Kan eko klara kvävet?

Tre nya forskningsartiklar* djupdyker i frågan om ekologisk odling kan föda världen med ett särskilt fokus på tillgången på kväve. Svaren är (tillspetsat) “ja”, “nej”, “ja, ekologiskt kan föda Europa men bara om man kraftigt minskar köttkonsumtionen”.

Låt mig först slå fast att det egentligen inte råder någon brist på mat i världen utan att jordbrukssystemet som helhet präglas av överskottsproduktion. Denna överskottsproduktion tar sig många olika uttryck, bland annat: 1) mat är billig, för billig. Vilket gör att lantbrukarnas inkomster är alldeles för låga och att massor av mat slängs, samtidigt som många äter alldeles för mycket. 2) Alltmer jordbruksgrödor används för annat än mat som bioenergi och industriråvaror, 3) stora mängder spannmål och soja används för att föda upp djur. Samtidigt är det nästan en miljard människor som har för litet att äta. Detta visar om något att svält inte handlar om bruttoproduktion av jordbruksprodukter utan om helt andra förhållanden, främst sociala. Återigen litet tillspetsat: europeiska kycklingproducenter har helt enkelt större köpkraft än fattiga människor som svälter. Men åter till frågan om ekologiskt kan föda världen. 

Artiklarnas utgångspunkt är att tillgången på kväve (som i konventionellt jordbruk framställs syntetiskt och tillförs som konstgödsel/handelsgödsel/mineralgödsel, kärt barn har många namn....) är en av de viktigaste faktorerna i det moderna jordbrukssystemet och att begränsningarna i kvävetillgången är den viktigaste enskilda faktorn som skiljer ekologiskt från konventionellt jordbruk.** Jag håller med om den utgångspunkten även om det i enskilda situationer (vissa grödor på vissa platser) finns andra faktorer som är lika viktiga, exempelvis problem med skadedjur eller svampsjukdomar.

All tre artiklar bygger på en analys av flödena av kväve. Det som skiljer dem åt är de antaganden, ingångsvärden och begränsningar man tillämpar. I den forskning som hävdar att det är omöjligt att föda världen med ekologiskt har man studerat situationen 2050, med en kraftigt ökad befolkning och ingen ökning av åkerarealen. Man har inte räknat med någon betydande ökning av den biologiska kvävefixeringen och heller inga återflöden av näringsämnen från livsmedelssystemet. Med sådana antaganden är resultatet rätt givet. 

I den andra artikeln som handlar om den globala matförsörjningen utgår man från dagens befolkning och tillåter en ökning av åkerarealen. Man antar att den biologiska kvävefixeringen ökar betydligt samtidigt som en relativt stor del av kvävet återförs från livsmedelssystemet. Man räknar med en kraftigt förbättrad kväveffektivitet i systemet, vilket tyvärr inte diskuteras i detalj i artikeln.

Den tredje artikeln, som har ett europeiskt perspektiv, har redan som utgångspunkt att jordbruksmarken inte får öka samt att kosten skall förändras med, framför allt, en kraftigt minskad köttkonsumtion. De förutsätter en betydande återföring av näringsämnen, däremot räknar man med en kraftigt minskad mängd foder från betesmark, av skäl som inte förklaras.

Artiklarna visar just att det avgörande för resultatet är vilka data man matar in och vilka antaganden och begränsningar som är förutsättningar för beräkningarna. Det är egentligen dem man skall diskutera snarare än resultaten.

Vad händer om? är en väldigt mänsklig fråga. Tidigare ställdes frågan mest i kulturella och sociala sammanhang. Med ökad datakraft kan man dock göra alltmer sofistikerade modeller, modeller som ibland diskuteras som om de vore verkligheten, eller i alla fall bevis för det ena eller det andra. Men jordbruket och livsmedelssystemen är alldeles för komplexa för att dra alltför långtgående slutsatser av modellernas resultat. De tre studierna åskådliggör detta väl. Tillgång på i det närmaste obegränsad tillgång på kväve har förvandlat jordbruket enormt och är en förutsättning för den höga urbaniseringsgraden, den extrema specialiseringen i jordbruket, de brutna kretsloppen och den internationella handeln. Det är självklart att man inte kan ta det systemet och bara utesluta kvävet utan att det käpprakt åt helvete. Att man inte kan ändra bara en sak är en grundläggande princip i alla dynamiska system.

Trots sina olika slutsatser och utgångspunkter visar egentligen alla tre artiklarna samma sak: ett ekologiskt livsmedelssystem kräver och leder till avsevärda förändringar hela vägen från produktion till konsumtion. Viktiga förändringar i systemet är:

• Återcirkulation av alla former av avfallsprodukter, inklusive den mänskliga avföringen.
• Minskat svinn av livsmedel.
• Minskade förluster av kväve i systemet.
• Integration av djurhållning och växtodling (dvs att de sker på samma gårdar eller i ett gemensamt produktionssystem).
• Betydande användning av permanenta betesmarker.
• Ökad biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter (dessa är inte bara ärtor och bönor för human konsumtion utan också klöver och lucern med flera foderväxter) och andra kvävefixerande växter, inklusive träd i skogsträdgårdar, agroforestry och betesmarker.
• En anpassning av kosten till det som fungerar bra i en lokal ekologisk produktion. Tanken på en global kost är inte kompatibel med en ekologiskt väl anpassad kost. I Sverige bygger en sådan kost på en betydande andel av mat (mjölkprodukter och köttprodukter) från de idisslande djuren (får, getter kor), mindre vegetabilisk olja, mer baljväxter, mindre kyckling och griskött, en kraftigt förändrad konsumtion av frukt och grönt från exotiska importerade produkter till grövre grönsaker och rotfrukter. Att produktionen är lokal är en del av förutsättningen för ett ekologiskt matsystem eftersom det är en förutsättning för att minska förlusterna av näringsämnen och sluta kretsloppen. Handeln med livsmedel och foder behöver därför minska kraftigt. Detta kräver i sin tur att den ohållbara urbaniseringen också behöver vridas tillbaks från megastäder på 20 miljoner invånare till huvudsakligen mindre samhällen i samklang med en omgivande landsbygd. 
  

Vad finns där på andra sidan?

Resonemangen visar återigen hur komplext matsystemet är och att man inte kan ändra bara en faktor. Det visar också varför matproduktion och konsumtion också i framtiden kommer att vara bland de allra viktigaste faktorerna för hur samhället i stort utformas, på samma sätt som det varit under hela mänsklighetens historia.

 

* De tre artiklarna är:

Reshaping the European agro-food system and closing its nitrogen cycle: The potential of combining dietary change, agroecology, and circularity, publicerad i One Earth;

Agroecological measures and circular economy strategies to ensure sufficient nitrogen for sustainable farming, i Global Environmental Change; och

Global option space for organic agriculture is delimited by nitrogen availability i Nature food,

I en artikel på engelska redogör jag mer ingående för de tre artiklarna.

 

** I viss utsträckning har det ekologiska jordbruket gjort sig beroende av “import” av kväve från konventionellt jordbruk exempelvis genom inköp av djurgödsel och diverse slaktrester från det konventionella livsmedelssystemet. Detta förs ofta fram som en grundläggande kritik från det konventionella jordbruket. Det saknas en grundlig analys av detta men samtidigt finns det också strömmar av näringsämnen från det ekologiska till det konventionella jordbruket, exempelvis säljs många ekologiska kalvar till konventionella lantbruk. I ännu högre utsträckning finns det stora flöden av biprodukter från livsmedelssystemen som aldrig når tillbaks till de ekologiska gårdarna som ekologisk gödsel. Det gäller näringsämnena i avloppssystemen och de stora mängder näringsämnen som finns i exempelvis slaktbiprodukter och rester från kvarnar, etanoltillverkning med mera. Där går det in stora mängder näringsämnen som inte förs tillbaks som ekologisk näring eftersom man inte håller isär strömmarna.

 

Skyddstullar för klimatet - det är ju protektionism!

Protektionism är ett utslitet ord som nästan uteslutande används negativt. När nu EU planerar att införa en klimatskatt för importerade varor varnar många för det kan utnyttjas för protektionism. Men protektionism är inte en bi-effekt av klimatskatten utan helt enkelt dess syfte.

Många försöker få det till att den planerade klimatskatten, som EU nu verkar ha döpt om till Carbon Border Adjustment Mechanism, är något helt annat än protektionism därför att den syftar till att behandla alla lika och inte ge den inhemska industrin någon fördel. 

Den typen av argument är just bärande för protektionismen. Om lönerna är lägre i ett annat land kan man motivera tullar. Om miljöreglerna, arbetarskyddsreglerna, djurskyddsreglerna, skyddet av natur eller mänskliga  rättighetet eller några andra regler är slappare i andra länder kan man motivera tullar. Om staten stöder ett annat lands producenter kan man motivera tullar osv.

Protektionism handlar inte om att alla skall behandlas lika utan att man söker skydda det egna landets produktion från att slås ut av billigare import, alldeles oavsett orsaker.  

För närvarande är flera konkurrensutsatta och utsläppstunga sektorer inom EU särbehandlade inom utsläppshandeln med rabatter och gratistilldelningar. Detsamma gäller de svenska koldioxidskatterna. Dessa speciallösningar är orsakade just av att de inte klarar konkurrensen med importen. På samma sätt har svenska bönder en reduktion av dieselskatten. Även om detta är begripligt så underminerar det själva syftet med utsläppshandeln och koldioxidavgifterna.  

EU kommissionen skriver uttryckligen att: 

"As we raise our own climate ambition and less stringent environmental and climate policies prevail in non-EU countries, there is a strong risk of so-called ‘carbon leakage' – i.e. companies based in the EU could move carbon-intensive production abroad to take advantage of lax standards, or EU products could be replaced by more carbon-intensive imports. Such carbon leakage can shift emissions outside of Europe and therefore seriously undermine EU and global climate efforts. The CBAM will equalise the price of carbon between domestic products and imports and ensure that the EU's climate objectives are not undermined by production relocating to countries with less ambitious policies."

I klartext betyder det att om företag inom EU får ökade kostnader pga EU:s klimatpolitik så finns det en helt uppenbar risk att företaget antingen slås ut av billigare import eller att företaget utlokaliserar sin produktion till andra länder. Det handlar alltså i det första fallet om att skydda inhemsk industri eller i det andra fallet den egna ekonomi. Vilket rent definitionsmässigt är protektionism. Och inget fel med det. Det handlar ju om att bromsa den globala uppvärmningen i slutänden. 

Poängen här är inte att det är något fel på EU:s planerade klimattull.* Utan poängen är att det inte finns någon anledning att vara principiellt motståndare till protektionism, särskilt inte när det görs för ett gott syfte. Tvärtom, trots att ingen vill ta ordet i sin mun är det många som omhuldar stöd för nationell självförsörjning av livsmedel, att importerad mat skall följa svenska regler, samtidigt som man är emot att kinesiska företag köper upp hamnar eller att de bygger ut 5G nät.

Att rent principiellt vara emot protektionism är lika intelligent som att vara emot statliga regleringar och skatter på det ekonomiska området. Man kanske inte gillar dem, men sanningen är att statliga regleringar är nödvändigt för att ekonomin skall fungera över huvud taget och ännu mer nödvändiga för att inte företagen skall externalisera alla sina kostnader. Med det sagt så är för mycket protektionism och för mycket statliga regleringar också av ondo. Det är vettigare att diskutera just hur mycket som är lagom istället för att behandla protektionism som principiellt felaktigt.

*Det finns givetvis en rad olika detaljer i detta som är kniviga att hantera. Inte minst verkar det svårt att belägga importen med avgifter som varierar i takt med EU:s utsläppshandelspriser. Dess svängningar har ju egentligen ingen koppling till skadorna på klimatet och heller inte till produktionen vid det tillfälle importen äger rum, vilket underminerar klimatargumentet. Intäkterna från att sälja en utsläppsrätt går ju inte till EU utan till den som äger rätten och ren spekulation förekommer. Det finns också frågan om detta skall bli en ny inkomstström för EU, där varje steg mot att EU får egna skatteintäkter istället för medlemsländernas avgifter är ett steg mot ökad överstatlighet. Slutligen är frågan om pengarna skall öronmärkas för något särskilt syfte. 

Betande tjur kräver ett systemskifte

WWF gick nyligen ut med ett pressmeddelande om att även tjurar borde få beta. Merparten av alla tjurar från svenska mjölkgårdar lever hela sina liv i stall och hela 25 procent av allt svenskt nötkött kommer från djur som aldrig fått beta under sin livstid, enligt den rapport från SLU som är underlaget för WWF:s pressmeddelande.

Kraven på att även tjurar skall omfattas av betesrätten växer sig starkare. Förra året tog Axfood in det i sin vision for maten 2030. Vi Konsumenter och Djurskyddet har drivit frågan länge. Jag har också berört frågan flera gånger till exempel i artikeln Släpp tjurarna loss det är (snart) vår 2018. Och i Kornas planet skriver vi:

I reklam och debatt kan man få intrycket att alla kor är ute och betar i Sverige, men det visar sig att detta med kor på gröna ängar är allt annat än enkelt eller självklart. Tjurar behöver inte gå på bete och unga djur som är födda efter den första mars behöver inte gå på bete under den säsongen.

SLU rapporten, skriven av Anna Hessle, Rebecca Danielsson och Lena Lidfors, diskuterar tyvärr inte på allvar möjligheten att föda upp tjurar på bete. Man nämner bara att de kan utgöra en säkerhetsrisk för skötare och allmänhet och nöjer sig med det. Men det är trots allt en hel del bönder som har tjurar ute, det framgår av diskussioner i mitt eget flöde på sociala medier. Det saknas heltäckande statistik för det men en rapport från 2014 anger att över 7 000 ungtjurar föddes upp enligt det ekologiska regelverket vilket innebär att de får gå ut. Avelstjurar går normalt sett med dikorna på bete och det verkar fungera bra, trots att de har en flock kor att bevaka, samt att de är äldre vilket anses öka risken för att de blir griniga. Kor med kalv kan vara nog så aggressiva mot inkräktare, och ingen säger att de skall vara inne.

Många, inklusive SLU-rapporten, hävdar att tjurkalvarna av mjölkras skulle vara betydligt mer svårskötta än de av köttras, beroende på avel. Men det förefaller inte vara så väl utforskat och även om det vore så måste det vara ett fenomen som skapats på senare år och som man skulle kunna rätta till genom avel rätt snabbt. För övrigt inseminerar man ofta mjölkkor med köttrassperma för att få snabbare tillväxt och då faller det argumentet. Däremot finns det mycket som tyder på att det sätt man föder upp mjölkkokalvar på genom att skilja dem från kon och isolera dem från andra kalvar och att människor ger dem mjölk gör att de lättare ser människor som en del av flocken och därför kan vilja hävda dominans. Men det går ju också att ändra på. Hästar och hundar orsakar fler arbetsplatsolyckor än kor och tjurar, men det är kor som orsakar flest dödsolyckor, ungefär en om året. Dessa inträffar främst inne i stall och vid drivning, lastning och lossning av djur. 

Sammantaget tycker jag inte att farlighetsargumentet verkar särskilt starkt. Men det är självklart att man skall ha stor respekt för tjurar. 

Vill man inte ha tjurar ute är inte alternativet att stänga in dem utan att göra dem till stut, dvs kastrera dem. En stut blir lugnare och deras ämnesomsättning lämpar sig mycket väl för betesdrift. Enligt SLU rapporten skulle ytterligare upp till 290 000 hektar (natur)betesmark kunna hävdas om inomhusuppfödning av tjurar istället blev betesbaserad stutuppfödning. Rent generellt anses kött från stutar vara av bättre kvalitet och kött från betande djur har en bättre sammansättning av fettsyror. Däremot så växer stutar långsammare än tjurar. Ett argument mot stutar är själva kastrationen. Det är en operation som utförs med bedövning och som normalt sett inte leder till några infektioner eller liknande, men det är likväl ett ingrepp som man gärna ville slippa.*

Naturbetesmarkerna har stora värden och det finns många skäl både att bevara dem och att utöka dem. Det finns också en stor potential i att beta åkermark, inte minst i skogs och mellanbygder. Där vi bor i Uppland finns det många åkrar som inte brukas, de är ofta små och kunde kombineras med mindre skogsområden och utvecklas till nya ”naturbetesmarker” på sikt. Det är utmärkt med de marknadsinitiativ som finns för naturbeteskött, men man får också fundera på om det inte vore smartare att lägga krutet på ”beteskött” och låta de statliga bidragen och andra stödåtgärder vara det främsta incitamentet för att hävda just naturbetesmarker. Betesdrift på åkermark handlar inte bara om djurvälfärd utan kan också bidra positivt till den biologiska mångfalden och vara ett bra sätt att exempelvis få in mellangrödor i växtföljden.

Det finns givetvis de som hävdar att det är bättre för djuren att vara inne i stora luftiga stallar. Visst är det så att djuren får bättre skydd för väder, rovdjur och insekter samt att vattnet kan hållas renare. Och visst är det enklare med tillsynen av djur i stall. Samma argument förs nu fram för varför mjölkkorna skall hållas inne. Argumenten bygger på en produktionsinriktad syn på djurhållningen där djurvälfärd handlar om sådant som också är nödvändigt för hög produktion med resonemang som att djur som växer bra mår bra och djur som mår bra växer bra. De argumenten reflekterar en väldigt begränsad syn på djurvälfärd och på vad det är att vara ko. Att beta handlar inte bara om motion eller frisk luft eller ens om det färska gräset utan om att använda alla sinnen, helt enkelt om att få vara ko. En ko, kalv, stut eller tjur som går ute luktar på det mesta, prövar om det går att äta, får en varierad kost som den själv väljer, kliar sig på träd, bryter ned buskar för att äta löv, reagerar på andra djur och människor som kommer, interagerar med de andra och får därmed utlopp för mängder av beteenden som inte får något utlopp på stall. Då ingår det också att det kan bli för varmt eller för kallt eller att bromsar och knott biter.

Som så ofta i jordbruket handlar det om system som hänger ihop. Frågan handlar därför inte bara om tjurarnas rätt att komma ut att röra på sig utan också på ekonomin i utfodring och skötsel. Prisrelationen mellan spannmål och vallfoder och arbetskraftskostnader påverkar lönsamheten mycket, vilket foder som lönar sig att använda hur mycket arbete som man lägger ned. Uppfödning av ungtjurar bedrivs intensivt med en förhållandevis hög andel spannmål i kosten och med liten arbetsinsats per djur. Djuren växer med mer än 1,5 kg om dagen. I en jämförelse med 28 andra länder var det bara i amerikanska feedlots som man hade en något snabbare tillväxt än för de svenska tjurarna. Branschens mål är att ytterligare öka tillväxten. Men om man skall föda upp djur på spannmål med minst möjliga arbete är det trots allt bättre att föda upp grisar eller kyckling som omvandlar spannmål till kött betydligt mer effektivt än nötkreatur.

Stutuppfödningen följer ett helt annat spår. De växer långsamt men kan födas upp på enbart bete och ensilage eller hö samtidigt som det är mer arbete med betesdriften.

Givetvis är det så att för den som har en specialiserad uppfödning av ungtjurar på stall är det inte enkelt att ställa om och det kan vara stora investeringar i stall som blir mindre värda. Man kanske inte heller har tillgång till betesmark i den utsträckning som behövs. En förändring kan därför inte ske över en natt. Rimliga steg för att påbörja utvecklingen är att förändra stödsystemen i enlighet med WWF:s förslag.  Miljöersättningen för att sköta naturbetesmarker bör höjas kraftigt och att nötkreatursstödet villkoras till djur som får beta (kvigor, kor, stutar) och betalas inte ut för djur som föds upp på stall. Utöver det bör nya åretruntstallar inte godkännas och olika typer av investeringsstöd villkoras med betesdrift. Över en 10-årsperiod bör inomhusproduktionen kunna avvecklas. Man behöver utreda närmare hur de existerande lantbruken med sådan produktion kan ställa om och att de får den hjälp som behövs, alternativt att de får stöd för att avveckla produktionen. Det kan ju låta dramatiskt och radikalt, men sanningen är att marknaden och den existerande jordbrukspolitiken redan genomför minst lika kraftiga omvandlingar i jordbruket. Hälften av alla mjölkgårdar har försvunnit på en tioårsperiod, och storleken på företag med nötkreatursuppfödning ökar konstant. 

Till syvende och sist handlar debatten, precis som den om burhöns, betande kor eller kemiska bekämpningsmedel om vilket typ av jordbruk och livsmedel vi vill ha. Tjurar som hålls inomhus och växer snabbt med stora insatser av kraftfoder passar in i den industriella, fossildrivna och globaliserade jordbruksmodellen där svenska bönder skall konkurrera med import. Mot denna modell står ekologisk (eller liknande produktion) baserade på lokala resurser och mindre externa och importerade insatsmedel. Betesdrift där djuren (kon, fåret, geten, tjuren eller stuten) går till maten samtidigt som de utför värdefulla ekosystemtjänster, vårdar marken, ger oss fantastisk mat och får utlopp för de allra flesta av sina naturliga beteenden passar perfekt i det systemet. Helt fossilfritt och fritt från konstgödsel.

 

*På vår lilla gård med 4 dikor med avkomma kastrerar vi tjurkalvar eller slaktar dem vid 6 månaders ålder. Det beror på att vi låter alla djur gå tillsammans och vi kan inte ha könsmogna tjurar tillsammans med deras systrar och mammor. Däremot går det en avelstjur med korna 2-3 månader varje år.