Glyfosat i den globala konkurrensens namn

- Som det ser ut i dag är livsmedelsförsörjningen beroende av glyfosat. Om det försvinner kan man säga att man skulle behöva rita om kartan för hela jordbruksproduktionen, säger Agneta Sundberg från Lantbrukarnas Riksförbund. Och det är det som är kärnan i konflikten om glyfosatets vara eller icke-vara. Men innan vi återgår till den underliggande konflikten, låt oss rekapitulera några fakta.

Idag är glyfosat världens mest använda kemiska bekämpningsmedel. Det började användas 1974 under varumärket Roundup, ägt av kemijätten Monsanto. Glyfosat är ett totalbekämpningsmedel för ogräs eller annan oönskad vegetation, det vill säga det dödar all växtlighet. Användningen fick en kraftig skjuts i mitten av 1990-talet genom utvecklingen av soja och majs som är genetiskt modifierad till att tåla glyfosat, vilket gör att man kan spruta mot ogräs i den växande grödan. Dessa grödor är dock inte godkända för odling i Europa.

I Sverige sprutar man innan sådd av spannmål, raps och andra grödor för att bekämpa fleråriga ogräs som kvickrot. Det används också för att döda odlade grödor så att de torkar upp eller mognar inför skörden. I Sverige är detta bara tillåtet för raps, men vissa år, som i år, ges det dispens för användning i foderspannmål i Norrland.

Jag minns flera telefonsamtal från min tid på Krav i slutet på åttiotalet med bönder eller rådgivare som undrade varför de inte fick använda Roundup i ekologisk odling eftersom det snabbt bröts ner till endast koldioxid och vatten. Verkligheten har visat sig vara rätt annorlunda. Av 154 prover av ytvatten i Sverige 2015 innehöll samtliga kemiska bekämpningsmedel. I vart femte prov hittades mer än 20 olika bekämpningsmedel. Glyfosat och dess nedbrytningsprodukt AMPA var bland de vanligaste. I Mississippideltat hittades glyfosat i mer än tre fjärdedelar av proverna av regn och luft.

Glyfosat hittas i maten också. I provtagning av livsmedel inom EU hittades glyfosat i över 70 procent av linserna och i 30 procent av solrosfröna samt i cirka vart tionde havre och veteprov. Att man sedan också hittar glyfosat i våra kroppar kan knappast komma som en överraskning. I en undersökning 2015 på 2000 frivilliga i Tyskland hade tre fjärdedelar av de testade personerna 5 gånger högre halt av glyfosat i sin urin än gränsvärdet för dricksvatten.

Den matta av glyfosat som lagts över de enorma odlingarna av genmodifierad soja och majs har inte helt förvånande lett till att en del ogräs har anpassat sig till den nya miljön. För att bekämpa dem får bönderna ta till de gamla giftigare bekämpningsmedel (till exempel atrazin och parakvat) som glyfosat skulle ersätta. I USA finns det nu 15 ogräs som är resistenta mot glyfosat, och användningen av ogräsmedel i sojaodlingar är nu dubbelt så stor som innan introduktionen av glyfosat.

Är det farligt? Ämnet har låg akut giftighet för däggdjur. International Agency for Research on Cancer som lyder under World Health Organisation publicerade en rapport i juli 2015 där man bedömde att glyfosat troligen är cancerframkallande. En expertgrupp med representanter från flera av EU:s medlemsländer och den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, kom dock i november 2015 fram till slutsatsen att det är osannolikt att glyfosat skulle framkalla cancer hos människor. Det finns farhågor om andra medicinska effekter, men de är inte säkert fastställda. Miljöeffekterna är svårbedömda. Att det skadar vattenlevande organismer är dock fastlagt.

Det finns gott om bekämpningsmedel som är farligare än glyfosat och som inte ger lika stora rubriker. Glyfosat har blivit en symbol beroende på att det är det mest använda bekämpningsmedlet i världen och kopplingen till de genmodifierade grödorna. Över en miljon människor inom EU har skrivit under ett medborgarinitiativ för att förbjuda glyfosat. Initiativet kräver också bindande mål för hela EU om minskad användning av bekämpningsmedel. När EU-godkännandet av glyfosat skulle förnyas 2016, gick det inte att få någon majoritet av medlemsstaterna för ett beslut. EU-kommissionen beslutade då om ett tillfälligt godkännande till och med slutet av 2017. Egentligen kan kommissionen besluta på egen hand om inte ministerrådet kan enas om ett beslut, men kommissionen har tröttnat på att få ta all kritik och kräver därför att ett beslut om glyfosat fattas av ministerrådet.

Sverige har vacklat. Först sade miljöministern att man skulle rösta för ett fortsatt 10-årigt godkännande vilket är kommissionens förslag, men vid ett möte i slutet på oktober stödde man istället ett kortare godkännande. När jag skriver detta är utgången oviss. Mitt tips är att det blir någon form av kompromiss där båda sidor kan utropa sig som vinnare, ett kortare godkännande kombinerat med någon form av restriktioner eller vaga löften om framtida utfasning. (Det blev sedemera ett femårigt godkännande)

Många av lantbrukets företrädare ser ett glyfosatförbud som ytterligare en kniv i ryggen från en urban elit som inte alls förstår hur jordbruk fungerar och som gladeligen kommer att köpa importerade produkter producerade med glyfosat. Bondeledaren Martin Moraeus från Dalarna skriver på sin blogg att: ”möjligheten att använda glyfosat inom jordbruket har gjort att hela odlingssystem har byggts upp kring det”. Ett förbud mot glyfosat skulle leda till att ”bönder som investerat i en sådan produktionsmetod skulle behöva köpa fler och andra maskiner och redskap. Odlingen skulle bli betydligt mer arbetskrävande och sannolikt skulle bränsleförbrukningen gå upp. Det skulle vara svårt att hinna med att odla större arealer. Ett europeiskt förbud skulle minska den internationella konkurrenskraften för jordbruket och risken för att till exempel spannmål från delar av världen där glyfosat fortfarande är tillåtet skulle importeras i större omfattning, är uppenbar.”  

*

Ett kännetecken för komplexa system som vårt jordbruk och livsmedelssystem är att man aldrig kan förändra bara en sak. Precis som Moraeus skriver har man byggt upp hela odlingssystem runt glyfosat. Därför kan man inte skilja diskussionen om glyfosat från den vidare diskussionen om jordbrukets och livsmedelssystemets inriktning. De som använder sig av odlingssystem byggda runt glyfosat är i första hand stora gårdar med ensidiga odlingssystem utan integration av djur. På global nivå är användningen starkt kopplad till odlingen av glyfosatresistenta grödor som soja, bomull och majs. Sedan dessa introducerades har användningen av glyfosat ökat femton gånger i världen. Över åttio procent av all glyfosat i USA används till dessa genmodifierade grödor.

Användningen av kemiska bekämpningsmedel är i sin tur sammankopplad med användning av konstgödsel, brutna kretslopp och global handel. Kärnan är jordbrukets omvandling till en kommersiell verksamhet som vilken annan industriproduktion som helst, där man sätter in insatsvaror och ut kommer – produkter. Alla delar av jordbruket kommersialiseras, kortsiktig lönsamhet och snabb utdelning på insatt kapital präglar produktionen. Andra delar av samma utveckling är spekulation i jordbruksmark och privatisering av utsäden.

Tidigare var utsäden och raser gemensamma resurser som byttes eller delades frivilligt, ibland av bönderna direkt och ibland genom statens försorg. Numera kan man patentera utsäde och handeln med utsäden är noga reglerad och kontrollerad. Ett litet antal företag har tagit kontroll över utsädeshandeln och på senare år har de fusionerat med kemiföretagen, så att fyra företag nu kontrollerar mer än 60 procent av produktionen av både bekämpningsmedel och utsäden. I nästa steg slås företagen ihop med läkemedelsindustrin också; Bayer håller på att köpa Monsanto. Kanske kan de då tillverka läkemedel som kan fungera mot de skador som bekämpningsmedel orsakar, eller kosttillskott som kompenserar för det allt sämre näringsinnehållet i maten vi äter?

Det är i ljuset av denna utveckling som vi måste förstå både användningen och motståndet till glyfosat. Användandet av glyfosat eller genmodifierade grödor handlar inte om att producera mer eller bättre, utan om att producera billigare. Kampanjen för ett förbud mot glyfosat och motståndet mot genmodifiering är inte i första hand grundat på om de bevisligen är farliga eller inte farliga. De är snarare uttryck för ett motstånd mot det globaliserade, industrialiserade och ansiktslösa livsmedelssystemet, byggt på linjära flöden och rovdrift på naturen.

Det konventionella jordbruket producerar stora kvantiteter till låga kostnader, främst genom en högt driven mekanisering och specialisering. Det utarmar naturresurserna genom långsiktigt minskad bördighet, förorening av vatten och luft samt minskad biologisk mångfald. De stora externa skadorna som uppstår belastar inte produktionen och inkluderas inte i priset på produkterna. Jag har egentligen stora invändningar mot att vi sätter prislappar på hälsa och miljö (ett ämne värt en egen artikel), men det kan ha ett visst pedagogiskt värde att göra det. Enligt rapporten TEEB for Agriculture & Food från FN:s miljöprogram UNEP är hälsokostnaderna för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU hela 127 miljarder euro per år, vilket motsvarar ungefär en procent av EUs bruttonationalprodukt. Till dessa kostnader kan läggas skador på miljön. Det är inte många rapporter som kommer fram till så höga siffror, men en metaanalys av vetenskapliga studier av skadorna för användning av kemiska bekämpningsmedel i USA drar slutsatsen av kostnaderna mycket väl kan vara större än vinsten av att använda dem.

Det finns alternativ. Genom att odla flera typer av grödor och omväxla med fleråriga foderodlingar eller bete blir problemen med ogräs och skadegörare mycket mindre, och de fleråriga växterna bidrar till att bygga upp en bördig jord. En mångsidig och småskalig produktion är ofta väldigt effektiv om man räknar med mängden mat och kvaliteten på den mat som produceras samtidigt som man också upprätthåller viktiga ekosystemfunktioner samt underhåller och återskapar själva grunderna för jordbruket, en bördig jord.

Ett sådant ekologiskt mångfaldsjordbruk har högre arbetskostnader (skapar mer meningsfullt arbete skulle man också kunna säga) och en rad andra skalberoende nackdelar på marknaden. Kombinerat med en mördande global konkurrens och industrijordbrukets möjlighet att låta någon annan stå för fiolerna är möjligheterna att leva på ett sådant jordbruk dåliga. De drivs också mestadels som deltids eller hobbyjordbruk, dvs de som driver gårdarna använder andra intäkter för att subventionera sin verksamhet.

Ett annat alternativ är att driva en certifierad ekologisk produktion där konsumenterna tar ett större ansvar genom att betala ett högre pris. Det har varit framgångsrikt i Sverige men har en del begränsningar. Konsumenternas vilja eller möjligheter att betala räcker inte för att ställa om jordbruket, utan det krävs också omfattande samhällsinsatser. Utöver det pressar konkurrensen också de ekologiska jordbrukarna alltmer i riktning mot specialisering och produktionsmodeller som bygger på den industriella logiken. Antalet nya bönder som lägger om sina gårdar har också minskat på senare år, sannolikt därför att de som har produktionsförhållanden och en produktionsinriktning som fungerar bra i ekologiskt redan har ställt om.

Det som är rimliga ekologiska alternativ är inte realistiska ekonomiska alternativ för de flesta bönderna i dagens läge. För dem återstår att försöka hänga med i den globala konkurrensen. Detta har också bejakats av svenska staten, oavsett politisk färg i flera decennier, nu senast i den nya ”livsmedelsstrategin”, en strategi som handlar om fortsatt strukturomvandling och arbetsproduktivitet. Det vill säga en anpassning till globala marknadsförhållanden. Därför kan man förstå att bönderna klamrar sig fast vid användandet av kemiska bekämpningsmedel.

Även om jag kan förstå det är det samtidigt underligt varför inte böndernas företrädare kan tänka utanför ramarna och rentav vända diskussionen till något i den här stilen:

”Det är otrevligt att spruta gifter på åkrarna, vi vet inte riktigt om det är farligt för oss själva eller inte. När vi väl får reda på att ett ämne är farligt har vi använt det, andats in det och spillt det på våra jordar i tiotals år. Vi behöver stöd och hjälp för att avveckla de kemiska bekämpningsmedlen. Det kräver att vi förändrar jordbrukssystemet till mer mångfald, både för att minska problemen med skadegörare och för att sprida riskerna. Det är positivt, men det gör att vi måste arbeta mer och mekanisera mindre — maten kommer att bli dyrare. Om marknaden är öppen för import från länder där man får använda dessa medel kommer vi få väldigt svårt att konkurrera. Därför måste samhället, staten, handeln och konsumenterna, stödja det inhemska jordbruket på olika sätt, med direkta bidrag, skydd mot import och andra åtgärder. Mer forskning kan också ge oss nya och bättre metoder. Politik är det möjligas konst, så gör det möjligt!”

Publicerad i tidskriften Balder