Vem i hela världen kan man lita på?

Som prenumerant av Svenska Dagbladet är det tragiskt att se hur textreklamen tar över mer och mer, hur företagens uppgifter okritiskt vidareförmedlas och hur olika typer av samarbeten fyller mer och mer av spalterna.

Näringslivsbilagan kommer nu att "rikta ljuset mot hållbarhetsarbetet" skriver Maria Rimpi 28 april. Hon lovar kritisk granskning av företagens hållbarhetsarbete (det är jargongen för att företagen tar socialt ansvar och bryr sig om miljön) och nämner hur företag som SCA, Stora Enso och Telia har haft hög svansföring i etik och miljö - men samtidigt struntat i sina fina policydokument på fältet. Bra med kritisk granskning, kan man ju tycka.

Men vänta lite, i samma kolumn skriver Rimpi att SvD:s fokus på hållbarhet skall ske genom en satsning på tre webportaler. Hållbar Motor, Hållbar Energi och Hållbar Finans. Det är kanske rimliga val av fokus för en näringslivstidning. Men sedan kommer det: "de här sajterna presenterar vi tillsammans med BMW, Eon och Nordea".

"Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist."

Så står det i Journalistförbundets yrkesregler. Förbundet skriver också: "Gränsen mellan redaktionell text och textreklam tangerar över tid att bli alltmer otydlig. Övertramp sker alltför ofta. Många gånger av ren okunskap och andra gånger mer medvetet som till exempel genom sponsrat innehåll och kommersiella samarbeten."

Branschorganisationen Tidningsutgivarna – där Svenska Dagbladet är medlem – säger: "Det är viktigt att värna mediernas trovärdighet och integritet. Detta kräver att medierna står fria och är självständiga i sin medierapportering. Låt inga misstankar uppstå hos allmänheten att utomstående otillbörligt kan påverka innehållet i, eller utöva inflytande över, det som publiceras." I fallet med Svenska Dagbladets hållbarhetsportaler är det lätt att få just sådana misstankar.

I vissa typer av tidskrifter, som mat-, inrednings- och resetidskrifter verkar gränsen mellan redaktionell text och textreklam försvinna allt mer. De tio fräscha recepten från kocken som just givit ut en egen kokbok, eller just öppnat egen restaurant är sannolikt gratis att fylla tidningen med. Om samma plats, det nya hotellet, den italienska vingården, höghusodlingen av sallad eller krogen i berget, beskrivs i flera tidningar har det nog varit en bjudresa.

Detta är illa nog. Men att våra dagstidningar - de som så ofta tar till stora ord om betydelsen av kritiskt granskande media - också säljer ut sig allt mer är bedrövligt.