Två mjölkgårdar om hundra år

I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för att hävda sig i konkurrensen. Resultatet är att antalet mjölkgårdar minskat från nästan fyrtio tusen 1984 till snart bara fyra tusen. Trots det genomlider branschen sin kanske värsta kris någonsin. Om trenden fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om hundra år.

Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar. Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av skuld – den genomsnittlige danske bonden är skyldig 10 miljoner, och de stora företagen ännu mycket mer.

Bönderna får en minskande del av kakan och den starkaste drivkraften för dem är att ständigt producera billigare. Men bara en kan vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri marknad ska fungera.

Några få bönder kan välja en annan väg, bygga gårdsmejeri, odla ekologiskt och sälja direkt till konsument. Men trots all trendighet så utgör ekologiskt en liten del (4-5 procent) av det totala, och det småskaliga en ännu mindre. Medan vi pratar om lokalt och svenskodlat ökar importen dag för dag. Och det beror på att konsumentens makt över livsmedelsmarknaden inte alls är så stor som vi får höra. Den styrs i stället av ett fåtal stora företag som kontrollerar alla delar av livsmedelskedjan, från frö till falafel och falukorv.

Den ständiga konkurrensen är också den främsta orsaken till många av jordbrukets stora miljöproblem, i Sverige och i andra länder. Det är strävan att producera billigare, inte bättre, som gör att man sprider konstgödsel och bekämpningsmedel, att åkrar läggs ihop och blir större medan landskapet blir att torftigare, att betesmark får växa igen samtidigt som vi importerar mer och mer nötkött. Att djurskyddet och arbetsförhållandena också offras är uppenbart. Genmodifiering är nästa steg, inte heller den för att producera bättre mat, eller ens mer, utan för att producera billigare.
Företrädare för svenskt jordbruk börjar så smått inse att vi nått vägs ände. Man fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i nästa andetag kräver man att politikerna ska gå in och stödja jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att kor ska kunna gå ut på bete – ska tas bort, precis som om det skulle förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta, oavsett om korna får beta eller inte. Istället för att ta bort svenska miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent för vår mat och jordbruksproduktion.

Alternativet till en ohämmad internationell konkurrens behöver inte alls vara centralstyrda sovjetjordbruk eller de stelbenta jordbruksregleringar vi hade på sjuttiotalet. Först när man bryter igenom den närmast religiösa övertygelsen om frihandel som det allena frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen ska fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför ska vi bedriva jordbruk i Sverige?
(publicerad i Värmlands Folkblad 28 jan 2015)

Om hundra år: två mjölkbönder

I Danmark får bankerna nu skriva av skulderna hos bönderna rapporterar Maskinbladet. Och i holländsk växthusodling har hälften av odlarna inte kunnat betala ränta på sina skulder sedan 2011, rapporterar ATL. Detta medan svenska mjölkbönder står med foten i avgrunden. Med samma nedläggningstakt som de senaste 30 åren så har vi två mjölkproducenter kvar år 2114! Men lugn, de kommer bara ha 150 000 kor var - om de lyckas i den internationella konkurrensen vill säga.

Det är ju trots allt bara en bonde som kan vara billigast. Och när hen väl nått dit, så är det inget Nirvana. Tvärtom. Snart har flera kommit ifatt, och hen får börja om igen. I takt med att tätklungan kapar mer och mer kostnader, och vältrar över kostnader på samhället, naturen och framtida generationer, så står de andra där, det stora flertalet bönder, och ser sina inkomster förtvina. 

Vem är det som fortfarande tror att fortsatt rationalisering är lösningen? Vem är det som fortfarande tror att fri handel och obegränsad konkurrens verkligen är lösningen? Räck upp din hand...

29 Januari på Ultuna

Presenterar jag min senaste bok, Global Eating Disorder.

"Gunnar Rundgren håller ett seminarium utifrån innehållet i sin nya bok där han krossar myten om konsumentens fria val när det gäller mat. Den industriella maten och matproduktionen har gett oss billig mat till ett högt pris. Eller som undertiteln till boken säger "We can no longer afford cheap food""

Ett lunchseminarium på engelska med efterföljande diskussion och boksignering. Läs mer om seminariet här.

Och läs mer om boken, och beställ den här.