Jordbruksrevolutionen på 1800-talet

Professor Mats Morell avled nyligen. Han var forskningsledare på den ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitetet, men var tidigare verksam både vid Stockholms universitet och SLU. Alldeles innan han dog hann han färdigställa boken Agrar revolution, jordbruksproduktionen i Uppsala och Västmanlands län 1750-1920. I den går han mycket systematiskt igenom hur jordbruket förändrades under den aktuella tiden. Huvudfrågan är om utvecklingen i de två länen förtjänar att kallas revolution och i sådana fall, när inträffade den - en revolution bör ju vara en rätt kort period. 

Det korta svaret är att ja, man kan med rätta tala om en agrar revolution. Fram till början av artonhundratalet var tillväxten i jordbruket (mätt i skörd per hektar eller förädlingsvärde) mycket låg eller obefintlig. Tillväxten ökade från och med början på artonhundratalet men den tog rejäl fart under perioden 1850 till 1900. Den främsta förändringen var den intensifiering som skedde av jordbruksproduktionen på flera olika sätt. Tvärtemot vad många kanske tror ökade inte den samlade jordbruksarealen men man intensifierade användningen av marken. Det främsta exemplet är att man övergav det sedan länge etablerade ängsbruket till förmån för ett växtföljdsjordbruk. Det tidigare jordbrukssystemet byggde på en hög andel äng, oftast runt två tredjedelar, men med stor variation. På åkrarna odlades huvudsakligen spannmål som användes som mat. Genom växtföljdsjordbruket fördes odlingen av foder in på åkrarna samtidigt som ängarna plöjdes upp. Genom användning av kvävefixerande klöver i vallarna ökade tillgången på kväve väsentligt. Slutresultatet var att produktionen av både spannmål för human konsumtion och foder ökade kraftigt utan att arealen ökade.

Morell ger ingen enskild enkel förklaring till utvecklingen men pekar på att politiska och sociala förändringar hade gjort att bönderna fick behålla en större del av det överskott de producerade vilket både motiverade dem att producera mer och gav dem kapital för nödvändiga investeringar. Utvecklingen av marknader, som i sin tur påverkades av förbättrade transporter och ökad tillgång till nationella och internationella marknader gav bönderna möjligheter som inte funnits tidigare. Laga skiftet gjorde det möjligt för enskilda bönder att utveckla sitt jordbruk utan hänsyn till andra bybor. På ett mentalt plan kan också upplysningen och uppfattningen att man faktiskt kunde förändra sin situation spela roll.

Mer förvånande för många är kanske att de saker som man idag talar om som avgörande för jordbrukets utveckling inte spelade någon nämnvärd roll för denna tidiga jordbruksrevolution. Mekaniseringen som sådan inte spelade någon större roll i denna omvandling. Det var först de sista årtiondena på 1800-talet som den spelade någon egentlig roll. Den teknik som sannolik spelade störst roll i förändringen var införandet av järnplogar som medgav en enklare uppodling av ängarna samt i förlängningen också vallodling i växtföljderna.  Konstgödsel, bekämpningsmedel och importerat foder hade heller ingen roll i utvecklingen. Växtförädling och husdjursavel spelade också en liten roll.

I stor utsträckning uppnåddes de högre skördarna genom en intensifiering av arbetet. Folk jobbade helt enkelt mer, och en längre tid på året. Potatisodlingen var exempelvis ett sätt att få ökade skördar på marken, men den förlängde också arbetet på åkrarna med några veckor eftersom potatisskörden skedde efter att spannmålen var bärgad. Jordbruksbefolkningen jobbade också i större utsträckning just med jordbruk och man köpte in mer redskap, kläder och annat vilket frigjorde arbetstid som kunde ägnas åt jordbruket.  

Det växtföljdsjordbruk som infördes diskuteras ibland i termer av en avgörande innovation. Och det var avgörande, men det var ingen innovation i vanlig betydelse eftersom det inte alls var något nytt. Man hade känt till fördelarna med växtföljder länge, de var kända redan under antiken. Det var inte brist på kunskap som gjorde att bönderna inte tillämpade det utan att man saknade incitament. Den teknik som gjorde det enklare, hästdragen järnplog, var heller inte begränsningen. I de områden där man odlade upp ängar mer regelbundet, i så kallat lindbruk, var plogarna väl etablerade, medan de inte alls var spridda i Uppland trots att det var ett rikt område med närhet till både marknader och järnbruk. 

Morells slutsatser och förklaringar har stora likheter med mina erfarenheter som lantbrukskonsult i många fattiga länder. Mycket av jordbruksdebatten handlar om olika tekniska lösningar, konstgödsel, avel, växtförädling och så vidare. Men mina observationer är att de politiska och ekonomiska förhållandena för jordbruket är mycket mer avgörande. Trots att större delen av landsbygdsbefolkningen anses ägna sig åt jordbruk så läggs det ned litet tid på jordbruket – för att det helt enkelt inte lönar sig. Behöver man pengar för mediciner, kläder, eller betala av lån är det i det flesta fall enklare att leta efter andra påhugg eller att låna mer än att producera mer på gården, särskilt som det inte finns någon marknad att sälja överskottet på. En skillnad på situationen i många av u-länderna i dag är att den internationella konkurrensen är så mycket hårdare genom frihandel och den extremt effektiva transportapparaten. Detta gör att u-landsbonden får konkurrera med sin egen muskelkraft med fossila bränslen. Och även med ett oljepris på över 100 dollar fatet är det en mycket ojämn konkurrens.

 

Morells bok är en riktig guldgruva och man kan inte göra den rättvisa i en kort artikel. I en kommande artikel tänkte jag uppehålla mig lite vid de data som finns om livsmedelsproduktionen i de två länen, förhållandet mellan animalier och vegetabilier samt hur det kommer sig att folk svalt trots att produktionen ökade.