Trädgården jorden på thailändska

Den 4 juni lanseras den thailändska översättningen av Gunnar Rundgrens bok Trädgården jorden på världsmiljödagen i Bangkok. Lanseringen sponsras av Thailands miljödepartement som också köpt in 2000 exemplar av boken för att sprida. 

- Boken bygger på en unik kombination av djuplodande analys och Gunnar Rundgrens praktiska erfarenheter av ekologiskt jordbruk och framtidsfrågor, säger Wallapa van Willenswaard-Kuntiranont från förlaget Suan Nguen Mee Ma Publishers.

Gunnar Rundgren är en pionjär inom det ekologiska lantbruket och var KRAVs förste verksamhetsledare. Han har sedan arbetat med att sprida ekologisk odling i många länder och var under fem år ordförande för den internationella samarbetsorganisationen, IFOAM.

I Trädgården jorden, som gavs ut på svenska år 2010 av Gidlunds förlag, hävdar Gunnar Rundgren att det fossildrivna och vinstmaximerande konsumtionssamhället har nått vägs ände, och att det är bråttom att ställa om till ett nytt samhällssystem och ett nytt sätt att relatera till naturen.

- Människan har förändrat hela planetens ekosystem så mycket att vi nu har ett direkt ansvar för ekosystemens överlevnad, och med dem vår egen överlevnad. Förändringar behövs på alla plan. Det gäller våra värderingar, hur vi lever och vår inställning till naturen, säger han.

- Men det gäller allra främst hur vi bygger den mest kraftfulla organism som finns på jordklotet - det mänskliga samhället. Mer självförvaltning och mer lokal ekonomisk utveckling, byggd på andra relationer än producent - konsument är viktiga delar av det nya.

Trädgården jorden har också översatts till engelska och japanska.  Innan publicering av Trädgården jorden hade Gunnar Rundgren skrivit och publicerat ett antal specialiserade böcker om utvecklingen av ekologiskt jordbruk. Nu har han tagit klivet till att vara författare för en vidare läsekrets. Boken Jorden vi äter som han skrev med mat- och jordbruksjournalisten Ann Helen Meyer von Bremen har sålt i nästan tjugo tusen exemplar i Sverige och kommer publiceras på tyska i höst.

För närvarande arbetar Gunnar Rundgren på en ny bok som beräknas komma ut i september under titeln, Global Eating Disorder – the cost of cheap food (ung. Världens ätstörning – kostnaden av billig mat). Han utför uppdrag åt FN:s miljöprogram i Ukraina, Moldavien och Armenien samt håller föredrag i Sverige och utomlands.

Gunnar Rundgren föddes i Uppsala 1957. Han har arbetat med de flesta sidor av ekologiskt jordbruk. 1977 startade han tillsammans med Kari Örjavik och andra Torfolk Gård i Klarälvdalen, en pionjär inom ekologisk odling och livsmedelsförädling, där han bodde och verkade till 2008. 1985 var han en av grundarna av KRAV och sedermera verksamhetsledare till 1992. Gunnar var ordförande för den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, IFOAM, 2000-2005. Från 1996 har han arbetat med global utveckling av ekologiskt lantbruk inom Grolink AB, där han lett projekt i bla Östafrika, fd Jugoslavien och Sydostasien. Han är hedersdoktor vid Uganda Martyrs University och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademin. 

Gunnar och Ann Helen Meyer von Bremen har just har just köpt en gård i Järlåsa utanför Uppsala där de skall bo och utveckla sina många stôlliga idéer i praktiken.

 
Bilder: http://1drv.ms/1obW8HE

Vårt behov av framsteg är oändligt

En av vår tids stora myter är att den om framsteget.Vi har vuxit upp i en tid där framsteg är det normala, där vi fått det bättre, vi har blivit friare, där folk lever längre och är friskare osv. Om vi blivit lyckligare låter jag vara osagt, det spelar ingen roll för det här inlägget.

Det finns en del orosmoln: miljöförstöring, finanskris, klimathot, att massor med folk hungrar, resursbrist osv. Men på det stora hela slår de flesta ifrån sig "de där hoten" med att konstatera att de fått det lite bättre i år igen. Framför allt ställer man sin tro till att samhället eller marknaden kommer fixa det - var man lägger tyngdpunkten är det som avslöjar den politiska hemvisten. Men i båda fallen är det egentligen "tekniken" som kommer fixa det, det är bara vägen till den där lycksaliga tekniken som skiljer.

Jag lyssnade på Vetenskapsradion historia om hur bönder trängt ut jägare och samlare i Sverige. Nu finns det olika åsikter om den där processen och jag skall inte välja sida där. Men det som var intressant var att arkeologen Åsa Larsson berättar att jordbruket hade en period av tillbakagång i östra sverige efter att det införts för fyra tusen år sedan, att jordbrukarsamhällen efter fem hundra år gick tillbaks till att vara jägare och samlare. Rester av spannmål och tamdjur minskar, medan säl och fisk ökar. Länk: http://t.sr.se/1mgP8Hz .

När stora civilisationer som Romarriket eller Maya rasade så gick också utvecklingen bakåt, dvs kunskaper och förmågor som tidigare fanns föll i glömska, och samhällets komplexitet minskade och därmed också möjligheten att göra stora projekt mm. I själva verket har uppgång och fall varit det normala i historien. Vad får oss att tro att det inte blir så igen?

Jag har själv sett flera länder där utvecklingen har gått "bakåt" i modern tid.  Flera av dem har varit utsatta för krig. Men ofta räcker det med en rejäl ekonomisk kris. Armeniens roll i matsystemet i Sovjetunionen var att producera konjak, frukt, choklad och andra specialprodukter. När sovjetriket rasade stod armenierna utan marknad och hade inga pengar att köpa mat för. Mark delades ut till befolkningen och de slet upp vindruvor och aprikosor och började odla vete igen (Armenien är i det närmaste ursprungsområde för vete).

I samband med den ekonomiska krisen har intresset för självförsörjning  ökat markant i t.ex. Grekland, .

Återigen ett exempel på att utveckling "går bakåt"....
Eller att det egentligen inte finns någon riktning alls.

Det är svårt att se de stora skeendena när man står mitt uppe i den. Mitt tips är att när man kommer titta tillbaks på vår tid kommer man säga att runt 2000 påbörjades den fossila erans tillbakagång, och med den en rad förmågor och teknologier vilka var knutna till tillgången på billig energi. Och samtidigt minskade  marknadens förmåga att hantera det som upplevdes som mer och mer viktigt, distribution av mat och skötseln av planetens ekosystem, inte minst klimatet. Det politiska systemet stod också handfallet, eftersom det i stort hade byggts på de två andra.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt folk sätter sin tro till än den ena, eller den andra tekniken som skall lösa alla problem. Vätebilen, fusionskraften, syntetisk mat, månlandningar, koldioxidlagring, solkraft, den n:te generationen biobränslen. Den i det närmaste religiösa tron på framsteg är en av vår tids största misstag, och också en av de faktorer som hindrar oss från lösa de utmaningar vi står inför.

Det är dags att lämna tryggheten i framstegets snuttefilt.

Odla mer mat i stan - eller i dess närhet

Intresset för stadsodling är stort. Jag är själv med i den trevliga Matparken i Uppsala.  Jag skall prata om stadsodlingar i Järfälla på måndag och sitter och förbereder mig. I mina förberedelser kan jag konstatera t.ex. att stadsodling sannerligen inte är något nytt. Enligt doktorsavhandlingen "Historical Urban Agriculture – Food Production and Access to Land in Swedish Towns before 1900" av Annika Björklund så producerade t.ex. Uppsala från sina stadsjordar inte bara spannmål för hela befolkningens behov utan också ett överskott som kunde säljas på 1600 och 1700-talen.


Det är heller inget som är förbehållet de rika länderna, tvärtom:

• Cirka 800 miljoner människor I världen beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling. 350 miljoner av dem är kommersiellt engagerade.
• Mer är halva Pekings grönsakskonsumtion kommer från staden. 
• I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och 150 000 hushåll (1/4) uppskattas vara engagerade. 
• 117 000 människor i Havanna arbetar med stadsodling – det är fler än antalet sysselsatta i hela Sveriges jordbruk.

Trots allt är det en rätt liten del av totala kaloribehovet som täcks av stadsodling. Och kommer vara så också i framtiden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med areal i städerna för att producera mat till människorna där, och det finns många som konkurrerar om markens användning. Det är fullt möjligt att producera det mesta av grönsakerna som folk äter i staden. Och så var det ju alltid förr, just grönsaker odlades alltid nära städerna och gödslades med det rika innehållet i latrintunnorna. Men i dagens globaliserade värld har grönsaksodlingarna först flyttat till Skåne, sedan till Holland för att landa i Spanien och Kenya. Nu spelar ju grönsaker en högst marginell roll för vår försörjning, bara några procent av de kalorier som föder oss svenskar kommer från grönsaker (se bilden).

Enligt mina beräkningar skulle det finnas cirka 17 000 hektar villaträdgårdar och 300 hektar koloniträdgårdar i Stockholm. Om de odlades till hälften med potatis skulle vi kunna producera nästan 10 procent av stockholmarnas kaloribehov - förutsatt att dessa odlingar gav professionella skördar. I teorin så borde intensivt skötta stadsodlingar kunna ge högre skörd än kommersiella odlingar, men i praktiken tror jag inte alls att det är så. Om jag jämför skördarna som jag och mina vänner får på de goda lerjordarna i stadsodlingen i Gottsunda, så är de betydligt lägre än de som man får på de magra sandjordarna i Klarälvdalen, på Torfolk, där jag bodde förut.

Odling i staden är bra och har fått stor uppmärksamhet, och ökat politiskt stöd.

Däremot  saknas det en meningsfull diskussion om stadsnära odling och om sammanhanget mellan staden och den omgivande landsbygden.

LRF kom just i dagarna ut med lite material om mjölkproduktionen. 

		Stockholms län
Antal kor		3 679
Mjölkproduktion		25,2 miljoner kg
Mjölkkonsumtion		744 miljoner kg
Produktionen i förhållande till konsumtion		3,4 %

Bara en tiondel av mjölken på det stora mejeriet i Kallhäll kommer från Stockholms län.

LRF drar slutsatsen att antalet kor skulle kunna nästan tredubblas. Och det är nog sannolikt.
Jag har tagit fram följande lilla tabell om vad som faktiskt odlas i Stockholms län. Den visar att det trots allt är rätt långt från Stockholm att försörja sig själv.  Inte ens om vi åt all spannmål skulle vi kunna föda en särskilt stor andel av befolkningen. Och i själva verket används mer än hälften av all spannmål till foder.

Men om det kniper skulle det gå att producera väldigt mycket mer mat. Om man (t.ex) odlade potatis på all åkermark i Stockholms län skulle man faktiskt kunna föda hela befolkningen med bara potäter (typ 3 kg om dagen per person...). Det går självklart inte, om inte annat så skulle sjukdommar snabbt slå ut all potatisodling.

Men det skulle likväl gå att kraftigt öka matproduktionen i Stockholms län - om det funnes politisk vilja att göra det. Och om markanvändning för matproduktion prioriterades. Det går för övrigt trettio tusen hobbyhästar och gnager sönder markerna på gårdar i Stockholms län. Och nästan fem tusen hektar täcks av golfbanor. För att inte tala om allt som asfalteras. En stor del av marken ligger också i träda, utan att producera något alls.

Det som styr vad som finns på markerna idag har inget att göra med Stockholms matförsörjning. Det finns vare sig politiska eller ekonomiska styrmedel som verkar i riktning mot att stockholmarna skall försörjas lokalt.