Den gröna given blandar bort korten

Den europeiska gröna given är en ”tillväxtstrategi som ska ställa om EU till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där det 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser och där den ekonomiska tillväxten har frikopplats från resursförbrukningen. ” 

Det låter ju bra – men som det mesta som låter för bra för att vara sant är också den gröna given det. I en tidigare post diskuterade jag att resursförbrukningen tenderar att öka med ökad ekonomisk tillväxt. Utöver mina egna exempel hänvisade jag till forskning som tydligt visar att:

En absolut minskning av resursförbrukning är oförenligt med ekonomisk tillväxt, även om förbrukning av en enstaka resurs ibland kan gå den för att den ersatts av en annan produkt.

Effekten av effektiviseringar leder till avsevärda rekyleffekter på systemnivå och dessa gör att effektivisering sällan leder till minskad förbrukning av resurser.

Här tänker jag studera mer teoretiskt och i detalj varför resurshushållning och ekonomisk tillväxt på det stora hela är mycket svåra att förena och varför begrepp som ”grön tillväxt” eller ”hållbar tillväxt” är bedrägliga.

Det är viktigt att vara tydlig med definitionerna. När jag skriver ekonomisk tillväxt menar jag en ökning av den ekonomiska aktiviteten som den mäts med begreppet BNP. Jag menar alltså inte ”utveckling” eller ”bättre produkter”, ”mer saker för pengarna” vilka inte innefattas i BNP måttet. Att min dator idag är 100 gånger mer kraftfull än min dator för 25 år sedan har ingen påverkan på BNP så länge priset är detsamma, vilket det är. Världen kan bli ett bättre eller sämre ställe att leva på utan ekonomisk tillväxt eller med ekonomisk tillväxt och produkter eller tjänster kan bli bättre eller sämre med eller utan ekonomisk tillväxt. BNP är måttet på de varor och tjänster som produceras inom ett land under en viss tid, vanligtvis ett år. Det förklaras i mer detalj i rutan nedan.

Några begrepp

Bruttonationalprodukten, BNP, kan beräknas på tre sätt:

- Produktionsmetoden: BNP är summan av alla företags förädlingsvärden. Ett företags förädlingsvärde är försäljningspriset minus de insatser som används i produktionen. För en tillverkare av potatischips är förädlingsvärdet försäljningspriset minus potatisen, frityroljan, påsen, saltet osv. Vinst, avskrivningar (kapitalförslitning) och arbetskraftskostnader ingår således i förädlingsvärdet.

- Utgiftsmetoden: BNP är konsumtionen: privat och offentlig konsumtion och brutto­investering, plus export minus import av varor och tjänster.

- Inkomstmetoden: BNP är summan av inkomster: löner och sociala avgifter, skatter minus subventioner på produktion och import, drifts­över­skott och sammansatt förvärvs­inkomst

Rent teoretiskt skall de tre metoderna ge samma resultat.

Vad ingår inte i BNP: Oavlönat hemarbete, t.ex. matlagning, barnpassning eller odling av potatis för husbehov, ideellt arbete, svartjobb, förluster av varor och hushållens handel med begagnade varor. Finansiella vinster ingår inte i BNP, inte heller skatter, pensioner, barnbidrag och andra transfereringar eftersom de handlar om omfördelningar av pengar mellan olika aktörer utan att nya värden skapas. Om företag utför finansiella tjänster, exempelvis handel med aktier, så är det bara deras avgifter/arvoden som bidrar till BNP medan volymen på handeln inte påverkar BNP. På samma sätt påverkas inte BNP av att privatpersoner säljer bostäder till varandra, förutom mäklararvoden, flyttkostnader och liknande.

Se mer på SCB:s hemsida.

De som hävdar att det går att kombinera tillväxt med minskad resursförbrukning brukar peka på en rad olika fenomen som tillväxt i tjänstesektorn, möjligheten med en cirkulär ekonomi, delningsekonomin och den digitala ekonomin.

Tjänster som motor i tillväxten

Förädlingsvärdet i tjänstesektorn är betydande och i det privata näringslivet står tjänstesektorn för två tredjedelar av förädlingsvärdet. Man kan få intrycket att tjänster skapar värden och ökad BNP utan någon nämnvärd resursförbrukning. Men många av tjänsterna har stor resursförbrukning. Resebranschen är ett tydligt exempel på en tjänst som har större resursförbrukning än mycket varuproduktion. De flesta ”tjänster” är också en del av varuhandeln eller produktionen. Handel står för 20 procent av tjänstesektorn och all denna handel är en del av varuproduktionen. Det är ju för att folk konsumerar varor som tjänsterna behövs. Andra delar av tjänstesektorn är utlokaliserade verksamheter som tidigare var en del av tillverkningsindustrin. När en ekonom säljer konsulttjänster till ett tillverkande företag räknas det som tjänst, men om samma ekonom är anställd i företaget anses det som en del av tillverkningsindustrin. Större delen av tjänsterna är således en del av handel eller varuproduktion, och handeln är i sin tur beroende av varuproduktionen - även om den numera i många fall sker någon annanstans. Man kan därför inte påstå att ”tjänster” i allmänhet är mindre resursförbrukande. Det finns heller inget som helst samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP. Tjänster utgör exempelvis 77 procent av BNP i USA medan de utgör 66 procent i Sverige. Tjänsternas andel av Kinas BNP har fördubblats sedan 1970, medan Kinas resursförbrukning per person ökade minst 900 procent.

Personliga tjänster och kultur är en mycket liten del av tjänstesektorn, endast cirka 3 procent i Sverige. En viktig begränsning för utökningen av de rent personliga tjänsterna är att eftersom man måste betala skatt på arbetsinkomster så kommer det inte att finnas pengar att betala för dessa tjänster annat än om löneskillnaderna är mycket stora; en person som i huvudsak konsumerar personliga tjänster måste ha avsevärt högra inkomst än de vars tjänster hen betalar för. På det större planet skapar personliga tjänster av olika slag mycket liten ”egen” tillväxt utan är beroende av de förädlingsvärden som skapas i varuproduktionen. Om vi tänker oss ett extremfall av en ekonomi som består helt av personliga tjänster så inser man snabbt att det inte finns någon egentlig potential för tillväxt i en sådan ekonomi.

 

Återanvändning, återvinning, hållbara produkter och cirkulär ekonomi

Överlag så är det svårt att se att det som utmärker en cirkulär ekonomi skulle bidra till ekonomisk tillväxt, utan det är snarare tvärtom. Ekonomin under tidigare epoker i mänsklighetens historia var i stor utsträckning cirkulär med stagnerande tillväxt.

Återanvändning av produkter är givetvis bra, men det skapar inte någon tillväxt att tala om. Om hushåll säljer begagnade varor mellan varandra skapas ingen tillväxt alls, utan det är bara Blockets annonskostnader som bidrar till BNP. Detta bidrag till BNP är givetvis mycket mindre än om nya varor produceras. Om de återanvända varorna är billigare än nya, skapas ett ökat konsumtionsutrymme vilket i sin tur kan driva tillväxt, men det kommer också driva ny resursförbrukning.

Om återvinning är billig minskar priset på varan i samma utsträckning och det skapas ett ökat konsumtionsutrymme vilket i sin tur kan driva tillväxt, men det kommer också driva ny resursförbrukning. Om återvinning kräver stora arbetsinsatser eller andra insatser blir det återvunna materialet dyrt och det betyder att förädlingsvärdet i återvinningen är större än i produktionen av jungfrulig råvara (och kommer således bara att ske genom statliga regleringar). Detta kan öka BNP, men minskar samtidigt det ekonomiska utrymmet för annan verksamhet, så nettoeffekten är knappast en ökad BNP.

Att produkter håller längre är givetvis utmärkt, men det bidrar tyvärr inte till en högre BNP, snarare tvärtom. Som med återvinning och återanvändning kan det öka konsumtionsutrymmet och resursförbrukning i andra sektorer.

Den stora statliga utredningen om cirkulär ekonomi, FRÅN VÄRDEKEDJA TILL VÄRDECYKEL, hade inte som uppdrag att utvärdera effekterna på tillväxt och sysselsättning, men konstaterar att ” Det förefaller dock uppenbart att det finns möjlighet till stora kostnadssänkningar för hela samhället som andelar av bruttonationalprodukten, BNP.” Det torde betyda att ju större del av ekonomin som är cirkulär desto lägre blir BNP, alternativt att det skapas utrymme för en expansion av ekonomin som uppväger de besparingar som gjorts. Observera att detta på inget sätt är ett argument mot en cirkulär ekonomi eller mot att det kan vara mycket lönsamt med cirkulära lösningar. Men det är däremot ett argument mot att en cirkulär ekonomi har någon positiv korrelation med ekonomisk tillväxt.

Delningsekonomin

Att dela resurser är också något positivt och det sker en snabb tillväxt i delningsbranschen. Men det betyder inte att delningsekonomin i sig driver tillväxt. Om 100 personer avstår från att köpa bil/borrmaskin/segelbåt för att istället bara 10 köper dem och delar med de andra, så har förhoppningsvis samma behov tillgodosetts. Vi kan förutsätta att det är billigare och att det samlade förädlingsvärdet i verksamheten är betydligt mindre, vilket betyder att BNP minskar. Färre människor kommer att tillverka bilar/borrmaskiner eller segelbåtar vilket gör att det skapas mindre sysselsättning. Mer troligt kommer dessa människor att sysselsättas i någon annan verksamhet vilken i sin tur kommer att förbruka resurser och producera mer. På motsvarande sätt kan man resonera från konsumtionssidan.  Om folk sparar pengar genom att inte köpa en bil, så kan de välja att arbeta mindre eller att konsumera något annat. Om de minskar sin arbetstid kommer BNP att minska.

Effektivisering då?

Effektivisering av råvaruanvändning fungerar på ungefär samma sätt som delningsekonomin i förhållande till resursanvändning. Om konkurrensen i ekonomin fungerar kommer produktionsmetoder som innebär mindre resursförbrukning att leda till lägre priser. Detta leder antingen till ökad förbrukning av den aktuella varan eller till att konsumenter får mer pengar att lägga på annan förbrukning. Det kan skapa tillväxt i någon annan bransch. Men det betyder också att sysselsättningen hos de som arbetar med att framställa resursen som används minskar. Nettoeffekten blir därför inte någon ökning av BNP.

Om man däremot effektiviserar arbetet per producerad enhet så kommer priserna också att sjunka. Om konsumtionen stiger i samma utsträckning kommer resursförbrukningen att öka. Om konsumtionen kvarstår på samma nivå kan arbetskraft frigöras för annan ekonomisk – och resurskrävande – verksamhet.

I själva verket är arbetseffektivisering den egentliga drivkraften i den ekonomiska tillväxten. Men mekanismen är inte det som många tror. Att man producerar mer för samma kostnad skapar ingen ekonomisk tillväxt. Ökad arbetsproduktivitet leder däremot till att arbetskraft frigörs för annan aktivitet. Det mest uppenbara exemplet är givetvis jordbruket, där 1-2 procent av arbetskraften numera är sysselsatta jämfört med över hälften av arbetskraften tidigare. Det produceras förvisso mer, och mer resurskrävande, mat mm från jordbruket nu än tidigare, men priserna har samtidigt fallit så nettoeffekten av den ökade produktionen på tillväxten är liten. Den stora effekten är att arbetskrafts frigjorts för att göra annat.

Digitala tjänster

På grund av den snabba tillväxten av digitala tjänster, och de abnorma värderingar som digitala företag har kan man förledas att tro att de bidrar mycket till BNP.  Men det är en sanning med modifikation om vi talar om de tjänster som riktar sig till konsumenter. Dessa digitala tjänster är ofta bara ett gränssnitt mellan varor eller tjänster och konsumenten, dvs en form av mäklartjänst eller  handel. I den funktionen innebär de inte någon (nämnvärd) minskning av resursförbrukning. Den främsta effekten är att de ökar priskonkurrensen vilket gör varor billigare vilket i sin tur minskar BNP. Från konsumentperspektivet kommer de sparade utgifterna bidra till ökad konsumtion. En annan form av digitalisering är när man avmaterialiserar produkter genom att exempelvis göra ljudbok istället för en bok eller strömma musik istället för att producera CD-skivor. Men dessa tjänster minskar också förädlingsvärdet kraftigt – musikindustrins omsättning är idag en tredjedel av vad den var för 20 år sedan trots kraftig befolkningsökning. De mer extrema fallen är ju den stora tillgången på tjänster som är gratis, vilka rent definitionsmässigt inte bidrar alls till BNP.

Digitalisering inom verksamheter har sannolikt den främsta effekten att spara arbete, och har således samma effekt som annan rationalisering, dvs den frigör arbetskraft som kommer att sysselsättas i annan ekonomisk – och resurskrävande – verksamhet. 

 

Summa summarum

Ibland framställs det till och med som att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att kunna begränsa miljöproblem, klimatförändringar och resursförbrukning. Men hur man än vrider och vänder på det verkar ekonomisk tillväxt vara starkt förbunden med resursförbrukning. Det gäller även de förändrade produktions- och konsumtionsmönster som förknippas med begrepp som grön tillväxt eller hållbar utveckling. Däremot kan givetvis förbrukningen av en viss typ av resurs minska därför att den ersätts av an annan eller för att konsumtionen av en viss produkt av olika skäl minskar. Det hela förstärks förstås av att befolkningen ökar vilket gör att både konsumtion och produktion ökar. Men även med en stabil befolkning skulle resursförbrukningen öka med ekonomisk tillväxt.

Man kan givetvis argumentera för att BNP-måttet är ointressant. Men för en marknadsekonomi så är BNP i allra högsta grad relevant eftersom marknadsekonomin handlar om just det som BNP mäter. Kritik mot BNP som begrepp måste därför också innefatta en kritik mot marknadsekonomin. Det är ju heller inte måttet BNP som driver den ekonomiska tillväxten. 

Men det tänker jag skriva mer om i en kommande artikel.

Att kompensera det man inte vet

Konsumentverket har låtit tre forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet granska klimatkompensation eftersom påståenden om att produkter och tjänsters växthusgasutsläpp har kompenserat har blivit allt vanligare. Rapporten, Genomlysning av klimatkompensation kommer till slutsatsen att:

”enkla konstateranden om att klimatkompenserade produkter (eller hela organisationers verksamhet) är klimatneutrala, eller har nettonollutsläpp av växthusgaser, bygger på ett förenklat antagande om att man kan kvitta utsläpp mot utsläppsminskningsenheter med exakt samma volym.”

Trots sina 40 sidor är rapporten tunn och den skulle ha tjänat på att ha tydligare exempel som belyser de olika komplikationer och problem vilka nämns i allmänna ordalag. Det finns ju redan en uppsjö av analyser av detta. Rapporten tar heller inte upp den mer principiella kritik som finns mot klimatkompensation som företeelse.  Om dessa brister beror på Konsumentverkets uppdrag eller författarna vet jag inte.

 

En grundläggande förutsättning för att man överhuvudtaget skall kunna ”kompensera” utsläpp är att man kan kvantifiera dem. I november 2019 gjorde jag en anmälan om klimatmärkning av livsmedel. Tre företags marknadsföring nämndes men anmälan var av en principiell natur, eftersom det i princip saknas tillförlitliga underlag för klimatdeklarationer av livsmedel i så gott som alla fall. Min anmälan (kan läsas i sin helhet här) förklarar utförlig bristerna vilka bland annat handlar om:

-        Resultaten av livscykelanalyser beror på hur den som gör analysen väljer att fördela (allokera) miljöpåverkan på olika produkter från samma produktion, valet av metod har mycket stor påverkan på resultatet. 

-        Så gott som all klimatmärkning bygger på någon form av genomsnittsberäkningar. En stor del av miljöpåverkan av en produkt är beroende av vilka insatsmedel eller vilken energiform som används. Variationerna i utsläpp för en och samma vara är mycket stora och skiljer sig i vissa fall med mer än en faktor av tio.

-        Det finns stora osäkerheter associerade med beräkningen av utsläpp av metan och lustgas från djur och mark. Detta gäller särskilt lustgasavgången från kvävetillförsel till åkermark. Så gott som inga livscykelanalyser bygger på faktiska mätningar av lustgasutsläppen utan beräknar dessa genom standardiserade utsläppsfaktorer.

-        Omräkningen till metan till koldioxidekvivalenter enligt de gängse metoderna reflekterar inte metanets kortas livslängd jämfört med koldioxid. Man kan inte avgöra hur metanutsläpp från en enskild produkt påverkar klimatet eftersom det är utvecklingen av de totala utsläppen av metan som avgör effekten.

-        Livscykelanalyserna kan inte hantera dynamiska effekter i matsystemet. Om konsumtionen av en produkt ökar och en annan minskar kan det få stora effekter i jordbruksledet, effekter som i sin tur förändrar klimatpåverkan hos den enskilda produkten.

Med tanke på att allt fler företag väljer att klimatmärka eller klimatdeklarera livsmedel torde det vara av stort allmänintresse att denna typ av märkning prövas.

Konsumentverket har dock valt att inte inleda ett tillsynsförfarande om denna viktiga fråga. Konsumentverket motiverar att man inte tog upp ärendet med att de tar upp ärenden där de får in många anmälningar – som i fallet med klimatkompensationen. Med tanke på hur aktivistgrupper regelbundet gör kampanjer för att man skall anmäla företag är det en dålig grund för att ta upp en anmälan. Konsumentverket tog exempelvis upp en anmälan mot Arla när de använde uttrycket ”netto noll klimatavtryck” efter en koordinerad liten proteststorm.  I ljuset av att man tagit upp detta särfall av ”klimatmärkning” och granskat klimatkompensationen är det desto märkligare att man inte tar upp själva principerna för klimatdeklarationer av livsmedel till granskning. Först om man granskar den underliggande metoden kan man dra slutsatser om de olika tillämpningarna.

Man kan inte komma ifrån en misstanke om att det beror på att Konsumentverket självt använder sig av dessa vilseledande siffror i tjänsten Klimatkollen samt i olika rapporter om konsumenten och miljön som Konsumentverket publicerar.

Plastkompensation och annan grönmålning

På Coops ekologiska mjölk som numera förpackas med plastkork, kan jag läsa att Coop stöder produktionen av en motsvarande kvantitet plast från förnyelsebara källor någon annanstans. Tanken är uppenbarligen att jag skall se det faktum att man ersatt en förpackning utan plastkork med en med en kork gjord av fossila bränslen som något positivt.

Coop lyckas få fram två dubiösa – men ack så vanliga - miljöargument i försvaret för sin plastkork (som faktiskt gör det lättare att öppna paketet och samtidigt lämnar mer mjölk (för att inte tala om grädde!) kvar i förpackningen). Det första är tanken vi kan kompensera något dåligt genom att göra något bra — miljökarma skulle man kanske kunna kalla det. Storsäljaren i genren är givetvis klimatkompensation. Men det finns andra exempel som habitatbanker och ekologisk kompensation. Coop är kanske först i världen med fossilplastkompensation.

Det finns massor att säga om både de tekniska detaljerna och själva principerna för de här typerna av kompensation. Jag har skrivit om det många gånger tidigare (exvis här). Men låt oss istället titta närmare på det andra miljöpåståendet på mjölkpaketet, det att jag genom att köpa mjölkpaketet minskar användningen av fossila bränslen. I just det här faller är det helt uppenbart ren grönmålning. Plastkorken är gjord av fossila bränslen och det är givetvis helt omöjligt att jag skulle minska användningen av fossila bränslen genom att köpa mjölk förpackad med en sådan plastkork. Ännu värre är det ju när den tidigare förpackningen inte hade någon fossilkork alls.

Men Coop ser detta helt annorlunda. För dem torde fossilkorken vara det normala och genom att de stödjer användningen av förnyelsebar plast någon annanstans, säg i plastkassar, så minskar de användningen av fossil bränslen. Jag tror de flesta ser det absurda i resonemanget just i detta fall, men den här typen av resonemang är vardagsmat i miljösvängen.

Minskar utsläppen av elbilar?

Naturvårdsverket, Konsumentverket och många andra organisationer och myndigheter säger att du kan minska utsläppen genom att köpa en elbil. Men stämmer det? Nu tänkte jag inte gå in på diskussionen om hur stora utsläppen från en elbil är jämfört med en fossilbil. Jag har inte följt alla turerna, men det verkar dock rätt säkert, särskilt under svenska förhållanden, att en elbil sammanlagt orsakar betydligt mindre utsläpp än en fossilbil. Även om detta är korrekt så betyder det inte att man ”minskar utsläppen” genom att köra eller köpa en Tesla modell 3 eller en Nissan Leaf.

Om du inte hade någon bil sedan tidigare så sker det givetvis ingen minskning av utsläppen när du sätter nyckeln i din nya elbil. Tvärtom så ökar utsläppen av att du köper bilen. Om du har en fossilbil som du säljer vidare till någon annan som kommer att köra den kommer utsläppen heller inte att minska. Om denne någon är förstagångsbilköpare kommer utsläppen istället att öka. Egentligen är det endast om du ersätter en fossilbil som kommer att skrotas som man kan hävda att utsläppen minskar, eller att de kan minska beroende på hur gammal bilen är och hur långa sträckor du kör osv. Det finns således en stor skillnad mellan att dina utsläpp minskar och att utsläppen minskar.

Men det blir värre: Genom de olika statliga regleringar, exempelvis i Kalifornien och inom EU är biltillverkarna numera skyldiga att minska sina genomsnittliga utsläpp. Genom en akrobatik i klass med Coops kan bilföretag ”minska” sina utsläpp genom att köpa upp andras ej använda utsläppsrätter (detaljerna i dessa transaktioner beror på den aktuella lagstiftningen). Tesla säljer exempelvis sina rätter till andra bilföretag, som Fiat Chrysler. Hela 7 % av Teslas intäkter kommer från sådan marknad och intäkterna från dessa utsläppsrätter är fyra gånger större än Teslas vinst. Om inte Fiat Chrysler kunde köpa Teslas utsläppsrätter skulle de inte kunna sälja sina SUV:ar. På samma sätt som Suvköparen på detta sätt kan tillgodoräkna sig Teslas låga utsläpp måste man i konsekvensens namn också säga att Teslaköparen blir delaktiga i Suvens utsläpp.

Utöver detta resonemang så kommer användningen av elbilar inte vara densamma som för fossilbilar. Marginalkostnaderna är mycket lägre per kilometer, så det är sannolikt att många turer med elbilen ersätter gång, cykel, buss och tåg och att den totala körsträckan för en elbil blir betydligt större än med en fossilbil. För en familj med barn blir skillnaden i kostnad för att köra Stockholm – Malmö i elbil jämfört med att åka ett likaledes elektriskt tåg mycket stor. En elbil leder alltså till större vägar, mer däckslitage, och mer av allt det som hör till privatbilismen, samtidigt som den sannolikt betyder mindre cykel, buss och tåg.

Låt mig återigen upprepa att jag inte skriver detta som ett argument mot elbilar utan för att visa att resonemangen om att man minskar utsläpp eller sparar resurser genom att använda en viss teknik är alldeles för förenklade.  

Men jordbruksmarken är väl ändå en framgångssaga?

Om vi tittar på användningen av jordbruksmark i världen kan vi se att den sjönk från 0,45 hektar per capita till 0,21 hektar mellan 1961 och 2016. Samtidigt ökade konsumtionen av mat per person från drygt 2000 kcal per dag till strax under 3000 kcal per dag (Den stora ätstörningen). Det måste väl ändå vara ett exempel på att man kan spara resurser genom ökad effektivitet? Vid första anblicken kan man kanske hävda det, men exemplet visar också två komplikationer. Den ökade produktiviteten per hektar har skett med en kraftig ökning av användning av (fossil) energi, konstgödsel och framför allt vatten (bevattning är det absolut enklaste sättet att öka skörden i torra klimat). På köpet har mullhalten (kolförråden) minskat, den biologiska mångfalden förötts och sårbarheten i livsmedelssystemet ökat enormt. Det vill säga att det är bara genom massiva insatser av andra resurser som resursen mark har sparats. Det mest extrema exemplet av detta är givetvis de mycket hypade inomhusodlingarna.

Utöver detta, så har inte användningen av mark i absoluta tal minskat utan tvärtom ökat. Den kraftigt ökade arbetsproduktiviteten (dvs effektivisering av arbetet) har gjort att priserna på jordbruksprodukter ständigt blir lägre, vilket i sin tur påverkar konsumtionen. Mer grödor används som djurfoder och biobränsle samtidigt som folk äter för mycket och slänger för mycket mat. Kombinationen av, effektiviseringen, ekonomisk tillväxt och ökad befolkning gör att vi använder mer mark än någonsin. På samma sätt används mer biomassa som bränsle än någonsin tidigare i historien, trots den enorma användningen av fossila bränslen och andra energikällor.   

I mångt och mycket är att man sparar resurser genom ny teknik, eller genom att ersätta gammal teknik med ny effektivare sådan, illusorisk. För ett antal år sedan besökte jag norra Uganda där jag kunde se hur man stödde utvecklingen av vedsparande spisar, både för att skydda skogen och spara de många timmar som kvinnorna ägnade åt att samla ved. När jag frågade en kvinna om hon nu inte behövde ägna lika mycket tid att samla ved som tidigare svarade hon: ”jag samlar in lika mycket ved som tidigare, men jag säljer veden jag inte behöver”. Utan tvekan var den vedsparande spisen en lyckad insats då den ökade inkomsterna, men den sparade inte vare sig skog eller arbete, vilket var syftet.

*

Lika litet som vi har växlat in den enorma effektiviseringen av arbete i minskad arbetstid kommer vi att kunna växla in effektivisering av andra resurser i minskad användning så länge vårt samhälle styrs av konkurrens och kapitalistiska marknader. Det har slagits fast gång på gång i vetenskapliga artiklar byggd på empiriska studier.

Jag menar att det också går att på helt teoretiska grunder bevisa detta och ämnar göra det i en kommande artikel.