Monday, 26 June 2017

Att producerar konsumtion



Jag är en mycket hängiven grönsaksodlare och har förmånen att ha nästintill obegränsat med mark att odla på och möjlighet att inom rimliga (nåja) gränser lägga tid på odlingarna. Alla som har odlat grönsaker i den större skalan har säkert erfarit att det blir alldeles för mycket grönsaker på samma gång. Så även jag. Utöver noggrann planering (typ så dill 7 gånger med 10 dagars mellanrum istället för två eller tre gånger om året) och metoder att förlänga säsongen (spetskålen jag skördade på midsommardagen planterades efter en sallatsskörd som i sin tur planterades efter skörd av övervintrad spenat i mars), så handlar det om att konservera, torka, sylta, safta, frysa, syra osv.

Det leder till att jordkällaren fylls med konserverad bönor, sylter och safter. Chilin blir chilisås, syrad chili, tabasco osv. Halvtorkade tomater lagras i olja i åtta månader utan problem, Körvel persilja, dill och gräslök fryser vi rå och krossar efter frysning. Morötter lagras främst i jordkällaren som de är och de håller sig till nästa sommar, men fula och skadade morötter kan raspas, rostas och torkas och strös på soppa eller sallad. Hyvlade morotsskivor läggs in i 1,2,3 lag och kan finhackas som syrlig smak i sallad eller skäras ned i en asiatisk wok.

Men min artikel här skulle inte handla om konservering, utan om konsumtion. Det är ganska uppenbart att konsumtionen i vårt hushåll påverkas starkt av att vi odlar egna grönsaker och potatis. Och att konsumtionen påverkas av hur vi kan lagra och bereda olika grönsaker.

Samtidigt är det klart att vi också i viss mån styr produktionen.  Min mage har svårt att fördra lök så vi odlar rätt lite lök. Men mycket bestäms av de förhållanden som vi har. Klimatet är en väldigt uppenbar begränsning, hur gärna vi än vill kan vi inte odla apelsiner eller bananer. Jordmånen, tung lera, gör också att det är svårt att odla så mycket rotfrukter – de växer förvisso bra men det är svårt att skörda dem, så vi är ofta lite kort på potatis. Vi odlar också för att sälja och har specialiserat oss på jordgubbar och sparris. Det gör att vi äter väldigt mycket mer gubbar och sparrisar än vi skulle ha gjort om vi skulle ha köpt dem. Just nu har vi alldeles för mycket sallat av olika slag och kosten blir följaktligen rik på gröna blad. Vad vi odlar är också bestämt av utbudet av fröer, vilket i sin tur är bestämt av en rad andra faktorer.

Det torde vara uppenbart för läsaren att den mat vi ”konsumerar” här på gården inte i första hand kommer till våra magar via vår roll som konsumenter eller kunder i marknadsmässiga termer. Vår situation är kanske ovanlig i Sverige, men globalt sett är det säkert en eller ett par miljarder människor som driver en omfattande matproduktion.

Det finns många andra som inte har möjlighet att välja sin mat. Vi lärde känna en flyktingfamilj som bodde på en av alla dessa förläggningar. Där serverades de matlådor som kom från någon annanstans. De var inte tillåtna att laga någon mat i rummet, men trots det hade de smugglat in en vattenkokare så att de skulle kunna ge barnen snabbnudlar när de inte gillade maten, och koka en kopp te av den sort de drack. Snabbnudlarna köptes i den lilla lanthandeln som låg 6 km bort, vilken var det enda ställe de kunde handla på eftersom de inte hade bil. Vilka valmöjligheter hade de? Många fler människor i världen har inga eller mycket begränsade valmöjligheter för den mat de äter. Alla de på olika institutioner, skolelever, fångar, flyktingar. Men vi har också alla de som jobbar inneboende, får mat på jobbet för att inte tala om alla barn och andra som äter den mat någon annan lagat. Hundratals miljoner människor bor i lägenheter eller rum som saknar matlagningsmöjligheter eller förvaringsmöjligheter. De är ofta hänvisade till att äta gatumat av olika slag.

Men även bland de som kan välja är valmöjligheterna mycket begränsade. Tillgången på produkter är en uppenbar begränsning, och kostnaden en annan. De flesta har redan när de handlar ett prisfilter som gör att de inte ser eller väljer bort allt som ligger bortom det som man har råd med (och de som inte har önskade nog att de hade det). Men begränsningarna är många fler. Transportmöjligheter, lagringsutrymmen och teknik samt kökens utformning är rätt avgörande för vilken typ av råvaror man kan köpa. Till allt detta kommer omgivningens förväntningar, religion, marknadsföring, kunskap i matlagning och förvaring och mycket mer.

För övrigt så kan man bara välja det som redan finns. En annan av mina erfarenheter belyser det tydligt. När vi började odla ekologiskt på slutet av sjuttiotalet var det för att vi ville det och inte för att det fanns en marknad för sådana produkter – det var sannerligen inga konsumenter som stod där och skrek att vi vill ha ekologiskt. Utan det var vi bönder som fick trycka ut produkterna genom rätt motsträviga handelskedjor till konsumenter som hade rätt vaga uppfattningar om vad som var ekologiskt. Marknaden för ekologiskt skapades av bönder som redan bestämt sig för att odla ekologiskt, på samma sätt som Apples skapat marknaden för iPhones. Vissa handelskedjor såg tidigt en möjlighet att positionera sig med ekologiska produkter. Vid en viss tidpunkt kommer konsumenter ha en uppfattning om produkterna, börja ställa krav och mer aktivt delta i processen som en av många aktörer. Statligt stöd till ekologisk produktion och offentlig upphandling har varit andra verksamma medel för att utveckla den ekologiska produktionen. De statliga stöden har underlättats av och delvis motiverats med att ”konsumenterna efterfrågar produkterna”, men man skulle också kunna uttrycka det som att ”folk gillar ekologiskt”. Även i fallet med ekologiskt så bidrog motioner av medlemmar i Konsum till att både Konsum Värmland och Konsum Stockholm över huvud taget tog in produkterna.

Under andra världskriget var hur folk åt och vad de åt viktigt för samhället och de flesta matvaror var ransonerade. Matsvinnet var i det närmaste obefintligt. Dagens konsumenter är tillsagda att minska svinnet, men det händer inte så mycket eftersom det inte finns något som effektivt styr folks agerande. I själva verket fortsätter affärerna och livsmedelsindustrin att få folk att köpa mer än de behöver och därigenom uppmuntrar de till svinn. Det är också väl känt att hushållen i rika länder har mycket större matsvinn än fattiga hushåll, trots att de har bättre lagringsmöjligheter, eftersom de har råd att slösa. Alltför sällan diskuteras matsvinn och köttkonsumtion i ljuset av den enorma överproduktionen i jordbruket. Exemplet visar tydligt att förhållandena runt vår konsumtion är avgörande för hur och vad vi konsumerar.

Om vi vill förändra konsumtionen kan vi inte ”konsumtion” ses som en enskild handling av individer utan den måste ses i ett betydligt större sammanhang. Ingrid Stigzelius uttrycker det i sin doktorsavhandling om grön konsumtion (Producing Consumers) som att konsumtionen av mat är producerad av en rad olika aktörer och en rad materiella förhållanden. Mondäna ting och materiella förhållanden som en shoppingvagn och affärskassar, transportsystemen samt tillgången på olika slags köksutrustning kan vara lika avgörande för vad vi köper som vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt. Och vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt är också skapat genom en kombination av olika aktörer, deras framställande av fakta, märkningar och marknadsföring. Vad vi kan konsumera bestäms också av våra inkomster och vår förmåga att laga mat. Statens hand vilar också över hela systemet med olika typer av regleringar som begränsar eller ibland stimulerar viss konsumtion.

Därför är det inte möjligt att lägga över ansvaret på ”individen” och tro att individens miljövänliga val i affären är det som skall driva utvecklingen. Det betyder givetvis inte att det är oväsentligt att göra val i butiken, eller att individen saknar ansvar, men det är viktigt att förstå att det inte är det främsta sättet att förändra världen på.

Thursday, 22 June 2017

Schyssta mörkblå bananer?


"Vi vet att det är marknadsekonomi, frihandel och privat äganderätt – tillsammans med demokrati, utbildning och rättsstat – som är nyckeln till en positiv ekonomisk förändring. Dessutom måste branscher då och då gå igenom strukturförvandlingar för att kunna gå från improduktivitet till produktivitet, för att marknadsanpassa sig." 

Så motiverar Anna Charlotta Johansson i en ledare i Svenska Dagbladet varför Fair Trade märkningen är skadlig. Den hjälper ju improduktiva bönder att överleva marknadens renande stålbad. 

Anna Charlotta Johanssons slutsats är att det är bättre att köpa vilka bananer som helst istället för de fair trade märkta är samtidigt uttryck för att till och med försöken att använda marknaden självt för att modifiera marknadens skador är en otillbörlig störning av den heliga marknaden. Det är i och för sig bra med marknadsliberaler som säger som det är i stället för att hyckla.*

Det finns skäl att vara kritisk till Fair Trade, men inte för att den är ett otillbörligt ingrepp i den fria marknaden utan för att den inte är ett tillräckligt ingrepp i den fria marknaden. Så här skriver jag i Den stora ätstörningen.

"Om du köper en kopp bryggkaffe för tjugo kronor får bonden runt 25-30 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt eller Fair Trade-kaffe får du kanske hosta upp tjugofem kronor — och bonden får istället 30-35 öre.[i] Bondens inkomster ökar då med imponerande 25 procent. Men om vi tittar på det hela från en annan vinkel får du betala fem kronor mer för att öka bondens inkomst med fem eller tio öre. Det ställer frågan om marknadsmekanismen är ett effektivt sätt att förverkliga konsumentens önskan att förbättra förhållandet för bönderna.  


Fair Trade-märkning har vuxit mycket under senare år. Tanken är att använda den vanliga marknaden, men förändra reglerna så att de gynnar mindre och fattiga producenter. Det finns dock en del hakar. Relationerna är ojämlika och köparna i höginkomstländerna dikterar[1] de flesta av villkoren och reglerna som skall gälla; det är deras syn på vad som är rättvist som kommer att dominera och det är också deras definitioner av kvalitet som gäller. Det finns heller inga regler för leden efter den som paketerar varan med märket; affärskedjorna kan lägga på vilka summor som helst på produkterna och de kan sluta köpa närsomhelst. Konsumentens åtaganden sträcker sig heller inte längre än till varje köptillfälle. 

Fair trade försöker att använda samma marknad som skapade de ojämlika förhållandena för att korrigera dem genom ett antal interventioner, i första hand genom ett fixerat pris. På en fri marknad kan man emellertid inte fixera priset utan att också reglera tillgången, eftersom ett garanterat bra pris oundvikligen kommer att leda till överproduktion. Det är precis vad som händer med Fair Trade, där många producenter inte kan sälja mer än en bråkdel av sin produktion som rättvisemärkt. Det är mestadels de bönder med större kapacitet och mer resurser som lyckas bäst på den marknaden — också här. 

Många av de mål som Fair Trade har kunde lika gärna och mer effektivt, uppnås med politiska medel. I Ghana sätter exempelvis Kakaostyrelsen ett nationellt pris som garanteras för alla bönder. Det finns också en prisstabiliseringsfond som kan jämna ut priserna över en treårsperiod för att parera svängningar i världsmarknadspriserna. Ghanas regering gör på så vis detsamma som Fair Trade men man når alla bönder. Under en längre tid var kakaopriset i Fair Trade-systemet lägre än det officiella priset i Ghana[2].[ii] 

Organisationerna som är engagerade i Fair Trade vet att det politiska systemet och handelsreglerna är oerhört viktiga för utvecklingen och arbetar därför också för att ändra dessa. 

I en absurt orättvis värld är det sannerligen inget fel att köpa Fair Trade-märkta produkter, men att ”sälja” Fair Trade produkter till konsumenterna med slogans som ”Det är bara en tum mellan fattigdom och paradiset” (Cafédirect, Storbritannien) eller ”Utrota fattigdomen över en kopp kaffe” (Löfbergs) är helt enkelt grovt vilseledande och invaggar folk i den falska föreställningen att de kommer att förändra världen genom att köpa rättvisemärkta produkter."
 


*Anna Charlotta Johannson riktar också annan kritik mot Fair Trade märkningen. Hon hävdar att de fattigaste bönderna ofta ställs utanför systemen. Och det är jag benägen att hålla med om. I princip alla former av certifieringar missgynnar resurssvaga producenter, det kan jag intyga efter att ha arbetat med sådan i över nästan trettio år i många länder.  Sedan gör hon stor affär av att LO är en av medlemmarna i den svenska organisationen. Men hon nämner inte att det finns 45 andra medlemmar som är minst lika subversiva, som Svenska Kyrkan och PRO!   





[1] Fair Trade-rörelsen har på senare tid givit producentländerna ett större inflytande i regelutformningen, men eftersom systemet bygger på värderingarna av vad som är rättvist i köparländerna kommer deras problemformuleringar och prioriteringar att vara det som dominerar. Synen på barnarbete är ett typiskt sådant exempel.
[2] Det kan säkert finnas en hel del brister och problem med Ghanas regleringar av kakaomarknaden, mitt syfte är inte att förhärliga den, utan att visa att politiska åtgärder kan vara mer effektivt än marknadsåtgärder för att komma tillrätta med problem orsakade av marknaden.


[i]           Egna beräkningar baserade på ett genomsnittligt odlarpris, och kaffeåtgång för en kopp kaffe. Odlarpriserna varierar med en faktor av 5 i perioden 2000-2015, så bonden kan ha fått avsevärt mycket mindre och avsevärt mycket mer av priset, vid en viss tidpunkt.
[ii]           National Resource Institute 2013, Final Technical Report: Assessing the poverty impact of sustainability standards. National Resource Institute.

Tuesday, 20 June 2017

Falsk metanmatematik




Om man fryser metanutsläppen på nuvarande nivå kommer de bidra marginellt till fortsatt temperaturökning, medan fortsatta koldioxidutsläpp på dagens nivå leder snabbt mot kraftigt ökade temperaturer

Om du lägger några isbitar i drinken kommer den snabbt bli kall, men den blir snabbt varm igen om elementen går för fullt i rummet där du är. Ungefär så kan man beskriva effekten av en minskning av metanutsläppen på klimatet. Det skulle kyla en kort stund och efter ett tag skulle effekten helt klinga av.

Så skulle man kunna gör skillnaden mellan växthuseffekten av metan och koldioxid begriplig. Det vanliga sättet att uttrycka metanets effekt på klimatet är i koldioxidekvivalenter, CO2e.  Så skriver till exempel Naturvårdsverket på sin hemsida:

För att få alla växthusgaser jämförbara multipliceras alla utsläpp, förutom koldioxid, med en global uppvärmningspotential (Global Warming Potential – GWP). Denna faktor är olika för respektive gas och ger totala bidraget till den globala uppvärmningen för den aktuella gasen. Med hjälp av gasernas GWP räknas de om till koldioxidekvivalenter. Räknat per utsläppt ton bidrar exempelvis metan 25 gånger mer till växthuseffekten än koldioxid, och ett metanutsläpp på 1 ton motsvarar därför 25 ton koldioxidekvivalenter. 

Men det är en förenkling som är vilseledande och försöker göra två vitt skilda processer jämförbara. Koldioxid från fossila källor är en långlivad gas som ackumuleras i atmosfären så länge utsläpp pågår, medan det mesta metan försvinner inom tio år, och efter 50 år finns bara några procent av utsläppen kvar. 

– Koldioxidens bidrag till temperaturförändringen är mer eller mindre irreversibelt. Effekten av dagens koldioxidutsläpp ligger kvar under tusentals år. Ska vi stabilisera jordens medeltemperatur på två grader över förindustriell tid, som är en målsättning enligt Parisavtalet, så måste de fossila koldioxidutsläppen ned till noll. Utsläppen av metan behöver däremot inte gå ned till noll för att stabilisera klimatet, säger Daniel Johansson, docent i klimatvetenskapliga analyser, Chalmers tekniska högskola, i en intervju i KSLA Nytt & Noterat.

1 kg metan räknas oftast om till 28 kg koldioxidekvivalenter, men i ett ettårsperspektiv har metan 120 gånger starkare uppvärmande effekt än ett lika stort utsläpp av koldioxid. Å andra sidan i ett hundraårsperspektiv motsvarar 1 kg metan bara 4 kg koldioxid enligt måttet (Global Temperature change Potentikal (GTP).

Effekten av en minskning av metanutsläppen blir snabb, medan effekten av minskningen av koldioxidutsläppen blir långsam. Metanutsläppen behöver inte alls gå ner på noll för att klara tvågradersmålet medan koldioxidutsläppen måste det. Om man fryser metanutsläppen på nuvarande nivå kommer de bidra marginellt till fortsatt temperaturökning, medan fortsatta koldioxidutsläpp på dagens nivå leder snabbt mot kraftigt ökade temperaturer (se graf som presenterades av Daniel Johansson vid ett seminarium på KSLA). 


Vid utvinningen av kol och naturgas frigörs metan i stora mängder, cirka en tredjedel av alla metanutsläpp som anses orsakade av människan (antropogena). Vid ett stopp för användning av fossila bränslen får vi alltså denna minskning av metanhalten på köpet. Dessa utsläpp är tio gånger större än den årliga ökningen av metanhalten i atmosfären (se bild nedan). 


Man brukar dela upp metanutsläppen i antropogena (orsakade av människan) och naturliga. Och det är bara de extra, antropogena, utsläppen som anses bidra till växthuseffekten. Utsläpp från risodlingar och idisslare räknas som antropogena, medan utsläpp från vilda djur och våtmarker anses vara naturliga. Men håller verkligen ett sådant betraktelsesätt?

Våtmarker är den största metankällan. Det lilla jordbruk vi har ligger vid en sjö. För hundrafemtio år sedan sänktes sjön, vilket gjorde att våtmarker kunde dikas ut för odling. På liknande sätt har mycket stora arealer omvandlats från våtmark till åker. När man dikar våtmarker minskar man metanutsläppen (men å andra sidan ökar koldioxidutsläppen). Är inte arealen våtmark kontrollerad av människan på samma sätt antalet kor eller arealen skog? Regeringen har just beslutat att återskapa våtmarker, blir utsläppen från dessa då antropogena? Om man dikar en våtmark för att odla våtmarksväxten ris, varför räknas utsläppen från samma mark som antropogena, medan de var naturliga förut?  

Det är svårt att få fram siffror på antalet vilda djur historiskt, men det är ingen vild gissning att det fanns väldigt många fler vilda djur tidigare, varav många var idisslare. Om vi ersätter hjortar med får, ökar vi verkligen utsläppen då? Det finns ungefär lika många älgar som dikor (dvs kor som föds upp för kött) i Sverige, och älgstammens storlek bestäms av människan, varför räknas dikornas utsläpp som antropogena men inte älgarnas? 
Om nomader tuttar eld på den torra betesmarken för att gynna bete räknas metanutsläppet som antropogent, men om samma torra savann tar eld av ett blixtnedslag räknas det som naturligt. Men hur är det då med alla eldar som släcks av människor. 
Det finns större skäl att göra skillnad mellan "biogena" metanutsläpp och de fossila än att skapa en artificiell skillnad mellan av antropogena och naturliga utsläpp. Den distinktionen har också en vetenskaplig grund eftersom det fossila metanet vid nedbrytning lämnar en koldioxidmolekyl som bidrar till växthuseffekten, medan de biogena metanets kvarlämnade koldioxid tillhör de naturliga kretsloppet, precis som koldioxiden vi själva andas ut.

Användningen av koldioxidekvivalenter som uttryck för metanets uppvärmningspotential och skiljelinjen mellan naturligt och antropogent metan vilseleder mer än de klarlägger.