Wednesday 31 July 2024

Livsmedelsstrategin: sex förlorade år

När regeringen är i full färd med att uppdatera livsmedelsstrategin är det på sin plats att summera utvecklingen sedan den antogs 2017.

  • Inga slutsatser kan dras kring om utvecklingen i livsmedelskedjan totalt går i rätt riktning eller inte vad gäller lönsamhet, konkurrenskraft eller produktion.
  • Inga miljömål som är tydligt kopplade till livsmedelsstrategin bedöms vara möjliga att nå till år 2030.
  • Ohälsa orsakat av dåliga matvanor är ett växande problem och genomsnittssvenskens livsmedelskonsumtion kan bli mer hållbar ur flera perspektiv.

Dessa tre viktiga slutsatser summerar Jordbruksverkets Uppföljning och utvärdering av livsmedelsstrategin 2024, där man redovisar utvecklingen sedan 2016. I rapporten har man tagit en mycket bredare ansats än Livsmedelsstrategin som sitt namn till trots snarast är en affärsstrategi för lantbruket och livsmedelsindustrin med ett ensidigt fokus på konkurrenskraft

Miljömålen missas helt

Ingen av de sju miljömålen som berörs av jordbruket kommer att kunna nås. Det är ju inte så konstigt eftersom strategin just inte innehåller några åtgärder som syftar till att nå miljömålen. Jordbruksverket konstaterar att utvecklingen av miljömålen Ett rikt odlingslandskap samt Ett rikt växt- och djurliv i stor utsträckning hämmas av att utvecklingen av den ekologiska produktionen och konsumtionen minskar. Där har ju regeringen gjort det motsatta och dragit in en del av stöden till det ekologiska jordbruket samt skippat ekomålen.

Man konstaterar också att flera indikatorer för folkhälsa går åt fel håll. Den existerande livsmedelsstrategin innehåller egentligen inga mål eller åtgärder för att förbättra kosten; målen innefattar endast att konsumenten skall kunna göra ”medvetna och hållbara val”. Konsumtionen av livsmedel ingår inte i det som Jordbruksverket kallar för “livsmedelskedjan”, så det är litet svårt att se varför Jordbruksverket ens redovisar detta i sin uppföljning av Livsmedelsstrategin. I grunden är det givetvis så att maten som vi äter borde vara i centrum för en livsmedelsstrategi.

Vad säger den existerande livsmedelsstrategin?

Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.

Sedan finns tre underordnade mål.

Målet för det strategiska området Regler och villkor ska vara att utformningen av regler och villkor ska stödja målet om en konkurrenskraftig och hållbar livsmedelskedja där produktionen ökar. Detta genom ändamålsenliga skatter och avgifter, regelförenklingar, administrativa lättnader och andra åtgärder för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten.”

Målet för det strategiska området Konsument och marknad ska vara att konsumenterna ska ha ett högt förtroende för livsmedlen och kunna göra medvetna och hållbara val, exempelvis av närproducerat och ekologiskt. Marknaden för livsmedel ska kännetecknas av en väl fungerande konkurrens. Den svenska livsmedelsexporten ska ges förutsättningar att öka för att möta efterfrågan på relevanta marknader.”

Målet för det strategiska området kunskap och innovation ska vara att stödja kunskaps- och innovationssystemet för att bidra till ökad produktivitet och innovation i livsmedelskedjan samt hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.

Inte heller konkurrenskraften har ökat

Eftersom fokus i strategin är konkurrenskraft och lönsamhet står dessa i fokus också för Jordbruksverkets utvärdering.

Lönsamheten i restaurangledet har gått nedåt, men med tanke på att perioden innefattar först pandemin och sedan en kraftig inflation så är det inte så konstigt, och knappast något som livsmedelsstrategin kan skyllas för – strategin innehåller heller knappast något som har med restaurangerna att göra. Det finns en uppåtgående trend för livsmedelsindustrin varje år sedan 2016 medan antalet företag och sysselsättningen i primärproduktionen (jordbruk, fiske och renskötsel). Jordbruksverket förklarar den nedåtgående trenden för primärproduktionen med “den snabba strukturomvandling som sker i det svenska lantbruket idag, där andelen små och medelstora företag minskar samtidigt som andelen stora företag växer”. Detta belyser en grundläggande motsättning i strategin eftersom den hävdar att den skall skapa sysselsättning, medan den konkurrenskraftiga livsmedelskedjan inte skapar mer arbete utan mindre.

Lönsamheten i jordbruket steg dock kraftigt mellan 2021 och 2022. Det var stora prisökningar för de insatsvaror som jordbruket använder (konstgödsel, diesel, foder mm). Samtidigt steg avräkningspriserna för viktiga jordbruksprodukter såsom spannmål och mjölk kraftigt och skörden blev mycket god. Som grädde på moset hade regeringen beslutat om ett krisstöd till lantbruket på 3 miljarder, något som i efterhand verkar helt förhastat.*

Marknadsandelen för den svenska produktionen enligt Jordbruksverkets sätt att räkna (se nedan) har gått upp för nötkött, griskött och kyckling, medan den gått ned för ost. För de övriga produkterna som Jordbruksverket bevakar är situationen mer eller mindre oförändrad sedan 2016. “Svensk marknadsandel” à la Jordbruksverket missuppfattas eller i alla fall presenteras på ett felaktigt sätt, till och med av lantbruksministern och LRF. Den uttrycker inte den verkliga marknadsandelen utan är en teoretisk beräkning av hur stor marknadsandel man skulle kunna ha om man inte exporterar något. I verkligheten exporteras relativt höga andelar av en del produktion trots att vi är nettoimportörer. Vi exporterar exempelvis mycket mjölkprodukter, främst i form av mjölkprodukter och nästan halva kycklingproduktionen, de delar av kycklingen som är kvar när bröst och lår har skurits ut.  Det betyder att den verkliga marknadsandelar på den svenska marknaden är mycket lägre än det som Jordbruksverket kallar ”svensk marknadsandel”.

De senare leden tar det mesta

Förädlingsvärdet (produktvärdet minus insatsförbrukningen, dvs det värde som skapas i den aktuella verksamheten) i livsmedelskedjan har varit relativt konstant under perioden och det är i sammanhanget viktigt att konstatera att det mesta ”värde” i livsmedelskedjan genereras i leden efter primärproduktionen. Särskilt handelsledet tar en uppseendeväckande hög andel och handelns andel har ökat under perioden. I klartext betyder det att en ökad andel av det som maten kostar går till handeln. Det är också värt att notera att restaurangsektorn skapar mer värde än hela jordbruket. Då talar vi givetvis om företagsekonomiska värden, vilket ju inte har något som helst samband med den fysiska verkligheten. 

Från Jordbruksverkets rapport


Sysselsättningen mätt i ”årsarbeten” i livsmedelskedjan har minskat med 3 procent sedan 2016. Som Jordbruksverket konstaterar är det ett resultat av investeringar som gjort att företagen kunnat producera samma mängder som tidigare, men med färre arbetskraftstimmar. Man skriver ”För att en näringsgren ska vara konkurrenskraftig över tid krävs att verksamheten effektiviseras, exempelvis genom investeringar i ny teknik.” Jag tänkte återkomma till denna föreställning i ett kommande inlägg. Men helt uppenbart betyder det att strävan efter ”ökad konkurrenskraft” som präglar Livsmedelsstrategin inte alls innebär att man ”skapar sysselsättning”, dvs att det finns en brist på logik i det övergripande målet för strategin. Allra tydligast syns det i att sysselsättningens andel i de mest rationaliserade delarna av kedjan, jordbruket och livsmedelsindustrin, är betydligt lägre än deras andel av förädlingsvärdet. 

Från Jordbruksverkets rapport


Grundlösa påståenden om handelns välsignelse

I resonemangen om handel saknar jag en mer kritisk ansats. Man skriver exempelvis ” länder genom att handla med andra kan specialisera sig på att producera varor de själva är bra på att producera och importera sådant som andra länder kan producera mer effektivt. I teorin skulle detta kunna innebära att produktionen på sikt blev mer hållbar i och med en mer effektiv global resursanvändning.” Tankegången att ekonomisk ”effektivitet” har något samband med hållbarhet saknar helt grund på systemnivå, det är trots allt strävan efter ekonomisk effektivitet som är den främsta drivkraften till miljöförstöring och växthusgasutsläpp. Man upprepar också påståendet att svensk export skulle bidra till att minska den globala livsmedelskonsumtionens negativa hållbarhetseffekter trots att det är ett, efter vad jag kan förstå, helt obevisat påstående**.

Stordriften skapar sårbarhet

Jordbruksverket tar också upp den sociala hållbarheten och sårbarheten.*** Man skriver att de små och medelstora lantbruksföretagen försvinner, antingen för att de läggs ner eller för att de blir större. Detta drivs i första hand av skalfördelar, men enligt Jordbruksverket finns det också fördelar som att man kan ha mer normala arbetstider och få semester. Samtidigt finns det risker med att företagen blir större och färre. Beroendet av ett litet antal producenter gör systemet väldigt känsligt för störningen. Detta syntes till exempel efter det omfattande salmonellautbrott som drabbade Sveriges största äggproducent under 2023, vilket ledde till äggbrist i stora delar av landet.

Eftersom det inte finns förutsättningar för storskaligt jordbruk överallt betyder strukturomvandlingen också att jordbruket helt försvinner från vissa delar av landet. ”Mindre gårdar kan bidra till att livsmedelsproduktionen bevaras över hela landet. De kan i regel också bedriva sin verksamhet med hjälp av manuellt arbete och en mindre mängd insatsvaror. Om till exempel elförsörjningen i Sverige eller importen av insatsvaror skulle slås ut skulle de små gårdarna med andra ord vara mycket viktiga för livsmedelsförsörjningen.” skriver man. Utöver denna större resiliens är de mindre gårdarna viktigt för landsbygdsutveckling och kulturen. Det är glädjande att Jordbruksverket på ett tydligt sätt (för första gången?) pekar på nackdelarna med den fortsatta strukturomvandlingen. Man kunde dock ha kunnat gå längre och kopplat denna strukturomvandling till just de resonemang om global handel och konkurrenskraft som man självt fört fram.

Gör om, gör rätt

Regeringen planerar att presentera en ”uppdaterad” livsmedelsstrategi i höst. I denna kommer grundläggande målen ligga kvar (de är fastställda av Riksdagen), dvs strategin kommer bara att föreslå nya åtgärder. Men svagheten i strategin ligger betydligt djupare än så och börjar redan i själva problemformuleringen – att det största problemet för den svenska livsmedelskedjan är bristande konkurrenskraft. 

En brist i de senaste regeringarnas arbete med respektive livsmedelsstrategier är att det främst handlat om ett internt arbete inom branschen. Det av regeringen nyligen tillsatta Livsmedelspolitiska rådet är ett tydligt exempel på detta. Det består enbart av personer från de stora livsmedelsindustrierna samt LRF. Här saknas representanter för konsumenter, miljörörelsen, andra bondeorganisationer som Småbrukarna och Ekologiska Lantbrukarna, forskning, grossister eller dagligvaruhandeln. Det saknas också fokus på maten som äts utan strategin är en näringslivsstrategi. En livsmedelsstrategi värd namnet bör också innefatta civilsamhället och hushållen och inte bara staten och näringslivet. Den existerande strategin har alldeles för stora brister för att meningsfullt kunna uppdateras utan den skulle behöva göras om från grunden.

 

* LRF sade att3,1 miljarder kronor är mycket pengar men det täcker ändå endast en tredjedel av den totala kostnadsökning som har drabbat svenskt lantbruk sedan förra hösten och som accelererat efter Rysslands invasion av Ukraina.” De höga priserna visade sig täcka de ökade kostnaderna mer än väl i de flesta fall.

** Det är nog mycket svårt att på ett vetenskapligt sätt undersöka detta. Det beror helt på vilka antaganden som görs av vilken produktion som en svensk export skulle ersätta, och hur man värderar miljöpåverkan av denna produktion. Men det är inte säkert att en svensk export skulle ersätta någon annan produktion utan bara lägga sig ovanpå existerande konsumtion. När man exporterar Absolut vodka, en av våra främsta exportprodukter, så är det inte säkert att den ersätter Smirnoff eller Koskenkorva utan den kan lika gärna betyda att vodkakonsumtionen ökar på brännvinets bekostnad eller att den ökar den totala alkoholkonsumtionen.  Den svenska exporten av vete kan mycket väl leda till ökad konsumtion av griskött snarare än att ersätta den ukrainska eller ryska veteexporten – och det finns nog inget som tyder på att svensk veteodling är mer miljövänlig än exempelvis de stora veteexportörernas odlingar?   

*** Det finns mycket att säga om den klassiska uppdelningen av hållbarhet i en ekonomisk, ekologisk och social dimension. Den används av de flesta, men är på inget sätt självklar. Hur man definierar de olika dimensionerna är inte heller klart. Jag har skrivit ett flertal artiklar om detta, till exempel denna: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2016/12/en-hallbar-jul-pa-er-allihop.html   

 

Wednesday 17 July 2024

Klimatpolitiken är mycket mer enkelspårig än medborgarna

61 procent av medborgarna anser att det vore bra för klimatet om ”människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling”, och 41 procent av medborgarna anser att en majoritet av befolkningen skall ”bo på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver”. Vilket politiskt parti stöder sådan tankar? Vilken miljöorganisation för fram sådana budskap?

Det finns ett starkt stöd bland medborgarna för flera olika visioner om ett fossilfritt samhälle. I SOM-undersökningen 2023 undersöktes medborgarnas villighet att ställa sig bakom mer eller mindre omfattande samhällsförändringar för att motverka den globala uppvärmningen. De sju visioner som man kunde välja mellan var

  • Global omfördelning av resurser
  • Ekomodernism/teknikoptimism
  • Rättigheter för djur och ekosystem
  • Deltagardemokrati
  • Klimatteknokrati
  • Nerväxt
  • Lokal självhushållning

Sex av sju visioner uppfattades som önskvärda av över hälften av de svarande. Runt tre fjärdedelar av de svarande såg visionerna om global omfördelning av resurser, ekomodernism/ teknikoptimism, deltagardemokrati och rättigheter för djur och ekosystem som önskvärda.

Minst förvånande är att den ekomodernistiska visionen har så stort stöd, eftersom den inte kräver några större livsstilsförändringar. Mest förvånande är nog stödet för en global omfördelning av resurser. Med tanke på hur litet internationellt bistånd vi ger (förvisso rätt mycket i en internationell jämförelse) och att flera regeringar i rad skurit i biståndet känns det som en mycket radikal samhällsvision.

Man kan givetvis fundera på om folk som svarar verkligen har förstått visionerna eftersom flera av alternativen som stöds av ett flertal är sinsemellan motsatser: Ekomodernism och nerväxt är varandras motsatser och man kan inte gärna anse att klimatteknokrati och deltagardemokrati går att förena eftersom det blir väldigt lite utrymme för deltagande demokrati om alla beslut skall ”följa riktlinjer framtagna av klimatexperter.”

Även om det finns skillnader mellan olika grupper är de inte så stora som man kan få intryck av media eller den politiska debatten. Men visst finns de skillnader. De som känner klimatoro och är klimatengagerade stödjer merparten av visionerna i högre grad än de som inte är oroade eller engagerade.

Intressant nog är stödet för de flesta visionerna större bland låginkomsttagare. Det finns en tydlig skillnad mellan åldersgrupper vad avser stödet för visionen om nerväxt. Åldersgruppen 16–29 år är betydligt mer skeptisk till nerväxt (44 %) än andra åldersgrupper (64 %). Kvinnor visar överlag ett starkare stöd för de olika visionerna än män, med undantag för ekomodernismen. Det är inte så stora skillnader beroende på var folk bor, men det är ett avsevärt högre stöd för ekomodernismen bland de som bor i stora städer och mycket högre stöd för lokal självhushållning bland landsbygdsbor (51 %) än bland de som bor i storstad (29 %).

Även partisympatier inverkan på stödet för visionerna, men samtidigt är en majoritet i alla partier för de flesta visionerna även bland de partisympatisörer som i allmänhet är mindre positiva än genomsnittet. Sverigedemokrater är dock minst positiva till de flesta visioner och vänsterpartisterna mest Klimatteknokrati stöds starkast av de som sympatiserar med Vänsterpartiet (91 %) och Miljöpartiet (87 %) och minst av kristdemokrater (33 %) och sverigedemokrater (43 %). De senare har samtidigt de största stödet för deltagardemokrati tillsammans med Vänsterpartisterna. Jag blev förvånad över att stödet för ekomodernismen var svagare hos liberaler (73%) och kristdemokrater (71%) än hos moderater (81%), vänsterpartister (83%) och socialdemokrater (82%). Kristdemokrater och sverigedemokrater är de som är minst positiva (65 % respektive 66 %) till global omfördelning av resurser – litet lustigt för kristdemokrater som historiskt sett var väldigt positiva till bistånd.

Hur definierades klimatvisionerna

I SOM-undersökningen 2023 fanns följande fråga ”Enligt klimatforskningen är det nödvändigt att minska koldioxidutsläppen om vi vill stoppa de värsta effekterna av klimatförändringarna. Enligt din mening, hur önskvärda är följande framtidsvisioner för att minska koldioxidutsläppen?”

”Människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling.” Nerväxt.

”Levnadsstandarden fortsätter höjas genom att den fossilfria energiproduktionen har byggts ut och helt har ersatt fossila bränslen.” Ekomodernism/teknikoptimism.

”Världens ekonomiska resurser har omfördelats så att allas grundläggande behov tillgodoses på ett hållbart sätt.” Global omfördelning av resurser.

”Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver.” Lokal självhushållning.

”Alla beslut som fattas av riksdag och regering följer riktlinjer framtagna av klimatexperter.” Klimatteknokrati.

”Diskussioner och beslut om viktiga samhällsfrågor organiseras på ett nytt sätt som stärker medborgarnas inflytande jämfört med i dag.” Deltagardemokrati.

”Samhället erkänner inte bara människors utan även djurs och ekosystems rättigheter, vilket sätter tydliga gränser för användningen av naturresurser.” Rättigheter för djur och ekosystem.

Man kan givetvis kritisera “klimatvisionerna” från en rad utgångspunkter. Det är exempelvis inte alls säkert att deltagardemokrati leder till mindre utsläpp. Global omfördelning av resurser leder inte heller till lägre utsläpp eftersom utsläppen per krona faktiskt är högre för fattiga än för rika.* Global och nationella omfördelning av resurser och deltagardemokrati ger däremot, sannolikt, en högre acceptans för klimatåtgärder.

I den politiska debatten i Sverige har ekomodernismen ett nästan helt kompakt stöd. Även större delen av miljörörelsen har numera anammat tankarna på ”grön tillväxt”. Och visst verkar också en majoritet av väljarna stödja den visionen. Men om man skall tro denna undersökning har ju andra visioner som har en i det närmaste motsats innebörd också ett starkt stöd. Till och med den vision som stöds av den minsta andelen av de svarande, lokal självförsörjning, stöds trots allt av 41 procent av de svarande.

Vilket politiskt parti eller rörelse skulle vilja eller våga föra fram en vision om att majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver eller att folk i allmänhet borde minska sina inkomster och sin konsumtion (nerväxt)? Det finns organisationer som Omställningsnätverket, Klimataktion och Jordens Vänner som driver en sådan linje, men de befinner sig långt från huvudfåran, eller skall vi säga åsiktskorridoren?, i den svenska klimatpolitiken.

Jag förespråkar ingen total självförsörjning. Det är varken realistiskt eller önskvärt. Det är ömsesidiga beroenden och samarbeten som har gjort oss till människor. Men lika litet som en total självförsörjning är realistisk är det nuvarande livsmedelssystemet realistiskt eller önskvärt eftersom det inte skapar positiva relationer mellan människor eller mellan människor och den natur vi lever i och av.  

 

Källa: Klimatvisioner: I vilken sorts klimatvänligt samhälle vill svenskarna leva? Mattias Wahlström, Magnus Wennerhag och Katrin Uba 

* Det finns en del missförstånd här. Rika släpper givetvis ut väldigt mycket mer än fattiga, men utsläppsintensiteten per krona är normalt sett lägre.