Tuesday, 13 August 2019

Köttskatt med många jävlar i detaljerna


I Tyskland finns det ett förslag att införa en köttskatt för klimatet. En köttskatt skulle sannolikt leda till att folk äter mindre kött, men också mer av det kött som är sämst för djurvälfärd och biologisk mångfald. Jordbruks och livsmedelssystemet är dynamiska system med mängder av återkopplingar och lämpar sig dåligt för den typen av smala åtgärder.  

Vad är föreslaget?

Förslaget i Tyskland handlar om att kött skall belastas med standardmomsen på 19 % istället för den reducerade momsen på 7 %. Det finns många livsmedel som belastas med den lägre momsen, men också många som redan har standardmoms. Alla drycker utom mjölk har t.ex. standardmomsen på 19 %. I det perspektivet är det inte särskilt radikalt att lägga samma moms på kött som på juice eller havredryck. Inte mycket att hetsa upp sig över.

Vad är syftet?

Syftet är tvåfaldigt: att minska köttkonsumtionen av klimatskäl och att gynna djurvälfärd. I svensk media framstår klimatet som det främsta skälet, men när jag tragglar mig igenom tysk medias hemsidor förefaller djurskyddet vara det som dominerar. Intäkterna från momshöjningen skall föras till landets bönder för åtgärder som syftar till bättre djurvälfärd. Hur dessa skall fördelas har jag inte lyckats förstå. Och det finns nog inget färdigt förslag. 

Kan momsintäkter verkligen användas på det sättet?

Det förefaller som att det inte är lagligt att formellt koppla statens intäkter på denna momshöjning till utgifter för djurvälfärd. Lika lite i Tyskland som i Sverige. Rent politisk kan man givetvis hävda att man tänker avsätta lika stora resurser till djurvälfärden som man tar in på momsen, men om det inte går att göra det tvingande kommer det att vara helt beroende av varje års budget och de politiska vindar som blåser för dagen. Om det vore så att det var en riktad skatt som togs ut på kött och som skulle återföras till producenterna vore det också sannolikt i strid med EU:s regler att inte medel också ges till producenter som exporterar till Tyskland.               

Är det möjligt inom EU?

Det finns inga hinder för Tyskland att lägga standardmoms på kött. Däremot är det oklart i vilken utsträckning Tyskland kan genomföra en så omfattande satsning på djurvälfärd utan att det bryter mot EU:s regler för statsstöd i jordbruket. EU:s regler påstås (jag måste erkänna att jag inte riktigt har förstått var och hur detta är reglerat, men det brukar hävdas från flera håll) förbjuda stöd till sådant som krävs i lagen, dvs det kan inte användas för obligatoriskt djurskydd utan bara för frivilliga program som går utöver lagkraven.

Finns det andra sätt?

För att gynna djurvälfärd är lagstiftning väl beprövat. Det fungerar men är rätt svårt att tillämpa och kan ge oönskade sidoeffekter. Höga krav på byggnaders standard kan till exempel slå ut små producenter som inte har råd att bygga om. Den främsta invändningen mot lagstiftning är dock handelsrelaterad. Tyskland kan inte kräva att andra länder tillämpar tyska djurskyddsregler för att sälja kött i Tyskland. Det strider både mot EU:s fördrag och Världshandelsorganisationens regler, precis som det samma gäller i Sverige. I klartext betyder det att det kan bli svårt för tyska bönder att konkurrera med importen om djurskyddsreglerna blir för tuffa, om man inte samtidigt utmanar frihandelsparadigmet. På vissa områden skulle man kunna trixa med krav på importen, Sverige har t.ex. särregler som motiveras av salmonellafrihet och det finns ju ett förslag från Miljöpartiet att importkött skulle belastas av någon form av avgift beroende på om antibiotika använts i förebyggande syfte. Den typen av beskattning av importen kan möjligen genomföras om den kan motiveras av miljö- eller hälsoskäl.

Vilka kan effekterna av en köttskatt bli?

Rimligen minskar konsumtionen något av att kött blir dyrare. Hur mycket beror på hur hög den är. Om skatten är lika för alla produkter, vilket är fallet i den föreslagna tyska varianten, torde den styra mot mer av den billigaste, dvs kyckling gynnas mot nötkött, sämre uppfödning gynnas mot än bättre. Om den differentieras utifrån växthusgasutsläpp (som de oftast beräknas, se mer nedan) kommer den att gynna den mest intensivt uppfödda kycklingen mest och slå hårdast mot betesbaserad får och nötköttsproduktion. Det kommer också leda till att uppfödningsformer styrs mot metoder som minskar utsläpp. Det låter kanske bra men dessa metoder kan ofta stå i motsats till djurvälfärd eller orsaka andra miljöproblem. Och om man föder upp kor med hög andel kraftfoder så minskar man utsläppen men gynnar samtidigt ensidiga odlingar med erosion, kemisk bekämpning och konstgödsel istället för betesbaserad produktion. Kycklingar eller grisar som får gå ut gör av med mer foder, och släpper därför ut mer, än de som hålls inomhus hela livet.

Om skatten skulle differentieras efter faktiska utsläpp, och därmed också driva minskade utsläpp, torde skatten också behöva bygga på mätningar av de faktiska utsläppen snarare än de extremt runda medelvärden som nu används för metan och lustgasavgång. I Sverige finns 16 000 producenter av nötkött och ytterligare några tusen lamm, gris och fågeluppfödare. Den industriella modellen för gris och kyckling är starkt standardiserad och där finns det kanske möjligheter att använda schabloner för stora delar av ett företags produktion. Men nötköttsuppfödningen är allt annat än standardiserad och det är sannolikt lika fel att produktionen skulle belastas med samma skatt per kg kött som att bensinskatten skulle betalas per körda mil oavsett biltyp istället för per liter bensin.

Man kan föreställa sig vilken armé av forskare, konsulter, kontrollanter och certifierare som skulle tjäna på införandet av en differentierad klimatskatt på kött. Deras resor skulle dock bokas på andra sektorer än jordbruket i klimaträkenskaperna.

Det finns definitivt ingenting som tyder på att en köttskatt, vare sig den är samma för allt kött, eller differentierad efter utsläpp skulle leda till att folk äter mindre men bättre kött, om man med bättre menar en mer etisk djurhållning, eller djur som producerar andra värden än lågt klimatavtryck, t.ex. naturbeteskött.  Mindre men sämre kött är ett mer sannolikt utfall. Vilket är anledningen till att det tyska förslaget också handlar om att styra pengar till en förbättrad djurvälfärd. Det förefaller som att vissa tyska djurskyddsorganisationer istället vill ha en differentierad skatt så att t.ex. ekologiskt har lägre skatt.

Är det rimligt och effektivt med klimatskatt på kött?

Köttvaror har ett genomsnittligt stort klimatavtryck, särskilt om man mäter per kilo. Men det finns många invändningar mot hur man mäter klimatavtrycket i synnerhet vad gäller metan och lustgas. Det är också extremt stora variationer beroende på hur uppfödningen går till och vilket djurslag vi pratar om. Nötkött från svensk mjölkproduktion kan ha en tredjedel så höga utsläpp som importkött från betesdrift. Det finns också vegetabiliska produkter som har lika högt eller högre utsläpp än de köttvaror som har lägst utsläpp. Quorn och många av de nya vegburgarna har exempelvis växthusgasutsläpp som är lika höga eller högre än kyckling. Flygfraktade grönsaker eller grönsaker från fossilbränslevärmda växthus är heller inget bra alternativ till kött, odlingen av 1 kg paprika i holländska växthus förbrukar 1 kg fossil naturgas. Frukt och grönt också står för den största användningen av kemiska bekämpningsmedel. Även om en viss minskning av köttkonsumtionen kan minska belastningen på klimat och miljö så betyder inte det att det bästa är att man inte äter något kött. Tvärtom så ökar utsläppen med en helt vegansk kost jämfört med en viss andel animalier eftersom djuren kan omvandla många restflöden i livsmedelskedjan till livsmedel. Köttskatt är nog vare sig rimligt eller effektivt.

Finns det andra styrmedel för att minska utsläppen i livsmedelskedjan?

Allt som driver ut användningen av fossila bränslen i samhället leder till förbättringar också i livsmedelskedjan (perverst nog räknas inte fossila bränslen för maskiner och tillverkning av konstgödsel in i den officiella klimatrapporteringen). Energiskatter och fossilbränsleskatter är utmärkta styrmedel – men precis som många andra är de problematiska i en situation där importen inte belastas av liknande skatter. Det är ju skälet till att böndernas rabatt på dieselskatten nu skall ökas. Bidrag för förnyelsebara bränslen vore en möjlighet.

Konstgödseln står för en stor del av jordbrukets växthusgasutsläpp och en avgift på den vore högst motiverad, särskilt som den också kommer att leda till minskad övergödning. Även här är handelspolitiken ett hinder. Sverige hade en konstgödselskatt tidigare, men tog bort den av konkurrensskäl. Subventioner till odlingar utan konstgödsel, som ekologiskt förekommer redan, men kunde ökas och också gälla ”konventionella” som vill skippa konstgödseln. 

Att höja restaurangmomsen igen skulle ge en bra effekt eftersom restaurangätande är mer resurskrävande än hemmaätande. En lägre moms för obearbetade råvaror skulle också kunna vara en väg fram. Det skulle göra potatis billigare jämfört med chips. Det omfattande livsmedelsprocessandet drar mycket energi och transporter. Träffsäkerheten av detta ur klimatsynpunkt är dock sannolikt låg, i vissa fall kanske industriell bearbetning vara lika bra eller bättre än hemmamatlagning.

Att minska matsvinnet är en lågt hängande frukt som till på köpet inte ”kostar något.” Problemet här är att det ligger i hela livsmedelskedjans intresse att konsumenterna köper mer än de konsumerar. Till och med staten tjänar på det eftersom man får in moms på allt det som köps och slängs också. Det är således mycket starka krafter som motverkar minskningen av svinnet på ett eller annat sätt. Höjd matmoms och andra åtgärder som gör mat dyrare skulle säkert minska svinnet eftersom billig mat driver matsvinn.

Att på olika sätt gynna svensk produktion skulle minska transporterna, gynna en produktion som i de flesta fall har låga utsläpp. Problemet här är EU:s regler, den svenska politikens frihandelsvurmande och stora svenska exportbranschers intressen som driver på handelsavtal där de får förbättrade villkor mot att det andra landet får exportera exempelvis livsmedel till oss.

Betalning för kolbindning i mark, eller metoder som anses gynna kolbindning borde kunna genomföras.  Den senaste IPCC rapporten pekar ut det som ett lovande området. De svenska torvjordarna står för de enskilt största utsläppen från det svenska jordbruket (inte heller dessa utsläpp räknas in i jordbruket eller i matens livscykelanalyser). Att återföra dem till någon form av naturtillstånd är en möjlighet. Det är rätt stora arealer och nettoeffekten av restaureringen är osäker.

Kanske man skall börja i en annan ände?

Som den senaste IPCC rapporten klarlägger finns det många återkopplingar och sammanhang i livsmedelssystemet. Det går inte att bara ändra en sak i dynamiska system (t.ex. avveckla konstgödsel, eller slakta ut korna) utan att det får effekter inom hela systemet. Jordbruket kan inte skiljas från samhällsutvecklingen i stort. Dyrare mat har ju exempelvis sociala effekter som behöver hanteras, redan idag är det grupper som inte har råd att äta bra mat.  Snarare än att lansera ett batteri av åtgärder utan sammanhang behöver vi vända på resonemanget. Vi behöver resonera om hur ett verkligt hållbart livsmedelssystem som producerar hälsosamma livsmedel med låg miljöpåverkan för hela befolkningen skall se ut.

Jag tycker de offentliga satsningarna på ekologiskt är ett bra exempel. De kunde kompletteras med satsningar på lokala kretslopp, alternativa distributionsmodeller, utveckling av andra regenerativa produktionsmetoder. Kanske vi behöver gå ytterligare ett steg längre och fråga oss hur vi kan optimera vår skötsel av alla ekosystemen, och därifrån bena ut hur vi skall kunna äta oss mätta. Även här bör vi vara ödmjuka och inse att vi inte vet allt, one-size-fits-all passar ovanligt dåligt i jordbruket. Vi måste också vara beredda att slakta en del heliga kor, oavsett om de är en kyckling, global frihandel, konstgödsel – eller kor.  

Monday, 15 July 2019

Det självförökande kapitalet


Kor är förunderliga varelser. De kan äta gräs och annat som vi människor inte kan äta och omvandla det till värdefulla produkter som mjölk, kött och hudar. Till skillnad från många andra ting kan de också föröka sig själva, de blir fler varje år. Men för att fler kor skall kunna leva måste de få mat. Mat kommer från växter som blir kornas foder. För att få mer foder får man utöka betesmarkerna eller åkermarkerna där man odlar foder till korna. Eller så kan man intensifiera utnyttjandet av marken så att det växer mer. All mark passar dock inte som betesmark eller som åkermark, och både kor och människor är beroende av att det finns annan natur som tar hand om vårt avfall, reglerar olika naturliga processer. Förr eller senare stöter vi på ett tak för hur många kor som gården/landet eller planeten kan föda. Ständig tillväxt av antalet kor – eller människor - är helt enkelt omöjligt på en begränsad planet.

För bönder och boskapsskötare har det varit rätt uppenbart genom tiderna att antalet kor/får/getter/kameler/jakar osv inte kan överstiga markens bärkraft, och i de flesta fall har man anpassat djurantalet till detta. Har man inte haft vett att göra det av egen kraft har naturen skött det. När vi besökte Mongoliet för några år sedan besökte vi en herdefamilj. De berättade att några år tidigare var det en riktigt tuff vår, då överlevde bara tre av familjens 30 kor och jakar och knappt hälften av de 200 getterna och fåren. Gonchigdorj, mannen i familjen konstaterade lakoniskt att ”naturen tar hand om balansen, om det är för många djur kommer de att dö under vintern”.

Ursprunget av ordet ”kapital” är det latinska caput vilket betyder ”huvud”, dvs hur många kor någon hade. Det är svårt att veta om detta ursprung för ordet kapital också ligger bakom uppfattningen att det är normalt och naturligt att kapital skall föröka sig, förränta sig. Inte bara som kor utan som gräshoppor. 
Är boskapsskötaren protokapitalist? Foto: Gunnar Rundgren


Att man ackumulerar kapital, det är både själva definitionen av kapitalism och ett villkor för att den skall fungera. Det moderna Kapitalet kan dock växa på mycket annat än gräs. I stort sett alla delar av biosfären och jordskorpan kan omvandlas till varor eller resurser i kapitalets metabolism.

Kapitalet tar de lågt hängande frukterna först, kolonisering av främmande länder, handel för att utnyttja skillnader i produktionskostnader och frigörandet av enorma energiresurser för att öka arbetets produktivitet. När det stöter på begränsningar av ett eller annat slag får det rikta sig mot något annat.  Stegvis blir allt större delar av det mänskliga samhället och människan självt marknader som formas efter kapitalismens logik. Allt som går att omvandla till kommersiell verksamhet blir varor eller tjänster.  På senare tid har även kunskap, våra organ och sjukdomar, ja till och med våra triviala vanor lyckats bli föremål för kapitalistisk exploatering.

Förr eller senare tar det givetvis stopp. Om det gör det för att vårt avfall kväver oss, resurserna tryter, jordens ekosystem kraschar eller för att avkastningen sjunker så lågt på investeringar att kapitalismen stryper sig själv vet jag inte, inte heller om det kommer att ske nästa år eller nästa århundrade.

Det viktiga är att inse att kapitalismen som system, och dess tvilling ekonomisk tillväxt, i längden är oförenligt med honnörsbegrepp som hållbarhet, ja till och med med den personliga frihet som kapitalismen idealiserar.
Med den insikten kan man börja ha ett intelligent samtal om hur samhället borde se ut.

Monday, 1 July 2019

Länsstyrelsen och Jordbruksverket - var god vänta

Vi driver en liten gård med ekologisk grönsaksodling, fruktodling, plantskola och dikor, Sunnansjö Gård. För driften får vi olika typer av ersättningar från samhället, det som vanligen kallas för EU-stöd. Vi får ett "gårdsstöd" som betalas ut per hektar för all mark där det drivs aktivt jordbruk.