Urholka inte betesrätten - utöka den till alla kor

Förhoppningsvis kommer den uppblossande debatten om att inskränka betesrätten för kor att slå tillbaks och istället bli en debatt om att alla nötkreatur borde få gå ut - i förlängningen alla djur. Ett stöd för att mark betas borde vara den bästa vägen fram.

Det finns en uppblossande debatt om att rätten till bete (enligt lag ska mjölkkor få vara på bete minst sex timmar om dagen under sommaren, två till fyra månader beroende på var i landet gården ligger). Orsaken till debatten är den statliga utredning om översyn av djurskyddsreglerna som skall lägga sina förslag senast den 30 juni 2024. Gårdagens inslag i Aktuellt var relativt bra för att belysa frågan.

Det är sant som LRF:s Palle Borgström säger att sedan 1988 (när beteslagen infördes) har vi halverat koantalet och antalet mjölkbönder har minskat med 90 %. Men, det finns absolut ingenting som tyder på att orsaken till detta är beteslagen. Minskningen av antalet kor och antalet mjölkbönder är en process som till allra största del orsakats av att antalet gårdar har blivit allt större och att korna mjölkar mer (se bild), och till mindre del av att mjölkkonsumtionen har varit vikande. 

I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Man får ha i åtanke att det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1000 kor eller mer och ännu svårare när de har robotmjölkning.* Beteslagen fungerar därför som en broms på den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk och det hade varit ärligare om detta sades tydligare. Eftersom man heller inte kan kombinera bete med en extremt hög produktion per ko, fungerar betesdriften också som en broms på kornas avkastning, något som i sig bara är bra och leder till flera djur, inte färre.

Palle Borgström har rätt i att moderna ladugårdar är rymliga och uppfyller höga krav på ”kokomfort”, men det är egentligen inte särskilt relevant. Att släppa kor på bete handlar inte om att kompensera för en dålig stallmiljö utan det handlar helt enkelt om att kor skall få vara kor och få utlopp för naturliga beteenden, som Johan Beck Friis påtalar i Aktuellt. Betande djur betyder mycket för den biologiska mångfalden och det gäller även bete på åkermark.

Visst kan man tycka att beteslagen är onödigt fyrkantig och det ligger givetvis något i att djurskötare och korna själva (!) kan avgöra när de vill vara ute, som Palle Borgström och flera andra hävdar.** Fast det förutsätter att möjligheten till bete finns på gårdarna och att valet finns i praktiken. Syftet med att ta bort kravet är ju att kunna bygga gårdar där den möjligheten inte finns och där vare sig djurskötare eller kor kommer att ha det valet, vilket gör argumentet till en dimridå.

Den minskade marknadsandelen för svensk mjölk är en effekt av att Sverige släppte kravet på självförsörjning och av EU-inträdet, och har inget att göra med beteslagen. Det stämmer som LRF säger att ungefär hälften av de mejeriprodukter vi konsumerar i Sverige är importerade. Men då glömmer man (mycket lägligt) att Sverige också exporterar mycket mjölkprodukter – ungefär 40 % av den svenska produktionen exporteras enligt Jordbruksverkets marknadsbalans. Ungefär en femtedel av all svensk mjölk blir torrmjölk som exporteras till andra länder (där den ofta konkurrerar ut Palle Borgströms kollegor). Det lantbrukskooperativa mejeriföretaget Arla står för en mycket stor del av importen. Att Arla väljer att producera ost och andra produkter i Danmark medan man exporterar torrmjölk från Sverige beror på deras industriella logik och har inget alls med beteslagen att göra.

Betesdrift innebär i de allra flesta fall ett merarbete och högre kostnader. Enligt LRF går det inte att ta betalt för det på marknaden eftersom det är lagstadgat men det skulle fungera om det vore frivilligt. Man har dock inte alls lyckats särskilt bra med marknadsföringen av betesmjölk i de länder där man inte har betesdrift som standard och flera av dessa länder har konsumentgrupper som är lika intresserade av djurskydd som de svenska konsumenterna. Det finns sådan betesmjölk, men marknadsandelen är mindre än för eko-mjölken, som ju redan har ett beteskrav, det vill säga att det bara är en mycket liten del av korna som kommer ut på bete genom att marknaden betalar för det (däremot finns det flera länder i Europa där en hög andel av korna går ut, men det har andra orsaker). Man glömmer också bort att en mycket stor del av mejerimarknaden inte är dryckesmjölk (dryckesmjölken motsvarar idag endast en femtedel av mjölkanvändningen), utan ost, smör, olika syrade produkter, vassleprodukter och torrmjölk och erfarenheterna från den ekologiska produktionen visar tydligt att det är för dryckesmjölken som konsumentens efterfrågan märks mycket mer än för det övriga mejerisegmentet.

I själva verket fungerar beteskravet som ett starkt argument för svensk produktion som till och med spiller över på nötköttsproduktionen trots att den inte omfattas av kravet. För övrigt kan man ju bara se på de i sammanhanget bortglömda tjurarna och konstatera att det är en mycket liten del av dessa som någonsin kommer ut på bete. Dessa står för en mycket stor del av det svenska nötköttet och de enda två marknadskoncept som bygger på utedrift, ekologiskt och naturbeteskött har tillsammans bara några procent av marknaden.

Det enda bärande argumentet för att ta bort betesrätten är att det skulle förenkla införandet av ett statligt stöd för betesdriften, beroende på att EU:s regler förbjuder stöd för sådant som krävs i lag. Man skulle mycket väl kunna komma runt detta redan nu om bara viljan fanns. Man skulle kunna rikta stödet till marken i stället, eftersom det inte är ett lagkrav att mark betas. Då skulle också de vars kor betar mycket, gynnas mer än de som bara ”rastbetar”.*** Det skulle också bli ett stöd för att släppa ut tjurarna på bete. Man borde också driva frågan om möjlighet att ge ekonomiskt stöd för uppfyllande av lagkrav som går längre än EU:s regler inom EU.

Viljan att hitta bra lösningar verkar saknas hos LRF eftersom det handlar om att bereda väg för ännu större gårdar där man helt enkelt inte kan organisera betesdriften på ett vettigt sätt. Men då är det kanske driftsformen det är fel på och inte korna eller betet?

I själva verket borde betesrätten utökas till att omfatta alla nötkreatur – inte minst de tjurar och kalvar som i dag föds upp i stall, skriver representanter för bland andra Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurskyddet Sverige, Vi Konsumenter och WWF i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 maj. Jag kan bara hålla med och har under lång tid drivit det kravet. 

Bossa under eken

 

 * För ett antal år sedan besökte vi en rysk mjölkgård där man skulle bygga flera stallar spridda över ägorna just för att möjliggöra kontinuerlig betesdrift och robotmjölkning.

** Jag är i princip motståndare till alltför detaljerade regler för hur man skall sköta djur eller driva sin verksamhet, men det är en diskussion som inte bara gäller betesrätten.

*** Här är inte tillfället att utveckla detaljerna och det finns säkert en del komplikationer jag inte tänkt på. Men i stora drag ser jag en lösning att man får betalt med X kr per hektar som är ordentligt betad, antingen hela säsongen eller efter en eller två skördar, även mellangrödor och fånggrödor skulle kunna betas, samt misslyckad spannmål. Ersättningen skulle koppla arealen och djurantalet (djurenheter) så att max stöd utgår när så mycket betats att huvuddelen av djurens foder kommit från betet. Vill man slippa subventionera hästars bete så utesluter man dessa. Observera att denna ersättning inte skall vara istället för den ersättning som nu utgår för bete av naturbetesmarker utan i tillägg till den.

Miljövänligt jordbruk och frihandel hänger inte ihop

Det rör sig en del i jordbrukspolitiken. En kombination av bondeprotester, uppkommande EU-val, en uppblossande debatt om betesrätten för kor, en utredning om livsmedelsberedskap samt arbetet med en uppdaterad livsmedelsstrategi sammanfaller i tid. Men fortfarande saknas det insikt om de grundläggande motsättningarna mellan ett miljövänligt jordbruk och frihandel.

Det finns en del insikter som börjar sprida sig:

I de flesta fall verkar debattörerna ha släppt det enormt ensidiga konsumentfokuset, dvs föreställningen att det är ”vi” som genom vår konsumtion formar livsmedelssystemet. Lustigt nog är det numera mest lantbrukets egna företrädare som för fram den åsikten, trots att de om några borde veta att konsumenten är den som har minst makt i livsmedelskedjan. Konsumentorganisationerna vet däremot bättre hur begränsad makt konsumenterna har i verkligheten: ”Många hoppas på det, inte minst inom politiken. Och inte minst när det kommer till matproduktionen. Genom att konsumenterna väljer hållbart ska hela sektorn styras om. Men det kommer inte att funka.” skriver den avgående generalsekreteraren för Sveriges konsumenter Jan Bertoft.

Det är svårt att kombinera en fortsatt strukturomvandling och frihandel med förbättrad livsmedelsberedskap. Till och med Centerpartiet, som i princip försvarat den pågående strukturomvandlingen sedan man tillsammans med LRF bytte fot i jordbrukspolitiken i slutet på 1980-talet, talar om “fler småskaliga jordbruk och en mer decentraliserad livsmedelsproduktion”.

Miljöorganisationer av olika slag har slutat att se minskad köttkonsumtion som det viktigaste kravet rörande livsmedelssystemet. Naturskyddsförenningens generalsekreterare Karin Lexén skrev exempelvis nyligen en debattartikel i Land Lantbruk där hon förde fram att den nya livsmedelsstrategin borde:

Öka produktionen av framtidens svenska mat
Fokusera på frisk natur för att framtidssäkra lantbruket
Främja lantbruk i hela landet
Bredda basen för lönsamhet: fler ersättningsmodeller för naturnytta  
Gynna en animalieproduktion baserad på grovfoder, naturbete och restprodukter
Öka beredskap genom minskat beroendet av importerade insatsvaror
Främja en hållbar konsumtion

Många vill ställa om EU:s jordbruksstöd så att det går mindre stöd till areal, dvs till de stora gårdarna, och mer stöd till landsbygdsutveckling och miljö.

Det finns en ökad insikt om att frihandel med livsmedel är problematisk både för vår livsmedelsberedskap och för möjligheterna att införa striktare krav för Sveriges eller EU:s bönder.

I många fall ”kostar” miljöåtgärder och djurskyddsåtgärder en hel del och är svåra att förena med en ständigt ökad produktion, en ökad produktivitet och med frihandel. Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent.

Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga. Det finns flera intressanta saker man kan konstatera i detta:

-        Det finns ingen chans i världen att konsumenterna kommer vara villiga att själva välja att stödja denna utveckling så länge som de samtidigt kan köpa billigare importerad mat från andra länder.

-        Dessa kostnader är dubbelt så stora som de samlade EU-stöden till svenskt lantbruk, varav en del redan går till miljöåtgärder.

-        De kostnadsökningar som LRF förutser motsvarar i stor de som är aktuella för ekologiska produkter. LRF:s förslag till miljöanpassning innefattar saker som inte ingår i det ekologiska konceptet, bland annat fossilfrihet, men saknar å andra sidan mycket av det som de ekologiska bönderna gör. 

-        EU:s gemensamma jordbrukspolitik begränsar möjligheterna för Sverige att stödja sitt jordbruk. I själva verket är det grundläggande skälet till att EU överhuvudtaget har en gemensam jordbrukspolitik just att man vill försäkra sig om den ”rättvis konkurrens” mellan unionens lantbrukare.

-        Sveriges och EU:s åtaganden inom det globala jordbruksavtalet (Annex 2, 12(b)) inom Världshandelsorganisationen begränsar kraftigt möjligheterna att införa stöd till jordbruket som överstiger direkt kostnadskompensation för miljöåtgärder. Denna sista punkt verkar ha gått förbi alla som propagerar för ökade miljöstöd, även de som gör ett tappert försök att ”förklara hur det är” i en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen.  

Ett skepp kommer lastat med billig mat.

Faktum kvarstår att: ett miljövänligare och djurvänligare jordbruk kommer att kosta mer*: Antingen måste maten bli dyrare (1)** eller så måste lantbruket få ökade bidrag riktade för att skapa lönsamhet i miljöarbetet (2). Båda lösningar strider mot den fria handeln.

1. Maten kommer bara bli dyrare om det läggs tullar eller kvoter på importen från andra EU-länder och länder utanför EU (om inte, blir resultatet bara att svenska bönder konkurreras ut). Detta strider mot EU:s inre marknad samt mot jordbruksavtalet inom världshandelsorganisationen (WTO). **

2. Ökade bidrag till svenska bönder utanför EU:s gemensamma jordbrukspolitik strider mot EU:s regler. Ökade bidrag till alla EU-bönder för att göra miljöåtgärder lönsamma strider mot jordbruksavtalet inom världshandelsorganisationen. Det löser heller inte det faktum att för rätt många lantbruksprodukter är andra EU-länders lantbruk mer konkurrenskraftiga än det svenska. Det största konkurrenstrycket på svenskt jordbruk är inte från länder utanför EU utan från andra EU-länder.

Det tredje alternativet är att man ställer samma krav på importen som för den inhemska produktionen. Detta strider också mot EU:s inre marknad. Och EU kan heller inte göra det för import till EU eftersom det strider mot WTO-avtalet. WTO-rätten är oerhört komplicerad och det finns hyllmetrar skrivna om möjligheterna att ställa krav på hur produktionen i andra länder bedrivs för att få importeras. I korthet är det bara om det påverkar själva produkten som krav kan ställas, inte hur produkten har producerats, även om det finns en del gränsfall.  EU har just infört en sorts klimattull, Carbon Border Adjustment Mechanism som omfattar all import från utanför EU (samt Norge och Schweiz) av järn och stål, aluminium, cement, gödsel, vätgas och energi. Man skulle kunna tänka sig att denna skulle utökas till livsmedel, men det skulle vara oerhört komplicerat, och det skulle i vilket fall som helst bara gälla livsmedlens klimatpåverkan och inte annan miljöpåverkan eller djurvälfärd. Nettoeffekten skulle ju också vara att maten blir dyrare. Åter till ruta 1 alltså.

Utöver detta är själva tanken att alla skall ha samma villkor helt i strid med de grundläggande teorierna för vad som är poängen med frihandel, och eftersom gemensamma regler inte betyder svenska regler utan något i still med EU:s allt mer detaljerade regler – något som lantbrukarna med all rätt protesterar mot. I själva verket är samma regler inte alls eftersträvansvärt. Vi har inte ens samma regler inom Sverige. det utgår ju exempelvis särskilda jordbruksstöd för jordbruk i de områden där förhållandena, främst klimatet, är svåra. Dessa områden omfattar större delen av Sveriges yta. Samtidigt finns det miljöregler som bara gäller i områden som är nitratkänsliga, vilket är helt rimligt.    

Tyvärr finns det ingenting som tyder på att den uppdaterade livsmedelsstrategi som skall presenteras i höst kommer att grundas i denna analys. Allt som hittills hörts från näringsdepartementet antyder att den ”nya” strategin i allt väsentligt kommer att ha samma ansats som den gamla, med svepande målsättningar om ”ökad konkurrenskraft”, möjligen med litet större fokus på beredskapsfrågan.

 

* Det finns givetvis en del miljöåtgärder som inte alls innebär ökade kostnader, som sparsammare körning, effektiviseringar av olika slag osv. Men det är relativt få av lantbruket problem som kan åtgärdas på ett sätt som är lönsamt i sig.

** EU har redan en hel del kvoter och tullar, men har förbundit sig att inte öka dem. Och i varje nytt frihandelsavtal man skriver luckrar man upp dessa.