Sunday, 15 January 2017

Högt pris för globala plantager.



Palmoljeuppköpare Jambi, Indonesien
Palmolja har blivit flytande guld, inte bara för stora företag utan även för Indonesiens småbönder som planterar oljepalmen till och med i sina köksträdgårdar. Men den ekonomiska utvecklingen sker till ett högt pris när landskapet förvandlas till en palmoljeplantage och oerhört stora värden försvinner. 

Indonesien, ett land mer än fyra gånger större än Sverige, är i dag världens största producent av palmolja. På mer än 7 miljoner hektar, en yta lika stor som Tjeckien, odlas oljepalm. Vi har länge hört rapporterna om skövlandet av regnskogar som tränger undan ursprungsbefolkning, orangutanger, tigrar och många andra djur och växter. Vi har också hört om hur brännandet av torvmarker släpper ut enorma mängder koldioxid och leder till omfattande smog i städer som Singapore och Kuala Lumpur. Allt detta är utan tvekan dramatiskt, men det landskap som tonar fram när röken har lagt sig är inte mindre skrämmande. Nyss hemkomna från en reportageresa till Sumatra är vi fortfarande lite tagna av den klaustrofobiska känsla som det innebär att mil efter mil enbart se en enda sak – räta rader av oljepalm. 

Palmoljeplantage Riau, Indonesien


Palmolja i Jambiprovinsen, Indonesien


Det är en liknande känsla som man får under en biltur i stora delar av Sveriges skogslandskap, framför allt delar av Norrland. Mitt i naturen visade på parallellen i ett program i början av december där skövlingen av regnskogen på Borneo jämfördes med vad som har hänt de svenska skogarna. Inslaget väckte stark kritik från skogsägare och skogsbolagen som värjde sig för jämförelsen. Lena, Ek, en gång miljöminister och numera ordförande i Södra, kritiserade redaktionen för okunskap. 

Men jämförelsen är i alla högsta grad relevant. Enbart tre procent av Sveriges skogar kan räknas som naturskog som har varit orörd under minst 150 år. Urskogen i Sverige utgör en procent eller mindre. Svenska miljömålet ”levande skogar” kommer inte att nås och Naturvårdsverket anser att det inte går att säga om utvecklingen ens går åt rätt håll.  Det kan jämföras med Indonesien där cirka 40 procent av skogsmarken fortfarande räknas som naturskog och mer än 20 miljoner hektar är skyddad. Även om skyddet ofta är bristfälligt är det ungefär lika stor areal som hela Sveriges skog. Bild från ATL
Markberett kalhygge, Sverige, 



















Det som hänt med de svenska skogarna är det samma som nu händer i Indonesien, en snabb omvandling av naturen till säljbara produkter. I Sveriges fall handlade det om timmer, bränsle och pappersmassa, i Indonesien är det timmer, pappersmassa och palmolja. Det är också samma utveckling som har gett ändlösa fält av soja i Brasilien, soja och majs i USA, vete i Ukraina eller för den delen, raps i Skåne och spannmål på de svenska slätterna. 
Majsodlingar i Mato Grosso, Brasilien

Även om vi alla vet att våra gamla skogar var värdefulla och Indonesiens regnskog, med sin ännu större variation, har ett ännu högre värde, så väger det lätt gentemot värdet av 4 ton palmolja per hektar och år. Trots att regnskogen är ovärderlig för oss, som lunga, som klimatreglerare och som hem för en oerhört rik biologisk mångfald, klarar vårt ekonomiska system inte av att hantera den typen av gemensamma värden. Den kan bara hantera ”produkter” som någon kan tjäna pengar på.


Oavsett var i världen vi befinner oss måste den gemensamma nyttan av naturen väga mycket tyngre än privata vinster, inte minst därför att flera av dessa värden är grunden för våra fortsatta liv. För svensk del finns det ingen anledning att fortsätta delta i förvandlingen av Indonesien till en palmoljeplantage; Sverige kan utan problem återgå till att vara självförsörjande av olja och fett. Men Sverige måste också i grunden förändra sitt eget skogsbruk om skogens alla resurser ska tas till vara. För detta krävs en skogs- och jordbrukspolitisk förändring som gör det möjlig. 

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren


Thursday, 12 January 2017

Vertikala odlingar - inget ljus i tunneln



Återigen har media rapporterat hur smarta inomhusodlingar i staden skall försörja världen med lokala grönsaker odlade på ett hållbart sätt. Men det enda som är smart med dessa odlingar är marknadsföringen. Vertikala odlingar kräver väldigt mycket elektricitet och varje kvadratmeter odlingshylla kräver minst 10 gånger så stor yta för energiproduktion. Växthusgasutsläppen är mångdubbelt högre än för frilandsodlingar.

Företaget Grönska* har fått Stockholms innovationsstipendium för ” Ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk för lokalt producerade örter och grönsaker. Målet är att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Låt oss granska ”yteffektivt”. Vad menas med det? Ja, de flesta menar nog att det sparar mark, att det går åt mindre med mark än om man odlar på åkrarna. Vi ges ju bilden att det är brist på mark och då måste det vara viktigt att använda marken så effektivt som möjligt.

För konstljusodlingar av sallad, kryddor och andra småblad går det åt cirka 250W per kvadratmeter om man använder energisnåla LED-lampor (ändrat länken 16/1). Det skulle gå åt betydligt mer om man skulle odla tomater eller potatis. Ljuset behöver lysa cirka 12 timmar om dagen. Det ger ett energibehov per kvadratmeter odlingsyta på 3000 Wh. Detta motsvarar en årlig energiförbrukning på 1095 kWh. Var skall den energin komma ifrån? Om vi följer det miljövänliga och högteknologiska spåret är det solenergi som gäller. Solpaneler i Sverige kan leverera sisådär 140 kWh per kvadratmeter och år.

Det betyder att man behöver en yta av solpaneler som är nästan 8 gånger större än odlingsytan för att producera den bruttoenergi som åtgår för inomhusodlingar med konstljus. Och då pratar vi bara om energin för ljuset. Det tillkommer avsevärt energibehov för ventilation och temperaturreglering (mestadels kyla eftersom det blir så mycket värme från lamporna). Vi har heller inte tagit hänsyn till att solpanelerna inte alls levererar ström i samma takt som den förbrukas i odlingen utan att det tillkommer stora energiförluster för lagring av solenergi.

Att odlingen kräver en skuggareal av minst tio gånger odlingsytan är säkert fortfarande en underdrift. Det är väl inget problem säger optimisten. Solpanelerna kan läggas på tak och annan improduktiv mark? Men de solpanelerna skall redan driva mobiltelefoner, serverhallar, diskmaskiner och Teslor. Skall vi driva våra odlingar med konstljus talar vi om stora energimängder och i stora delar av världen är det åkermark som kommer täcks med solpaneler. Det händer till och med i det glesbefolkade Sverige där 6 hektar prima åkerjord i Halland kläs med solpaneler.

Så hur kan man påstå att det är ett ”yteffektivt” sätt att odla på?

I marknadsföringen påstås också att systemen sparar vatten. Det är möjligt att de gör det, men då jämför man vatten av dricksvattenkvalitet med regn, och det är inte särskilt meningsfullt.

Inte heller är de klimatsmarta. En vetenskaplig rapport kommer till att växthusgasutsläppen från odling av bladgrönt med konstljus är minst 6 kg CO2 per kg sallat, avsevärt högre än för traditionella växthus och fem gånger mer än från frilandsodlingar. Om vi tänker oss att en vuxen kvinna skall få sitt kaloribehov från 15 kg sallat om dagen (Gud förbjude!) skulle hennes växthusgasutsläpp från denna sallat motsvara 90 kg CO2 per dag, eller 32 ton om året, tre gånger mer än svenskens totala utsläpp. Det skulle till och med vara dubbelt så höga utsläpp jämfört med att hon bara åt 1,7 kg biff (vilket Gud också förbjude!) för sina dagliga kalorier.

Det är deprimerande att media och de så kallade ”vetenskapsjournalisterna” aldrig kritiskt granskar alla dessa nya teknofixar, utan man agerar megafoner åt kommersiella företag och ibland åt forskare som vill ha anslag.

De som förespråkar intensiva odlingar, fiskodling på land, algodling eller andra snabbmetoder att få fram mer mat (t.ex. GMO grödor) för ofta fram argumentet att det behövs för att försörja en snabbt ökande befolkning och att det råder brist på åkermark. Men i stora delar av världen, t.ex. i Sverige, råder det ingen som helst brist på åkermark. De fattiga som svälter är de sista som kommer att ta del av inomhusodlade grönsaker, odlat kött och alger eller fiskar odlade i bassänger.

Överlag handlar det om en övertro på att ny teknik skall fixa allt (inte bara livsmedelsförsörjningen), ett ämne som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag utvecklar vidare i en essä för magasinet Tiden som tar form dessa dagar.


Extra: Fysikprofessorn David Keith vid Harvard räknar i ett mycket underhållande inlägg ut att hans småskaliga LED odling av sallad orsakar utsläpp på 50 kg CO2 per kg sallat samt använder 100 gånger så mycket energi och kostar 5-8 gånger mer än frilandsodlad sallat.

Extra-Extra: Den som är sugen kan redan nu köpa en container med en komplett vertikal odling för det facila priset av 85 000 dollar och en årlig energiförbrukning på 36 000 kWh. Den lär kunna producera cirka 500 små sallatshuvuden i veckan, vilket motsvarar ungefär en människas kaloriförbrukning. Glöm inte att bygga solpaneler på 300 kvadratmeter och skaffa tjugo (nu gissar jag bara) Tesla Powerpack.

Extra-Extra-Extra: Att energiförbrukningen är stor för konstljusodlingar kan användas av Polisen i dess jakt på marijuanaodlare (de verkliga pionjärerna på området).
Det brukar bli betydligt dyrare elräkningar. Vi kontaktar ibland elbolagen för att se om det är något som sticker ut, berättar Jonas Wendel på länskriminalens narkotikarotel i Stockholm till Dagens Nyheter 2013-05-03


* Jag har givetvis inga invändningar mot att de unga entreprenörerna i företaget Grönska vill odla basilika i krukor i en källare i Hammarbyhöjden. Det jag reagerar på är den orimligt stora uppmärksamhet som ges den typen av initiativ och särskilt att de framställs som ett smart miljöval och relevanta för att försörja befolkningen med mat.

Tuesday, 10 January 2017

Vad tycker folk om Den stora ätstörningen?


Vad tycker du - fyll i enkäten bredvid!

I den första recensionen,som publicerades i Smålandsposten, Barometern, Trelleborgs Allehanda och alla de andra femtontalet tidningarna som är del i Gota Media imperiet, skriver Kjell Andersson att boken är fängslande och har en vid överblick. Han rekommenderar boken till "alla enögda professorer och okunniga eftersägare i media som kritiserar ekologisk odling." Och avslutar med:
"Rundgren rör sig ledigt med enorm mängd siffror, fakta, synpunkter och idéer. Han är ödmjuk inför ämnets komplexitet, vilket väcker förtroende. Måtte boken bli översatt till engelska åtminstone. Och någon – skapa en modern opera sjudande av ämnets djupt existentiella och dramatiska kvaliteter!"

Maten på vårt bord kommer knappast från Katthult längre, utan bär smak av såväl mekanisering och kemiska bekämpningsmedel som skuldsättning och gränslös marknadsliberalism, skiver Fredrik Sjöberg i sin recension i Svenska Dagbladet där kan kallar ”Den stora ätstörningen" för en lärorik och respektingivande utfärd i matbranschen.
"Ja, Rundgren sysslar med systemkritik, och han gör det bra. Detaljerade genomgångar av hur produktionen ser ut av allt från mjölk och socker till majs, palmolja, soja, fläsk, kyckling och så vidare stöder var och en på sitt sätt utopiska och därför utmanande resonemang om vilka trender som bör brytas. Maktkoncentrationen, till exempel, både inom odlingen och handeln, och den spekulationsdrivna utvecklingen mot allt billigare mat som skeppas över världshaven till konsumenter som inte vet något om jordbruk, eller ens vill veta." 
Hans Hjelte skriver i eFolket: "Den stora ätstörningen är enligt min mening en av de viktigaste, kanske den allra viktigaste, faktabok som gavs ut i Sverige under 2016." och fortsätter:
"Det har tagit mig lång tid att läsa den, eftersom den hela tiden väcker så många tankar. Det är omtumlande att upptäcka hur illa det står till med produktionen av våra livsmedel. Efter att ha läst om broilerproduktionen, så kan jag nog inte äta kycklingkött längre."  

Vi får se om det är någon "enögd professor" som kan tänkas vilja lustmörda boken i en kommande recension eller om det blir en opera som skrivs. Kanske både och?

Många har kontaktat mig med synpunkter, de allra flesta positiva, några frågar om vissa fakta, några vill köpa boken. En påtalade ett skrivfel. På sidan 59 står det att en arbetare i Sverige 1930 måste arbeta 30 timmar längre än en arbetare år 2000 för att tjäna ihop till ett kilo vete. Men det skulle vara "gånger längre". Det är fortfarande ett väldigt tydligt exempel på hur jordbruksråvarorna och jordbruksproduktionen har tappat sin relativa betydelse i samhället. Likväl är det mycket förargligt (jag jobbbade utifrån den engelska texten och "times" blev uppenbarligen till timmar...). Som läsare behöver man kunna lita på det skrivna, inte minst i dessa dagar då det cirkulerar så många faktoider i en rasande fart. Som tur är har boken 766 stycken källhänvisningar vilket gör det möjligt både för mig själv och den kritiske läsaren att kolla mina källor.



Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris

Du kan höra en podcast om boken Ordfronten.  

Monday, 9 January 2017

Inte lätt med fett



Kan vi klara vår fettförsörjning på ett ansvarsfullt sätt?

De vegetabiliska fetterna har blivit en av de viktigaste produkterna i den globaliserade livsmedelsindustrin och handeln, cirka 40 % av världsproduktionen passerar en gräns, vilket är en mycket högre andel än för andra viktiga livsmedelsråvaror. Världsmarknaden domineras helt av palmolja och sojaolja, med raps på tredjeplatsen.  Dessa oljor handlas mest i världen och många länder är helt beroende av import av dem för sitt fettbehov.

Palmolja och sojaolja odlas i områden där avskogning är ett stort problem, och där det finns starka skäl att säga att de bidrar till eller driver denna avskogning. Det är ett betydligt större problem med palmoljan, där en mycket stor del av världsproduktionen kommer från områden som var skog för bara tjugo år sedan. En betydligt mindre del av sojan kommer från nyligen avskogade områden. 

Den mark som palmodlingar har anlagts i Malaysia och Indonesien på har i relativt stor utsträckning varit skog eller våtmarker. Minskningen av skogen innebär en kraftig förlust av biologisk mångfald och hotar symboliska arter som sumatratigern och orangutangen.  Den omfattande nedhuggning och bränning av regnskog i Indonesien lägger stora delar av Sydostasien under ett moln av rök varje år, vilket lett till omfattande protester från grannländerna. 

Stora delar av odlingarna anläggs på torvjordar (vilka består endast av organiskt material) och när de röjs och dikas för odling frigörs väldiga mängder koldioxid från nedbrytningen av det organiska materialet, Upp till 6 000 ton koldioxid per hektar kan frigöras från torvjordar att jämföra med ”bara” 600 ton per hektar för avskogning av mineraljordar. Indonesien har för närvarande de tredje största utsläppen av växthusgaser i världen och fyra femtedelar av utsläppen kommer från avskogning, brännande av skog och torvmarker samt annan förändrad markanvändning. 

Problemet är inte oljepalmen i sig. Det går åt mycket mindre mark för palmolja än för att få fram samma mängd olja från oliver, raps, solros eller soja, skörden av palmolja är nästan tio gånger högre än sojaolja och fem gånger högre än rapsolja, vilket gör att om man mäter miljöeffekten per liter olja kan resultatet för palmolja vara mycket bättre än om man uttrycker det per hektar. Eftersom det är en flerårig gröda behöver man inte heller plöja jorden, vilket minskar erosionen avsevärt. Användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel är måttlig och definitivt lägre än i andra oljeväxter.

Den ökande användningen av palmolja har flera orsaker bl.a. ökad total efterfrågan av fett pga av en kombination av ökad befolkning och ökade inkomster, minskad användningen av animaliskt fett och ökad industriell bearbetning av livsmedel där palmolja ”passar perfekt”. Sist men inte minst, palmolja är helt enkelt den billigaste oljan (se graf). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan använda oliv, raps, kokos eller solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer att kompenseras av palmolja som säljs till någon annan.  WWF Tyskland publicerade nyligen en rapport som visade att om palmoljan skulle ersättas med kokosolja och rapsolja skulle detta kraftigt öka växthusgasutsläppen av den tyska oljekonsumtionen. Utsläppen skulle öka motsvarande en tredjedel av Tysklands total växthusgasutsläpp, främst för att odlingarna skulle kräva mycket mer mark, både i Europa och i tropikerna.

En RSPO certifierad oljepalmsplantage i Riau, Indonesien 2016
Det finns certifierad produktion av palmolja (RSPO), vilket inte bidrar till skövling av naturskogar eller nyodling av torvmarker, och det finns en mycket liten certifierad ekologisk produktion. Om systemen fungerar som de skall bör de inte bidra till avskogning. Kritiker påtalar att så länge kineser och indier struntar i certifieringarna blir nettoeffekten liten av sådana system. Den certifierade oljan skickas till européerna medan oljan som inte uppfyller kraven säljs till mindre kräsna köpare. Det finns redan ett globalt överskott av certifierad palmolja. Detta är en mycket komplex och komplicerad diskussion där det är svårt att bena ut orsak och verkan.



Kan vi försörja oss med matfett?

I Sverige får vi ungefär en tredjedel av vårt energibehov från fett. Historiskt sett var matfettet animaliskt (smör, talg och ister) och fettet i maten fick vi från fet fisk, mjölk och kött. Idag får vi fortfarande en relativt stor del av fettet i maten från mjölk och köttprodukter medan matfettet är vegetabiliska fetter i olika former. Sverige har en relativt stor egen produktion av matfett i form av smör och rapsolja. Det finns också en stor produktion av andra animaliska fetter (ister och talg), men de återfinns sällan i livsmedel. Vi exporterar dem eller använder dem till biodiesel. Vi importerar dock betydande mängder oljor, främst palmolja och rapsolja. En del av detta används för biodiesel eller andra tekniska ändamål.

Om vi vill ta ansvar för vår konsumtion är det en rimlig hållning inte bara att undvika palmolja utan att producera en så stor del av fetterna inom landet, eftersom Sverige trots allt har en betydande potential för jordbruksproduktion, och eventuell ökad odling här ställer till med mindre problem än ökad odling i Indonesien eller Brasilien.  

Om lokal produktion prioriteras kan en ökad rapsodling vara möjlig. På sikt skulle andra oljeväxter (oljedådra, hampa, havreolja osv) kunna utvecklas vidare.   

Om lokal och ekologisk produktion skall prioriteras torde en ökad användning av animaliskt fett vara det som skulle ligger närmast tillhands. Det skulle dock krocka med gällande hälsorekommendationer och skulle också kunna innebära problem med konsumentacceptans.

Det förefaller helt omöjligt, med dagens kunskaper, att försörja Sveriges befolkning med allt nödvändigt* fett i kosten (dvs inte bara ersätta smöret utan också allt fett vi får i oss via animalierna) med enbart vegetabilier odlade i Sverige. Det är inte realistiskt ens med konventionellt jordbruk att öka rapsodlingen så mycket och det är helt orealistiskt med ekologiskt jordbruk. Att kombinera en ökad användning av lokalt producerad matfett och en ökad användning av lokalt producerad biodiesel från jordbruket verkar också vara en ekvation som inte riktigt går ihop. 



Det är inte så lätt med fett

Det finns en hel del områden där det råder osäkerhet eller delade meningar om hälso- eller miljöeffekter. Ett livsmedel kan vara nyttigt för en sak och dåligt för en annan. Det miljösmarta alternativet är heller inte nödvändigtvis det hälsomässigt bästa. Om vi ökade användningen av animaliskt fett istället för att betrakta det som avfall skulle vi kunna minska importen av palmolja. Men det kolliderar med de offentliga kostråden — kan man lita på dem?  

Andra faktorer som påverkar valet av fett är teknisk funktion, pris och konsumenternas acceptans. Det skulle till exempel vara svårt för livsmedelsindustrin att öka användningen av ister med en ökande andel muslimer och vegatarianer och veganer i befolkningen. 


Jaq har skrivit en rapport åt projektet MatLust i Södertälje där jag resonerar om olika fetters påverkan på miljö och hälsa (dietist Anna Mellberg har skrivit huvuddelen av det som gäller hälsa, vilket inte direkt är mitt främsta kunskapsområde). Den 8 februari presenterar jag rapporten, samt intryck från en reportageresa på Indonesien, på Cjasa Warg i Stockholm. Fritt inträde, men anmälan krävs. Resonemangen ovan kommer i stora delar från den rapporten som du kan ladda ner här.


* Detta bygger på att Livsmedelsverkets rekommendationer om fettintag är rimliga, något jag inte vet tillräckligt om. Men man kan konstatera att det finns en rad fattiga länder (Burundi, Rwanda, Etiopien) där folks fettkonsumtion är långt under dessa rekommendationer, men så lever folk också betydligt kortare tid där.

Sunday, 8 January 2017

Vem tjänar på proteinskiftet?



Råvarukostnaden för en liter mjölkmjölk är tio gånger högre än för havredrycksmjölken, men havredrycken kostar mer i affären. Det finns en industri som tjänar bra på det så kallade proteinskiftet, medan bönderna och konsumenterna får en mindre del av kakan.



En jämförelse från Testfakta mellan mjölk, havremjölk och sojamjölk har givits den olyckliga titeln ”Sämre näringsinnehåll i ekologisk växtmjölk”. Den oinvigde kan dra slutsatsen att det skulle ha något att göra med den ekologiska produktionen.  Men orsaken till testresultaten är att ekologisk mjölk inte ”berikas” på grund av den mer negativa inställningen till tillsatser. Om det finns några skillnader i näringsinehåll mellan icke-berikade ekologisk och icke-ekologisk ”växtmjölk”* har man inte mätt i denna undersökning, och mig veterligen inte i någon annan undersökning. Däremot finns det en tendens till att ekologiska produkter innehåller mer nyttigheter (som omega 3) och mindre onyttigheter (som kemiska bekämpningsmedel). Läs en bra sammanställning av EPOK här. 

Något som intresserade mig mer var priserna. Alla de testade växtmjölksprodukterna var avsevärt mycket dyrare per liter än ekologisk mellanmjölk, och om man räknar per gram protein var skillnaden ännu mycket större. Den ekologiska mellanmjölken kostade cirka 35 öre per gram protein, medan proteinet i Go Greens havredryck kostade hela 2,70 kr per gram. Proteinkostnaderna för sojadryck var, inte förvånande, betydligt lägre än för havredryck. 

Men varför är växtmjölken dyrare? Vi får ju hela tiden höra att det är mer effektivt med vegetabiliska proteiner än med animaliska, att det går åt så mycket resurser för prodution av mjölk, medan det är smart på alla sätt med havremjölk och sojamjölk. Om det är sant borde rimligtvis växtmjölken vara avsevärt mycket billigare än komjölken, eller? 

Marknaden för dessa växtdrycker är nu så stor att man borde kunna skriva av liten omsättning och dyr distribution som orsak till varför de är dyrare.

Hur är det med råvarorna då? Det går åt cirka 125 g sojabönor för att tillverka en liter sojamjölk (du kan göra det själv också). Sojabönor kostar i partiledet (handlarn efter bonden) sisådär 3,50 kr per kg (genomsnitt de senaste tio åren) vilket betyder att råvarukostnaden för sojamjölken (förutom tillsatserna) är mindre än femtio öre (43 öre).  Det går åt cirka 200 gram havre för att tillverka 1 liter havredryck (Källa: Miljöpåverkan från mjölk och havredryck, Elin Röös, Mikaela Patel och Johanna Spångberg). Havre kostar i parti cirka 1,20 kr kg vilket betyder att råvarukostnaden för en liter havremjölk till och med är mindre än den sojamjölk, ungefär 25 öre.** 

Råvaror för mellan tjugofem och femtio öre lyckas man sälja för mellan 13 och 25 kronor i butiken. Det är inte illa pinkat! Det är klart att staten och affärsleden tar en hel del av detta, men industrin går säkert inte lottlös. Om man jämför med mjölk igen så får bönderna cirka tre kronor för mjölken, dvs råvarukostnaderna för en liter mjölkmjölk är tio gånger högre än för 1 liter havredrycksmjölk. I det perspektivet är det lite lustigt hur ett företag som Arla får så mycket skäll*** medan företag som Oatly framstår som de som gör något gott. 

Hur är det då med ”köttersättningsprodukter”? Oumph Kebab kostar 189 kr kg på den näthandel jag kollar medan Guldfågeln kycklingkebab kostar 74 kronor per kg och ekologisk nötfärs säljs för 123 kr kilot. Anamma vegofärs (sojaprotein, rapsolja, lök, äppelextrakt, salt, naturlig arom, kryddor) säljs dock för endast 73 kronor, dvs samma pris som kycklingfärs medan Quornfärsen säljs för 127 kronor. 

Astrid och Apornas Jeezly som marknadsförs som ett ”veganskt sojafritt ostalternativ” kostar 170 kr kg, mer än de flesta ostar. Ingrediensförteckningen visar att råvarorna knappt kostar något: ”vatten, kokosolja (23%), stärkelse, modifierad stärkelse, havssalt, emulgeringsmedel: (natriumpolyfosfat, natriumcitrat), veganska smakämnen, konserveringsmedel: (sorbinsyra) och färg: (betakaroten).” Inte nog med det, den innehåller 0 (NOLL!) procent protein. Kan man verkligen kalla en hopgeggad matolja utan en gnutta protein för ”ostalternativ”? 




* Man kan ifrågasätta om det är rimligt att kalla sådana drycker för ”mjölk”-

** Om man inte vill göda livsmedelsindustrin kan man alltid göra havremjölken själv, läs här.

*** Jag tycker att det finns goda skäl att kritisera Arlas affärsinriktning, däremot kan man knappast kritisera dem för att de har en för hög marginal.


Monday, 2 January 2017

Hur mycket kött är hållbart?



Det finns en avgrund mellan de teoretiska resonemangen om hur många människor vi kan föda med olika produktionssystem och den verklighet som bönder, livsmedelsindustrin och konsumenterna lever i. Om vi skall vara huvudsakligen självförsörjande på livsmedel är en fråga som främst avgörs av de politiska ramverk som finns. 

Det finns ett stort intresse för hur vår kost påverkar miljön. Det finns också ett stort intresse för hur vi skall kunna föda en växande befolkning. Vissa kombinerar dessa och slutligen börjar frågan om hur ”vi” kan föda vår egen befolkning få ökat utrymme.

I Sverige har sådan forskning bland annat bedrivits inom projektet Hållbar svensk proteinkonsumtion av Elin Röös, Mikaela Patel, Johanna Spångberg, Georg Carlsson och Lotta Rydhmer. Deras resultat publicerades redan för mer än ett år sedan i en artikel i Food Policy. Nu finns det en svensk populär sammanfattning, Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost? 

Deras forskning (precis som all forskning) bygger på ett antal förutsättningar och antaganden. De existerande naturbetesmarkerna skall användas för kött-, och mjölkproduktion. Grisar, höns och kyckling skall födas upp på restprodukter, som inte äts av människor direkt — kli och bagerirester, vassle, rapskaka, betfiber, potatis och rotfrukter, drav och baljväxtrester. Åkermark används i första hand till mat och till vinterfoder för betesdjur samt spannmål som foderkomplement, för att kunna använda restprodukterna effektivt. Det får inte gå åt mer än 0,21 hektar åkermark per person och år, en yta som räcker till att producera mat till en befolkning på 13,5 miljoner människor på den nuvarande svenska åkermarken.

Man studerade sedan klimatpåverkan, markanvändning mm för tre olika scenarier baserade på dessa förutsättningar:



Intensiv mjölkproduktion. Kor används för att producera maximal mängd mjölk per ko. Mjölkkorna äter mest ensilage, spannmål, bönor och raps. Kvigkalvarna betar naturbetesmarker och tjurkalvarna föds upp på stall eller åkerbete nära gården. Restprodukter från livsmedelsindustrin används för att föda upp grisar. I detta scenario behövs ca 1,8 miljoner nötkreatur, dvs nästan 30 procent fler än i dag. I kostscenariot skulle vi bland annat kunna äta 150 g nötkött, 70 g fläsk och 2,4 liter mjölk per person och vecka. Inga ägg och ingen kyckling. 

Extensiv mjölkproduktion. Mjölkkorna betar i större utsträckning, äter vallväxter men inget spannmål eller baljväxter. Alla ungdjur betar (tjurarna som stutar) och får ensilage och biprodukter vintertid. Restprodukter från livsmedelsindustrin ges till grisar, höns och kycklingar. Här behövs 870 000 nötkreatur för att hålla markerna öppna. I detta scenario kan vi bland annat äta 70 g nötkött, 320 g fläsk, 1 liter mjölk, 14 g fågelkött och 3 ägg per person och vecka. 

Köttproduktion med dikor. I detta scenario får kalvarna dia korna istället för att vi tar hand om mjölken. Korna kan då i större utsträckning beta och vi behöver endast 540 000 betesdjur för att hålla betesmarkerna öppna. Restprodukterna från livsmedelsindustrin används till grisar, höns och kycklingar. I detta scenario äter vi ingen mjölk eller mjölkprodukter, men 40 g nötkött, 330 g fläsk, 14 g fågel och 3 st ägg per person och vecka. 

Graf från rapporten


Något rent veganskt eller vegetariskt scenario finns inte med eftersom dessa inte skulle medge bete av naturbetesmarker eller ett effektivt användande av restprodukter. Man skriver:

"..det är ändå inte självklart att en vegetarisk eller vegansk kost för alla är det bästa för miljön. När mjölk och ägg produceras, produceras oundvikligen kött när mjölkkorna och hönorna slaktas. Om alla vore vegetarianer skulle detta kött behöva kasseras och det kan diskuteras om det är resurseffektivt….Betesmarker utgör dessutom värdefulla livsmiljöer för många hotade växt- och djurarter. Utan betesdjur skulle den biologiska mångfalden i dessa marker minska." 

Forskning i USA som nyligen publicerades kom till också slutsatsen att en vegansk kost var mindre effektiv vad gäller användning av åkerareal än en laktovegetarisk kost och placerade sig ungefär som en kost där man minskat köttkonsumtionen till 40 procent av den nuvarande. Att en rent vegansk kost inte är det mest resurseffektiva är inte svårt att förstå. Det räcker egentligen att titta på de hundratals olika produktionssystem som funnits i världen. Inget av dem har varit veganskt trots att de flesta jordbruksproduktionssystem fram till modern tid varit tvingade att hushålla med begränsade resurser. Att det finns olika nivåer på den optimala mixen mellan animalier och vegetabilier i kosten är också uppenbart om man studerar olika produktionssystem och deras ekologiska förhållanden. 

Hur är det globalt då? För inte så länge sedan publicerade Schader m.fl. en artikel som bygger på liknande antaganden som den svenska, dvs idisslare skall beta naturbetesmarker och animalier skall i övrigt äta restprodukter, medan miljöeffekterna skall minska. Deras beräkningar visar att man kan få samma proteinförsörjning som idag per person 2050 med fler idisslare och kraftigt minskat antal grisar och höns. Trots ökningen av antalet metanrapande idisslare räknar man med 18 % minskade växthusgasutsläpp, 26 % mindre markanvändning, 46% minskat N-överskott, 40% minskat P-överskott och 21 % mindre vattenanvändning.

*


Det är värdefullt att man gör undersökningar och simuleringar som dessa, men man får akta sig att dra alltför stora slutsatser av dem. Framför allt måste man inse hur resultaten styrs av de antaganden som görs. 

Scenariona i Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost? bygger på kraftigt utökad baljväxtodling och rapsodling för att kompensera för bortfall av fett och protein i animalierna. Att vi kan utöka baljväxtodlingen är rätt klart, men hur mycket är egentligen realistiskt? Att vi skulle kunna fördubbla rapsodlingarna verkar inte realistiskt. Jag har själv räknat på fettförsörjningen och kommit till slutsatsen att vi kommer vara beroende av animaliskt fett om vi skall klara fettförsörjningen (Jag kommer att presentera detta i ett inlägg snart). Man förutsätter också att ökad odling av baljväxter och raps och minskad vallodling skulle ge en minskad användning av kemiska bekämpningsmedel, vilket förefaller vara ett helt grundlöst antagande. 


I den intensiva mjölkvarianten förutses betydande export av mjölkprodukter, vilket inte tas hänsyn till i beräkningarna av miljöeffekterna. Scenariona förutsätter en kraftig förändring av grönsakskonsumtionen, med nästan en halvering av de fiberfattiga grönsakerna (sallat, gurka, tomat osc) och en ännu större ökning av rotfrukter och liknande. Det är en förändring som jag också brukar ta fram, men som oftast drunknar i ”ät mindre kött, ät mera grönsaker” slagorden. Frågan är bara om folk kommer ändra sina kostvanor på det sättet? Trenden är ju den motsatta. 

Konstgödseln skall, enligt forskningen, produceras med någon i dagsläget oprövad teknik, en förutsättning som starkt underminerar trovärdigheten i resultaten. Kolinbindning i betesmarker och andra mullhaltsförändringar har inte räknats med, medan däremot ökad odling av bioenergi på friställd åkermark finns med. 

Tanken att alla människor skall använda lika stora arealer för sin matförsörjning kan ju verka solidarisk och rimlig. Men med tanke på hur olika jord, klimat, vattentillgång och andra produktionsförutsättningar är känns det som en mycket krystad förutsättning.

Man kan också fråga sig varför författarna har en så statisk syn på markanvändningen. Man konstaterar själva att vi hade närmare 2 miljoner hektar naturbetesmark 1850 (I själva verket betades ju också stora delar av skogarna också), men beräkningarna bygger på att ”bara” de 450 000 hektar som är öppna nu skall bevaras. Om vi betade fyra gånger så mycket mark skulle det se rätt annorlunda ut. Om inte annat borde det ha funnits med som alternativa scenarier.

De effekter på klimat och annat som redovisas presenteras tyvärr som effekter av ”kosten”. Men det borde tydligare framgå att det handlar om råvaruproduktionens miljöeffekter, vilka inte kan likställas med ”kostens”. Människor äter trots allt färre råvaror, och det som händer efter gårdsgrinden får en allt större betydelse. Jag har skrivit om det i ett flertal inlägg tidigare, t.ex.




På grund av alla dessa begränsningar så anser jag inte att forskningen har ett svar på frågan i rubriken, "Hur mycket kött är hållbart?". Är frågan ens är relevant?

*


Även om lantbrukets organisationer, och ännu mer forskare, kan säga saker som att vår uppgift är att försörja så många människor som möjligt, så styrs den enskilde bonden inte alls av detta nobla uppdrag, utan helt enkelt av vad som lönar sig att odla. Sveriges bönder har inget uppdrag att försörja landet med mat, inte heller resten av världen med mat. Tvärtom så betonar både jordbrukets egna organisationer och ledande jordbrukspolitiker att uppdraget är att tjäna pengar och vara internationellt konkurrenskraftiga.

Därför är det ett avgrundsdjupt gap mellan de teoretiska resonemangen om hur många människor vi kan föda med olika produktionssystem och den verklighet som bönder, livsmedelsindustrin och konsumenterna lever i. Om vi skall vara huvudsakligen självförsörjande på livsmedel är en fråga som främst avgörs av de politiska ramverk som finns. 



Tuesday, 27 December 2016

Sojakorvens förlorade oskuld



All soja i världen skulle behövas för att ersätta de proteiner som vi idag får från animalierna. Därför kan inte företagen som säljer veganska sojaprodukter hävda att de inte bidrar till sojans miljöproblem. Ungefär en fjärdedel av sojan används redan för humankonsumtion.

Man läser ofta påståenden att odlingen av sojabönor för människoföda är så liten att den är helt oväsentlig för miljöeffekterna av de storskaliga sojaodlingarna. Naturskyddsföreningen skriver till exempel: ”endast en mycket liten del används i livsmedel. Det är inte sojabönan i sig som är problemet utan den enorma efterfrågan på foder som kräver en intensiv odling.”
I kommentarer på sociala media ser jag ofta siffran 2 % och ibland 5 % för andelen sojabönor som används till människoföda och att resten används till foder. Eftersom nästan alla sojabönor används för produktion av sojaolja vars huvudsakliga användningsområde är föda för människor har jag alltid vetat att detta är nonsens.  

Nu har jag äntligen tagit mig tiden att räkna lite närmare. Alla data är från FAO:s databas, FAOStat, som inte är felfri, men det bästa vi har att tillgå.        

Så här ser det ut i ton totalt i världen.
Produktion med lagerkorrigeringar: 267 451 972

Foder: 17 477 765

Humankonsumtion:10 648 892

Utsäde:7 403 698

Förluster:3 973 945

Processning:227 310 929


Innan vi räknar vidare bör vi först räkna bort det som skall användas till utsäde och det som går till spillo, dvs tillsammans 11 miljoner ton. Då återstår 256 miljoner ton sojabönor.
Av dessa används 17 miljoner ton till foder och 11 miljoner ton till mat.
Hela 227 miljoner ton processas vidare i sojabruken.
I dessa produceras 179 miljoner ton sojamjöl och 42 miljoner ton sojaolja, samt sojalecitin, cirka 2 miljoner ton. Sojalecitin används som livsmedelstillsats.
Av de 179 miljonerna sojamjöl används nästan allt till foder, men cirka 3 miljoner ton går till industriellt processade sojaprodukter för humankonsumtion.
Av de 42 miljonerna ton sojaolja används 24 miljoner ton till sojaolja för livsmedelsändamål och resten till industri och biodiesel.

Vi kan ställa upp följande tabell för hur sojan fördelar sig på användningsområde i vikt, miljoner ton. 


Till foder
Till mat
Till industri och biodiesel
Hela bönor
17
11

Sojamjöl
176
3

Sojalecitin

2

Sojaolja

24
18
Totalt
193
40
18
Procent av total
77 %
16 %
7 %
 

 Det vill säga 16 % av alla sojabönors vikt används för humankonsumtion.

I livscykelanalyser är det vanligt att om en råvara har flera delar att man fördelar miljöbelastning efter värdet snarare än efter vikten. Fast ibland låter man den viktigaste delen ta all belastning. När man pratar om köttets klimatpåverkan är det ytterst ovanligt att man fördelar miljöbelastningen också till huden, inälvorna, talget eller benen trots att de alla är en del av kon, och viktmässigt till och med en större del än köttet. I fallet med sojaoljan och sojamjölet förefaller det vara rimligt att fördela miljöbelastningen utefter deras respektive värde. Sojaoljan utgör bara 18 % av vikten, men 35 % av värdet. Om vi korrigerar för det så är det cirka 24 % av sojan som kan anses vara för livsmedelsproduktion, 13 % för biodiesel och 63 % som är för foder. Om vi också korrigerade för sojalecitinets högre värde hamnar vi runt 25 %.** Cirka en fjärdedel av sojan används till matproduktion.

*

Hur skulle det gå om alla slutade äta animalier och de ersattes med soja?
Den globala konsumtionen av protein per person och dag uppgick 2013 till 81 gram per person. Omräknat till ton per år globalt blir det 212 miljoner ton. Av det kom 84 miljoner ton protein från animalier. Den soja som odlas till foder idag innehåller total cirka 88 miljoner ton protein. Man skulle behöva odla lika mycket soja som idag om man vill ersätta alla animaliska livsmedel med soja.

Sojaproduktfabrikörernas argument om att deras soja inte bidrar till sojaexpansionen bygger på att deras marknadsandel fortsätter vara helt marginell men faller platt om man förutser en global övergång till vegansk kost.

*

Invändningar?
Man kan givetvis argumentera att vi skall äta bönor, ärtor, potatis mm odlade i Sverige istället för att importera sojabönor. Jag kan bara hålla med, men det argumentet gäller i lika hög grad odlingen av foder till djur, vi skulle mycket väl kunna odla det här i stället för att importera det. Vad vi importerar eller odlar själva bestäms av vår jordbrukspolitik och globala konkurrensförhållanden och inte av folks kostval i första hand.

Man kan också hävda att människor äter för mycket protein. Men de här beräkningarna är globala genomsnitt och bygger alltså på en betydligt lägre proteinkonsumtion än svenskarnas. Jag har inte tagit hänsyn till proteinkvalitet, det är väl känt att animaliskt protein har hög kvalitet, så det är inte självklart att man kan räkna gram för gram.

Diskussionen ovan gäller protein, men om vi tittar på fettförsörjningen blir bilden ännu mer komplex, och mer problematisk för den veganska kosten; en stor andel av kostens fett kommer från animalier, och de vegetabiliska oljorna bygger på att restprodukterna kan säljas som djurfoder. Fettförsörjningen i en helt vegansk kost är ett mycket underskattat problem.

Utan animalier skulle man kunna spara in på andra fodergrödor, främst majs. Delar av det fodret skulle kunna användas till humankonsumtion, eller så kunde man odla bönor och ärtor på den arealen, för att minska efterfrågan på soja.

Eftersom varianterna är i det närmast oändliga i hur vi kan producera vegetabilier och animalier kan vi helt enkelt inte på ett meningsfullt sätt göra den typ av jämförelser som hela tiden görs och dra generella slutsatser av dem.

Detta räknestycke, och ett tidigare om hur stor (liten) del av nötköttet som kommer från regnskog, gör jag för att visa hur felaktiga påståenden driver debatten om köttkonsumtionen. Jag argumenterar inte för att den nuvarande animaliekonsumtionen i Sverige eller världen är lagom. Jag anser att det är fel ände att börja diskussionen i. Hur vi producerar, processar, handlar med och lagar mat är viktigare än om råvarorna är animaliska eller vegetabiliska.



* Siffrorna går sällan ihop till 100 %, men nära. Orsaken kan vara dåliga data, förändringar i vikt i samband med bearbetning samt förändringar i lager i olika led. Jag har uteslutit poster under 0,5 miljoner ton, samt avrundat enligt gängse normer.

** Om man istället räknade kalorier skulle man sannolikt få en ännu högre andel för andelen till humankonsumtion, medan om man räknar protein skulle få en betydligt lägre andel. Inget sätt att räkna på är helt invändningsfritt. Oavsett andel så är sojaproduktionen strukturellt beroende av att båda delarna av bönan går att sälja, så i det perspektivet skulle man kunna säga att uppdelningen i foder och human konsumtion är omöjlig.