Jordbruket 1961-2020: ökade skördar - färre jobb

Produktionsvärdet i fast penningvärde av det svenska jordbruket har varit mer eller mindre detsamma under sextio år (eftersom källan är amerikansk är värden räknade i dollar vilket gör att valutakursförändringar spelar rätt stor roll). Sysselsättningen har samtidigt minskat med 80 % medan kapitalinsatserna (inte inräknat marken som ju också ökat väldigt mycket i värde) har ökat med 80 %. Både åkermarks- och betesmarksarealerna har minskat. 

 

Detta säger inget om produktionen i volym utan bara värdet. Om man istället tittar titta på produktionsvolymerna av de viktigaste grödorna så ser det ut så här:  

 

Produktion av mjölk och potatis har minskat kraftigt på 60 år, medan produktionen av andra viktiga grödor samt ägg och kött har ökat. Allra mest har produktionen av fjäderfä (i första hand kyckling) och oljeväxter ökat. Per capita räknat har det mesta minskat, mjölkproduktionen är till och med halverad. Fjäderfä, spannmål och oljeväxter har dock ökat – fjäderfä hela 875 %! Detta avspeglar sig i konsumtionen; 1961 var konsumtionen av kött från fåglar mindre än 2 kg per person och år medan den var 23 kg per person 2021.

Vallskörden och betet är inte medräknade (främst för att statistiken är bristfällig), men eftersom det mesta av vallen används i mjölkproduktionen torde kvantiteterna vall delvis reflekteras i mjölkmängden även om andelen vall i foderstaterna har ändrats över tid. Ärtor bönor, frukt och grönsaker och andra mindre vanliga grödor har inte tagits med. Grönsaker och frukt kan spela en stor roll för intäkterna och sysselsättning, men spelar ingen större roll för diskussioner om produktionskapacitet pga de små ytor som används. För djurproduktionen störs data av foderimport, även om den totalt sett inte är så stor som många verkar tro. Nettofoderimporten vara bara cirka 6 % 2018¹ och den var relativt omfattande redan 1961.

Om man tittar på odlingen av de viktigaste grödorna spannmål, potatis, sockerbetor och oljeväxter har den totala produktionen (räknat på kol-innehåll¹) av dessa ökat med cirka 46 % trots att arealen av dessa tillsammans har minskat med 30 %. Per hektar betyder det att skördarna har mer än fördubblats.

Vad ger högre skörd?

Vad är orsaken till skördeökningarna? Jag har inte sett någon forskning som klarlägger vilka faktorer som betytt hur mycket. Men några faktorer som säkert har spelat en roll är:

- Användningen av konstgödsel gick upp kraftigt fram till slutet av 1980-talet då den vände ned för att sedan gå upp litet igen på senare halvan av 2010-talet. En del av förklaringen till detta mönster är den kraftiga tillväxten av ekologiskt lantbruk mellan 1989 och 2013 och uppbromsningen de senaste åren. Användningen av konstgödsel har säker blivit mer träffsäker. På 1960-talet var konstgödsel fortfarande nytt och lantbrukarna hade ingen bra utrustning och sämre kunskaper om hur den skulle användas.

- Bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare spelar säkert en rätt stor roll, de utgör ju en direkt kostnad för lantbrukarna som de kan välja eller välja bort. Enligt vissa uppgifter kan ogräsbekämpning leda till 20 procent högre skörd, vilket ju är anmärkningsvärt mycket. Användningen räknat i ton steg fram till 1980-talets mitt varefter den vände nedåt. Men det beror i första hand på att man använder sig av lågdosmedel som ger samma effekt med betydligt mindre vikt. Även här spelar säkert en förbättrad teknik för appliceringen en roll.

- Mekaniseringen i sig syftar främst till att spara arbete. Men man kan tänka sig minst tre effekter på skördarna. Moderna redskap gör en mycket bra jordbearbetning vilket ger grödorna mycket goda förhållanden. Med stora maskiner kan sådd, skörd och andra odlingsåtgärder genomföras vid ”rätt tid” något som är mycket viktigt – en fördröjning av sådden en vecka kan betyda ganska stor skördeminskning. På minussidan finns markpackning av de tunga maskinerna, vilket kan minska skördarna.

- Höstveteodlingen har ökat kraftigt (detta har säkert ett visst samband med den ökade jordbearbetningskapaciteten) och skörden av höstvete är regelmässigt betydligt högre än annat spannmål. Odlingen av havre har också minskat kraftigt och havre ger relativt låg skörd per hektar.

- Växtförädlingen har säkert betytt en hel del, inte minst att den har flyttat biomasseproduktionen från halm och rötter till kärna vad gäller stråsäd.

- Nedläggning av marginaljordar med låg avkastning har ökat genomsnittsskördarna på de jordar som behållits.

- Sammanslagning av åkrar och borttagning av odlingshinder, igenläggning av diken torde ha ökat den andel av arealen som verkligen producerar (och samtidigt minskat den biologiska mångfalden). Om man har små åkerlappar med öppna diken blir det stora ytor som i praktiken inte kan odlas.

- Bevattning har ökat 500 procent under perioden, men det är fortfarande inte mer än drygt 100 000 hektar som bevattnas, varav mycket är grönsaker, potatis och andra specialgrödor.

- Effekter av klimatförändringarna på skördarna är nog osäkra. Det gäller också högre koldioxidhalter. Något har det säkert bidragit, men knappast så mycket.

Om du har andra tankar – eller forskningsresultat – runt detta så skriv gärna i kommentarerna.

 

I kommande artiklar tänkte jag diskutera jordbrukets ekonomi samt vårt beroende av andra länder.

1. Beräkningarna om kolinnehåll är gjorda utifrån Rundgren, Gunnar 2021, Koll på kolet.

Luras vi av höga skördar?

Jag började odla grönsaker 1977 och har fortsatt sedan dess. I varierande omfattning och med varierande resultat. Som hos alla odlare har strävan efter en hög skörd varit självklar, även om de ekologiska odlingsmetoderna innebär vissa begränsningar och ibland stora problem.

Det är dock viktigt att inse att det finns vissa nackdelar av att sträva efter högsta möjliga skörd. En kan vara att man får använda stora resurser som skadar miljön eller rent av gör det helt olönsamt. En annan är att den höga skörden kanske uppnås på bekostnad av näringsinnehållet i växten, dvs att man helt enkelt spär ut viktiga näringsämnen eller förändrar proportionerna mellan olika näringsämnen. Jordbruket, som det bedrivs idag, gör jorden hårdare och mer kompakt, mullhalten minskar, salt och aluminiumhalter ökar och den biologiska mångfalden minskar, för att bara nämna några av alla de, mestadels negativa, effekter jordbruket har på jordens egenskaper. I en översiktsartikel i Biogeoscience för Yakov Kuzyakov och Kazem Zamanian från Göttingenuniversitetet fram att det som driver detta är den ensidiga inriktningen på hög skörd.

Här tänkte jag diskutera om hög skörd rent av kan vara negativ för själva jorden och framför allt för den organiska substansen (mullen) i jorden, det som numera ofta talas om som kol i jorden. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att den organiska substansens viktigaste funktion inte är att lagra kol för att reglera klimatet utan att den betyder oerhört mycket mer för jordens bördighet, brukbarhet, vattenhushållning och mycket annat. Den organiska substansen innehåller en relativt fast andel kol och undersökningar som mäter förändringar i kolförrådet ger också data för förändringar i den organiska substansen. Däremot säger kolet inget om kvaliteten hos den organiska substansen.

Det är ett ofta upprepat påstående att hög skörd betyder mer skörderester och därmed högre tillförsel av kol till jorden. Kopplat till detta påstående är ofta ett påstående att kvävegödsling är en förutsättning för att binda kol i jorden. Detta senare påstående har jag granskat ingående och funnit vara ogrundat.

Men även det generella påståendet att hög skörd skulle leda till ökad kolinbindning i jorden håller inte heller vid närmare granskning.

Vi tar en högre andel av produktionen

En faktor som spelar stor roll är de genetiska förändringarna av viktiga grödor som varit en viktig del av de ökade skördarna. Enkelt uttryckt har man flyttat biomassa inom växten från rötter och strå till kärna (om vi talar spannmål), dvs en högre andel av biomasseproduktionen har förts bort från åkrarna och en mindre andel blir kvar. Här finns också ett samband med två viktiga odlingsåtgärder i konventionellt jordbruk, konstgödsel och ogräsbekämpning. Om rotsystemet blir mindre minskar växtens förmåga att ta upp näringsämnen och detta kan kompenseras med konstgödsel. Om man minskar stråets längd minskar också grödans konkurrenskraft med ogräs och ogräsbekämpning blir viktigare.

Men det är inte bara genetiska förändringar som påverkar fördelningen mellan rötter och skörd. Flera forskningsrapporter har visat att höga skördar kan motverka kolbindning. Ett 75-årigt odlingsförsök med vall i Rengen i Tyskland visar att gödsling med kväve och fosfor kraftigt minskade kolförråden i de översta 10 cm matjord jämfört med ogödslade led. Förlusten av kol i de gödslade leden var till och med mycket större än den ökade mängden kol i skörden.

Ett annat försök, också från Tyskland, visade att skörden av vall ökade vid användning av kvävegödsel, men att den underjordiska biomasseproduktionen minskade så kraftigt vid gödslingen att den totala biomassan (både ovan och under jord) blev mindre vid gödsling. I majsodling var det dock inte detta förhållande utan där gav gödsling ökad skörd utan att minska den underjordiska biomassan. 

Det ligger i jordbrukets natur att bekämpa ogräs eftersom de kan ta över åkrarna och göra odling helt fruktlös. Samtidigt så binder ogräsen givetvis kol på samma sätt som de domesticerade växterna, och när vi bekämpar ogräs så flyttar vi helt enkelt mer av fotosyntesen på åkern från ogräsen till de grödor vi vill skörda. Om kemisk ogräsbekämpning leder till 20 procent högre skörd, vilket en del försök anger, kommer betydligt mindre kol bli kvar i jorden jämfört med om ogräsen fått växa. En undersökning av det spanska jordbrukssystemets metabolism under 100 år pekar också på betydelsen av ogräsbekämpning för den försämrade kolbalansen i jordbrukssystemet.

Som man kan förstå av ovanstående resonemang finns det vissa förhållanden som gör att ökade skördar ofta sker på bekostnad av kolinlagring i jorden. Fotosyntesen binder en viss mängd kol och om vi tar bort mer kol blir det mindre kvar på åkern för att uttrycka det enkelt. I det allra enklast fallet med halm från spannmål är det uppenbart. Som lantbrukare kan man välja att föra bort halmen och sälja den, använda som strö för djur, elda i en halmpanna för energi eller bruka ned halmen i marken. Om man brukar ned den bidrar den till markens kolförråd, om den återcirkuleras med gödsel likaså medan om man för bort den från åkern så minskar man markens kolförråd. Exemplen ovan visar att det också kan vara fallet i många andra fall.

Den mikrobiella kolpumpen

Tidigare ansågs återförsel av skörderester som halm vara av stor betydelse för den organiska substansen, men man har insett att rotrester är betydligt viktigare. Senare tids forskning visar att i många fall är det inte heller rotrester utan rotexudat, dvs rötternas utsöndringar, som är viktigast. Dessa utgörs av lösta kolhydrater, dvs kol i flytande form, som växterna utväxlar med mikrolivet i jorden i utbyte mot näringsämnen och annat. När mikroorganismerna så småningom dör omvandlas de till stabila kolföreningar, så kallad nekromassa. Denna ”mikrobiella kolpump” har en nyckelfunktion i jordbrukssystemet och för uppbyggnaden av den organiska substansen.

Hur växtens utbyte med mikrolivet påverkas av gödsling, växtförädling och andra odlingsåtgärder är fortfarande relativt outforskat. Men det finns starka skäl att tro att utbytet minskar ju mer vi förser växten med lättlösliga näringsämnen. Det är exempelvis väl belagt att mykorrhizasvamparnas samverkan med lantbruksväxterna hämmas av fosforgödsling. Dessa svampar hjälper växten med bland annat just fosfor, som ju ofta saknas i växttillgänglig form. Om samverkan minskar så minskar inte bara flödet av fosfor till växten utan också flödet av kol från växten till svamparna. På liknande sätt minskar samverkan mellan kvävefixerande bakterier och baljväxter om man tillför kvävegödsel. En översiktsartikel i Journal of Soil and Water Conservation konstaterar att en måttlig brist på växtnäring och viss torkstress ökar rhizodepositionen. 

Sista ordet är säkert inte sagt om detta eftersom det är mycket komplexa processer.  Man skulle gärna se mer forskning i Sverige på vallens kolbindning. Som det är nu råder det konsensus om att vallodling binder kol i jorden, men det finns ingen forskning som kan klarlägger hur olika typer av vallodling påverkar kolbindningen. De senaste årtiondena har vallodlingen intensifierats kraftigt med ensidig sammansättning av ett fåtal grässorter, höga gödselgivor, många skördar per år samt relativt korta liggtider. I andra änden av spektret finns vallar som är mer eller mindre permanenta och har en hög diversitet och skördas en gång om året till hö. För att föra ner resonemanget till min egen gård. Genom att plöja gamla vallar och så om dem med mer baljväxter och högavkastande gräs kan vi sannolikt öka vallskörden, men kommer det att ske på bekostnad av kolinlagringen?

Det saknas också försök med hur olika typer av betesdrift påverkar kolinbindningen under svenska förhållanden. Forskning från USA, som ju har rätt annorlunda förhållanden, visar att hur man sköter betesmarkerna kan ha stor betydelse för kolinbindningen.

Aktiv fotosyntes är viktigast

Att en hög skörd inte nödvändigtvis, eller ens för det mesta, leder till ökad kolbindning betyder givetvis inte att extremt låga skördar skulle vara bra för kolbindning. En mager jord i ett torrt klimat kommer inte alls att utnyttja fotosyntesens potential och även om en betydande andel av nettoprimärproduktionen allokeras till rötter kommer den totala årliga kolbindningen att vara liten (däremot kan öknar lagra mycket mer kol än vad man oftast tror, men inte som organisk substans utan som mineraliserat kol i form av karbonat).

Även om ”hög skörd” inte är lika med stor kolinbindning i jorden är en omfattande fotosyntes en bra utgångspunkt för stor kolinbindning i jorden (Nedbrytning spelar också en stor roll för kolinbindning i jordarna. Torvmossar har låg nettoprimärproduktion men mycket stora lager av kol därför att nedbrytningen är så långsam. I jordbrukssammanhang torde dock långsam nedbrytning inte vara en framkomlig väg för ökad kolinlagring i jord). Att hålla igång fotosyntesen så mycket som möjligt skapar goda förutsättningar för kolinbindning i jorden eftersom det är fotosyntesen som binder kol och som driver den mikrobiella kolpumpen. Men olika växter har olika effekter och de fleråriga växterna utnyttjar fotosyntesen bättre än de ettåriga växterna och höstsådda grödor har en aktiv fotosyntes längre tid än vårsådda, vilket också är orsaken till att höstvete ger högre skörd än vårvete. Mellangrödor och eftergrödor är andra metoder att hålla igång fotosyntesen. 

 

Mer om kolinlagring i jordbrukssystem:

Färre djur men fler kor i ett ekologiskt kretsloppsjordbruk 

Betesbaserad produktion av mjölk minskar utsläpp

Koll på kolet 

Kvävegödsling är ingen förutsättning för kolinlagr... 

Matens globala kolcykel

Marknaden utarmar jorden 

 

Den tredje agrara revolutionen: Från produktion och konsumtion till relation

Föreläsning 7 oktober 2022 i samband med promotion till hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet

Den tredje agrara revolutionen: Från produktion och konsumtion till relation

Låt mig framföra ett tack för hedersdoktorstiteln. Min far, som var professor vid Uppsala universitet, skulle nog vara stolt men sannolikt muttrat något om att jag inte tagit den akademiska vägen till doktorsgraden. Min mor, som var lanthushållslärarinna, skulle nog tycka att det var ett erkännande av den handens och praktikens kunskap som hon själv lärde ut och förkroppsligade.

*

Under 1800-talet genomgick det svenska jordbruket stora förändringar. Det tidigare jordbrukssystemet byggde på en hög andel äng. Där skördades vinterfoder till djuren och gödseln användes på åkrar där man huvudsakligen odlade spannmål som användes som mat. Under sommarmånaderna betade djuren utmarker, det som numera kallas för skog. Genom införande av växtföljdsjordbruk fördes odlingen av foder in på åkrarna samtidigt som ängarna plöjdes till åker. Kvävefixerande klöver i vallarna ökade tillgången på det nödvändiga kvävet. Under perioden ökade befolkningen också kraftigt. Matproduktionen ökade likväl betydligt snabbare än befolkningen. Enligt Mats Morells nyligen publicerade Agrar revolution gick den totala kaloriproduktionen per person och dygn i Uppsala län från cirka 4000 kcal i början av 1800-talet till mer än 5000 kcal i slutet av århundradet, medan tillgången av animaliska livsmedel var högre än i dagens Sverige.

I stor utsträckning uppnåddes de högre skördarna genom en intensifiering av arbetet. Folk jobbade helt enkelt mer och en längre tid på året. Den ökade potatisodlingen var ett sådant exempel. Den gav mer skörd men den förlängde också arbetet på åkrarna. Potatisen sattes efter annan vårsådd och skörden skedde efter att spannmålen var bärgad; sedan brändes den till sprit på vintern. På liknande sätt innebar förbättrat foder mer mjölkning, ystning och smörkärning under vintern. Den ökade djuruppfödningen tog också mer tid.

Den industriella produktionen av redskap, tyger och spik gjorde att lantbruksbefolkningen kunde ägna mer tid åt själva jordbruket och mindre tid åt att reproducera det man behövde för sitt hushåll och för produktionen. För att kunna köpa dessa saker måste man samtidigt sälja mer från sitt jordbruk. Havre till England, mjölk och smör till städer och bruksorter och brännvin från potatisen var tidiga avsaluprodukter. Jordbruket gick således från självhushållning till marknadsekonomi. Detta understöddes av samhällsförändringar som stärkt privat ägande, laga skifte och mindre reglering av näringsverksamhet.

*

Snart förstärktes allt detta kraftigt genom introduktionen av fossila bränslen, vilka medförde mycket radikala förändringar i jordbruket och livsmedelssystemet.

·        Även om skördarna per hektar och antalet liter mjölk per ko har ökat kraftigt är ökningen av arbetsproduktiviteten mycket mer dramatisk. Medan vi har ökat avkastningen på åkrarna kanske fem gånger så har vi ökat avkastningen per arbetad timme hundra gånger eller mer. Fossila bränslen till traktorer, skördetröskor och andra maskiner har spelat en avgörande roll i denna utveckling.

·        Redan med de koldrivna ångfartygen sjönk transportkostnaderna enormt vilket ledde till ett kraftigt ökat konkurrenstryck. Det har fortsatt med oljedrivna fartyg och smarta logistiklösningar som containrar och pallar och ett välutbyggt vägnät. Transportsystemet och konkurrensen ledde också till att jordbruket specialiserades regionalt och kontinentalt. Vissa områden byggde upp en animalieproduktion långt större än man kunde producera foder för.

·        Minst lika viktig var produktionen av kvävegödsel av fossila bränslen som både ökade skördarna och möjliggjorde en större uppdelning i vegetabilie- och animalieproduktion samt omvandlingen av jordbruk till ett linjärt flöde istället för ett ekologiskt själv-genererande system.

De tre sidorna av de fossila bränslena, mekaniseringen av jordbruket, transportapparaten och konstgödseln är tillsammans med marknaden både drivkraften för och en förutsättning för urbaniseringen. Parhästarna fossila bränslena och marknadsekonomin har givit effekter på jordbruket och livsmedelssystemet som sträcker sig väldigt mycket längre än det mest uppenbara. Uppkomsten av megastäder, avfolkningen av landsbygden, avskogningen av Amazonas, minskat utnyttjande av betesmark i Europa, en alltmer likriktad global kost och den kraftiga ökningen av kycklingkonsumtionen är några exempel.

Detta har i viss mening varit extremt framgångsrikt både i Sverige och världen. Trots att världens befolkning ökat en och en halv gång de senaste sextio åren ökade produktionen på världens åkrar från 3700 kcal per person och dag 1960 till nästan 6000 kcal per person och dag sextio år senare medan åkerarealen endast ökat med 10 procent. Konsumtionen av animalier, vegetabilisk olja och grönsaker har ökat kraftigt på bekostnad av traditionella stapelgrödor som spannmål och rotfrukter, vilka i ökad utsträckning har blivit djurföda eller biobränslen.

Det är underligt att det dominerande narrativet fortfarande är hur vi skall kunna föda en växande befolkning när produktionsökningarna hela tiden legat före befolkningsökningen och marknaden kännetecknas av överproduktion av livsmedel – något som det stora matsvinnet är en indikator för. Det är snarare en ökad produktion som driver en ökad befolkning än tvärtom. Men även det perspektivet har brister - om så vore fallet skulle ju befolkningen fortsätta att öka i de rika länderna vilket den bevisligen inte gör. I själva verket sammanfaller både produktionsökningen och befolkningsökningen med just den övergång från självhushållning till marknadsekonomi som kännetecknade den första agrara revolutionen. Men jag skall inte borra mer i denna fråga här och nu.

*

De imponerande produktionsökningarna – ofta kallat den andra agrara revolutionen - har främst åstadkommits genom en stor användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, ett ökat uttag av vatten och en mycket mer intensiv användning av åkermark. I motsats till vad de flesta tror har inte fotosyntesen på åkrarna ökat nämnvärt, men vi tar ut mycket mer av det som vi behöver från dem. Till exempel genom att utrota ogräs och insekter som äter på grödorna och att grödornas nettoenergi omfördelats från rötter och strå till kärna. Ett annat sätt att uttrycka det hela är att jordbruket egentligen inte binder mer kol på åkrarna än de naturliga ekosystemen vi tar bara en högre andel av kolet. Denna effektivitet, om vi skall kalla den så, leder självklart till att det blir mindre energi över till andra livsformer. Vilket bara är ett annat sätt att beskriva processen av förlust av biologisk mångfald.

Den internationella forskningsplattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, IPBES, konstaterar i sin rapport om värdering av naturen att vi kan se människan i relation till naturen på fyra olika sätt. Att vi lever av naturen, att vi lever med naturen, att vi lever i naturen och att vi lever som naturen. Dessa synsätt är inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande men de är uttryck för olika perspektiv.

Jordbruket och livsmedelsystemet har sedan 1800-talets agrara revolution och ännu mer sedan tiden efter andra världskriget främst formats efter synen att vi lever av naturen. Fokus har helt varit de saludugliga produkter vi kan ta ut från jordbruket.  Effektiviseringen i djurproduktionen har exempelvis lett till att den eftersträvade produkten - kött, mjölk och ägg - har fått all betydelse. Djurens ekologiska roller har helt förändrats och de har genom uppfödning och avel allt mer blivit de maskiner som Descartes såg dem som. Lantbruksböcker från 1800-talets senare del börjar således beskriva djuren i termer av maskiner och gården som en fabrik. Att vara gris, ko eller höna blir bara en stödfunktion för själva produktionen och så länge som de producerar har djuren det bra resonerar man. 

Jordbruket under självhushållet var inriktat på att upprätthålla eller förbättra gårdens resurser. Så mycket som möjligt av de insatser man behövde genererades inom hushållet, byn eller släkten. Det moderna jordbruket är fortfarande bundet till platsen genom åkrarna och några få andra resurser, men på det stora hela köper det in drivmedel, utsäde, avelsmaterial, kunskap, arbete, näringsämnen, ogräsreglering, ja i stort sett allt man behöver. Samma linjära flöden och samma marknadslogik som gäller för industrin tillämpas i jordbruket som sedan länge outsourcat väsentliga delar av sin produktionsförmåga till andra industrier och andra världsdelar.

Genom den högt drivna mekaniseringen och den allt större skalan blir kapitalbehovet enormt, vilket gör att vi nu ser den sista generationen av familjejordbrukare. Jordbruket som helhet har förlorat sin samhällsbärande och kulturella roll och diskuteras även av näringens egna företrädare mest som vilken industri som helst. Detta har också förändrat lantbrukarnas självbild där man gått från att vara bonde, som rent definitionsmässigt är en del av platsen hen brukar, till en entreprenör utan band till landskapet i stort.

Produktion och konsumtion är företeelser som saknar tydliga samband och effekterna av vad folk äter sprids som en spindelväv över världens alla hörn och ner i oceanernas djup. Jordbruket klagar ofta på att gemene man inte längre vet något om maten som hen äter. Och visst är det så, men de flesta lantbruk producerar heller inte längre mat utan råvaror till livsmedelsindustrin. Lika litet som konsumenten vet var maten kommer ifrån vet de flesta bönder vart deras produkter tar vägen. Nästan en fjärdedel av den svenska mjölken blir mjölkpulver som säljs på export, samtidigt som vi importerar mer än hälften av all ost.

*

En omställning till ett fossilfritt eller kraftigt fossilreducerat energisystem kommer att ske oavsett klimatpolitiken eftersom de fossila bränslena blir allt dyrare att utvinna. På samma sätt som många inte inser i vilken utsträckning vårt samhälle är både skapat och drivet av fossila bränslen undervärderas effekterna av deras avveckling. Alternativa energilösningar finns men de är inte lika flexibla och effektiva på systemnivå vilket vi redan ser många tecken på. När alternativen skall produceras fossilfritt blir de också betydligt dyrare än de är idag. Energiförbrukningen kommer därmed att minska i alla sektorer utom i energisektorn där det kommer att gå åt mycket mer energi för att producera, lagra och använda energi. Detta kommer att leda till stora förändringar i det internationella livsmedelssystemet.

Mycket dyrare konstgödsel kommer inte bara betyda ökade kostnader för bönderna och konsumenterna utan det kommer att förändra logiken i stora delar av jordbruket. Betesdrift kommer till exempel vara mycket mer intressant, växtföljderna kommer att förbättras med ökat inslag av baljväxter, integreringen av växtodling och djurhållning stärks och en återcirkulation av näringsämnen från livsmedelsystemet och människor till åkrarna blir lönsamt.  Omställningen kommer också leda också till ökad konkurrens om resurser som mark och vatten vilka tas i anspråk för energiproduktion av sol, vind, vatten och biomassa. Samma resurser behövs dock samtidigt för att underhålla eller återskapa de ekologiska stödsystem som hela vår civilisation och livsmedelsproduktionen trots allt bygger på. Samtidigt skall de avkasta tillräckligt med mat med lägre externa insatser än idag. Det kommer att kräva mer arbete - mer folk - i jordbruket.

Samma marknadskrafter som drivit den ständigt ökande produktionen, konsumtionen och befolkningen har visat sig oförmögna att skapa hållbara system. Att marknaden inte heller fixar maten har hela tiden varit uppenbart för de hundratals miljoner som får gå till sängs hungriga, men nu verkar den insikten nå allt fler. Vi kunde redan innan pandemin och kriget i Ukraina se att både den politiska och ekonomiska globaliseringen minskade. Krav på kraftigt ökad självförsörjning och minskad sårbarhet, vilka för bara några år sedan var politiskt döda, omfamnas nu av de flesta.

*

Inom lantbruket handlar det mesta om ny teknik av olika slag, men de innovationer vi verkligen behöver är kulturella och sociala. Den verkliga utmaningen är inte att producerar mer mat utan att utveckla en hållbar livsmedelsproduktion som bygger på en mer ödmjuk syn på människans roll i naturen. Vi behöver se jordbruket och maten vi äter som ett av de främsta sätten vi förvaltar och lever i naturen. De ekologiska och sociala återkopplingarna behöver kraftigt stärkas på bekostnad av de ekonomiska. För att nå dit behöver vi också tänka bortom marknaden och betona relationen mellan oss och naturen, mellan oss och jorden, mellan oss och lantbrukets djur och mellan de olika människorna i livsmedelskedjan. Både produktionen och konsumtionen behöver återigen förankras i landskapet och lantbruksentreprenörerna behöver återgå till att vara bönder.