En in – en ut, så enkelt är det

Vi har en liten ”hjord” med blandraskor. Det är fem moderkor och deras avkomma. Vi slaktar ofta tre av kalvarna vid 6-7 månaders medan någon kvigkalv får växa till sig minst ett år (för att eventuellt ersätta en av korna om hon skulle bli sjuk eller på annat sätt göra sig omöjlig). En tjurkalv kastreras (och kallas då stut) och får växa till sig i flera år. Stutarna blir då större än sina mammor och brukar vara fina spelare i ko-flocken och de verkar stå litet utanför kornas hierarkier. De brunstiga korna låter sig lustigt nog gärna bestigas av storstuten trots hens uppenbara tillkortakommande. Detta blev ett problem ett år när vi hade en liten tjur för den stora stuten föste honom till sidan varje gång han försökte komma till.

”En in en ut”, så brukar jag enkelt förklara hur antalet kor hålls mer eller mindre konstant – om det föds en kalv behöver vi också slakta ett djur. Påfallande många av våra besökare verkar ha litet svårt att förstå denna begränsning. Och det är kanske inte så konstigt när man lever i ett samhälle där tillväxt nästan ses som en naturlag. Antalet kor vi kan ha bestäms inte av marknaden eller av hur många kor vi skulle vilja ha. Vi tycker alla kor är fina och det är mycket intressant att se dem växa upp och utvecklas – de har också större individuella skillnader än man kanske tror. Vi skulle därför gärna låta flocken växa. Men det låter sig inte göras.

Vi har en viss mängd mark, cirka nio hektar åker och ungefär lika mycket betesmark. Utöver detta får vi ta hö på några grannars mark. En hektar använder vi till grönsaker och frukt och på resten är det vall, gräs och örter som slås till hö. Antalet kor bestäms helt enkelt av markens produktionsförmåga. På så sätt blir det rätt uppenbart att ”tillväxt” inte är möjligt under våra förhållanden.

Vi skulle förstås kunna skaffa fler kor genom att 1) köpa mer mark, 2) omvandla mer skog eller våtmark till åker eller bete, 3) köpa foder eller 4) öka produktionen på vår mark. Vad gäller 1) så är det ett nollsummespel, det betyder bara att någon annan får mindre mark (färre kor, eller mindre vete). Att omvandla mer skog till åker eller bete (2) är ju något som förekommit historiskt, även om det är oklart hur mycket skog som omvandlats till bete i Sverige (du kan läsa mer om dessa landskapsomvandlingar i böckerna Kornas planet och Det levande). Stora delar av Sveriges och världens åkermarker är anlagda på dikade våtmarker eller i dränerade sjöar. Även huvuddelen av våra åkrar är före detta sjöbotten. 

Från vänster: Spritta, Villa Gunnar och Bosse, foto: Ann-Helen Meyer von Bremen

Jag tror det råder rätt stor samstämmighet att vi definitivt inte skall dika mera våtmarker utan diskussionerna rör ju snarare om vi skall återväta tidigare dikade marker. Vi har omvandlat mindre skogsområden till skogsbete, dvs marker där det fortfarande är skapligt med träd, men där de står glesare eller i dungar med öppna ytor emellan. Men som det står nu är det inte betesmark som är den begränsade faktorn för antalet kor utan vinterfodret och ingen av vår skogsmark är aktuell för nyodling (alldeles bortsett från de faktum att EU:s avskogningsförordning gjort det i princip helt omöjligt att göra det eftersom vare sig virket eller köttet från sådan mark för säljas inom EU).

Vi skulle givetvis kunna köpa foder (3), men det är egentligen bara en annan variant på att köpa mer mark, det betyder ju att vi tar annan befintlig åkermark i anspråk för att föda våra kor, bara det att den marken kan vara litet överallt.

Slutligen skulle vi kunna öka produktionen på våra egna marker (4). Det kan göras på flera olika sätt, ofta i kombination. Dikning och bevattning är två möjliga vägar. Bevattning känns som alltför dyrt och resurskrävande för att använda för vallodlingen, däremot använder vi det i grönsakerna. Dikningen kan förbättras, men har ändå begränsningar för sjön stiger upp över åkrarna under vintern och ibland på sommaren med.

Gödsling kan öka skörden. Vi skulle kunna använda konstgödsel, men konstgödsel kräver mycket stora resurser för framställning och står för uppemot 5 % av världens växthusgasutsläpp, utöver en hel del andra miljöproblem (jag har nyligen skrivit en serie av artiklar om konstgödsel på Garden Earth). Eftersom vi driver ekologisk produktion så faller konstgödselalternativet bort. Att köpa in annan gödsel känns inte heller så motiverat, det är ju egentligen bara en variant på att köpa in foder. Det vore annorlunda om vi hade ett vettigare system för återcirkulering av näringsämnen från hushållen (men EU:s förordning för ekologiskt lantbruk förbjuder – helt ologiskt - till och med användningen av källsorterad humanurin i ekoodlingen). Vi skulle kunna använda all ko-gödsel vi får på vintern (korna har fri tillgång till en vinterhage, men det mesta gödsel hamnar i stallet där de sover och äter) till att gödsla vallarna för att öka höskörden istället för att sprida ungefär hälften i grönsaksodlingarna. Det skulle säkert kunna öka skörden en del. Men då skulle vi få köpa gödsel till grönsakerna (se ovan).  

Det finns andra sätt att öka skörden en del, framför allt att lägga om vallarna oftare, dvs så om dem. För två år sedan plöjde vi upp en hektar och sådde om med en kanonblandning av fler än tio olika gräs och örter. Tyvärr tyckte vildsvinen så mycket om cikorian och kumminen att de plöjde upp allt, och jag menar verkligen allt. Vildsvinen bökar upp en del av de gamla vallarna, men det rör sig kanske om skador på fem procent eller så, det här var något helt annat. Hela vallen fick sås om året därpå, med betydligt mindre mångfald. Vi har också gjort andra försök att vitalisera vallarna, exempelvis genom kontrollerad betning av dem enligt regenerativa principer, att sprida klöverfrö, att lägga vallfrö i gödselspridaren och att sprida frö på ytan och låta korna beta marken när den är blöt (så att de myllar fröet genom tramp) samt givit korna lite frö att äta så att det kommer ut med gödseln. Dessa metoder har givit en del resultat. Mycket tyder dock på att gamla vallar binder betydligt mer kol än om man lägger om dem ofta, särskilt på jordar med högt innehåll av organiskt material. I de gamla vallarna allokeras en större del av fotosyntesens energi till rötter och rotexudat vilka bygger upp det organiska materialet. När man sår om vallar sker omfattande förluster av kol och kväve från marken. Det man vinner över jord genom kortare liggtid på vallarna kanske förloras under jord?

Så, visst kan vi öka skörden av hö och därigenom öka antalet kor, men även om vi ökar skörden kommer vi snart till samma situation igen – att antalet kor bestäms av markens produktionsförmåga.

För bönder och boskapsskötare har det varit rätt uppenbart genom tiderna att antalet kor/får/getter/kameler/jakar osv inte kan överstiga markens bärkraft, och i de flesta fall har man anpassat djurantalet till detta. Har man inte gjort det av egen kraft har naturen skött det. När vi besökte Mongoliet för några år sedan besökte vi en herdefamilj. De berättade att några år tidigare var det en riktigt tuff vår, då överlevde bara tre av familjens 30 kor och jakar och knappt hälften av de 200 getterna och fåren. Gonchigdorj, mannen i familjen konstaterade lakoniskt att ”naturen tar hand om balansen, om det är för många djur kommer de att dö under vintern”.

Med en fantastisk uppfinningsrikedom har mänskligheten hela tiden flyttat gränsen för hur stor del av jordens resurser vi tagit i anspråk. Även om vi på begränsade området har ökat produktionen av biomassa genom tillförsel av konstgödsel eller bevattning, och även om vi genom utsläpp av koldioxid och kväveföreningen har ökat tillväxten av viss växtlighet är det oklart om vi totalt sett har ökat eller minskat den totala nettoprimärproduktionen (”nettofotosyntesen”) i världen. Och även om vi har det så har det varit marginellt jämfört med våra ökade anspråk på biosfären.

På det stora hela är det fortfarande så att vi inte kommer ifrån att det är grundläggande biologiska processer som begränsar antalet människor - och antalet kor - och hur mycket de kan förbruka. Precis som på vår gård Sunnansjö.

Ultraprocessad mat - ett sjukt livsmedelssystems högsta stadium

När den här texten skrivs pågår en debatt i media om så kallad ultraprocessad mat, det vill säga  snacks, kakor, proteinbars och andra livsmedel som tidigare kallades för ”skräpmat” och i fall dessa gör oss feta och sjuka.* Det gör den säkert, men det finns andra sidor av en den ultraprocessade maten som är minst lika allvarliga.

Barnfavoriten och storsäljaren chicken nuggets som i princip finns över hela världen är ett utmärkt exempel. Redan utseendet är anonymt och de små friterade bitarna skulle i princip kunna vara vad som helst, vilket ytterligare förstärks av den neutrala smaken och lättuggade konsistensen. De gyllengula kuddarna avslöjar inte ens att de kommer från ett djur, sannolikt från någon av de två globalt dominerande kycklingsraserna, ross eller cobb, vilka ägs av varsitt bolag. Själva kycklinguppfödningen är också så specialiserad och generisk att den kan försiggå i princip var som helst utan koppling till landskapet, kulturen eller naturen. Cirka 40 procent av landets kycklingar föds upp på gårdar som helt saknar mark och därför inte odlar sitt eget foder. Även bland de företag som brukar mark, köps en stor del av fodret in och allt foder steriliseras innan användning för att hålla naturen borta.  Oavsett var i världen som en blivande chicken nuggets föds upp, så är det med samma teknik och i samma stora hallar.

Kyckling, soja, vete, palmolja, majs, socker – där har vi några av huvudingredienserna i många av de ultraprocessade livsmedlen, råvaror som vare sig har någon adress eller relation. Det finns givetvis en rad andra livsmedel som inte kan klassas som ultraprocessade, men som ändå är oerhört anonyma och generiska, som exempelvis odlad lax, den mjölk vi köper i butik och vetemjölet.

Den anonyma maten bygger på en frikoppling – mellan producent och konsument, från landskapet och från djuren och växterna. Det är inte bara att det geografiska avståndet ökar mellan våra tallrikar och var maten odlas, föds upp och tillverkas, ibland har vi inte ens en aning om varifrån den kommer. Det fysiska avståndet får i sin tur det mentala avståndet att öka. Vi begriper allt mindre av hur maten produceras och vilka omständigheter som gäller för matproduktionen. Det här gör oss till ekologiska analfabeter.

På matens löpande band är också allt och alla ständigt utbytbara. Precis som djurfoderföretagen hela tiden varierar ingredienserna i sina foderblandningar utifrån vilka råvaror som för tillfället är billigast, gör matföretagen detsamma. Ursprung, relationer till landskap och till människor – allt sådant blir bara hinder i denna komponentindustri.

Det sägs att det moderna samhället är individualistiskt och hyllar mångfald, men likriktningen är bedövande i matsystemet. Standardiseringen ses ofta som en garant mot dålig matkvalitet men det är lika mycket en garanti mot att något skulle kunna vara bättre, eller bara annorlunda. Mat som smakar olika beroende på vilken tid på året det är, var den kommer ifrån, hur den har odlats och fötts upp, vilka arter och sorter det är frågan om – allt sådant blir problem snarare än de tillgångar som det egentligen är. Matfabriken kräver likriktning. Allt ska se likadant ut, smaka likadant och inget får sticka ut. Den bygger också på odlingsmetoder som bekämpar biologisk mångfald hela vägen från åkrarnas omgivande landskap till våra matsmältningsorgan. Effekterna på hälsan är på så sätt ett symptom på ett sjukt livsmedelssystem mer än bara ett resultat av industriell bearbetning.

Artikeln är en del av en längre artikel som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrivit i det senaste numret av den eminenta tidskriften Balder. 

*De fyra branscherna tobak, alkohol, ultraprocessad mat och fossila bränslen dödar 19 miljoner människor om året globalt, enligt en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO.
 

 

Skyll inte ostimporten på konsumenterna

Bara en fjärdedel av osten som svenskarna äter är svensk. Men skyll inte på konsumenterna, den svenska mjölken räcker inte till för att producera mer ost. Det är bara om en ökad efterfrågan av svenska mejeriprodukter också kan reflektera i högre producentpriser till bonden som det i sin tur kan leda till en ökad produktion. Men så fungerar inte den mejerimarknaden idag

Jag ser flera påståenden om att situationen för svensk mjölkproduktion skulle vara dålig för att konsumenterna inte köper svenska mejeriprodukter och i synnerhet svensk ost. Svensk ost har bara 40% marknadsandel enligt Jordbruksverkets sätt att räkna. I själva verket har den svenska osten bara 24% marknadsandel om man räknar bort exporten (jo vi exporterar förvånansvärt mycket ost också), dvs av den ost som svenskarna faktiskt konsumerar är det bara en fjärdedel som är producerad i Sverige. Så ja, det är verkligen illa. 

Men, jag tycker att det är felaktigt att påstå att detta skulle vara ett resultat av att svenska konsumenter ratar svensk ost. Ser man till mejerimarknaden i stort så bestäms mjölkproduktionens storlek på det stora hela av hur lönsamt det är att producera mjölk i Sverige. 

Eftersom marknadsledaren, Arla, tillämpar samma pris för sina leverantörer i alla länder finns det egentligen inget "svenskt" producentpris för mjölk. Arlas pris till leverantörerna bestäms i sin tur i stort av världsmarknadspriserna på mjölk. Detta har lett till en sjunkande mjölkproduktion i Sverige, och har egentligen väldigt litet att göra med konsumenternas efterfrågan.

En tredjedel av all importerad ost kommer från Danmark. Av vad jag kan förstå är det Arla självt som står för större delen den importen. (Nästan all annan mejeriimport är från andra EU-länder, så detta är ingen historia om att EU:s bönder blir utkonkurrerade av andra länder, tvärtom så "dumpar" EU länderna mejeriprodukter i andra länder). 

Samtidigt exporterar Arla mycket stora mängder mjölkpulver från Sverige, motsvarande cirka 15-20% av den svenska mjölkproduktionen. Mjölkpulver är en odifferentierad bulkvara som säljs på världsmarknaden. Att Arla exporterar så stora mängder från Sverige beror på att man har en fabrik för mjölkpulver i Sverige (vilket i sin tur kanske beror på att Sverige har haft väldigt låga energipriser?). Att Arla importerar dansk ost till Sverige beror på att det finns någon industriell dansk fördel i detta och att den svenska mjölken inte räcker till för att producera mer ost. De 90 000 ton mjölkpulver som exporteras skulle räcka för att kompensera all import av ost.

Ostkonsumtionen per capita har mer än fördubblats sedan 1960-talet. En stor del av den ökade ostkonsumtionen består av matlagningsost och salladsostar av typer som vi historiskt sett inte använt - eller producerar - i Sverige komplicerar bilden litet grand, men förändrar inte det grundläggande resonemanget. 

Det är bara om en ökad efterfrågan av svenska mejeriprodukter också kan reflektera i högre producentpriser till bonden som det i sin tur kan leda till en ökad produktion. Men så fungerar inte den stora mejerimarknaden idag (för gårdsmejerier och andra nischföretag kan det dock vara så idag). Mjölkbönderna borde skälla på det stora mejeriet istället för på konsumenterna. 

Detta är också ytterligare ett skäl för varför resonemanget om att att "låta marknaden betala för att korna skall få beta" bara är en dimridå. 

* 

Situationen är egentligen liknande för svenskt nötkött, med undantaget att det faktiskt finns ett betydande merpris på svenskt nötkött. Allt svenskt nötkött blir sålt och att det importeras utländskt nötkött beror inte på att konsumenterna väljer bort det svenska. I själv verket är det mest på restauranger och det kött som finns i olika processade livsmedel som inte är svenskt.