Monday, 7 October 2019

Markanvändningen spelar en viktig roll för klimatet

Artikel publicerad  i Ordfront Magasin September 2019
 
Mer än 70 procent av alla isfria landytor används i dag för att producera mat, foder, virke, energigrödor och fibrer för textiltillverkning. Hur vi använder marken har en avgörande roll för växthusgasutsläppen, för hur vi kan binda kol i mark och vegetation samt hur vi kan klara de klimatförändringar som trots alla åtgärder kommer att ske. För att nå 1,5-gradersmålet krävs stora omställningar i hur vi brukar marken. Skogsskövlingen måste upphöra, jorderosionen och ökenspridningen måste minska och hela livsmedelskedjan behöver bli mer hållbar, enligt IPCC:s nya specialrapport om markanvändning, jord och skogsbruk, som presenterades i början på augusti. 


Medierapporteringen runt rapporten har haft mycket svårt att ta in rapportens komplexa budskap. Rapporteringen har ofta missat att det är en sektorsrapport och att man diskuterar vad som kan göras inom den sektorn. Det betyder inte att IPCC pekar ut markanvändning och matproduktion som det största problemet. Fossila bränslen är och förblir den viktigaste orsaken till den globala uppvärmningen, men de behandlas inte i den här rapporten. 

Kostförändringar har tagit stor plats i nyhetsrapporteringen trots att de spelar en liten roll i rapporten. Flera media har felaktigt hävdat att rapporten förespråkar en vegetarisk eller vegansk kost. Men IPCC är noga med att betona att det inte finns någon globalt ”riktig” kost, att animaliska livsmedel är näringstäta och värdefulla och att det råder stor osäkerhet om effekterna av kostförändringar på utsläppen. Det närmaste man kommer en kostrekommendation i IPCC-rapporten är att man skriver att ”konsumtion av hälsosamma och hållbara dieter, så som de som är baserade på grövre spannmål, baljväxter och grönsaker, nötter och frön, samt animaliska livsmedel som producerats i uthålliga system med små växthusgasutsläpp”, skapar stora möjligheter för att reducera växthusgasutsläppen. Rapporten pekar också på många möjligheter att minska utsläppen i själva produktionen, vilket minskar effekten av, eller behovet av kostförändringar. Utsläppen per kilo mjölk eller kött har exempelvis gått ner med hela 60 % sedan 1960.


Kolflöden i vegetation och mark är stora. Avskogning (framför allt i tropikerna), nyodling och nedbrytning av organiskt material orsakar utsläpp runt 20 gigaton koldioxidekvivalenter (GtCO2e). Det motsvarar mer än en tredjedel av de totala växthusgasutsläppen. Ökat virkesförråd efter avverkning och att jordbruksmark överges binder dock samtidigt 14 GtCO2e, vilket gör att nettoutsläppen beräknas till 6 GtCO2e. Men ekosystem förändras också av klimatförändringarna. Hittills har dessa förändringar lett till ökad växtlighet, och därmed inbindning av kol, i stora områden. Det beror på gödslingseffekter av koldioxid och kväve, skogsplantering samt ökade temperaturer närmare polerna. Mindre områden har fått minskad växtlighet på grund av torka eller värmestress. Denna kolinbindning uppskattas vara dubbelt så stor som nettoutsläppen från markanvändningen, 11 GtCO2e. Beroende på vilken del av uträkningarna man betonar kan man kommunicera mycket olika bilder av hur markanvändningen påverkar klimatet, något som märks tydligt i den svenska skogsdebatten.   




Utöver denna nettoinbindning i ekosystemen på land tillkommer en betydande bindning av koldioxid i oceanerna. Det betyder att ekosystemen i ganska hög utsträckning buffrar utsläppen av fossila bränslen, vilka uppgår till 34 GtCO2e. Det är dock osannolikt att nettoinbindningen av kol kommer att fortsätta. Att ekosystemen binder in mycket av det fossila kolet kan därför inte användas som ett argument för fortsatta utsläpp.


Koldioxidutsläppen från markanvändning har varit relativt konstanta under det senaste århundradet vilket betyder att deras relativa betydelse minskar eftersom utsläppen från fossila bränslen fortsätter att öka. Utsläppen av metan från jordbrukssektorn kommer främst från idisslande djurs (kor, får m.fl.) matsmältning och risodlingar. Den tredje viktiga växthusgasen från jordbruket, lustgas, har ökat betydligt över tid och takten ökar. Det är främst konstgödsel som driver detta. I praktiken är även de ökade utsläppen från djurgödsel en effekt av konstgödseln eftersom kvävet i djurens foder i den storskaliga och intensiva djurhållningen oftast kommer från konstgödsel. Användningen av konstgödsel har ökat åtta gånger sedan 1961.


En förvånansvärd liten del av matdebatten handlar om utsläpp i hela kedjan utan har fokus på utsläppen i själva jordbruket. Totalt uppskattar IPCC att hela livsmedelssystemet har utsläpp på mellan 10,7 GtCO2e och 19,1 GtCO2e, eller någonstans mellan 25 % och 30 % av alla växthusgasutsläpp. Av dessa utsläpp kommer ungefär 10-11 procentenheter från själva jordbruket, inklusive djuren, 8-10 procentenheter från förändrad markanvändning och 5-10  procentenheter från processer efter gården. I industrialiserade länder med hög andel fossila bränslen är utsläppen av livsmedelskedjan efter gården i samma storleksordning som de i jordbruket. Koldioxidutsläpp från jordbrukets direkta (maskiner och energianvändning) och indirekta (tillverkning av konstgödsel, stål och cement i infrastruktur, plast osv) användning av fossila bränslen är betydande men ingår inte i IPCC:s rapport eftersom de inte räknas till jordbruket i klimatrapporteringen.


Vad skall man då göra? Den som tror att IPCC skall ge några enkla globala lösningar blir besviken. Tvärtom, betonar man hur komplexa markanvändning och livsmedelssystemet är och hur mycket som hänger ihop. Flertalet åtgärder handlar om restaurering och vitalisering av jord- och skogsbruk, betesmarker och andra ekosystem. I många fall finns det positiva synergier mellan åtgärder för att minska utsläppen, hur man kan anpassa sig till klimatförändringar, markens hälsa och livsmedelsförsörjningen.  Ökad produktivitet i jordbruket, förändrad kost och minskat matsvinn leder till att mark kan frigöras för exempelvis skogsplantering eller bioenergi. Mellangrödor, skogsjordbruk (agroforestry), betesmark och andra perenna grödor kan binda kol i jorden och samtidigt minska jorderosionen och övergödning. 

Men det finns också klimatåtgärder med negativa bieffekter. IPCC pekar på att storskalig skogsplantering, återskapande av torvmarker, bioenergi och biokol eller minskad nyodling kan påverka livsmedelsproduktionen negativt. Konkurrens om mark kan också driva upp livsmedelspriserna samt leda till ökad användning av konstgödsel och konstbevattning vilket i sin tur hotar den biologiska mångfalden. Rapporten betonar att åtgärder behöver anpassas till de lokala förhållandena och lyfter särskilt behovet av att inkludera urfolk och kvinnor i utformningen av politiken.


Många av de områden som berörs i rapporten är fortfarande dåligt utforskade. Kol och kvävecyklerna är komplexa och de samverkar på ett sätt som gör det svårt att fastställa orsakssamband. IPCC slår också fast att det är svårt att göra en skarp gräns mellan vad som är naturligt och vad som orsakas av människan, är antropogent, i dessa processer. Det är bara de antropogena utsläppen som redovisas i klimaträkenskaperna. Klassificeringen av utsläpp kan ha märkvärdiga effekter. Om en våtmark dikas för risodling minskar metanutsläppen med i genomsnitt tre gånger, men utsläppen från risodlingen kommer nu räknas som jordbrukets påverkan på klimatet trots att de egentliga utsläppen minskat.


Av de föreslagna åtgärderna är de som i ett svenskt perspektiv kan vara både genomförbara och viktigast: restaurering av torvjordar och våtmarker i jord och skogsbruket som står för mycket stora utsläpp, minskat matsvinn och minskad användning av konstgödsel. Kolbindning i mark, förbättrade produktionsmetoder och förändrade konsumtionsmönster kan också spela en stor roll. Ökad inhemsk produktion av bioenergi kan vara en möjlighet, men frågan är fortsatt kontroversiell. En fossilfri livsmedelskedja är också en uppenbar åtgärd, men drivmedlens utsläpp ingår inte i den här IPCC rapporten.  

IPCC:s sammanfattning av de olika åtgärderna som diskuteras i rapporten.




CO2e, koldioxidekvivalent är ett mått som används för att uttrycka påverkan på den globala uppvärmningen av de olika växthusgasernas, koldioxid metan och lustgas. Metoden har vissa brister eftersom den inte på ett korrekt sätt kan reflektera de olika gasernas livslängd i atmosfären. Det har speciellt stor betydelse för metan vars livslängd i atmosfären är cirka 10 år.  


Fakta om IPCC

Förenta nationernas klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, förkortat IPCC) bildades 1988 av två FN-organ, Meteorologiska världsorganisationen (WMO) och FN:s miljöprogram (UNEP), för att förse världen med ett tydligt vetenskapligt perspektiv över det rådande kunskapsläget vad gäller klimatförändring. IPCC utför ingen egen forskning utan IPCC:s rapporter är en sammanställning och värdering av existerande forskning och baseras på konsensus, vilket betyder att de inte befinner sig längst fram i forskningsfronten utan en bit bakom den. Sammanfattningarna, som innehåller slutsatser och rekommendationer måste godkännas av de deltagande ländernas politiska representanter, medan de underliggande forskningssammanställningarna inte gör det.


Fakta om IPCC:s senaste rapport

”Klimatförändringar och marken: En specialrapport om klimatförändringar, ökenspridning, markförstöring, hållbar markförvaltning, livsmedelssäkerhet och växthusgasflöden i markbundna ekosystem” är en del av en sammanfattning av kunskapsläget i klimatfrågan. 205 forskare har deltagit i processen. Över 7 000 vetenskapliga publikationer har gåtts igenom för att få underlag till rapporten. Rapporten består av en 40-sidig Sammanfattning för beslutsfattare samt de 7 kapitlen som uppgår till 1500 sidor.

Rapportens alla delar finns på https://www.ipcc.ch/srccl-report-download-page/


Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sunday, 29 September 2019

Ha tilltro till den mänskliga kreativiteten


När Greta Thunberg*, i ett mycket känslosamt tal inför FN, sade att världsledarna har fantasier om evig tillväxt och teknik som skall göra att de slipper ta svåra beslut, var det en ny systemkritisk hållning. Greta Thunberg och rörelsen Fridays for future har hittills helt undvikit att ta ställning i frågor om hur man skall begränsa klimatförändringarna utan hänvisat till Vetenskapen. Men även om vetenskapen är i stort sett enig om att människan har orsakat klimatförändringar, främst genom utsläpp av koldioxid, så är vetenskapen inte alls enig i vilka åtgärder som behöver genomföras. Det finns förvisso starkt vetenskapligt stöd för tanken att ekonomisk tillväxt inte går att förena med minskade utsläpp, men det är sannerligen inte någon konsensus i frågan. Stora delar av vetenskapssamfundet, inklusive IPCC, har också stor tilltro till teknik som lösning på klimatfrågan. Den systemkritiska forskningen har inte fått någon plats i IPCC:s rapporter.
Skriftställaren med årets skörd av borlottibönor....


Vissa världsledare och företagsledare var redan från början skeptiska eller negativa till Greta Thunberg, eftersom de insåg att hennes kompromisslösa inställning skulle hota deras intressen. Efter talet i FN vänder sig många sådana ledare mot Greta Thunberg. Att chefen för lyxföretaget LVMH som har varumärken som Dior, Louis Vitton och Moet, nu kritiserar Greta Thunberg är inte förvånande. Trots näringslivets floskelmaskiner om hållbarhet är det något som kommer i andra eller tredje hand. LVMH har mycket hög svansföring i hållbarhetssammanhang.

Många politiker börjar också fundera på hur de skall hantera henne eftersom de trots alla fina ord står för just det hon kritiserade i talet i FN. Stefan Löfvén talade sig till exempel varm för grön tillväxt och hur tekniken kommer lösa problemen i en intervju i Aftonbladet bara några dagar innan Greta Thunbergs tal i FN.

– Vi kommer att köra bil i framtiden, vi kommer att flyga, bor man i Norrland kommer man att kunna köra skoter. Det är bara det att man måste göra det på ett mycket, mycket smartare sätt. 

Stefan Löfvéns uttalande är representativt för i princip alla de politiska partierna. På många sätt är det förståeligt. Allt talar för att vårt nuvarande samhälle behöver ekonomisk tillväxt för att fungera. Men om det är så att ekonomisk tillväxt utöver befolkningstillväxten behövs för att upprätthålla ett bra liv och ett fungerande samhälle är det ett tecken på att samhällets fundament är fel. Det är rent definitionsmässig inte hållbart. Innerst inne tror jag att många har förstått detta, men de vill inte ta det till sig.

De intalar sig att deras relativa välfärd och individuella frihet möjliggjorts av den kapitalistiska marknadsekonomin och att alla andra alternativ innebär misär och diktatur. Få uttrycker det så explicit som kolumnisten Lena Andersson i Dagens Nyheter som anser att ”uppoffringen skulle te sig kostsam och dyster, vegetabilierna smaka hö i munnen” i den ekodiktatur som hon verkar se som det enda alternativet till den fria marknaden och fortsatta utsläpp.

Det är svårt att förstå varför det bara finns två möjliga framtider. Det är också märkvärdigt att just de som oftast sätter sin tillit till människans kreativitet bara tror att det är på marknaden denna kreativitet kan blomstra, trots att hela mänsklighetens historia visar hur kreativa människor sökt kunskap, utvecklat kultur och byggt samhällen helt utan marknaden som mellanhand. Samma grupp av människor, som statsministern också representerar, verkar också tro att det bara är tekniska innovationer som kan frälsa oss, men inte sociala sådana. Detta trots att den marknadsekonomi, aktiebolagen, lagstiftning, välfärdsstat och parlamentariska demokrati de hyllar just är sociala innovationer. Den kapitalistiska marknadsekonomin är en mänsklig skapelse, ett resultat av social ingenjörskonst, på samma sätt som romarriket eller Sovjetunionen.   

Det som verkligen behövs är att vi bygger robusta samhällen som kan fungera utan tillväxt, ja som faktiskt fungerar för en krympande ekonomi. Vi behöver en plan för reträtt, för en krympning av människans anspråk på biosfären, samtidigt som vi upprätthåller ett tryggt och fredligt samhälle där grundläggande behov tillfredsställs för alla. Visst krävs det en extraordinär kraftsamling för att genomföra det, och framför allt krävs det att breda folklager är med på noterna.

De första stegen är att minska tillförseln av energi i samhället och minska omfattningen av konkurrensutsatta marknader. Energitillförseln behöver minska för att möjliggöra en omställning till förnyelsebar energi, men också för att energianvändningen är själva drivkraften i samhällets metabolism; mer energi leder ofelbart till större omsättning av varor, fler gruvor, mer föroreningar och flera utlandsresor.

Marknaderna behöver begränsas. Nyliberalerna har helt rätt att det är marknaden som är motorn för tillväxt. Deras slutsats att vi därför skall låta den vara så litet reglerad som möjligt. Men det förhåller sig tvärtom, det är just därför att marknader driver tillväxten som de behöver tyglas hårt. Det är bara genom att begränsa de många olika marknadernas kontroll över våra liv som vi kan undvika tillväxtens och konkurrensens piska. Det handlar om att minska lönearbetet, minska handeln, i synnerhet den globala handeln och undanta hela områden från marknadsstyrning och konkurrens.

Vi bör ha tilltro till att människor i framtiden kan hitta nya former för att organisera samhället på samma sätt som våra förfäder kunde. Inte skall vi tro att de senaste två hundra årens framsteg vad gäller teknik, mänsklig kunskap och frihet bara kan fungera i en kapitalistisk marknadsekonomi? En ekonomi som i snabb takt håller på att undergräva grunden för sin existens. 


* Jag har inte för avsikt att ge något bidrag till gretologin genom att kommentera hennes person eller spekulera i hennes drivkrafter. Jag nöjer med att lyssna på vad hon säger och vad hon inte säger, vilket ofta är minst lika viktigt.

Saturday, 14 September 2019

Skall vi importera vår mat?


Hur mycket av det vi äter i Sverige är importerat?
Det finns ingen heltäckande statistik för det, och det beror på om man räknar kilo eller pengar, och hur man räknar svenskuppfödda djurs konsumtion av importerat foder. En kvalificerad uppskattning är att vi pratar om cirka 40 procent av maten som är importerat räknat på vikt. I värde är importandelen större eftersom vi importerar en hel del dyra varor som vin, parmaskinka och exotiska frukter.

I ett sårbarhetsperspektiv kan man anse att vår självförsörjningsgrad är ungefär noll. Hela livsmedelssystemet från bonde till butik är beroende av fossila bränslen, och jordbruket köper in stora mängder konstgödsel och bekämpningsmedel och maskiner. Om vi däremot räknar någon form av kaloribalans är vi faktiskt mer eller mindre självförsörjande. Vi importerar massor men vi exporterar också mycket. Ett normalår exporterar vi spannmål tillräckligt för att föda 3 miljoner människor plus vodka och drivmedelsetanol som också görs på spannmål.

Stora delar av importen är sådant vi kan producera redan idag. Tre fjärdedelar av världshandeln med mat är sådant som redan produceras i importlandet. Det är priset som avgör var något produceras mer än om det går att producera. Vi importerar till exempel massor av kött, korvar, ost, grönsaker, fisk som mycket väl kunde produceras här. Svenska djur äter soja för att den är billigare än att odla proteingrödor i Sverige.  

Hur stor miljöpåverkan har den importerade maten?
Klimatpåverkan av importmaten uppskattas till ungefär 60 % (Enligt den så kallade PRINCE-rapporten). Det vill säga att klimatpåverkan från importmaten är genomsnittligt högre än klimatpåverkan av den svenska produktionen. Skillnaderna är ännu större om vi ser till användning av kemisk bekämpning, djurvälfärd och hänsyn till miljö. Hela 80 % av de kemiska bekämpningsmedel som används för att producera svenskarnas mat används utomlands, och allra värst är frukt och grönt. Frukt och grönsaker står för den största användningen av kemiska bekämpningsmedel av svenskarnas mat, trots att de utgör mindre än tio procent av kalorierna. 
 
Kommer importen av livsmedel att ha minskat i framtiden?
Det är jag övertygad om. Den minskade tillgången på billig energi, ökade livsmedelspriser, en större omsorg om landets egen produktion från både politik och konsumenter och ett haveri i de globala finans- och handelssystemen kommer sannolikt leda till att alla länder kommer att minska andelen import och vara mer angelägna om sin livsmedelsförsörjning. 

Vi kommer säkert att importera kaffe, apelsiner och bananer i framtiden med. Den som är rik kommer att kunna äta vad den vill 2050 på samma sätt som de kunde det 1850. Men varor som kräver flygfrakt kommer att vara mycket exklusiva och ovanliga.

Vad skulle vara bra respektive dåligt med hundraprocentig svensk självförsörjning?
En hundraprocentig självförsörjning är nog inte vare sig möjlig eller önskvärd, låt oss nöja oss med 90 procent! En viss handel är motiverad av rena njutningsskäl, som kryddor, kaffe mm, men det finns också skäl att hålla handelskanaler öppna för att enkelt kunna föra in livsmedel om det sker naturkatastrofer eller det blir missväxt av andra skäl.  Vi måste komma ihåg att skördarna varierar mycket i jordbruket, så om ett land är självförsörjande ett normalt år kanske det har 20 % överproduktion ett kanonår och 20 % brist ett skitår som 2018. Handel kan jämna ut fluktuationerna mellan olika områden. Alternativet är förstås storskalig lagring av mat, något som var det vanliga förr. Vi bör nog kombinera dessa. 

Det finns rent ekologiska och biologiska skäl till varför vi inte skall vara beroende av stora strömmar av livsmedel från andra länder. All den näring som finns i de importerade livsmedlen utarmar jordarna i de exporterande länderna och orsakar övergödning här. Vi behöver sluta kretsloppen på ett helt annat sätt än vi gör idag. Det gäller i synnerhet eftersom konstgödsel kommer att bli väldigt mycket dyrare.

Sedan finns det förstås säkerhets- och sårbarhetsskäl att öka självförsörjningsgraden. Och då tänker jag inte i första hand på Putin, utan mer på att det är rätt sannolikt att hela det internationella handelssystemet kraschar, att kraftiga ökningar av livsmedelspriserna kan leda till störningar i handeln, IT-system som kollapsar, försörjningen av olja till den internationella sjöfarten, osv.


En poäng med att vara i huvudsak självförsörjande på livsmedel är att vi kan ha en direkt relation mellan produktion och konsumtion. Folk kan direkt se, känna och lukta i landskapet vad de äter. Det motiverar och gör det möjligt med vettiga val. I det globaliserade livsmedelssystemet är hållbara val en illusion, och det finns ingen möjlighet för ”konsumenten” att förstå och hålla koll på effekterna av sin konsumtion, ännu mindre att forma den i positiv riktning.

Trots ökad globalisering är handeln med livsmedel i de allra flesta länder mycket mer reglerad än annan handel. I det avseende är Sverige extremistiskt. Vi offrar gladeligen vårt jordbruk i handelsförhandlingar för att sälja fler lastbilar, appar eller telefonsystem. Mat kan vi ju alltid köpa någon annan stans. Den inställningen håller nu på att förändras och det mesta talar för att livsmedelsförsörjningen i framtiden återigen blir en nationell angelägenhet, precis som den var i fram till 1980-talet. 

Texten ovan är en något redigerad variant av ett underlag jag tog fram för en medieproduktion