(Denna artikel har tidigare publicerats i en kortare version i Ordfront Magasin)
1. Koldioxidutsläppen behöver minska radikalt om vi ska undvika katastrofala klimatförändringar.
2. Ekonomisk tillväxt leder till ökade koldioxidutsläpp.
3. Kapitalism är otänkbar utan ekonomisk tillväxt.
4. Kapitalismen kommer sannolikt inte att falla inom den tidsram vi har på oss för att åstadkomma drastiska utsläppsminskningar.
Om alla fyra stämmer är det kört. Finns det en “lösning” så är det att någon eller några av dem inte stämmer. Bokens uppdrag är därför att kritiskt granska alla fyra. Även om Rikard Hjort Warlenius sannolikt hade sina aningar om var han skulle landa tycker jag han gör att bra jobb med att behandla de fyra hypoteserna på ett rättvist sätt.
En språklig notering: I denna artikel och i Richard Hjort Warlenius bok används ordet tillväxt i sin klassiska ekonomiska betydelse. Den mäts som bruttonationalprodukt (BNP). Ekonomisk tillväxt eller ekonomins storlek uttryckt som BNP skall inte förväxlas med begrepp som ”utveckling” ”eller välstånd”. Det finns en omfattande kritik mot BNP-måttet. Kritiken handlar för det mesta inte om att det är ett felaktigt mått på ekonomiers storlek utan på att det inte svarar på om utvecklingen är bra eller dålig. Det är en korrekt kritik men spelar i detta sammanhang ingen roll.
Jag diskuterar inte den första punkten i någon större utsträckning. Om man inte anser att klimatförändringarna är verkliga och att de i alla fall till största del orsakas av utsläpp av (fossil) koldioxid blir ju de andra hypoteserna ointressanta och det finns heller ingen mening med att läsa boken. Däremot tar jag upp frågan om tidsaspekten i artikelns slut.
Den andra hypotesen innebär att den enda realistiska möjligheten till en minskning av utsläppen är att ekonomierna krymper, det som kallas för nedväxt (degrowth) om det är ett resultat av en medveten handling och recession om det är en icke önskad process. Nedväxtförespråkarna i Sverige är få medan de är betydligt mer synliga i en del andra länder. Det finns också många olika sorter som lägger olika mening i ordet.
Sverige är ett av de (få) länder som brukar föras fram som bevis för att man kan minska utsläppen även i en växande ekonomi. Under 1970- och 1980-talen minskade Sveriges koldioxidutsläpp med 40 procent. Detta drevs inte av någon klimatpolitik utan var ett resultat av utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft. Dessa gjordes för att säkra den svenska industrins och hushållens tillgång på billig el samt motiverades också av säkerhetsöverväganden, något som blev ännu mer betydelsefullt efter de två oljekriserna på 1970-talet. Utbyggnaden av kärnkraften får nog också ses som en manifestation av ett framgångsrikt samhälles förmåga, som bygget av ett slott, ett eifelltorn eller en månlandningar: vi kan tämja atomerna och skapa en outsinlig energikälla. Visionen var att elektricitet skulle vara mer eller mindre gratis. Detta gjorde också att affären redan från början var en i huvudsak statlig angelägenhet – företagen kan ju inte tjäna pengar på det som är gratis.
Minskningen av utsläppen har varit mycket mindre under de följande årtiondena trots aktiv klimatpolitik med koldioxidavgifter med mera. Många förklarar de svenska utsläppsminskningarna som i huvudsak orsakade av att vi har flyttat utsläpp utomlands, dvs att utsläppande industrier finns i andra länder och vi importerar varor därifrån. Det finns gott om sådana exempel och det är inte alls oväsentligt. I en allt mer globaliserad ekonomi är det relativt meningslöst att föra fram ett lands utsläppsminskningar eller utsläppsökningar som bevis för vare sig det ena eller andra. Men det räcker inte för att förklara hela de utsläppsminskningar som skett i Sverige.
Egentligen är det rätt självklart att ekonomier inte måste förbränna fossila bränslen för att växa. Förvisso finns det en mycket stark koppling mellan den framväxande kapitalismen, den ekonomiska tillväxten och de fossila bränslena (Andreas Malms Fossil Capital är intressant läsning i sammanhanget). Denna koppling beror på energins mycket viktiga roll för den ekonomiska verksamheten. Energi är inte en produkt vilken som helst utan intar en särställning tillsammans med mänskligt arbete som en grundförutsättning för all ekonomisk verksamhet, kapitalistisk eller inte. Ja, till och med det mänskliga arbetet handlar ju också om energi. Genom att använda externa (dvs utanför våra kroppars metabolism) energiresurser har mänskligheten skaffat sig miljarder energislavar. Annorlunda uttryckt så är energiomsättningen per person motsvarande ett djur av ungefär 10 tons storlek. Fyra femtedel av denna energi är fossila bränslen.
Återigen kan Sverige vara ett intressant exempel. Den tidiga industrialiseringen (och tillväxten) av Sverige skedde utan fossila bränslen utan drevs av vattenkraft, vind (för transporter) och träkol. Vattenkraften moderniserades medan de andra energikällorna konkurrerades ut av fossila bränslen när dessa blev billigare. Det spelar inte någon som helst roll för företag eller kapitalister vilken energikälla som driver fabriken så länge den är likvärdig.*
Men även för energianvändningen är kopplingen till ekonomins storlek dynamisk och det är en sak vad som händer på företagsnivå eller i ett helt land och en annan sak vad som händer i den globala ekonomin som helhet. På ett liknande sätt som man genom ny teknik eller bättre organisation kan få ut mer varor från en arbetare kan man givetvis också få det från en viss mängd energi. Men att effektivisera produktionen leder, i en fungerande marknad, till lägre priser. Dessa driver i sin tur en ökad konsumtion som mycket väl kan äta upp hela effektiviseringen.** Intressant nog leder inte effektiviseringar i sig inte heller till någon tillväxt utan effekten på den ekonomiska tillväxten är också på systemnivå och inte på företagsnivå. Jordbruket ger där värdefull insikt. Få branscher har effektiviserat så mycket som jordbruket. Från att 70-80 procent av den arbetsföra befolkningen sysslade med jordbruk för ett par hundra år sedan är det i de moderna industriländerna bara ungefär en procent som gör det. Men värdet av jordbrukets produktion har inte ökat alls i den takten, per capita har den istället minskat kraftigt. Effekten av jordbrukets effektivisering på tillväxten är istället att fler människor har kunnat ägna sig åt annan produktion.
Lika litet som att utbyggningen av alternativa energikällor måste hota den ekonomiska tillväxten, lika litet innebär utbyggnaden av andra energikällor att den fossila energin nödvändigtvis minskar. Det finns indikationer på att utbyggnaden av förnyelsebar energi lägger sig ovanpå den existerande förbrukningen av fossila bränslen snarare än att ersätta den.*** På global nivå är det otvivelaktigen så att utsläppen inte minskar medan tillväxten fortsatt. Richard Hjort Warlenius påpekar att utsläppsintensiteten (utsläpp per krona) trots allt minskar men att tillväxten är snabbare än utsläppsminskningarna. Rent teoretiskt är det givetvis inte så att utsläppen måste öka bara för att ekonomin växer. Orsakssambandet är dock, i min mening, snarare det motsatta: det är inte tillväxten som driver utsläppen utan det är förbränningen av fossila bränslen (och de därmed förbundna utsläppen) som har drivit tillväxten. Givetvis finns det en dynamik här som gör att processen inte är helt enkelriktad, men på det stora hela blir man fet för att man äter (för) mycket och inte tvärtom. Detta perspektiv har stor betydelse för hur man ser på den framtida utvecklingen.
Samtidigt är det ett faktum att den ekonomiska tillväxten och utsläppen samvarierar. Minskade utsläpp sammanfaller med ekonomiska kriser av olika slag alltifrån oljekrisen 1973 till pandemin. Richard Hjort Warlenius påpekar dock att utsläppen stabiliserades mellan 2014 och 2016 trots ekonomisk tillväxt och menar att det visar att en absolut frikoppling av tillväxt och utsläpp är möjlig. Ett närmare studium visar dock att användningen av kol minskade under denna period medan användning av fossilgas ökade kraftigt. Kol har minst 50 procent högre utsläpp per energienhet jämfört med fossilgas (detta inkluderar inte de avsevärda utsläpp av metan som kan kopplas till fossilgasutvinningen). Så visst kunde man mäta en frikoppling mellan utsläpp och tillväxt men inte en frikoppling mellan tillväxt och användning av fossila bränslen.****
De fossila bränslena har blivit allt dyrare att utvinna eftersom de lättåtkomliga fyndigheterna av hög kvalitet redan har exploaterats och den fortsatta produktionen kommer från fracking, oljesand, djuphavsfyndigheter. Till det kommer de ökande miljökostnaderna för detta. Det finns starka samband mellan höga energipriser och ekonomiska kriser. Det är lätt att se hur det senaste årets inflation som i stort har orsakats av ökade energipriser har minskat tillväxten och gjort folk fattigare. Allt talar för att de alternativa energikällorna på systemnivå är dyrare att använda än de fossila bränslena. Att solel och vindel är billiga vid själva källan är i sammanhanget inte särskilt relevant, olja kostar heller inget där den ligger utan det är omvandlingen till nyttig energi vid användning som räknas. Högre energipriser eller oregelbunden energitillgång fungerar som en skatt utan motsvarande nytta och kommer därför att dämpa tillväxten.
Det kan ju också vara så att ersättningen av fossila bränslen har minskad marginalavkastning/marginalnytta. Det vill säga att det finns vissa tillämpningar (som elproduktion) där det är enkelt och nästan lönsamt redan idag att göra det, medan det finns andra tillämpningar där kostnaderna är mycket höga. I sammanhanget bör man också tänka på att en relativt stor del av de fossila bränslena används som råvara i industriproduktion (plast, kemisk industri, ammoniak osv) och inte som energikälla.
En annan viktig fråga, som Richard Hjort Warlenius inte berör i särskilt stor utsträckning, är den om resursutnyttjande. Det är en sak att frikoppla den ekonomiska tillväxten från utsläpp av växthusgaser, det är en annan sak att frikoppla den ekonomiska tillväxten från energianvändning och annat resursutnyttjande. Det materiella fotavtrycket från alternativa energikällor och de system som de kräver är också stora. Sedan 1970 har exempelvis Sveriges användning av biobränslen ökat med 350 procent och är numera betydligt större än vattenkraften, vindkraften och solenergin tillsammans. Stora delar av biobränslena är importerade. Men det är svårt – och knappast meningsfullt - att jämföra utrotandet av arter eller gruvor med ett oljekraftverk. På global nivå är mänsklighetens resursuttag, oavsett hur man mäter det, redan alltför högt. Det finns farhågor att klimatomställningen kommer att ytterligare öka detta, i alla fall om omställningen drivs av kraftfull utbyggnad av fossilfri energiproduktion i stil med det som planeras för Sverige.
Egentligen är det rätt enkelt: ekonomisk tillväxt drivs av arbete och omvandling av naturresurser, det är det som kallas ”förädlingsvärde” och utgör grunden i BNP. Även om tjänstesektorn påstås vara mindre resurskrävande så utgör den i väldigt stor utsträckning stödfunktioner till varuproduktionen samt handel och distribution av produkter. Det finns snarast ett omvänt förhållande att länder med en stor andel tjänster förbrukar mer resurser. Tjänster utgör exempelvis 80 procent av BNP i USA. Arbete utan resursanvändning skapar i princip ingen tillväxt, det är som att vi går hem och städar åt varandra.
Alldeles uppenbart är det att kapitalismen eller näringslivet inte kommer att driva klimatomställningen trots alla fina ord. Visst finns det enskilda individer och företag som gjort mycket, men på det stora hela styrs klimatomställningen i första hand stigande kostnader för fossila bränslen och av politiken, i andra hand av beteendeförändringar och först därefter av näringslivets egna drivkrafter. Det är politiken som ligger bakom utbyggnad av solenergi och vindenergi i princip över allt. Det var staten som drev både kärnkraften och vattenkraftens utbyggnad i Sverige.
Min största behållning (detta får ses i ljuset av att jag följt och deltagit i omställningsdebatten i årtionden) av diskussionerna om tillväxten i Klimatet, tillväxten och kapitalismen är den analys av vad nerväxtscenariona egentligen skulle betyda. På ett liknande sätt som man rent matematiskt kan visa att en fortsatt ekonomisk tillväxt leder till rent absurt resursutnyttjande så granskar Richard Hjort Warlenius nedväxt på ett liknande sätt. Om man särskådar de argument som framförs av bland annat Jason Hickel och Giorgos Kallis kan utsläppen bara frikopplas maximalt fyra procent per år i förhållande till BNP-utvecklingen. Om man kombinerar detta med den minskning av utsläppen på sju procent per år som anses vara ett minimum för att klara 2-gradersmålet skulle världsekonomin år 2050 behöva vara 61 procent mindre än 2020. Om man samtidigt räknar med en världsbefolkning i storleksordningen 10 miljarder skulle BNP per person i världen falla från 17 500 dollar till 3 500 dollar, ungefär som Bangladesh idag. För att inte ännu fler människor skall kastas ut i absolut fattigdom måste också större delen av krympningen ske i de rika länderna. Richard Hjort Warlenius konstaterar att ”ingen politiker kommer att driva det, ingen företagsägare kommer att acceptera det, och vanliga människor skulle inte heller gå med på det”. Det är sannolikt att han har rätt i det. Om ekonomin kommer att krympa så mycket så snabbt kommer det inte vara ett resultat av frivilliga val utan av externa chocker.
Medan nedväxtscenariona verkar politiskt omöjliga att realisera förefaller tanken på att man kombinera fortsatt hög ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp vara ett rent önsketänkande. Min sammanfattning av den andra hypotesen är något mer pessimistisk än Richard Hjort Warlenius: 1. Rent teoretiskt kan man ha fortsatt ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp av växthusgaser. 2. Ekonomisk tillväxt är kopplat till användning/förbrukning av naturresurser. 3. Det är oklart i vilken utsträckning den nuvarande ekonomin är beroende av de fossila bränslena, men det mesta talar för att omställningen från fossila bränslen kommer att kraftigt minska tillväxten, helt radera den eller minska ekonomins storlek.
Vad gäller den tredje hypotesen att kapitalism är beroende av ekonomisk tillväxt är jag helt överens med Richard Hjort Warlenius. Det korta svaret är ja. Återigen är det viktigt med definitioner, i det här fallet vad kapitalism är. Lustigt nog finns det ingen definition som kan anses vetenskapligt och universellt accepterad. Richard Hjort Warlenius använder definitionen att kapitalism är ”ett ekonomiskt system baserat på privat ägande av produktionsmedlen i vilket tillverkning sker för profit (vinst)”. På det stora hela sammanfaller det med min användning, med skillnaden att jag anser att marknadsekonomin också är en central del av kapitalismen och det som i ännu större utsträckning skiljer den från andra system. Det är marknadsekonomin som gör kapitalismen till ett system och inte bara spridda förekomster av kapitalister. Både konkurrensen och behovet av att göra vinst gör att kapitalismen på systemnivå behöver tillväxt.
Det finns en strömning som säger sig vara agnostiska i fråga om ekonomisk tillväxt samtidigt som de förutsätter (alternativt förespråkar) en fortsatt kapitalism, exempelvis Kate Raworth som förespråkar en ”munkekonomin” där ekonomin håller sig inom planetens gränser. Men hennes syn på hur ekonomin fungerar bortser från de grundläggande drivkrafterna och de maktförhållanden som är inbyggda i kapitalismen skriver Richard Hjort Warlenius. Hon och andra ”ger sken av att vi lever i ett samhälle som är rationellt, transparent och fullständigt formbart, som kan anpassas till människors skiftande ideal, och där demokratins rådighet är oinskränkt”.
Som så många andra (exempelvis EU:s gröna giv) för Richard Hjort Warlenius fram att den gröna omställningen kommer att skapa tillväxt, alternativt kräver tillväxt för att kunna genomföras. Tyvärr är han inte alls grundlig i detta utan framför det som en självklarhet. Men det är inte alls självklart. På hushållsnivå skapas ingen ytterligare tillväxt för att jag lägger pengar på en ny elbil istället för på en ny bensinare. Och om jag väljer att åka tåg och inte köpa någon bil alls eller avstår från att flyga skapas inte heller någon tillväxt, tvärtom. På företagsnivå skapas ingen tillväxt av att jag effektiviserar produktionen och gör av med mindre energi, att jag ersätter gas med biogas eller gör fossilfritt stål istället för vanligt stål. Detsamma gäller på samhällsnivå. De årliga investeringarna (här avses verkliga investeringar och inte de finansiella placeringar/spekulation som ofta kallas för investeringar) i Sverige motsvarar knappa 20 % av BNP, det mesta i form av investeringar i näringslivet. Detta är mer än hela stadsbudgeten. Man kan givetvis styra om delar av dessa investeringar till ”grön” teknik och infrastruktur om man så önskar utan att det skulle få någon särskild effekt på tillväxten.
Man kan givetvis tänka sig ett scenario där allt annat är lika och gröna investeringar läggs ovanpå de vanliga investeringarna. Men erfarenheterna från de senaste årtiondena är att det är mycket svårare än de flesta tror att skapa ekonomisk tillväxt genom expansiv politik. I grund och botten krävs det ökad produktivitet för att skapa ekonomisk tillväxt, annars blir det bara ökade skulder och inflation. Och det finns inget som stöder tanken att förnyelsebar energi ökar produktiviteten jämfört med deras fossila alternativ, snarare tvärtom, vilket jag diskuterat tidigare.
*
Det är litet svårt att följa Richard Hjort Warlenius resonemang i det sista kapitlet som handlar om den politiska strategin som han rekommenderar. Han för in mängder av begrepp och landar i en politisk realistisk klimatpopulism. Hans framställning präglas starkt av föreställningen om att vi befinner oss i ett klimatnödläge. Även om han hävdar att kapitalismen – och den ekonomiska tillväxten - är ohållbar är det så bråttom att vi snarast skall betrakta dem som givna förutsättningar (predikament) och försöka hantera utsläppen inom ramen för systemet. Ett problem med nödlägesretoriken är den så lätt kan motivera dåligt genomtänkta åtgärder, orättvisa åtgärder och inskränkningar i människors friheter och rättigheter. Pandemin, gängvåldet, migrationen och krigen ger en försmak av vilka åtgärder man kan motivera med krisretorik och dessa skrämmer mig lika mycket som klimatförändringarna. Ett annat problem är att man lätt bortser från de större sambanden eftersom huset står i brand och vi inte har tid att bry oss om orsak och verkan eller långsiktighet.
Även om jag inte tvivlar på att människan har orsakat global uppvärmning och även om jag inte tvivlar på att det är en stor utmaning för mänskligheten och för mycket annat liv om temperaturen tillåts stiga med flera grader, så delar jag inte riktigt uppfattningen att det skulle vara kört med 2-3 graders temperaturökning – vi verkar ju för övrigt hamna där trots alla varningar. Jag ser heller inte klimatfrågan som en isolerad ingenjörsmässig utmaning utan som ett symptom på en djupare samhällskris, grundad i ett överutnyttjande av det levande (som symptomatiskt nog brukar kallas för naturresurser). Detta yttrar sig inte bara i utsläpp av växthusgaser utan också som massutrotning och överladdning av ekosystemen med reaktivt kväve med mycket mera. Då är trots allt insikten att kapitalismen inte är ett långsiktigt hållbart system, vilket ju Richard Hjort Warlenius också anser, mycket relevant och väsentlig.
Det betyder inte att vägen fram är en våldsam revolution utan snarare bör man anamma den strategi av grundläggande reformer som samtidigt minskar utsläppen, stimulerar alternativ och leder till att den kapitalistiska tillväxten fasas ut. Richard Hjort Warlenius nämner några sådan i boken. Man behöver givetvis inte göra detta under banderollen “krossa kapitalet” men det är viktigt att det ändå innefattar just sådana åtgärder som leder bort mot den kapitalistiska hegemonin och som stegvis förändrar uppfattningen om vad som är politiskt möjligt. Det betyder samtidigt att klimatåtgärder som exempelvis bygger på finansialisering av utsläpp eller andra former av marknadsinstrument inte bör ingå i verktygslådan.
Även om en mycket snabb klimatomställning teoretiskt sett inte kräver kapitalismens avskaffande är det min övertygelse att den kommer att leda till att kapitalismen som samhällssystem förtvinar. En radikal klimatpolitik kan därför inte väja för frågor om rättvisa och hur ekonomin styrs utan måste tvärtom aktivt bygga upp alternativa ekonomiska mekanismer. Samtidigt tror jag att sannolikheten för att en sådan radikal klimatpolitik kommer att drivas är väldigt låg, utan att det snarare är ökade energikostnader som kommer vara den främsta drivkraften för förändring.
Avslutningsvis, vår syn på klimatet och kapitalismen präglas i väldigt stor utsträckning av - ofta icke uttryckta – värderingar och syn på vad som är meningen med livet och vad vi skall ha ett samhälle till. Klimatet, tillväxten och kapitalismen berör egentligen inte detta vilket gör att boken har en teknokratisk slagsida. Med det sagt så är det ändå en mycket läsvärd bok.
*Återigen kan Andreas Malms Fossil Capital vara en intressant läsning för att förstå varför planerbarhet, flyttbarhet och kontroll är viktiga egenskaper hos energikällan. Detta ser man ju också i dagens debatt. I den tidigare situationen av elöverskott och en välfungerande elinfrastruktur var företagens intresse för egen kraftproduktion mycket litet eftersom samhället tillhandahöll detta. Men i takt med att elinfrastrukturen är överansträngd och priserna på el svänger kraftigt blir det allt mer intressant för företagen att investera i egen kraftproduktion, alternativt att sluta mycket långsiktiga avtal.
** Det finns en rad andra mekanismer som gör att effektiviseringar sällan leder till besparingar. Jag har utvecklat dessa i mer detalj i artikeln Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning.
*** Detta kan givetvis tolkas som att ökningen av fossila bränslen skulle ha varit ännu större utan tillskotten av förnyelsebar energi, men det går knappast att föra i bevis.
**** Man skall också vara medveten om att utsläppsstatistiken (den är en summering av nationell rapportering och inte bygger på mätningar av egentliga utsläpp) har stora brister och metoder och schabloner ändras allteftersom vilket gör att data för något eller några år måste tolkas med stor försiktighet.
