Ekomodernismens slutliga lösning

Tanken att vi kan rädda naturen genom att distansera oss från den är en dödsdom över mänskligheten, homocid i sin fulla mening.

Jag har på senare tid engagerat mig i debatten runt George Monbiots bok Regenesis. Redan innan den publicerades skrev jag artikeln in Defence of farming som svar på en lång artikel där han redogjorde för bokens huvudbudskap. Sedan följde en artikel om en debatt mellan Monbiot och Alan Savory, Two arrogant men. Småbonden Chris Smaje skrev boken Saying no to a farm free future i polemik med Monbiot. Jag recenserade den här. Monbiot levererade sedan en formidabel bredsida mot Smaje i artikeln The Cruel Fantasies of Well-Fed People. Min kommentar om Monbiots svar på Smajes bok finns här. Slutligen skrev jag en debattartikel i Dagens Arena i samband med utgivningen av Monbiots bok på svenska.

Det finns många argument mot Monbiots framtidsvision av bakteriell matproduktion som jag går igenom i de olika artiklarna. Men i grund och botten handlar det mycket om vad det är att vara en människa och vad som är viktigt i livet. Mat diskuteras ofta som en rent teknisk fråga som handlar om dess effekter på hälsan, hur många gram protein eller fett den innehåller eller hur matproduktionen och konsumtionen påverkar miljön. Men mat handlar ju om oerhört mycket mer. Maten är också det som binder oss samman med det andra levande på jorden.

I boken Braiding Sweetgrass (en bok som förtjänar en svensk översättning långt mer än Monbiots bok) skriver Robin Wall Kimmerer att folk ofta frågar henne vad man ska göra för att återskapa relationen mellan folk och naturen. Hennes svar är nästan alltid ”plantera en trädgård”, det är bra för både jordens och människors hälsa. En trädgård ”är en plats där du kan säga ’jag älskar dig’ med frön och jorden svarar dig med bönor”. Att odla är ett mycket konkret sätt att stärka kopplingen till naturen. Att äta vilda eller odlade växter, svampar, insekter och djur* är också ett uttryck för denna koppling. Eller som jag skriver i Den stora ätstörningen: ”Mat kan vara utgångspunkten för en ny relation med naturen, våra symbionter och varandra”.

I slutänden blir effekterna av att dra sig undan naturen snarast att exploateringen ökar, som Aldo Leopold skriver i A Sand County Almanac, 1949: ”We abuse land because we regard it as a commodity belonging to us. When we see land as a community to which we belong, we may begin to use it with love and respect.” Pella Thiel har just publicerat en läsvärd artikel på liknande tema där hon säger att vi måste lämna uppfattningen att framsteg är en process där vi frigör oss från naturen medan vi samtidigt dominerar och kontrollerar den: “Why would I care about nature – what has nature ever done for me?”

Vad är meningen med att bevara kroppar av Homo sapiens om dessa kroppar inte lever sina naturliga sammanhang? Är det inte ungefär som att frikoppla den mänskliga reproduktionen från sex, graviditet, förlossning, amning, barnuppfostran och allt det andra som hör livet till. Tanken att vi kan rädda naturen genom att distansera oss från den är egentligen detsamma som att säga att vi skall rädda naturen genom att sluta vara människor, något Ann-Helen Meyer von Bremen och jag diskuterar i boken Det levande. I grund och botten är denna ekomodernistiska dröm en dödsdom över mänskligheten, homocid i sin fulla mening.

 

* Detta förhållande är för mig också den djupare orsaken till mitt avståndstagande från veganismen, förutom att många förespråkare, som Monbiot, gör en massa ogrundade påståenden om veganismens stora fördelar för miljön.