Thursday, 19 April 2018

Hur stor andel av mjölken är svensk?


Den svenska andelen av mjölken har minskat kraftigt, det gäller oavsett hur man räknar. Konsumtionen av mjölkprodukter per person är rätt konstant över åren, trots att dryckesmjölken backar snabbt. 


Precis som med Sveriges livsmedelsförsörjning i stort går det att räkna på olika sätt. Enligt tabellen nedan från Jordbruksverket är tre fjärdedelar av mjölken svensk. Det kommer man fram till genom följande beräkning:

Produktion/Förbrukning = 73,3 % (vet inte hur Jordbruksverket fick det till 74,0 %)

Men man kan ju också räkna på hur stor andel av konsumtionen som är importerad, och då får vi: Import/Förbrukning = 46,4 %, dvs endast 53,6 % är svenskt. Ett annat sätt att få samma siffra är att ta dra av exporten från produktionen och dividera det med förbrukningen. Detta sätt är det man vanligen använder när man diskuterar hur stor andel av konsumtionen som är importerad. Det skulle ju kunna vara så att en stor del av exporten är varor som först importerats, det säger tabellen lite om. Nu är det inte fallet just på mejerisidan där det mesta av exporten är ”svensk”. 



Vad som är odiskutabelt är att den svenska andelen av mjölken har minskat kraftigt, det gäller oavsett hur man räknar. 

Trots den enormt snabba stukturomvandlingen i mjölkproduktionen verkar den inte klara konkurrensen, och exporten krymper medan importen ökar.  

Det som också är intressant att konsumtionen av mjölkprodukter per person är rätt konstant, trots intresset för vegansk mat. Kanske laktovegetarianer konsumerar mer mejeriprodukter som ersättning för kött?  I tabellen har man räknat om alla mejeriprodukter till mjölkekvivalenter, dvs ”förbrukning” innefattar den mjölk som behövs för att göra ost, smör, grädde, glass osv. Konsumtionen av dryckesmjölk var som störst i slutet av 1940-talet, hela 225 liter per person. 1960 hade den sjunkit till 166 liter, för att 2016 ligga på endast 79 liter.  Konsumtionen av ost uppgick år 2016 till 20 kilo, grädde 13 kg, syrad mjölk av olika slag 34 kg och smör 2,5 kg.

Tuesday, 17 April 2018

Kan vi föda tre gånger så många eller är hälften av allt vi äter importerat?

Vi får ofta höra att hälften av maten vi äter är importerad. Det är kanske sant* om man räknar på värde och inte på kg eller kalorier, och om man inte bryr sig om att vi exporterar stora mängder livsmedel, som mjölkpulver och spannmål. Bara spannmålsexporten är ofta runt 1 miljoner ton, vilket motsvarar 3 miljoner människors kaloribehov, lågt räknat.

Den svenska växtodlingen producerar cirka 6500 kcal per dag. Dvs om människor skulle äta allt detta direkt skulle vi kunna föda tre gånger så många människor på en tillräcklig kalorikonsumtion. 


Nu kan vi ju inte äta rapsfrö, och delar av spannmålskärnan är heller inte smältbar för människor, jag har inte korrigerat siffrorna för det. Så den verkliga "ätbara" skörden är lägre. Till det kommer att ett normalt år är det betydande kvantiteter av spannmål, ärtor och annat som inte har tillräcklig kvalitet som människoföda, eller i alla fall inte klarar industrins krav på t.ex. bakegenskaper. Däremot är kalorierna från betmassan inte inräknat för sockerbetorna, utan bara sockret som utvinns.

Cirka 40 % av den svenska åkerarealen är i vall, dvs används för att odla gräs och klöver till kor och får som skördas i form av hö eller ensilage (de vita jätteäggen som numera pryder våra åkrar). Denna odling finns inte alls med i siffrorna eftersom vi inte kan äta gräs. Den svenska mjölkproduktionen motsvarar drygt 500 kcal per person och dag. Denna produceras dels från vallodlingarna som inte är med i tabellen och dels från spannmål och från annat som finns med samt en mindre mängd importerat foder (soja, rapsmjöl, palmkärna osv). 50 % av mjölken kommer från vallen, 40 % från svenska åkrar eller och 10 % import skulle man kunna säga i runda slängar (det finns ingen exakt statistik för detta). Sedan tillkommer nötkött och fårkött som kommer både från vallodling på åkrar och bete på naturbetesmarker, samt mycket små mängder spannmål och annat foder. 


Man kan dra väldigt olika slutsatser av en sådan sifferexercis. 
Man kan säga att vi alla skall äta vegetabilier så kan vi lägga ner hälften av allt jordbruk och plantera skog på åkrarna, eller göra våtmarker eller golfbanor. Man kan säga att det finns gott om utrymme för att minska intensiteten i jordbruket, minska användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel, öka den biologiska mångfalden i odlingslandskapet, ha fler betande djur osv.    
Man kan hävda att vi skall exportera mat till andra länder.
Man kan inte säga något om vår sårbarhet med anledning av siffrorna eftersom den stora sårbarheten i odlingssystemet idag är beroendet av drivmedel, konstgödsel, elektricitet, it-support och logistik snarare kg och ton. 

Oavsett vad man säger och tycker är det viktigt att inse vad det är som driver produktionen. De som producerar alla de där kalorierna, Sveriges bönder, styrs inte av de teoretiska diskussionerna om hur jordbruket borde drivas eller vilken mat vi borde äta. De styrs i stor utsträckning av marknadssignaler (med en rejäl dos handels och jordbrukspolitik). Sveriges bönder odlar det som lönar sig att odla på ett sätt som gör att de kan konkurrera med de miljoner andra bönder i Sverige, Europa och världen som producerar samma saker.  

Globalt? Grafen nedan ger en bra bild. Läs mer här.





*Det finns ingen aktuell uträkning som jag har sett röken till men om någon hostar upp pengarna är jag mer än villig att göra jobbet tillsammans med några kunniga medhjälpare. Skicka en mail till gunnar at grolink.se

Thursday, 12 April 2018

Valet står inte mellan tåg och flyg


Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

Jag har arbetat som internationell biståndskonsult och var ordförande för den ekologiska odlingens världsorganisation i ett antal år. Detta gjorde att jag reste oerhört mycket, och ofta långt, många år var det uppemot 10 interkontinentala resor och ännu många fler inom Europa och i de områden jag jobbade i. Som värst hade jag guldkort på SAS och platinakort på KLM — samtidigt. Jag vill helst inte räkna ut min klimatskuld. 
Mitt jobb förde mig till andra sidan jordklotet flera gånger, här på Samoa för Världsbanken. 

Jag kan inte heller skylla på att jag inget visste. Jag har varit aktivt medveten om växthuseffekten och flygets roll sedan 1980-talet. Som så många andra har jag rättfärdigat det med att jag gjorde det för något som var viktigt. Inga av mina uppdragsgivare skulle heller ha accepterat att jag debiterade dem för restiden för något annat sätt än för snabbaste resväg, så egentligen hade jag inget val annat än att byta jobb (vilket jag nu gjort).

Jag tillhör samtidigt den första interrailgenerationen och har också åkt mycket tåg genom åren, många resor över flera dygn i sträck och som mest 6 dagar Moskva-Vladivostok. Under de sju år jag var chef för Krav reste jag runt väldigt mycket i Sverige och jag tror jag flög två gånger, en gång till Gotland och en gång till Östersund. Jag hade årskort på SJ. Jag har också cyklat till Turkiet och tillbaks.

Av debatten får man intrycket att valet står mellan att flyga eller att åka tåg. Men att flyga står inte i motsats till att resa mycket på också andra sätt. Det är nog snarare tvärtom. 

Debatten har i stort tagit tre spår. Det första är teknikoptimisternas glada budskap att det inte är flyget eller flygandet som är problemet utan det är bränslet. Jag tänkte inte diskutera det här. Den som läser min blogg vet redan vad jag tycker om den där aningslösa teknikoptimismen. Ett andra spår är att deklarera att man tänker eller har slutat att flyga, eller begränsar det kraftigt. Det tredje spåret är de som anser att flygandet är en samhällsfråga, att det handlar om system, om skatter osv.

På det stora hela tillhör jag dem som inte tror mycket på ”konsumentmakt” som en kraft för att lösa flygets problem. Det beror både på att jag inte tror att det är särskilt effektivt och för att jag har principiella invändningar. Det är inte individens val om den har lust att rena sitt avlopp eller släppa det rakt i sjön. Om vi accepterar att det är så skadligt för miljön att flyga kan det inte i första hand vara upp till den enskilde individen att avgöra om den kommer att flyga eller inte flyga. Precis som för annan samhällsfarlig verksamhet behöver den regleras av samhället. 
Detta hindrar inte att det också är berömvärt att vissa väljer att helt sluta flyga, på samma sätt som andra väljer att jobba mindre, att inte köra bil, slänga mindre mat eller sätta upp solpaneler. Vi behöver alla dessa individuella handlingar också. 

*
Vad är det som gör att vi flyger så mycket? Ett skäl är att flyg har blivit så billigt och att andra transportmedel inte alls har haft samma utveckling. Detta beror delvis på teknisk och kommersiell utveckling (konkurrens), men i ännu högre grad på att flyg inte betalar sina kostnader. I själva verket är det oftast subventionerat på olika sätt. Så där finns uppenbara systemfrågor att tackla. Flygskatt är bara förnamnet.

Flyget är marknadsdrivet, och som på alla andra marknader skapas efterfrågan i första hand av företagen. Eller som konsumtionsforskaren Cecilia Solér uttrycker det i en artikel i Dagens Nyheter. ”Konsumtionskulturens kärna vilar på antaganden om att vi blir accepterade och lyckliga om vi konsumerar i enlighet med de identitetsmallar som förmedlas av de marknadsaktörer som har störst makt, det vill säga företag. Reseföretag påverkar vårt sätt att resa genom marknadsföring av lyckliga, garanterat ångest­befriade, smala människor på solsemester.” Därför kan samma tidningar som har flygets klimatpåverkan som tema ha stora annonser för flygresor på samma gång. Eller till och med ha artiklar som uppmanar oss att ta flyget till sevärdheter som kommer att försvinna på grund av klimatförändringar.

Ett annat viktigt skäl är förstås globaliseringen i form av ökad handel och annat utbyte. Om alltmer av våra saker köps från andra länder kommer flygandet att öka. Inte i första hand för att varorna transporteras med flyg, det mesta transporteras via land eller hav. Men ett importerande företag kommer ständigt att ha folk i luften för att besöka leverantörer. Stora företag har tusentals underleverantörer som besöker dem eller blir besökta. Exportföretagens säljare befinner sig alltid på resa. De multinationella företagens anställda flyttar runt inom organisationerna. På samma sätt behöver politiker och diplomater ständigt resa för att ta hand om alla de politiska processer som är en del av samma globalisering. Forskningen har också blivit alltmer internationaliserad. Fyra femtedelar av svenskarnas klimatpåverkan från flyget kommer från de internationella resorna och inte från det svenska inrikesflyget. Till utrikesflyget åker många tåg eller taxi eller så flyger man inrikes för att kunna ta utrikesflyget. 

Och när folk flyger och far på jobbet får de vänner och blir förälskade. Deras barn kanske studerar i ett annat land för att lära sig ett annat språk eller en annan kultur. Folk flyr eller flyttar dit där det finns bättre jobb. Därför ökar inte bara weekendshoppingresorna till New York utan också ”viktigare” sociala resor. Samtidigt har de flesta människor dåligt med tid, eller upplever att de har det. Det gör att de flyger, även i de fall de kunde ha tagit tåget. 

Därför är flygresorna också en systemfråga som handlar om hur samhället utvecklas. Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

Friday, 6 April 2018

Känn den hand som föder dig



Vad händer om vi slutar att se mat som en vara som kan köpas och istället ersätter livsmedelsindustrins varumärken och handelns anonyma snabbkassor med relationer?
 

Det finns ett ökat intresse för matens identitet och ursprung. För att möta det ägnar sig livsmedelsjättarna åt ­certifieringar, avancerad storytelling och system för spårbarhet. Det mest radikala alternativet är förstås att man odlar, bereder, lagrar och lagar sin mat själv, att konsument och producent smälter samman.
Kristoffer Franzén levererar på Reko i Uppsala
Men om man nu inte vill eller kan odla allt själv finns det många andra sätt att engagera sig i hur maten ­kommer till tallriken. I det enklaste fallet köper folk direkt av en bonde eller en mathantverkare – det finns idag fler gårdsbutiker än Ica-butiker. Direktförsäljning sker också på ­Bondens egen marknad eller genom flera olika beställningssystem på nätet.

I andelsjordbruk går en grupp människor samman för att stödja och samarbeta med en jordbrukare, eller i vissa fall till och med att driva ett jordbruk. Deltagarna förbinder sig att köpa en viss mängd och kanske bidra med arbete eller kapital. De flesta andelsgårdar håller på med grönsaker, men man kan också köpa in sig i lammproduktion eller i ett kotell (ko-hotell).

På senare år har ideellt drivna Reko-ringar (Reko-konceptet ­kommer från Finland och betyder ”rejäl konsumtion”) spridits snabbt, det finns nu ett femtiotal i landet. I ringarna kopplas grupper av livs­medelstillverkare och konsumenter ihop och några gånger i månaden ­träffas de på en central plats för att lämna ut förbeställda produkter. Den som varit med ett tag kommer ihåg att 70-talets matfronter och inköps­kooperativ jobbade på snarlikt sätt.

Ekolådan och liknande prenu­merationssystem försöker genom information och långsiktiga åtaganden av alla parter också skapa en form av relation mellan de deltagande ­bönderna, det koordinerande före­taget och de som köper lådorna.

Ett samlingsnamn för dessa alternativa former är relationsmat – eftersom de bygger på någon form av ­relation mellan konsumenter och ­producenter, snarare än en anonym transaktion. Även om de nya former som utkristalliseras för det mesta innefattar att pengar byts mot varor så är inte de avgörande frågorna ”vad ska jag köpa?” och ”hur mycket kostar det?”. Det som är intressant är snarare vem som har producerat maten, från vilken natur, vilket landskap, den kommer och hur den har producerats.

Ett fördjupat intresse och förståelse för hur mat blir till leder i de flesta fall till en mycket bättre kost, både för hälsan och miljön. Lokal och regional mat kan också blomstra i dessa nya samverkansformer. En lokal ekonomisk utveckling gynnas istället för globala handelskedjor. Relations­maten gör att vi engagerar oss i ­matproduktionen inte bara som ­konsumenter utan också i våra roller som medmänniskor, arbetskamrater, medborgare och planetskötare. På så sätt kan den vara ett frö till större ­förändringar i samhället.
Först publicerat som veckobrev för Ekolådan. 

Saturday, 31 March 2018

Släpp tjurarna loss det är (snart) vår


I lantbrukspressen har det väckt stor uppmärksamhet att City Gross gått ifrån sin linje att bara sälja svenskt nötkött.  Stefan Ljungdahls skriver i sin ledare i Jordbruksaktuellt att de inte vet vad de köper eller så blundar de för hur djuren föds upp. Och det ligger nog mycket i det. Men frågan är om det inte gäller lika mycket för köttet från Sverige som det från andra sidan jordklotet?

På sin hemsida skriver Citygross att man inte klarar av att möta efterfrågan från kunderna med enbart svenskt kött eftersom svenska bönder endast försörjer runt 60 procent av efterfrågan på nötkött och 70 procent på fläskkött. Nu köper man nötkött från bland annat Australien. Det visar sig vid närmare granskning att djuren får gå i en så kallad feedlot under delar av sitt liv.

När Jordbruksaktuellt (27 mars 2018) konfronterar City Gross med att de djur de importerar från Australien slutgöds på en feedlot visar det sig att City Gross inte hade en aaaaning om det eller att de valt att strunta i det. Michael Riedel, affärsområdeschef för Bergendahls som äger City Gross vrider sig som en mask på kroken när han skall förklara hur deras import kan gynna den svenska produktionen. Genom att importera kött kan de hålla kvar kunder som annars skulle gå till konkurrenterna, och då tappar de ”kunder som i framtiden skulle kunna tänka sig att köpa svenskt”. 



Feedlot
Uppfödningen i feedlot är ofta kritiserad. Jag har själv sett en amerikansk feedlot med 40 000 kor. Det var en chock om inte annat för det enorma antalet djur, den enorma mängden gödsel och den likaledes enorma mängden foder. Det är svårt att gilla det sättet att föda upp djur på. Jämfört med att gå på bete är det givetvis en stor skillnad i vilken utsträckning djuren får utlopp för sina naturliga behov. Att man samlar djur, ofta från olika gårdar, på en liten yta ökar risken för spridning av sjukdomar och leder till ökade medicinering. Många feedlots saknar egen foderproduktion utan de köper in stora mängder foder. Det blir självklart väldigt mycket gödsel från anläggningarna och ju fler kor på ett ställe, desto större risk att det blir stora utsläpp av gödsel till omgivningarna.
I Australien går djur ute på bete större delen av sitt liv, kalvar får gå med sina mammor. Ungefär en tredjedel av alla nötkreatur i Australien tillbringar sina sista månader på en feedlot.  Djuren går i sådan utomhusanläggningar och äter kraftfoder (spannmål och något proteinfoder, typ soja) mellan 50-120 dagar, en relativt kort tid av sitt liv. Syftet med slutgödningen är att få upp slaktvikten och få fram ett mört och marmorerat kött som marknaden vill ha.  I vissa delar av Australien gör långvarig torka det svårt att få upp djuren i de vikter som marknaden kräver. I Australien har den genomsnittliga feedloten 2500 djur.

En mindre feedlot i Namibia som jag besökte 2011




Men hur står det till med det svenska nötköttet?

”Vi har en sund och bra uppfödning av djur till nötköttsproduktion i Sverige. Alla kor, kvigor och stutar går ute på bete under sommarhalvåret. Det ger oss öppna landskap och en rik biologisk mångfald. De betande djuren är fantastiska på att omvandla gräs till kött och de ger värdefull gödsel till odling av livsmedel och foder.”

Så beskrivs ofta den svenska nötköttsuppfödningen, som i citatet ovan från en broschyr av LRF. Det är svårt att säga att det är en lögn, men det är heller inte hela sanningen.

Sverige påstås vara det enda land i världen där korna skall kunna gå ut på bete sommartid. Då glömmer man att tala om att i många länder skulle man aldrig behöva ha sådana lagar eftersom tanken att djur skulle hållas inne är helt främmande, att beta är det normala för större delen av världens nötkreatur. Men framför allt glömmer man att detta lagkrav inte gäller tjurarna. Och det handlar inte om enstaka avelstjurar utan om en mycket stor del av tjurarna.

Ungefär 54 procent av nötköttet kommer från stut (kastrerad tjur), kviga eller ko. Drygt 3 procent av köttet kommer från kalvar, medan hela 43 procent kommer från tjurar, varav den absoluta merparten utgörs av ungtjurar (Svenskt Kött). Att utelämna ungtjursuppfödningen i beskrivningen av svensk nötköttsproduktion är helt enkelt inte ärligt.

Det finns kanske skäl till att man inte pratar så mycket om ungdjursuppfödningen. Det är väldigt svårt att få information om hur svenska ungtjurar föds upp. Sökningar på nätet ger nästan ingen information och definitivt inga bilder.  Det är mycket lättare att få information om hur en australiensisk feedlot fungerar. Men den här bilden växer fram:

Ungtjuruppfödningen är mycket intensiv. Det är vanligt att man köper in kalvar från många olika gårdar (många mjölkgårdar säljer sina kalvar till uppfödare). De flesta djuren går inne hela livet. Fram till augusti 2017 fick tjurar stå konstant uppbundna, men det är nu förbjudet. Kraftfoderandelen är mycket hög, man kan knappast påstå att dessa djur föds upp på gräs. Gräset de får som ensilage, hö eller halm är mest för att deras matsmältning kräver det. Djuren växer med mer än 1,5 kg om dagen. I en jämförelse med 28 andra länder var det bara i amerikanska feedlots som man hade en något snabbare tillväxt än för de svenska tjurarna. Branschens mål är att ytterligare öka tillväxten.

Feedlot vs svensk gödtjursuppfödning – ingen solklar vinnare.

Det är lite svårt att köpa bilden av att feedlot-uppfödningen skulle vara så dålig jämfört med den svenska ungtjursuppfödningen. I båda fallen samlas ett större antal djur på mindre ytor, de får inte beta och de får en kost med mycket hög andel kraftfoder vilket deras matsmältning inte är särskilt väl anpassad för. En feedlot har oftast betydligt mer djur vilka är uppdelade i grupper på upp till ett par hundra. Det stora antalet djur är därför sannolikt mer en miljöfråga än en fråga för djurens välfärd. Gödselläckagen kan givetvis bli högre i en feedlot, men de flesta feedlot system finns i torra områden. Utrymmet per djur är normalt sett betydligt större i en feedlot än i ett stall – inte så konstigt eftersom kostnaden för ytan är mycket lägre för en feedlot.  Att djuren i en feedlot går ute och de svenska tjurarna går inne är mer en anpassning till klimat och andra förutsättningar än en principiellt viktig sak.

Svensk tjuruppfödning och amerikanska eller australiensiska feedlots är lika snabba att påtala att uppfödningen är klimatsmart och använder lite mark jämfört med betesdriften. Och visst är det så om man räknar på det tvivelaktiga gängse sättet (dvs räknar om metan till koldioxidekvivalenter). Orsaken är att djuren växer snabbt och får odlat foder av hög kvalitet (ungefär samma foder som grisar och höns får). I mitt tycke visar det bara hur fel man hamnar när man sätter arealanvändning och växthusgasutsläpp högst på kriterierna för vad som är en bra djuruppfödning.    

Att djuren oftast tillbringar en kortare del av livet i en feedlot och större delen av livet på bete är definitivt en fördel för feedlotsystemen. Fördel Sverige är mycket låg antibiotikaanvändning, bedövning vid avhorning och kastrering (fast tjurarna kastreras som bekant inte), inga tillväxthormoner (sådant kött får inte importeras till EU) och en del annat, t.ex. regler för slakt. Dessa förhållanden har emellertid litet att göra med om djuren går i en feedlot eller inte.

Släpp tjurarna loss det är (snart) vår!

Det finns goda skäl att stödja svensk nötköttsproduktion om den är baserad på bete och gräs i skördad form på vintern. De djur som betar idag räcker inte för att hävda betesmarken som växer igen och odling av vall till kofoder är ett mycket positivt inslag i den svenska växtodlingen. Det finns de som har tjurarna ute på bete och det verkar går bra för dem. Alternativt skulle man kunna kastrera dem för att de blir lättare att hantera då.

Jag är medveten om att sådana förändringar inte låter sig göras i en handvändning. De som idag föder upp gödtjurar kanske inte ens har några betesmarker och har investerat i dyra stallar. Det krävs därför en kraftsamling för att genomföra det. Branschen och politiken borde ha som mål att få ut dessa djur på bete istället för att som nu förespråka fortsatt strukturomvandling med allt större besättningar och mer intensiv uppfödning för att göra produktionen ”konkurrenskraftig”.

För varje ytterligare steg åt det hållet tappar man trovärdigheten i argumenten för att köpa svenskt och man riskerar istället gynna dem som förespråkar en helt vegansk kost. Långsiktigt är det viktigt för förtroendet för det svenska nötköttet att djuren föds upp enligt den idealbild som sprids av näringen självt.