Den tredje agrara revolutionen: Från produktion och konsumtion till relation

Föreläsning 7 oktober 2022 i samband med promotion till hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet

Den tredje agrara revolutionen: Från produktion och konsumtion till relation

Låt mig framföra ett tack för hedersdoktorstiteln. Min far, som var professor vid Uppsala universitet, skulle nog vara stolt men sannolikt muttrat något om att jag inte tagit den akademiska vägen till doktorsgraden. Min mor, som var lanthushållslärarinna, skulle nog tycka att det var ett erkännande av den handens och praktikens kunskap som hon själv lärde ut och förkroppsligade.

*

Under 1800-talet genomgick det svenska jordbruket stora förändringar. Det tidigare jordbrukssystemet byggde på en hög andel äng. Där skördades vinterfoder till djuren och gödseln användes på åkrar där man huvudsakligen odlade spannmål som användes som mat. Under sommarmånaderna betade djuren utmarker, det som numera kallas för skog. Genom införande av växtföljdsjordbruk fördes odlingen av foder in på åkrarna samtidigt som ängarna plöjdes till åker. Kvävefixerande klöver i vallarna ökade tillgången på det nödvändiga kvävet. Under perioden ökade befolkningen också kraftigt. Matproduktionen ökade likväl betydligt snabbare än befolkningen. Enligt Mats Morells nyligen publicerade Agrar revolution gick den totala kaloriproduktionen per person och dygn i Uppsala län från cirka 4000 kcal i början av 1800-talet till mer än 5000 kcal i slutet av århundradet, medan tillgången av animaliska livsmedel var högre än i dagens Sverige.

I stor utsträckning uppnåddes de högre skördarna genom en intensifiering av arbetet. Folk jobbade helt enkelt mer och en längre tid på året. Den ökade potatisodlingen var ett sådant exempel. Den gav mer skörd men den förlängde också arbetet på åkrarna. Potatisen sattes efter annan vårsådd och skörden skedde efter att spannmålen var bärgad; sedan brändes den till sprit på vintern. På liknande sätt innebar förbättrat foder mer mjölkning, ystning och smörkärning under vintern. Den ökade djuruppfödningen tog också mer tid.

Den industriella produktionen av redskap, tyger och spik gjorde att lantbruksbefolkningen kunde ägna mer tid åt själva jordbruket och mindre tid åt att reproducera det man behövde för sitt hushåll och för produktionen. För att kunna köpa dessa saker måste man samtidigt sälja mer från sitt jordbruk. Havre till England, mjölk och smör till städer och bruksorter och brännvin från potatisen var tidiga avsaluprodukter. Jordbruket gick således från självhushållning till marknadsekonomi. Detta understöddes av samhällsförändringar som stärkt privat ägande, laga skifte och mindre reglering av näringsverksamhet.

*

Snart förstärktes allt detta kraftigt genom introduktionen av fossila bränslen, vilka medförde mycket radikala förändringar i jordbruket och livsmedelssystemet.

·        Även om skördarna per hektar och antalet liter mjölk per ko har ökat kraftigt är ökningen av arbetsproduktiviteten mycket mer dramatisk. Medan vi har ökat avkastningen på åkrarna kanske fem gånger så har vi ökat avkastningen per arbetad timme hundra gånger eller mer. Fossila bränslen till traktorer, skördetröskor och andra maskiner har spelat en avgörande roll i denna utveckling.

·        Redan med de koldrivna ångfartygen sjönk transportkostnaderna enormt vilket ledde till ett kraftigt ökat konkurrenstryck. Det har fortsatt med oljedrivna fartyg och smarta logistiklösningar som containrar och pallar och ett välutbyggt vägnät. Transportsystemet och konkurrensen ledde också till att jordbruket specialiserades regionalt och kontinentalt. Vissa områden byggde upp en animalieproduktion långt större än man kunde producera foder för.

·        Minst lika viktig var produktionen av kvävegödsel av fossila bränslen som både ökade skördarna och möjliggjorde en större uppdelning i vegetabilie- och animalieproduktion samt omvandlingen av jordbruk till ett linjärt flöde istället för ett ekologiskt själv-genererande system.

De tre sidorna av de fossila bränslena, mekaniseringen av jordbruket, transportapparaten och konstgödseln är tillsammans med marknaden både drivkraften för och en förutsättning för urbaniseringen. Parhästarna fossila bränslena och marknadsekonomin har givit effekter på jordbruket och livsmedelssystemet som sträcker sig väldigt mycket längre än det mest uppenbara. Uppkomsten av megastäder, avfolkningen av landsbygden, avskogningen av Amazonas, minskat utnyttjande av betesmark i Europa, en alltmer likriktad global kost och den kraftiga ökningen av kycklingkonsumtionen är några exempel.

Detta har i viss mening varit extremt framgångsrikt både i Sverige och världen. Trots att världens befolkning ökat en och en halv gång de senaste sextio åren ökade produktionen på världens åkrar från 3700 kcal per person och dag 1960 till nästan 6000 kcal per person och dag sextio år senare medan åkerarealen endast ökat med 10 procent. Konsumtionen av animalier, vegetabilisk olja och grönsaker har ökat kraftigt på bekostnad av traditionella stapelgrödor som spannmål och rotfrukter, vilka i ökad utsträckning har blivit djurföda eller biobränslen.

Det är underligt att det dominerande narrativet fortfarande är hur vi skall kunna föda en växande befolkning när produktionsökningarna hela tiden legat före befolkningsökningen och marknaden kännetecknas av överproduktion av livsmedel – något som det stora matsvinnet är en indikator för. Det är snarare en ökad produktion som driver en ökad befolkning än tvärtom. Men även det perspektivet har brister - om så vore fallet skulle ju befolkningen fortsätta att öka i de rika länderna vilket den bevisligen inte gör. I själva verket sammanfaller både produktionsökningen och befolkningsökningen med just den övergång från självhushållning till marknadsekonomi som kännetecknade den första agrara revolutionen. Men jag skall inte borra mer i denna fråga här och nu.

*

De imponerande produktionsökningarna – ofta kallat den andra agrara revolutionen - har främst åstadkommits genom en stor användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, ett ökat uttag av vatten och en mycket mer intensiv användning av åkermark. I motsats till vad de flesta tror har inte fotosyntesen på åkrarna ökat nämnvärt, men vi tar ut mycket mer av det som vi behöver från dem. Till exempel genom att utrota ogräs och insekter som äter på grödorna och att grödornas nettoenergi omfördelats från rötter och strå till kärna. Ett annat sätt att uttrycka det hela är att jordbruket egentligen inte binder mer kol på åkrarna än de naturliga ekosystemen vi tar bara en högre andel av kolet. Denna effektivitet, om vi skall kalla den så, leder självklart till att det blir mindre energi över till andra livsformer. Vilket bara är ett annat sätt att beskriva processen av förlust av biologisk mångfald.

Den internationella forskningsplattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, IPBES, konstaterar i sin rapport om värdering av naturen att vi kan se människan i relation till naturen på fyra olika sätt. Att vi lever av naturen, att vi lever med naturen, att vi lever i naturen och att vi lever som naturen. Dessa synsätt är inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande men de är uttryck för olika perspektiv.

Jordbruket och livsmedelsystemet har sedan 1800-talets agrara revolution och ännu mer sedan tiden efter andra världskriget främst formats efter synen att vi lever av naturen. Fokus har helt varit de saludugliga produkter vi kan ta ut från jordbruket.  Effektiviseringen i djurproduktionen har exempelvis lett till att den eftersträvade produkten - kött, mjölk och ägg - har fått all betydelse. Djurens ekologiska roller har helt förändrats och de har genom uppfödning och avel allt mer blivit de maskiner som Descartes såg dem som. Lantbruksböcker från 1800-talets senare del börjar således beskriva djuren i termer av maskiner och gården som en fabrik. Att vara gris, ko eller höna blir bara en stödfunktion för själva produktionen och så länge som de producerar har djuren det bra resonerar man. 

Jordbruket under självhushållet var inriktat på att upprätthålla eller förbättra gårdens resurser. Så mycket som möjligt av de insatser man behövde genererades inom hushållet, byn eller släkten. Det moderna jordbruket är fortfarande bundet till platsen genom åkrarna och några få andra resurser, men på det stora hela köper det in drivmedel, utsäde, avelsmaterial, kunskap, arbete, näringsämnen, ogräsreglering, ja i stort sett allt man behöver. Samma linjära flöden och samma marknadslogik som gäller för industrin tillämpas i jordbruket som sedan länge outsourcat väsentliga delar av sin produktionsförmåga till andra industrier och andra världsdelar.

Genom den högt drivna mekaniseringen och den allt större skalan blir kapitalbehovet enormt, vilket gör att vi nu ser den sista generationen av familjejordbrukare. Jordbruket som helhet har förlorat sin samhällsbärande och kulturella roll och diskuteras även av näringens egna företrädare mest som vilken industri som helst. Detta har också förändrat lantbrukarnas självbild där man gått från att vara bonde, som rent definitionsmässigt är en del av platsen hen brukar, till en entreprenör utan band till landskapet i stort.

Produktion och konsumtion är företeelser som saknar tydliga samband och effekterna av vad folk äter sprids som en spindelväv över världens alla hörn och ner i oceanernas djup. Jordbruket klagar ofta på att gemene man inte längre vet något om maten som hen äter. Och visst är det så, men de flesta lantbruk producerar heller inte längre mat utan råvaror till livsmedelsindustrin. Lika litet som konsumenten vet var maten kommer ifrån vet de flesta bönder vart deras produkter tar vägen. Nästan en fjärdedel av den svenska mjölken blir mjölkpulver som säljs på export, samtidigt som vi importerar mer än hälften av all ost.

*

En omställning till ett fossilfritt eller kraftigt fossilreducerat energisystem kommer att ske oavsett klimatpolitiken eftersom de fossila bränslena blir allt dyrare att utvinna. På samma sätt som många inte inser i vilken utsträckning vårt samhälle är både skapat och drivet av fossila bränslen undervärderas effekterna av deras avveckling. Alternativa energilösningar finns men de är inte lika flexibla och effektiva på systemnivå vilket vi redan ser många tecken på. När alternativen skall produceras fossilfritt blir de också betydligt dyrare än de är idag. Energiförbrukningen kommer därmed att minska i alla sektorer utom i energisektorn där det kommer att gå åt mycket mer energi för att producera, lagra och använda energi. Detta kommer att leda till stora förändringar i det internationella livsmedelssystemet.

Mycket dyrare konstgödsel kommer inte bara betyda ökade kostnader för bönderna och konsumenterna utan det kommer att förändra logiken i stora delar av jordbruket. Betesdrift kommer till exempel vara mycket mer intressant, växtföljderna kommer att förbättras med ökat inslag av baljväxter, integreringen av växtodling och djurhållning stärks och en återcirkulation av näringsämnen från livsmedelsystemet och människor till åkrarna blir lönsamt.  Omställningen kommer också leda också till ökad konkurrens om resurser som mark och vatten vilka tas i anspråk för energiproduktion av sol, vind, vatten och biomassa. Samma resurser behövs dock samtidigt för att underhålla eller återskapa de ekologiska stödsystem som hela vår civilisation och livsmedelsproduktionen trots allt bygger på. Samtidigt skall de avkasta tillräckligt med mat med lägre externa insatser än idag. Det kommer att kräva mer arbete - mer folk - i jordbruket.

Samma marknadskrafter som drivit den ständigt ökande produktionen, konsumtionen och befolkningen har visat sig oförmögna att skapa hållbara system. Att marknaden inte heller fixar maten har hela tiden varit uppenbart för de hundratals miljoner som får gå till sängs hungriga, men nu verkar den insikten nå allt fler. Vi kunde redan innan pandemin och kriget i Ukraina se att både den politiska och ekonomiska globaliseringen minskade. Krav på kraftigt ökad självförsörjning och minskad sårbarhet, vilka för bara några år sedan var politiskt döda, omfamnas nu av de flesta.

*

Inom lantbruket handlar det mesta om ny teknik av olika slag, men de innovationer vi verkligen behöver är kulturella och sociala. Den verkliga utmaningen är inte att producerar mer mat utan att utveckla en hållbar livsmedelsproduktion som bygger på en mer ödmjuk syn på människans roll i naturen. Vi behöver se jordbruket och maten vi äter som ett av de främsta sätten vi förvaltar och lever i naturen. De ekologiska och sociala återkopplingarna behöver kraftigt stärkas på bekostnad av de ekonomiska. För att nå dit behöver vi också tänka bortom marknaden och betona relationen mellan oss och naturen, mellan oss och jorden, mellan oss och lantbrukets djur och mellan de olika människorna i livsmedelskedjan. Både produktionen och konsumtionen behöver återigen förankras i landskapet och lantbruksentreprenörerna behöver återgå till att vara bönder.