeringen, vilket är efterlängtat.

En svensk landgrabbing
Man vill se över jordförvärvslagstiftningen för att möjliggöra för aktiebolag att köpa jordbruksmark, vilket inte är tillåtet idag. Detta för att kapitalbehovet för den ”nödvändiga” strukturrationaliseringen och den ökade produktiviteten inte kan täckas på traditionellt sett. Utöver att det kommer undergräva familjejordbrukets ställning kommer det också att leda till upptrissade priser och på sikt till ren spekulation i jordbruksmark där aktiebolag och fonder köper stora markinnehav. Detta kompletteras med att man önskar luckra upp reglerna runt arrenden vilka idag begränsar jordägarnas vinstmöjligheter.

Det är utmärkt att propositionen nämner betydelsen av att markens bördighet skall behållas och utvecklas. Däremot diskuteras detta enbart som en fråga om kunskap och utbildning och inte om produktionssystem. Utan tvekan känner de flesta bönder redan till vad som är bäst för markens bördighet; det är inte brist på kunskap utan ekonomiska faktorer som avgör om man kommer att sköta marken på bäst möjliga sätt. Att markens bördighet gynnas av en omväxlande växtföljd med både närande och tärande grödor och integrerad djurhållning och växtodling är till exempel väl känt sedan århundraden, samtidigt som konkurrens, teknikutveckling och strukturomvandling drivit produktionen i en helt annan riktning.

Sverige är en för liten marknad för de stora utsädesföretagen, som bara blir färre och större, medan vårt klimat gör att sorter utvecklade för större marknader inte alltid fungerar här. Regeringen aviserar ökat offentligt engagemang i växtförädlingen vilket är välkommet. Man pushar för att ”nya tekniska framsteg och innovationer” (vilket sannolikt i första hand betyder genteknik) kommer att spela en viktig roll. Det kanske de kommer att göra, men som regeringen själv konstaterat är det inte brist på teknik som slagit ut svensk växtförädling utan att marknaden är för liten i en alltmer koncentrerad globaliserad marknad.

Hela sex sidor ägnas åt växtskyddsmedel, vilket kan jämföras med de sju rader som ägnas åt markens bördighet. Man försöker på något sätt blidka kritiken från lantbruksnäringen samtidigt som man vidhåller att växtskyddet skall vara ”ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart” utan att vidareutveckla detta. Till slut landar man i att ”samtidigt förutsätter ett konkurrenskraftigt jordbruk, enligt nu gällande marknadsregler inom överskådlig tid, användning av växtskyddsmedel.”  Regeringen bekräftar därigenom att det är den obegränsade konkurrensen på marknaden som är den egentliga orsaken till att lantbruket måste använda växtskyddsmedel.

Företrädare för lantbruket och konkurrenskraftsutredningen har föreslagit att reglerna för djurskydd skall EU-anpassas så långt som möjligt. Det här är en het och obehaglig potatis och man behöver hela sju sidor för att resonera runt det. Men inte blir det mycket klarare för det. Den sammanfattande bedömningen innehåller guldkorn som att en ”ökad nationell animalieproduktion kan skapa förutsättningar för en ökad andel konsumtion av svenskt kött”. Djurskyddslagen skall inte ändras men Jordbruksverket skall ges i uppdrag att få tillämpningen att bli mer målinriktad och flexibel. Det låter vettigt, men om det kombineras med att verket också instrueras att ta hänsyn till konkurrenskraften i sin myndighetsutövning torde det betyda att reglerna EU-anpassas så långt det bara går.  

Ett kortare avsnitt ägnas åt djurhållningens miljöbelastning. Man nämner återigen ökad produktivitet som nyckeln till mindre miljöbelastning samtidigt som värdet av animalieproduktion på naturbetesmarker lyfts fram som positivt för miljön. Djur på naturbete är emellertid något helt annat än den produktivitet som regeringen förespråkar. Det är jakten på produktivitet som flyttat basen för nötkreatursskötseln från naturbetesmarker till odlat foder och importerad soja. Det är jakten på produktivitet och strukturomvandlingen som koncentrerat djurhållningen i stora anläggningar på ett fåtal platser där man har överskott på gödsel medan växtodlingen drivs allt mer ensidigt med stora insatser av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. 

Fiske, akvakultur och rennäring har egna avsnitt utan något anmärkningsvärt.

Konsument och marknad
”Målet för det strategiska området Konsument och marknad ska vara att konsumenterna ska ha ett högt förtroende för livsmedlen och kunna göra medvetna och hållbara val, exempelvis av närproducerat och ekologiskt. Marknaden för livsmedel ska kännetecknas av en väl fungerande konkurrens. Den svenska livsmedelsexporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.”

Propositionen lägger stor vikt vid information och märkning. Det är konsumenterna som skall göra hållbara, miljövänliga och hälsosamma val baserat på märkning, offentlig eller frivillig. Att det är konsumenten som skall ansvara för att livsmedlen produceras på ett miljövänligt sätt och inte producenterna och samhället är marknadsliberalism driven in absurdum. Och om all produktion ändå skall vara miljövänlig och hållbar, vilket man ju säger, så faller ju denna roll för konsumenterna.

Offentlig upphandling bör ställa krav på att de upphandlade livsmedlen minst skall motsvara den svenska lagstiftade nivån på djurskydds- och miljöhänsyn. Det låter rimligt, men man undrar om inte den svenska regeringen genom EU-medlemskap och WTO avtal redan avhänt sig den möjligheten? Jag undrar också hur det skall tillämpas i praktiken. Betyder det att endast bekämpningsmedel som är tillåtna i Sverige får ha använts i produktionen? Många bekämpningsmedel används i grödor som inte odlas i Sverige eller för skadedjur som inte finns i Sverige, och är därför inte godkända här. Skall produkter där sådana använts utestängas? Om svenska lantbrukare betalar koldioxidskatt på diesel, betyder det att man bara kan köpa från länder som har en lika hög skatt? Eller åt andra hållet: Om danska skolor ställer motsvarande krav kommer då svenska bönder uteslutas för att Danmark har strängare miljökrav på en rad områden (vilket man faktiskt har)? Varför skall det bara gälla livsmedel, varför inte lakan och bilar? Och varför skall kraven inte också omfatta sociala villkor?

Frågan är om det inte vore enklare och bättre att helt enkelt köpa ”lokalt” än att krångla med reglerna. Men att köpa lokalt är förstås inte heller i enlighet med de internationella avtal som svenska regeringarna av olika kulörer varit med att godkänna. Propositionen föreslår i alla fall att förskolor och skolor skall utveckla samarbetet med lokala livsmedelsföretag, vilket låter förnuftigt, särskilt om det kombineras med lokal upphandling. Ett steg på vägen.

Regeringen anser att konkurrensen i livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln är för liten, och att det kan drabba både lantbruket och konsumenterna. Det ligger en hel del i det, men koncentrationen i industrin och dagligvaruhandeln är ett resultat av just de marknadskrafter, den produktivitetsökning och strukturomvandling som regeringen hyllar på andra ställen i strategin.

Livsmedelsindustrin ägnas ett eget kort avsnitt där regeringens bedömning inskränker sig till ”en konkurrenskraftig livsmedelsindustri är viktig för en hållbar tillväxt och sysselsättning i hela landet.” Man nämner att branschen domineras av stora företag men att företag med småskalig och hantverksmässig produktion kan vara viktiga för det lokala näringslivet och besöksnäringen. Det är dock bara för export som man har några förslag på åtgärder, i det fallet olika typer av marknadsfrämjande åtgärder och statligt engagemang för att uppfylla andra länders formella krav på import.

För besöksnäring och måltidsupplevelser anser man att det behövs kompetensutveckling och bättre marknadsföring, framför allt för att attrahera fler utländska turister. Restaurangbranschen är annars så gott som helt utelämnad i denna livsmedelsstrategi som påstås gälla hela kedjan. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom det är den enda del av livsmedelskedjan som uppvisar den ökade sysselsättning som strategin vill åstadkomma.

Ekologisk produktion och konsumtion är styvmoderligt behandlade i målformuleringarna, där man lämnar ansvaret till konsumenterna. Men i handlingsplanen sätter man målet att 30 procent av den svenska  jordbruksmarken ska utgöras av certifierad ekologisk jordbruksmark år 2030 och 60 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska utgöras av certifierade ekologiska produkter år 2030. Mycket välkommet, men tråkigt att inte allianspartierna kunde gå med på det som en del av de strategiska områdena. Nu riskerar målet försvinna vid ett eventuellt regimskifte. Regeringen anser också att det bör inrättas en särskild ”funktion” för att samordna åtgärder inom området. Det verkar förnuftigt.

Kunskap och innovation
”Målet för det strategiska området kunskap och innovation ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bidra till ökad produktivitet och innovation i livsmedelskedjan samt hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.” Under detta strategiska område uppmanas livsmedelskedjans aktörer ta ansvar för att formulera sina behov av forskning. Fokus för den behovsdrivna forskningen skall vara ökad produktivitet, hållbarhet och lönsamhet samt utveckling av nya livsmedelsprodukter. Behovsdrivet är förstås bra som princip, men i praktiken torde det betyda att det är de stora aktörerna, som Lantmännen och Arla, som kommer formulera behoven och eventuellt delfinansiera forskningen. Det är inte så troligt att de mindre jordbrukens och småskaliga livsmedelsförädlarnas behov kommer hamna i centrum.  

Resonemangen om innovation är dominerade av ett industriellt perspektiv och resonemang om forskning, teknik och ”kunskapsintensiva företag som startas av nya aktörer”. Man verkar bortse från att många innovationer är marknadsmässiga och sociala och inte alls särskilt beroende av forskning eller nya kunskaper. Det gäller både nya sociala koncept som andelsjordbruk och de många nya handelsplattformar (ofta digitala) som skapats på senare tid.  

Regeringen skriver att insatser för utbildning, kompetensutveckling och rådgivning är viktiga för att stärka livsmedelssektorns konkurrenskraft och en hållbar produktion. Det är svårt att inte hålla med. Men i de mer detaljerade resonemangen handlar det om konkurrenskraft, ökad produktivitet, företagsledning och entreprenörskap medan hållbarheten har försvunnit, igen.


Miljön på undantag
De nationella miljömålen återkommer i två skrivningar där det handlar om att de inte skall åsidosättas när myndigheterna skall väga in konkurrenskraften i sin myndighetsutövning och när man ger godkännanden för bekämpningsmedel.

Det verkar som att man själv insett att strategin är väldigt svag avseende miljö och hållbarhet. Det är antagligen därför man har lagt till fyra sidor om ”hållbart jordbruk och hållbar livsmedelsproduktion” på slutet av propositionen. Avsnittet är dock inte en del av strategin och innehåller inga egentliga förslag utan redovisar sådant som redan görs. Ordet kretslopp dyker upp för första gången, men då som en metod för att skapa nya biobaserade produkter och inte som en grundläggande princip för livsmedelskedjan.

Propositionen anger hur livsmedelsstrategin kan bidra till miljöarbetet. Först drar man den revolutionerande slutsatsen att ” ett jordbruk som kan hävda sig i konkurrensen från omgivande konkurrentländer och finnas kvar, är en förutsättning för att jordbruket ska kunna bidra i miljöarbetet.” Vilket i klartext betyder att ”ökad konkurrenskraft” är bra för miljön. Sedan drar man för sjuttioelfte gången argumentet att ökad produktivitet leder till att mindre resurser används (se mina invändningar tidigare). Slutligen förklarar man att hävdandet av naturbetesmarkerna genom betande djur är viktig för ”värdefulla arter”. Det kan jag instämma i. Men i meningen efter förklarar man att ”ett konkurrenskraftigt jordbruk är nödvändigt för att det ska finnas betesbaserad produktion” och att det därför finns ett starkt positivt samband mellan ökad livsmedelsproduktion och miljömålen Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt djur och växtliv. Om detta inte är medvetna dimridåer så är det ett uttryck för en total brist på förståelse av vad som orsakat de miljöproblem man vill komma till rätta med. I själva verket är det EU:s tullskydd för nötkött, djurbidrag och betesstöd, böndernas strävan att vårda landskapet och konsumenternas val av naturbeteskött som håller naturbetesmarkerna hävdade, inte ökad produktivitet eller internationell konkurrens.


Ingen integration med EU:s jordbrukspolitik
De samlade EU-stöden motsvarar ungefär en fjärdedel av lantbrukets intäkter och har avgörande betydelse för t.ex. betesbaserad nötköttsproduktion. Det så kallade ”landsbygdsprogrammet” som är en del av EU:s jordbruksstöd innefattar en rad åtgärder på miljöområdet. Det är här som stöd för naturbete och ekologisk produktion finns och det är stora summor, nästan 23 miljarder för 2014-2020. Utanför EU-stöden är den svenska staten mycket sparsam med stöd till jordbruket. Det anses vara väldigt mycket om ett par hundra miljoner satsas på något, t.ex. att rädda mjölkproducenter. För Livsmedelsstrategins genomförande har man avsatt cirka en miljard kronor fram till 2020. Eftersom strategin skall gälla till 2030 och EU:s jordbruksstöd säkert kommer att fortsätta i en eller annan form, är det konstigt att dessa stöd och deras utformning inte ses som en integrerad del av strategin.

Det är också bekymmersamt att regeringen talar med kluven tunga om inrktningen på EU:s jordbrukspolitik. År 1998 beslutade att  Sverige skulle verka för en jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU vars övergripande mål skulle vara att:
   främja ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga pri- ser,
   främja en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion, och
   bidra till global livsmedelssäkerhet.
Men i budgetpropositionen 2016 har Sveriges mål istället blivit att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd”, vilket ju är rätt annorlunda.


Det som helt saknas
Det saknas en analys av hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, en omställning till fossilfria bränslen eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Den sociala dimensionen av livsmedelskedjan och maten lyser med sin frånvaro. Både jordbruket och restaurangbranschen har en hög andel svartjobb och i övrigt dåliga arbetsvillkor. Rätten till mat, som är en mänsklig rättighet, kanske anses vara så självklar i Sverige att den inte behöver nämnas. Men klassklyftorna är stora vad gäller matvanor och tillgång till näringsrik mat, och det vore rimligt att en livsmedelsstrategi skulle försöka rätta till detta.

Det är det traditionella produktionsjordbruket som helt står i fokus. Stadsnära odlingar, stadsodling, och koloniträdgårdar har fått mycket uppmärksamhet på senare år, men anses tydligen så oväsentliga att de inte ens nämns i regeringens proposition. Propositionen behandlar nästan inte alls de mycket hypade nya sätten för livsmedelsproduktion som ofta nämns i pressen, förutom odling av alger. Inte heller resonerar man runt det så kallade proteinskiftet. Mycket av det som skrivs på dessa områden är förvisso överdrivet och orealistiskt, men det är märkligt att man inte i alla fall resonerar runt deras potential. Gastronomi nämns endast en gång och måltidsupplevelser nämns i samband med turism, främst för utländska besökare. Men nog förtjänar maten vi äter och upplevelserna i samband med den uppmärksamhet hela året och inte bara på semestern.

Resthalter av miljögifter och bekämpningsmedel i maten tas inte alls upp, inte heller rester av bekämpningsmedel och nitrat i vårt viktigaste livsmedel, dricksvattnet. Matens kvalitet och näringsvärde tas heller inte upp.

Ökad förädlingsgrad och andra former för värdeskapande i livsmedelskedjan behandlas nästan inte alls, ökad förädlingsgrad nämns till exempel bara för fisket samt för livsmedelsexporten. Hela den rörelse för mat med identitet och relationer som vuxit fram och skapat andelsjordbruk, REKO-ringar, direkthandel, köttlådor och mathantverkare verkar helt ha undgått regeringen.

Det som saknas i strategin är just det som borde vara bärande för en livsmedelsstrategi värd namnet.



* Livsmedelsstrategin består av ett överordnat mål och mål för tre strategiska områden vilka är överenskomna av alla riksdagspartierna utom sverigedemokraterna. Regeringens proposition för livsmedelsstrategin innehåller dessa mål, men också bakgrundbeskrivningar och förslag till åtgärder, dessa är således endast regeringens. Utöver det finns det en handlingsplan, vilken också omfattas av denna analys.