Wednesday, 20 June 2018

Livscykelanalyser hjälper oss inte att förstå jordbrukets miljöproblem

Livscykelanalyser hjälper oss inte att förstå jordbrukets miljöeffekter. Det är snarare tvärtom, att de bidrar till att dölja de viktiga sammanhangen. I alla fall på det sätt som resultaten presenteras i media och av vissa forskare.  

"– Det är ganska stor variation i hur mycket utsläpp de orsakar per kilo produkt, men samtidigt visar studien konsekvent att animaliska produkter alltid har högre miljöpåverkan än vegetabiliska, säger Fredrik Hedenus.", i Svenska Dagbladet. Samma artikel har distribuerats av TT till alla tidningar och återfinns i de flesta i mer eller mindre identisk form.

Detta är dock inte vad forskningsartikeln säger. Sammanställningen visar att animalier har högre klimatpåverkan och orsakar mer övergödning per 100 gram protein än "motsvarande vegetabiliska ersättningsprodukter" (spannmål, nötter, ärtor och bönor), dvs inte alls alla vegetabilier. För försurning och markanvändning är det heller inte alltid som animalierna är sämre och för vattenanvändning visar tvärtom forskningen att den ofta är mindre (fortfarande per 100 gram protein) för nötkött än för de flesta vegetabiliska alternativen. Typiskt nog har jag inte sett en enda tidningsartikel eller facebookkommentar som tar fasta på detta, trots (eller på grund av?) att felaktiga uppgifter om nötköttets vattenanvändning har valsat runt i media i åratal.  

Mer intressant i artikeln var hur extremt stor variationen är mellan de bästa och sämsta resultaten både för animaliska och vegetabiliska produkter. För nötkött är växthusgasutsläppen från de sämsta 10 procenten hela tolv gånger större än de bästa. För vete, majs och ris är miljöpåverkan av den sämsta tiondedelen av produktionen tre gånger större än den bästa tiondedelen. Observera citatet från Hedenus som säger att ”det är ganska stor variation”, det får nog anses vara en extrem underdrift. Rapporten ger ett stöd för att hur något producerats är betydligt viktigare än vad som producerats.

Forskarna som gjort studien får ta en stor del av ansvaret för feltolkningarna eftersom när en av forskarna intervjuas påstår han att äta en vegansk kost är det viktigaste en individ kan göra för miljön. Detta behandlas överhuvudtaget inte i forskningsartikeln. Men det visar bara, återigen, att forskare också har en agenda och att det inte finns ”oberoende forskning”. 


Det finns också starka skäl att granska själva grundvalarna för den här typen av forskning, att själva grunden är robust. Och det är den inte. Av många olika skäl. 

De allra flesta jämförelser (och det i den aktuella artikeln) som görs bygger på så kallade livscykelanalyser som uttrycker påverkan på valda parametrar för en definierad funktionell enhet, ofta vikt, kalorier eller yta. Valet av funktionell enhet och hur påverkan fördelas på olika produkter från samma produktion (i fallet mjölk, produceras även kött, hudar, biodiesel, smör och en rad andra biprodukter) har stor påverkan på resultatet. Trots namnet är det relativt sällan som all påverkan inkluderas, och i ett komplext samhälle är det omöjligt att faktiskt göra det. Man får alltid dra en gräns. För mat är det sällan analyserna inkluderar leden efter gården trots att i genomsnitt halva klimatpåverkan uppstår efter gårdsproduktionen. I själva verket kan en del av den stora variationen i miljöpåverkan i olika artiklar bero på skillnader i metod och gränsdragningar. De flesta som själva arbetar med livscykelanalyser i jordbruket är medvetna om de stora bristerna, men dessa kommuniceras i princip aldrig till allmänheten och media, utan där framställs de som "fakta".

Klimateffekten av en viss produktion uttrycks oftast som koldioxidekvivalenter där utsläpp av olika växthusgaser har räknats om till en och samma enhet. Större delen av djurproduktionens klimatpåverkan sker genom utsläpp av metan och lustgas. Beräkningarna av utsläppen av lustgas från djurhållningen (främst från gödsel och mark) är mycket osäkra. Hälften av nötkreaturens utsläpp är i form av metan, och man räknar om 1kg metan till 28 kg koldioxid, vilket är det gängse sättet. Detta sätt att räkna har emellertid alltmer ifrågasatts. En forskningsartikel i Climate and Atmospheric Science av ett internationellt team av klimatforskare visar tydligt att det inte går att uttrycka metan som koldioxidekvivalenter på detta sätt och inte heller med någon annan fix omräkningsfaktor. Detta beror på att metan bryts ned snabbt medan koldioxid omsätts mycket långsamt. 
Konstanta, oförändrade, metanutsläpp ackumulerar inte och leder inte till någon temperaturförändring alls medan konstanta oförändrade koldioxidutsläpp leder oss raskt mot fyra grader varmare. Ökningar och minskningar av metanflödena leder till snabba temperaturförändringar, men har ingen ackumulerad effekt. Genom att slakta alla kor i världen skulle man kunna få en snabb, mindre engångseffekt på temperaturen, men temperaturkurvan fortsätter därefter uppåt i takt med koldioxidutsläppen. Dessa förhållanden fångas inte alls av omräkningen av metan till "koldioxidekvivalenter.


*
Den främsta invändningen mot livscykelanalyser i jordbruk och livsmedelssystemet är att de inte fångar de större systemfrågorna och dynamiska effekter. En av de största förändringarna i det svenska jordbruket de senaste sjuttio åren är den stora förändringen av jordbrukets struktur, där antalet gårdar har reducerats kraftigt och varje gård blivit mycket större. Varje åker har också blivit större för att man har lagt igen diken, tagit ner träd eller sprängt bort sten. De mindre åkrarna har fått växa igen. Större delen av betesmarkerna har fått växa igen. Odling och djurhållning har blivit alltmer specialiserad så att varje gård bara producerar en eller ett par produkter jämfört med tiotals tidigare. Djurhållning och växtodling har också skiljts år. Alla dessa förändringar sammanfaller med ökad användning av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och fossila bränslen. I sin tur har förändringarna i jordbruket påverkat kosten, kyckling kostar t.ex. en tiondel idag mot vad den gjorde för femtio år sedan om man tar hänsyn till inflation och löneutveckling. Matsvinnet kan i stor utsträckning förklaras av att mat är billig och att affärskedjornas och livsmedelsindustrin arbetar hårt för att vi skall köpa mer. Allt detta har enormt stor påverkan på miljön, men ingenting av detta syns i livscykelanalyser för enskilda produkter.

Globala transporter ger litet utslag i livscykelanalyser, eftersom utsläpp per kg vara oftast är lågt (om det inte är flygtransport), men de miljömässiga konsekvenserna av den kraftigt ökade globala handeln är enorma eftersom det är den som möjliggjort jordbrukets kraftiga specialisering. Global handel, som är möjliggjord av den enorma globala transportapparaten och av avregleringar är en avgörande drivkraft för den storskaliga omvandlingen av hela regioner till ensidiga monokulturer. 
Det är de sammanhangen som är väsentliga istället för lösryckta påståenden om att en viss kost är bäst eller att en viss produkt är särskilt skadlig.

Monday, 4 June 2018

Inte ens kulturen klarar klimatgränsen


Det kommer att bli allt mindre socialt accepterat att äta kött, skriver krönikören Margit Richert i Svenska Dagbladet. För henne är det inte heller någon uppoffring att dra ner på köttet, hon har redan tidigare tagit stark ställning mot köttätande och kallat det för massmord. Med tanke på hennes levnadsomständigheter är det inte alls sannolikt att hon skulle ta samma ställning mot flyget.

På liknande sätt är det ingen konst för den flygrädde att avstå från att flyga. För den som bor i en stad och har jobbet på lagom avstånd är det inte särskilt svårt att avstå från att köra bil – ja varför skall man överhuvudtaget ha en bil. Att bo i småhus orsakar långt större utsläpp än att bo i lägenhet, men förefaller vara ett val som inte problematiseras. När forskning visade att det absolut viktigaste man som individ kan göra för klimatet är att avstå från att skaffa barn, då blev det jobbigt för den som redan hade ett par tre stycken och kanske ville ha fler.

Vi värderar saker olika och har olika behov. I den del av debatten som rör vårt ansvar för individer är det vanligt att ”mina” behov är välmotiverade och rationella, medan andras vanor handlar om onödig konsumtion.

Den mesta konsumtionen är i själva verket ”onödig”.

Det är också en av de viktigaste orsakerna för varför det inte kommer att fungera att lägga ansvaret för klimatet, eller på miljön i stort, på individens val. Det är skälet till att vi behöver en kraftigt styrande miljöpolitik. 

Det finns samtidigt ett starkt samband mellan klimatpolitiken och individernas val — de påverkar varandra åt båda håll. Debatten om de individuella valet skapar en ram för vad som är politiskt möjligt. Att få folk att sluta röka har gått hand i hand med tobaksskatter, förbud mot reklam, försäljning till minderåriga och rökning på allmän plats. Och synen på rökning har gradvis förändrats.

Låt oss återgå till köttet. Växthusgasutsläppen från en svensks genomsnittliga köttkonsumtion är i häradet 500-600 kg koldioxidekvivalenter per person och år om man använder det gängse sättet att räkna på (vilket man i och för sig kan ifrågasätta, men jag lämnar den diskussionen till en annan gång). Det skall jämföras med att svenskarnas genomsnittliga utsläpp på cirka 11 ton. Vi talar alltså om cirka fem procent av utsläppen. Nettoeffekten av att utesluta köttet är mindre eftersom det kommer att ersättas med något annat. Sannolikheten att folk kommer att ersätta det med enbart kokta bönor är liten. I värsta fall ersätts köttet med hårdprocessade livsmedel eller växthusodlade grönsaker med så stora utsläpp att klimatnyttan helt uteblir. Men låt oss säga att nettoeffekten är ungefär hälften, dvs att vi kan minska klimatutsläppen med 250 kg per person genom att helt sluta äta kött. Det är inte oväsentligt men inte heller något som kommer att ”rädda klimatet” vilket påstås i en rad artiklar just i dessa dagar.  

En ny Tesla kommer att släppa ut i storleksordningen 20 ton koldioxidekvivalenter under en tioårig livslängd, dvs tre till fyra gånger så mycket som den genomsnittliga svenskens utsläpp från köttkonsumtion under samma tid. Den som köper en Tesla hyllas som miljövän och belönas av staten med 60 000 kronor (samtidigt som den som äter kött skall skämmas). 

Det finns mycket man kan kritisera i den industriella djurhållningen, utöver klimatpåverkan och markanvändning. Men boven är i första hand det industriella jordbruket och inte de enskilda produkterna oavsett om de är vegetabiliska eller animaliska. En ekologiskt välanpassad djurhållning är både resurseffektiv och miljövänlig. Den innebär sannolikt en minskad konsumtion av vissa typer av kött, främst kyckling och gris, under svenska förhållanden. Att framställa det som att det viktigaste vi kan göra för klimatet är att minska köttkonsumtionen är däremot rent sakligt helt felaktigt.

Men det är betydligt mer allvarligt att det får folk att bortse från de större sammanhangen och hela vårt samhälles metabolism som orsakar utsläpp i alla led, både i Sverige och på andra platser. Varje krona vi spenderar orsakar i genomsnitt utsläpp på 50 gram koldioxidekvivalenter. Antingen skall vi ner på utsläpp som är långt under 10 gram per krona eller så får vi helt enkelt minska vår totala konsumtion. Inte ens kultur, Sveriges klimatsmarta el eller tågresor klarar 10-gramsgränsen och i princip ingen mat enligt rapporten Konsumenterna och miljön 2017 från Konsumentverket (intressant läsning).

Den offentliga konsumtionen och investeringarna ligger ensamma långt över det utsläppsutrymme som varje svensk beräknas ha. Nästan 4 ton koldioxidekvivalenter (per person) av vår konsumtion är för offentlig service och investeringar i infrastruktur, nya bostäder, vägar osv, dvs 7-10 gånger mer än utsläppen från köttkonsumtionen.  Vid nyproduktion av lägenheter går det åt mer än 500 kg koldioxidekvivalenter per m2. Klimatutsläppen för nybyggen av flerbostadshus uppgår till cirka 1,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter. För att producera ett småhus går det åt minst 40 ton koldioxidekvivalenter.  Väg och järnvägsbyggnationer släpper ut cirka 3 Mton koldioxidekvivalenter årligen. Den som vill fördjupa sig i detta kan finna fler siffror kan läsa rapporten Klimatpåverkan från byggprocessen.
 
Den bistra sanningen är att så gott som alla svenskar lever långt över planetens tillgångar oavsett om vi äter kött eller sojabiffar. Först när detta står klart kan vi ha en meningsfull konversation om hur vi skall anpassa oss till en ny verklighet.

Sunday, 27 May 2018

Kan vi, skall vi driva bilarna på åkerbränsle?

Biodrivmedel stod för 19 % av användningen för inhemska transporter (inte inräknat flyg), vilket motsvarar 17 TWh. En mycket liten del av detta, mindre än 2 TWh, var producerat av svenska råvaror. Den inhemska produktionen domineras av biogas från avfall (1,2 TWh) medan spannmålsetanol utgör en mindre del av användningen då den i rätt stor utsträckning exporteras. Vi använder även 0,4 TWh HVO (hydrogenerad vegetabilisk olja) baserad på inhemsk tallolja.


HVO dominerar helt importen. Drygt häften kommer från europeiska råvaror, en annan stor del är PFAD från Indonesien och Malaysia. PFAD är en restprodukt – eller sidoström (i den alltmer genomreglerade biobränslemarknaden spelar kategoriseringen av olika produkter en avgörande roll för hur de betraktas klimatpolitisk, men jag går inte in på det här) — av palmolja. Sverige och EU är också storimportörer av begagnad frityrolja från andra världsdelar. 

I rapporten Biodrivmedel och markanvändning i Sverige har Serina Ahlgren, Lovisa Björnsson, Thomas Prade och Mikael Lantz från SLU och Lunds universitet beräknat hur stora åkerarealer (permanent betesmark är inte inräknad) som varje svensk gör anspråk på. Efter avräkning för export beräknas medelsvensson använda 0,39 hektar åkermark. 0,25 hektar är åker i Sverige och 0,20 hektar åker i andra länder samtidigt som vi exporterar produkter från i genomsnitt 0,06 hektar (se bild nedan från rapporten).


Produktionen av animalieprodukter är den i särklass största posten i åkeranvändningen. Men hela 12 procent av den svenska åkerarealen används för foder till hästar och 3 procent till öl och sprit, medan biodrivmedel produceras på 4 procent av arealen.  Sex procent av åkermarken är oanvänd. Till det skall läggas att åkermark också tas helt ur drift, nästan en halv miljon hektar har tagits ur drift sedan 1966. 


Att vi använder mark i andra länder beror i mindre utsträckning på att vi importerar saker vi inte kan producera (kaffe och bananer t.ex.), utan i första hand på att det har varit olönsamt att använda all åkermark i Sverige. Det har t.ex. varit billigare att importera nötkött än att använda den numera nedlagda betesmarken för produktion, att importera soja som kycklingfoder än att odla åkerbönor i Sverige eller att importera hallon och jordgubbar (eller färdig sylt) istället för att tillverka sylt på svenska bär.


Forskarna anser att vi kommer att behöva minska våra transportbehov, använda fordon med högre bränsleeffektivitet eller eldrift, samt använda ca 20 TWh biodrivmedel per år för att uppnå målet om 70 % lägre växthusgasutsläpp 2030. Skogen kommer att stå för större delen (jag tar inte upp diskussionen om skogens användning här, den är också mycket intressant). Deras beräkningar pekar på att inhemsk åkermark kan bidra med 4-10 TWh biodrivmedel per år, utan att orsaka ökad markanvändning någon annanstans i jordbrukssystemet (så kallad iLUC, indirect Land Use Change, i klimat-tekno-babbel). De huvudsakliga vägarna är användande av halm och kasserat ensilage, användande av outnyttjade vallar och den åkermark som lagts igen de senaste 20-25 åren, outnyttjade mellangrödor och intensifierad vallodling där huvudgrödan blir djurfoder och återväxten biodrivmedel.


Det är möjligt att de har rätt. Men det är också viktigt att inse att deras beräkningar bygger på en rad förutsättningar vilka kan diskuteras (detta skall inte ses som en kritik mot forskarna de är tydliga själva med detta och diskuterar vissa av de frågor jag har också). 


Vårt avsevärda importberoende av mat fortsätter i detta scenario, dvs vi skall vara självförsörjande på biodrivmedel, men inte på livsmedel, en inte helt självklar prioritering i mitt tycke (inte heller något som forskarna rekommenderar). Man förutsätter att lika stora arealer används till djurfoderproduktion, öl och hästar också i framtiden. Om dessa arealer skulle användas till produktion av biodrivmedel skulle de kunna producera 9,5 TWh enligt forskarnas beräkningar (som finns i den vetenskapliga artikeln Can domestic production of iLUC-free feedstock from arable land supply Sweden’s future demand for biofuels? publicerad i Journal of Land Use Science) med 5,8 TWh från animalieproduktionen, 3,3 TWh från hästskötseln och 0,3 från öl och sprittillverkningen. Men eftersom animalierna står för en betydande del av vårt intag och energi, fett och proteiner skulle inte all areal kunna användas för bioenergi eftersom stora delar av den friställda arealen fortfarande skulle behövas för livsmedelsproduktion.    


Våra jordar innehåller avsevärda mängder kol. Det finns odlingssystem som gynnar uppbyggnad av kol i jorden och sådana som missgynnar det. Om kolet i jorden minskar betyder det att jordarna bidrar till växthuseffekten och om det ökar binds koldioxid i matjorden. Att återföra skörderester till jorden är en av de metoder som bidrar till att stabilisera eller öka jordens lagring av kol. Forskarna hävdar att man föreslår uttag på halm som inte är större än att kolförråden kan bibehållas. Utan att ha granskat detta i detalj känns det som tveksamma antaganden. Allt kol som inte återcirkuleras till jorden minskar jordens förråd av kol jämfört med om det skulle återcirkuleras. Kolet kan göra större nytta för klimatet i jorden än i atmosfären, och ökning av kolhalten i jorden har en rad andra fördelar för jordarnas egenskaper och långsiktiga produktionsförmåga.


Om man vet hur jordbrukets ekonomi fungerar finns det heller inget som gör att den enskilde jordbrukarens försäljning av halm, på något magiskt sätt, skulle lägga sig under gränsen för ett hållbart uttag. Det är nog mest sannolikt att det skulle vara på gårdar och i bygder där ensidig spannmålsodling dominerar där halm för biobränsle skulle bli en stor affär, och just de gårdarna skulle behöva återföra all halm till jorden. Samma invändning kan man ha avseende ökat uttag av biomassa från mellangrödor.


Intensivare vallodling torde innebära kraftigt ökad användning av konstgödsel, något som är problematiskt ur miljösynpunkt, men också ur klimatsynpunkt eftersom konstgödselframställning och användning är ett av jordbrukets allra största bidrag till växthuseffekten.


Rapporten visar för övrigt att produktionen av biodrivmedel blir betydligt billigare om de görs av spannmål än om de görs av restprodukter eller andra sidoströmmar. Halm är en billigare råvara än spannmålskärna, men ger trots det ett 20% - 50% dyrare biodrivmedel. Att använda livsmedelsgrödor för biodrivmedel är dock i strid med EU:s förnybartdirektiv (de reglerna är värda en egen visa). 
Det finns inte många gratisluncher i jordbrukssystemet. Om vi tar ut mer av något har det ett pris, eller går ut över något annat. Det finns egentligen inte särskilt stora resurser eller flöden som ”inte används”. Slakteriavfall kan t.ex. bli biogas eller HVO, men det kan också bli kattmat eller foder till insekter eller gödselmedel. Just nu har det t.ex. blivit brist på gödsel till ekoodlingen för att det lönar sig bättre att göra kattmat av visst slakteriavfall. Kattägare har tydligen större köpkraft än ekologiska bönder. 

Den nedlagda åkern och betesmarkerna är de resurser som skulle kunna tas i drift lättast. Men det är viktigt att förstå varför de har lagts ned till att börja med. Betesmarken har fått växa igen för att det är billigare att föda upp djur på det enorma överskott av odlade grödor som världens jordbruk har producerat med hjälp av ökade insatser av konstgödsel och bekämpningsmedel. Och svenska åkrar har lagts igen för att det inte har lönat sig att driva jordbruk. Det finns inget som tyder på man skulle kunna producera ekonomiskt konkurrenskraftiga biodrivmedel på mark där man inte kan producera konkurrenskraftiga livsmedel, det har visat sig över hela världen, jag har sett otaliga misslyckade försök med kommersiell produktion av biodrivmedel på, så
kallat, oanvänd mark eller marginaljordar. 

Om målet är en ökad självförsörjning av både mat och biodrivmedel krävs politiska styrmedel som gör det lönsamt att producera och konsumera dessa i Sverige. 

Det står dock helt i strid med rådande jordbrukspolitik.