Om det låter för bra för att vara sant....

” Ett proteinrikt livsmedel som inte kräver jordbruksmark och som kan produceras var som helst på jorden – kan det vara en lösning för att nå våra klimatmål?” Så inleds enartikel i Syre 29 maj. Artikel är en intervju med chefen för företaget Solar Foods som planerar att framställa mikrobiellt protein ur luft.

När något låter för bra för att vara sant är det nästan alltid för bra för att vara sant. Det hade varit klädsamt – och god journalistik — om Syre hade ställt några kritiska frågor i stället för att agera megafon åt ett företag som söker investerare. Syre är dock i stort sällskap. Det är snarare regel än undantag att företag som påstår sig lösa livsmedels- eller energiförsörjningen med ny teknik får spaltmeter och megabits med gratisreklam. 

Men bakteriellt protein är ingen gratislunch, inte heller är det nytt vilket påstås i artikeln. Metoden har varit känd i över femtio år och har alltid stupat på den stora energiförbrukningen.  Produktionen av 1 kg bakteriologisk biomassa drar 10 kWh elektricitet enligt denforskningsartikel som grundarna av Solar Foods har skrivit Det är ungefär fem gånger energiinnehållet i produkten. Uttryckt på annat sätt: för att föda världens befolkning med mikrobiell biomassa skulle hela den globala elproduktionen gå åt.

Jämfört med odling av soja, potatis eller vete krävs väldigt mycket mer energi för den bakteriologiska biomassan.  Och då är bara själva processenergin inräknad. Utöver denna går det åt stora mängder energi för att framställa den ammoniak som behövs. Och sedan skall bakteriemassan förvandlas till någon form av livsmedel som människor vill äta.

Det är lätt att förledas med argument om att en ny teknik skall minska växthusgasutsläpp, spara mark eller vatten. Men så länge det uppnås genom kraftigt ökad insats av energi som i fallet med bakteriell biomassa är nyttan minst sagt tveksam. All energiproduktion innebär stora ingrepp i naturen. Energisektorn i Sverige förbrukar långt mycket mer vatten än jordbruket och då har man inte räknat in de enorma mängder vatten som strömmar genom vattenkraftverken eller kylvattnet till kärnkraften. Ytan på kraftverksmagasinen är större än all åkerareal i Sverige. Utbyggnaden av den svenska förnyelsebara vattenkraften, som är stommen i vår elproduktion, var också föremål för den första riktig stora miljöstriden. Alla mineraler, stål och betong som går åt för energiinfrastrukturen tar både stora markområden i anspråk och förbrukar ofta mycket vatten. Att förespråka energikrävande teknik för att spara vatten och mark för livsmedelsproduktion är knappast i något fall miljövänligt.

Det konventionella jordbruket är medskyldigt till denna utveckling eftersom det drivs allt mer industrialiserat. Då är det kanske bara ett logiskt nästa steg att flytta in matproduktionen i fabriker på ungefär samma sätt som det är logiskt att vi skall kolonisera Mars när vi har förött planeten vi lever på? Intresset för dessa fantasifulla sätt att producera livsmedel på drar bort uppmärksamheten bort från de nödvändiga förbättringarna i det ”vanliga” jordbruket — det är ju ingen mening med att förbättra detta om det ändå skall överges.

I ett litet större perspektiv reflekterar cellkulturer av kött, hydroponisk odling inomhus och odling av bakterie eller svampproteiner ett synsätt där människan ses som skadlig för den ”vilda naturen”; vi bör minimera vår interaktion med resten av livet på jorden och hålla oss i vår teknosfär. Även om syftet måhända är nobelt — som att rädda andra arter från utrotning — kan lösningen på vår civilisations existentiella kris och alla därmed hörande kriserna inte vara att försöka frikoppla oss från naturen.  

Vi bör tvärtom stärka dessa sammanhang genom att återkoppla människor med matproduktionen. Med jord under naglarna får vi inte bara en hälsosam dos av mikroorganismer utan också förståelse och respekt för det levande. Att bedriva jordbruk är det främsta redskapet för hur vi sköter (eller missköter) naturen och maten vi äter är en förbindelse med det andra levande som skapar sammanhang och mening för oss. 

Artikel införd i Syre 25 juni 2020

Vad ska vi ha samhället till, egentligen?

Recension Birger Schlaug: Vad ska vi ha samhället till?
När man tänker efter är det förvånande att ingen skrivit en bok med den titeln tidigare. Varför vi människor lever i samhällen och varför samhällen ser ut på ett visst sätt borde ju vara grundkursen i vad det är att vara människa. Och de frågorna borde — rimligtvis — styra politiken.  

Omslag: Lena Rosén Schlaug

Den tidigare miljöpartistiska ledaren Birger Schlaugs bok Vad skall vi ha samhället till? får ses som en sammanfattning av hans politiska uppfattning. Schlaug, född 1949, har varit med ett tag. Han var med och grundade Miljöpartiet och var dess språkrör 1985–88 och 1992–2000 samt riksdagsledamot 1994–2001. Hans politiska kunskaper går betydligt längre bak i tiden, inte minst genom hans mycket stora intresse för författaren, freds-, miljö- och kvinnokämpen Elin Wägner. Varje kapitel i boken inleds också med ett citat av Elin Wägner. Det litet längre perspektivet och det faktum att Schlaug numera står utanför partipolitiken gör hans analyser och reflektioner intressanta. Att arbetsgivarna på 1920-talet argumenterade mot en arbetstidsförkortning till 48 timmar per vecka med argument om att arbetarna annars skulle slösa bort sin tid för arbete i koloniträdgårdar eller liknande ger onekligen en rätt intressant bakgrund till ”arbetslinjen”.
 
Han förespråkar ”slow politics” baserad ”på samtal istället för debatt i stackato”. Till det hör också att ställa de stora frågorna om vad vi skall ha samhället till och vad som är ett bra liv. Det innefattar också att kunna ha en kritisk debatt om den ständigt ökande världshandeln och att vända på frågor: Istället för att konstatera att vissa åtgärder behövs för att ”vi är ett mycket exportberoende land” kanske vi borde fråga oss ”varför vi gjort oss så extremt beroende av krafter vi inte själva kan hantera”.
 
Schlaug har en kritisk syn på lönearbete och på hur detta gjorts till både en förutsättning och resultat av det ekonomiska och politiska systemet. ”Bara tanken att helt friskförklarade politiker, på fullt allvar, hävdar att den främsta frågan är att skapa arbete är skrämmande” skriver han. Kopplat till denna kritik av arbetet finns också förespråkandet av medborgarlön eller basinkomst samt förslag på beskattning av företags omsättning istället för löneskatter (något som gör automatisering mindre fördelaktigt).  
 
På det stora hela står Schlaug politiskt nära det som var grunderna för Miljöpartiet vid tiden för dess grundande och han kritiserar sitt gamla parti, de borgerliga och socialdemokratin. Att han är besviken på sitt gamla parti – det är för övrigt ömsesidigt – framgår med tydlighet, även om han på flera ställen slår fast att partier måste få utvecklas.
 
Boken ger intryck av att vara en redigerad samling av krönikor, artiklar och essäer som behandlar saker som arbetstidsförkortning, nedrustning, basinkomst, medborgarperspektiv, principer för beskattning och mycket annat.  Kapitlen är korta och i de flesta fall lätta att läsa. När han talar om dagens politik blir tonfallet ganska polemiskt och ibland rent av raljant, något som nog passade bättre i texternas ursprungliga sammanhang än i en bok. Hans betraktelser över Elin Wägner och naturen bryter av de mer konkreta politiska resonemangen. Detta gör boken mer behaglig att läsa, men gör ibland att tråden blir svårare att följa.
 
I Vad ska vi ha samhället till? pläderar Schlaug för ett samhälle med mindre lönearbete och mer omsorg om miljön där ekonomin tjänar sociala syften snarare än vinster. Att låta ekonomin styra samhällets utveckling var och är ett misstag och allra värst är föreställningen att ekonomisk tillväxt är bra och en förutsättning för ”utveckling”. Schlaug vänder på resonemanget på ett tankeväckande sätt och hävdar att strävandet efter ett bättre och behagligare liv är det som driver människor och att tillväxt snarare är ett resultat av detta än tvärtom.
 
Schlaug är uttryckligen systemkritisk och menar att både vänster och höger sitter fast i det existerande (ekonomistiska) systemet samt att Miljöpartiet numera bytt sin systemkritik mot ekomodernism, dvs uppfattningen att teknisk och ekonomisk utveckling kan lösa de flesta utmaningar utan att grundläggande mekanismer i samhället och ekonomin skall behöva ändras. 

Hans recept är en ”socialekologisk blandekonomi – där balans uppnås mellan såväl globalisering och självtillit som mellan marknad och politik”. Schlaug säger att det krävs förändringar av systemen, strukturerna och normerna, och att dessa förändringar kommer att upplevas som besvärliga och omstörtande.
 
Vad som är den rätta balansen mellan marknad och politik har knappast ett entydigt svar. De kan egentligen inte jämställas eller balanseras anser jag. Politiken handlar om, eller borde handla om just det som bokens titel frågar, medan marknaden har en mycket mer begränsad funktion. ”Marknader” är samhällsinstitutioner och som alla sådana politiska skapelser och kan därför inte anses vara ett alternativ till politiken.