Wednesday 13 January 2021

Att vara småbonde - ett tröstlöst slit eller ett meningsfullt liv

För att en människa skall vara andligt fri måste hon fråga sig hur hon borde leva sitt liv, inte slösa bort det på meningslösheter säger Martin Hägglund i sin bok Vårt enda liv. Så långt är det relativt lätt att hålla med. Men Hägglund anser också att vi skall ägna så litet tid som möjligt åt nödvändigt arbete och så mycket som möjligt åt andlig utveckling. Att det nödvändiga på något sätt skulle vara sämre och mindre eftersträvansvärt än något som inte är strikt nödvändigt verkar tas som självklart av Hägglund. 


Jag har ägnat hela livet åt en blandning av sådant arbete som definitivt kan kallas för nödvändigt, att producera mat, och sådant som är typiskt andligt arbete enligt Hägglund, som att skriva böcker och jobba som konsult. Jag har aldrig känt att det nödvändiga arbetet skulle vara mindre värt eller mindre fritt än det intellektuella arbetet. Tvärtom, bortsett från att jag gillar arbetet i sig så känner jag en särskild tillfredsställelse av att det är nödvändigt. En tillfredsställelse jag tror jag delar med många andra bönder, busschaufförer och sjuksystrar.

Efter att ha last Vårt enda liv läste jag A Small Farm Future av Chris Smaje som lever ungefär som jag själv i en blandning av småbrukande aktivism och intellektuellt arbete. Även om han är lika kritisk till kapitalismen som Hägglund har han en helt annan syn på både det nödvändiga arbetet och till hur ett framtida samhälle skall se ut. I bokens fyra delar skissar Smaje på varför en småbruksframtid är nödvändig, hur den kan fungera rent ekologiskt och försörjningsmässigt, hur den kan fungera socialt, samt hur stegen dit kan tänkas se ut.

Grundläggande för boken är att Smaje, precis som jag själv, har dragit slutsatsen att den dominerande mänskliga civilisationen som präglas av kapitalism, extremt resursutnyttjande och koncentration av befolkning och andra resurs till ett fåtal centra, helt enkelt inte är hållbar. Han listar de tio kriser han anser dominerar vår tid: Befolkning, klimat, energi, matjord, saker (stuff), vatten, mark, hälsa, politisk ekonomi (kapitalismen) och kultur. Man kan givetvis ha synpunkter på hur man klassificerar detta samhälles utmaning, men på det stora hela fångar Smaje väl nutidens stora problem.

Smaje anser att vår tid bjuder på många så kallade "wicked problems", problem som har många dimensioner, är svåra att definiera och är därför extremt utmanande att lösa. Han betonar särskilt att det är osannolikt att dessa problem skulle kunna lösas av teknisk utveckling. Tvärtom, menar han, är många av våra problem ett resultat av vår överdrivna tro på att vi kan hitta tekniska lösningar och att den tron i sig är ett stort hinder för våra möjligheter att finna andra framkomliga vägar. Som kontrast till kapitalismen, ekomodernismen och tron på evig tillväxt för Smaje fram en framtid byggd runt småbruk.

Smaje är rätt ödmjuk i sin vision för småbruken. Han hävdar inte att det innebär att alla blir lyckliga eller att det inte kommer att finnas stora problem. Han hävdar däremot att småbruksframtiden inte bara är önskvärd utan också att den är en sannolik utveckling av det obestridliga faktum att den existerande civilisationen inte är hållbar. Att den är sannolik betyder inte att den är självklar, tvärtom så hotas den av den extrema ojämlikheten i världen och framtida eliters försök till appropriering av mark och andra resurser. Det är för att ge småbruksframtiden hjälp på traven som han har skrivit sin bok.

En del förespråkare av småbruk får det att låta som att de är lönsamma, kräver litet arbete och att det bara är vår okunskap som gör att inte fler lever ett behagligt liv som småbrukare. Dessa brukar oftast sälja kurser eller böcker som talar om hur man skall göra för att lyckas. Smaje tillhör inte det gänget. Visst tar han upp det som är bra i olika läror och idéer, men han är väldigt konkret och handfast i sina bedömningar av alla dessa. Visst är det bra med ekologiskt lantbruk, men växtnäringsförsörjningen är problematisk och kan tacklas bäst genom lokala kretslopp. Visst är det bra med perenna grödor, permakultur eller regenerativ husdjursskötsel, men för att föda ett överbefolkat Storbritannien behövs det mer intensiv odling av ettåriga grödor. Han tillhör heller inte dem som tror att ny smart teknik kommer göra småskalig jordbruksproduktion till ett skrivbordsjobb, eller att bioteknik kommer ge oss magiska grödor som är fleråriga, tork- och köldtåliga, resistenta mot sjukdomar och ger hög skörd.

Smaje stannar inte vid tyckande utan räknar ut hur Storbritanniens jordbruk och livsmedelsförsörjning kan se ut år 2050 med en befolkning som är 25 % större än dagens (en ökning främst orsakad av klimatflyktingar), med skördar som är i det lägre spannet för ekologisk odling (exempelvis 2,3 ton vete per hektar i stället för de 8,4 ton som dagens konventionella brittiska skördar är). Inte nog med det, han låter 5 miljoner hektar som betas av får idag ligga helt utanför beräkningarna. Dessa marker kan rewildas, planteras med skog eller fortsätta att betas. Genom att inte räkna in dem i livsmedelsförsörjningen slipper Smaje ta i den potatisen som är het i Storbritannien där starka krafter tycker att skog skall planteras på stora arealer som idag betas.

Alla kommer nog inte gilla den kost Smaje kommer fram till: 620 gram potatis om dagen är nästan tre gånger mer än dagens konsumtion — men Smaje tröstar med att den bara är en fjärdedel av vad irländarna åt på artonhundratalet! I sammanhanget skall man komma ihåg att Storbritannien har varit en nettoimportör av mat under två hundra år och att man nu har en självförsörjningsgrad på 64 %, så det nuvarande jordbruket kan, trots sin enorma produktivitet, inte föda Storbritannien.

Inte nog med att Smaje räknar ut hur marken skall användas, han grupperar också de framtida matproducenterna i hemträdgårdar, stadsodlingar, blandade kommersiella gårdar, handelsträdgårdar, småbruk för självförsörjning. Och här kommer kanske det som är svårast att smälta för många: han räknar med att 15 % av arbetskraften kommer att vara sysselsatta i dessa olika produktionsgrenar, inte inräknat hemträdgårdar. Att jämföra med 1 % idag. Anledningen är förstås att Smaje anser och inser att en småbruksframtid innebär betydligt mer manuellt arbete än det högmekaniserade jordbruk som dominerar idag. Och det är inte bara maskiner som ersätts med arbete, utan också växtnäringsförsörjning, skadedjursreglering och mycket annat.

Jag har inga problem med Smajes scenario för Storbritannien. För Sverige skulle det se annorlunda ut, eftersom vi har väsentligt mycket mer mark att använda och kan få en större del av vår kost från gräsätande djur, tama vilda eller mittemellan (renar), även om vi också skulle bereda plats för stora skaror av klimatflyktingar. Det är heller inte mycket nytt för mig i den delen av boken.

Mitt stora intresse är del tre och fyra, där Smaje försöker skissa på de sociala förhållanden som detta skall försiggå i och hur man skall komma dit. Smaje ansluter i det närmaste till det som kan kallas agrarpopulism som inte skall blandas ihop med modern politisk populism. Agrarpopulismen betonar personlig frihet, har en negativ inställning till statlig inblandning i både privatliv och näringsliv, en misstänksamhet mot centralisering, monopolkapitalism och den samhälleliga eliten. Det självägande familjejordbruket som på helt frivillig grund samarbetar med andra i samma situation, är idealbilden. Agrarpopulismen kan dra åt det konservativa hållet som det svenska Bondeförbundet, eller vara radikala som den ryska narodnikirörelsen. Den passar därför inte särskilt väl in i höger-vänsterskalan.

Smaje är ödmjuk i sina resonemang runt hur det framtida småbrukarsamhället skall vara organiseras. Det finns inte många ”skall” eller ”måste” utan desto fler ”kanske”, ”borde”, ”torde” eller rent av ”jag vet inte”. Smajes väg fram är heuristisk där historiska erfarenheter och noggranna observationer kombineras med resonemang om tänkbara utvecklingsvägar. Detta är sympatiskt eftersom det givetvis är helt orimligt att vi idag skall veta hur ett samhälle som aldrig funnits skall se ut. Likväl så kan man dra mycket lärdom från historien både i hur jordbruk kan bedrivas och hur samhällen kan organiseras – eller hur de definitivt inte bör organiseras.

Smaje anser att historien, i alla fall i vår del av världen, pekar på att enskilda hushåll är en mycket stabil och välfungerande social institution som också är lämplig som huvudsaklig form för småbruk. Han avfärdar inte andra kollektiva lösningar eller hushållskonstellationer som bygger på andra grunder än den traditionella kärnfamiljen, men visar samtidigt att han inte tror så väldigt på dem. Det har blivit vanligare inom den alternativa matsvängen att förespråka allmänningar som det bästa sättet att organisera produktion på. Smaje tycker också att allmänningar har en viktig roll att fylla, men han pekar också ut de många komplikationer som finns med att driva allmänningar, komplikationer som de flesta som varit engagerade i en bostadsrättsföreningen eller en vägförening kan känna igen sig i.

Trots hans uttalade anti-kapitalism så förespråkar Smaje privat ägande av jordbruken. Han är dock noga med att ”ägande” inte skall förstås som någon naturrätt utan att ägande i grund och botten är en social överenskommelse som är beroende av samhällets garantier och välvilja samt de inskränkningar som samhället gör av den förfoganderätt som ägandet innebär. För att motverka uppkomsten av lokala eliter som på sikt skulle kunna utveckla sig till feodalherrar eller kapitalister vill Smaje bland annat ha en mycket hög gåvo- och arvsskatt samt andra regler som begränsar möjligheten att samla på sig mark. På liknande sätt bejakar Smaje marknader men inte kapitalistiska marknader. Genom att stora delar av ekonomin är inriktad på självförsörjning och lokal (bytes)handel kommer inte produktionen att styras av marknader. Istället för ett konsumtionssamhälle kommer det finnas ett produktions- och hushållssamhälle. Lönearbete är kanske inte avskaffat men det är heller inte det vanliga för produktionen utan mer för den offentliga sektorn, en offentlig sektor som förvisso inte är avskaffad, men som är betydligt mindre och betydligt mindre mäktig än nu.

I ljuset av de många kriserna förutspår Smaje, och jag håller helt med honom, att staterna kommer att tappa greppet både i geografisk omfattning och i makt där den finns. Det är lätt att hitta de exemplen också i närtid, exempelvis vid Sovjetunionens upplösning eller för den delen i det allt starkare fragmenterade Storbritannien, som i sin tur just brutit sig ur ett halvdant försök att skapa en europeisk superstat. Denna process sker parallellt uppifrån och ned och nerifrån och upp. Lika mycket som staten tappar förmågan att kontrollera allt och alla, lika mycket strävar folk lokalt, individuellt eller tillsammans att minska sitt beroende av en allt kraftlösare stat. Och ju högre grad av ekonomisk självförsörjning och autonomi som finns lokalt, desto mindre resurser och makt går vidare upp. På så sätt är en svagare stat både ett resultat av en småbrukarframtid och ett villkor för att den skall kunna bli av. Smaje är dock noga med att påtala att en viss statlig makt är nödvändig för att upprätthålla lag och ordning och basala samhällsfunktioner.

Smaje tror inte att ett framtida småbrukssamhälle kommer att kunna, eller vilja, producera persondatorer medan han helst ser att det klarar av att producera och driva motorsågar. Han går egentligen inte in särskilt djup i den diskussionen men försöker distansera sig både från det nuvarande samhällets globala massproduktion av konsumtionsvaror och den förindustriella hantverksproduktionen. Hur denna balanspunkt skall inträffa och var den finns  är oklart.

Det är ännu mer oklart som hur Smajes fria marknad, inklusive marknad för jordbruksmark, skall förhindras att utveckla sig till en kapitalistisk marknad. Eftersom privat ägande av produktionsmedel, marknader, konkurrens, pengar och vinst kommer att finnas är det svårt att se vad det är som hindrar uppkomst av kapitalism i bemärkelsen kapitalackumulation som används för att ackumulera mer kapital. Smaje ägnar mer energi åt att diskutera hur en småbrukarframtid skall undvika att halka ner i feodalism än hur den skall undvika kapitalismen, något som jag beklagar.

Själv tror jag att vi behöver organisera större delen av våra liv utanför marknadens imperativ av vinst och konkurrens med ständig rationalisering för att uppnå båda. Jag har mycket svårt att se hur ett marknadssamhälle inte skulle utveckla sig till ett kapitalistiskt samhälle, även om 15 % av befolkningen ägnar  sig åt jordbruk varav hälften åt ren självförsörjning. Marknader och marknadiseringen av allt större delar av tillvaron är i min mening de helt dominerande kännetecknet för kapitalismen även om det finns andra historiska former av förkapitalism. Även en marknad som startar på exakt lika villkor där alla inblandade är självägande företagare kommer med tiden utvecklas så att vissa kommer att ackumulera kapital och andra förlora sitt kapital. Av de senare kommer utvecklas ett proletariat som försörjer sig på lönearbete eller självexploatering som egenföretagare. Detta kan bara motverkas på två sätt, genom kraftiga statliga regleringar och omfördelningar eller genom att man undandrar stora delar av livet från marknaden. Jag föredrar att det senare spelar störst roll, sedan behövs ett offentligt skyddsnät som komplement.

Om man vill få nya tankar i huvudet får man tåla en del osäkerhet och saker man inte riktigt håller med om, så jag hade ändå stort utbyte av A small farm future. På Chris Smajes blogg pågår ett intressant utbyte av tankar mellan honom och ett stabilt och intressant gäng kommentatorer, väl värt att följa. 

Den som i mångt och mycket avgör vilken inställning man har till Smajes budskap är om man har Hägglunds syn på det nödvändiga arbetet som en förbannelse eller Smajes syn på att det kan vara nog så givande. De som ser det som något vi med alla medel skall undvika kommer att fortsätta sätta sin tro till teknisk utveckling och den mänskliga kreativiteten som sätt att komma över alla begränsningar. Om man känner tillfredsställelse över att jobba med jorden, djuren och naturen och att producera god och hälsosam mat till andra människor (inte konsumenter) och samtidigt är övertygad om att den nuvarande teknosfären och det ekonomiska systemet är ohållbart - då är en småbruksframtid inte bara uthärdlig utan också önskvärd.

14 comments:

Dag Lundquist said...

Intressant! Har inte läst Hägglunds bok, men hajpen har gjort mig nyfiken. Blir lite förvånad över att han är motståndare till nödvändigt arbete, då det mest nödvändiga arbetet torde vara meningsskapande i högre grad än sådant arbete som i grund och botten är onödigt, som en stor del av arbetena i vår avancerade kapitalistiska civilisation är.

Även om de är nödvändiga i den meningen att de genererar tillväxt och därmed ger hela maskineriet fortsatt styrfart. Att maskineriet sedan är destruktivt för livet här på jorden är ytterligare en anledning att ifrågasätta meningen med dessa arbeten.

Hur som helst: att arbeta med matproduktion, i nära samspel med de naturliga systemen, djuren, växterna etc - det måste väl kännas oerhört meningsfullt? Sedan kanske det kan vara önskvärt att komma på fiffiga lösningar att underlätta besvärliga, tunga, svåra moment för att göra arbetet mer njutbart om det går.

Vilket långt svar det blev, jag hade mest tänkt fråga hur du tänker kring arv i ett eventuellt framtida återuraliserat småbrukarsamhälle.

Jag ser framför mig en komplicerad situation med allt mindre småbruk, fragmenterade åkerlappar etc. Adeln har ju löst det med fideikommiss, där äldste sonen tar allt och bevarar gården intakt.

Gunnar Rundgren said...

Hej, jag har inte så utvecklade tankar runt arv. Jag skulle helst se en situation där brukarna har en stark besittningsrätt, men att det inte finns arvsrätt till jordbruk. Ett lokalt organ, bysamfällighet, småkommun eller liknande kunde vara den som slutligt bestämmer, på ungefär sådant sätt som faktiskt fortfarande förekommer i flera länder. Den stora risken där är att lokala potentater missbrukar sin ställning, men jag tror den risken är rätt liten i dagens läge. Men det är Smajes främsta argument för att ha enskilt ägande av gårdar. Men han förespråkar istället så hög arvsskatt att alla som vill ta över från föräldrar måste sätta sig i skuld, och det tycker jag känns som ett mindre trevligt alternativ.

Jonas Wangsten said...

Att inte ha arvs- eller gåvoskatt är själva fundamentet till ett långsiktigt brukande av mark. Jordbruksmark och i ännu högre utsträckning skogsmark.

Äganderätten möjliggör ett långsiktigt brukande där nödvändiga "investeringar" kan räknas hem oavsett om tidshorisonten är några år eller 100 år. En hög arvsskatt gynnar de "rik"a som kan skatteplanera och missgynnar alla vi små vars mål genom historien alltid har varit att barnen skall få det bättre än vad jag hade det. Detta som bröts så tydligt i och med 68-rörelsen.

Jonas Wangsten

Anonymous said...

Jag tror inte att man ska vara alltför teknikfientlig. Smaje verkar dra gränsen någonstans mellan motorsågar och persondatorer, men det finns många uppgifter även i ett småbrukarsmhälle som skulle vinna på avsevärd högre tekniknivå.

Ett par av mina favoritexempel är ogräsrensarrobotar som skulle kunna vara betydligt mer specifika och skonsamma mot jord och grödor än alla metoder som används idag. Robotar i industrin är ju redan idag ofta bättre än människor på att upptäcka avvikelser från det önskade. Ett annat exempel vore vallningsrobotar som klarar att försvara betesdjuren mot rovdjur - så att vi både kan ha en relativt stor stam av rovdjur och samtidigt beta större delar av marken. Då får vi just det varierade utmarksbete som är så viktigt för den biologiska mångfalden och en stor rovdjursstam, men vi slipper det ganska själsdödande herde-jobbet. (Detta har alltid utförts av de lägst stående i alla samhällen och sedermera av barn). Vi slipper också en massa stängseltrådar i skogen. Den som älskar att stängsla har nog att göra ändå...

Nå - det är ju bra om diskussionen kommer igång om vilket jordbruk och viket samhälle vi vill ha. Att vi tycker olika är mest berikande.

Björn Welin said...

Jag håller med den Anonyme kreativa tänkaren - vi skall naturligtvis använda modern teknik (betesrobotar var t ex ett genidrag)
När det kommer till att arvet skulle splittra upp fastigheterna i allt mindre lotter så är det bara ett problem i en växande befolkning. I framtiden borde befolkningsmängden vara betydligt lägre om vi skall ge utrymme till biologisk mångfald.
Fråga mig inte bara hur det skall gå till.

Gunnar Rundgren said...

För mig handlar frågan om robotarna delvis om vilket teknosfär som behövs för att göra dem och driva dem. Det finns rätt mycket trevlig teknik som tyvärr bara är lätt tillgänglig för att det finns annan produktion som gör den möjlig. För robotar behövs ofta 5G och stora delar av landsbygden kommer aldrig få det, exempelvis.

Den andra reservationen är hur de fungerar rent socioekonomiskt. När internet och www växte fram fanns det många som talade om hur det var demokratiskt, hur det skulle gynna småföretagande osv. Men i backspegeln har det ju inte alls fungerat så. Ingenstans är stordriftsfördelarna så stora som på nätet.

Anonymous said...

Både ja och nej.

Nätet har givit massor av småföretagare med nischprodukter, en tillräckligt stor kundkrets för att överleva och blomstra. Undrar om det ens skulle gå att få REKO-ringar att funka utan webben? Och om man tänker ett steg längre med harvest-on-demand för att försörja städerna med frukt och grönsaker så går det kanske att hitta papperssystem som klarar den dagliga efterfråge-variationen, men det blir väldigt arbetskrävande och kommer nog snarare att landa i "prenumerationer" av daglig tomat-dosis - med ökat spill som följd.

Tror i vilket fall det är viktigt att inte säga tvärnej till vad tekniken kan erbjuda,utan fundera lika starkt som på jordbruksstorleken, hur vi kan ta vara på möjligheterna och undvika nackdelarna.

Jan Wiklund said...

Jonas W: Den konservativa norska regeringen har hittat en utväg ur det problem du skildrar, en utväg som applåderas av den radikala fackliga Manifest: man betalar ingen arvsskatt på ett småföretag man driver själv. Säljer man det får man dock betala reavinstskatt.

Frankrike har också en intressant lösning: progressiv arvsskatt. På små förmögenheter är procenten låg, på förmögenheter över 2 miljoner euro är den däremot hög. Man kan sätta gränsen ungefär där man vill ha den för att man verkligen ska få småbruk, dvs tvinga stora att delas upp.

Problemet med kapitalism är inte marknader i sig själva, säger Bas van Bavel, det är när marknaderna börjar omfatta produktionsfaktorer. Enligt honom har det hittills i historien alltid resulterat i ökad ojämlikhet och därmed ökad finansialisering av ekonomin. Och därmed på sikt ekonomisk tillbakagång - ungefär som vi kan se idag i den atlantiska världen. Det är bra att behålla marknader för konsumtionsvaror, därmed inte för arbete, jord och kapital, enligt honom.

Recension på http://glineq.blogspot.com/2017/04/a-theory-of-rise-and-fall-of-economic.html

Gunnar Rundgren said...

Vad gäller teknik är det viktigt att ha ett större perspektiv och ta hänsyn till alla biffekter och förändrade konkurrensförhållande som uppstår. Om man robotiserar grönsaksodlingen så leder det till lägre priser och det är helt osannolikt att de mindre odlarna är de som kan tjäna mest på det. Så deras arbete minsae men också deras möjligheter att leva på gården. Vad gäller internet, bilar och mobiltelefoner - visst ger de möjligheter för de små att överleva i det enskilda fallet - men i det större perspektivet finns det inget alls som tyder på att denna teknik är BÄTTRE för små företag än stora, och i en kapitalistisk marknadsekonomi är det den RELATVIVA konkurrenskrsaften som är avgörande. I ett annat ekonomiskt system kanske saker kan fungera annorlunda. Visst finns det teknik som vi kan och skall använda men en lagom dos av kritiskt granskande med Hornborg och Illich är på sin plats.

Anonymous said...

Jag tror tvärtom.

Billig men avancerad teknik minskar stordriftsfördelarna och jämnar ut spelplanen. Svenska medelklassfamiljer har redan idag råd med både en dammsugarrobot och en robotgräsklippare. Däremot har få råd med investeringar i klass med en skördetröska.

Detta gör att man kan diversifiera sig och leva småskaligt utan de tunga investringar som behövs för att vara konkurrenskraftig idag. Framför allt kan tekniken ta hand om moment som idag anses alldeles för arbetsintensiva, men som samhället är berett att betala för: hamling, skogsbete, ängsslåtter, skottskogsbruk etc. Sånt är idag marginellt och bedrivs mestadels på hobbybasis, men kan åter bli viktiga delar.

Ser inget annat sätt att få dessa saker gjorda. Vem vill vara herde idag? Inte ens för tvåhundra år sedan var det ett aktat yrke och de herdar som finns idag i sydeuropa och afrika har löner långt under snittet.

Gunnar Rundgren said...

Tack för länken till van Bavel, Jan. Verkar intressant och relevant. När jag skriver om en marknadsekonomi så syftar jag på ett samhälle där marknader används inte bara för en stor del av produkterna som folk behöver utan också för mark, arbete och kapital. Dvs det kan givetvis finnas marknader utan att det är en marknadsekonomi på samma sätt som alla stater ägnar sig åt ett visst mått av statligt ägande, planering och allokering av resurser enligt budgetar, utan att vi för den skull skulle kalla dem för planekonomier.
Likväl skulle jag nog hävda att marknader som är "fria" och därför bygger på konkurrens också på sikt kommer att genererar ojämlikhet eftersom några kommer att lyckas bättre och några sämre. I idealfallet skulle de som lyckas bra ägna sig åt Potlatch och ge bort sitt välstånd, men det förefaller mig att varumarknader redan har fröet till kapitalakcumulation, och att vissa kommer bli lönearbetare hos dem som lyckats bättre, i takt med att kapital ansamlas kommer det ställas krav på nya sätt att förmera det. Jag tror att det var en sådan mekanism som ledde till bildandet av det holländska ostindiska kompanier.

Anonymous said...

De cykler van Bavel beskriver är ju en av de faktorer vi har att förhålla oss till idag. Den andra och viktigare är det behov av fossil energi vi har försatt oss i. Den minskande tillgången på energi som vi ser början av kommer att påverka samhället mycket mer under kommande decennier och styra nedväxlingen till ett samhälle som så småningom åter kommer i balans med den biosfär som är grunden för vår existens.

Energibristen blir den avgörande faktorn i omställningen till ett lågenergi samhälle. Lokal småskalig produktion, utflyttning från städer till landsbygden där manuellt arbete åter kommer att behövas för vår matproduktion. De tekniska hjälpmedel vi idag har kommer till stor del vara obrukbara just därför att energin att driva dem inte längre finns.

Pogust

Jan Wiklund said...

Van Bavel menar, tycker jag mig förstå efter att ha läst boken, att varumarknaderna leder till faktormarknader som på sikt har ihjäl varumarknaderna.

Dock har vi en gång lyckats bromsa och gå åt andra hållet. I slutet av 1800-talet förskräcktes folk från alla politiska läger - Lenin, Hilferding, Schmoller och Keynes - över hur finansmarknaderna skapade kaos för produktionen. Och efter kriser och krig lyckades man 1944 sy ihop ett system som skulle hålla faktormarknaderna i schack. Det höll i en generation; antagligen inte längre för att de som hade sett kaoset var döda och de i beslutspositioner 1975 inte hade en aning om vad dom ställde till med.

Svensk recension på https://gemensam.wordpress.com/2020/08/25/fran-harun-ar-rashid-till-idag/

Jan Wiklund said...

Pogust:

De cykler van Bavel beskriver förbrukade inte så där väldigt mycket energi - Irak 500-900, Italien 1100-1500, Holland 1300-1700. Så man kan nog hålla isär tror jag. Även om du förstås har rätt i att nuvarande energianvändning rimligen är ohållbar.