Saturday, 28 July 2018

Det som är lönsamt kan vara riskabelt


Det finns många olika perspektiv och tankar som föds av den ihållande torkan. Torkan utgör en enorm påfrestning på så gott som hela ”naturbruket” och att den riskerar att bli en tragedi för ett stort antal människor. Risken är att den ytterligare skyndar på den snabba nedläggningen av jordbruk i landet. Det är uppmuntrande att se vilket stöd som samhället (med det menar jag inte ”staten”, utan alla delar av samhället) ger och hur lantbrukare försöker klara sig så gott det går och hjälpa varandra. Torkan påminner oss samtidigt om att det finns ett större sammanhang än företagens kortsiktiga lönsamhet och att det som är lönsamt kan vara riskabelt.

Det ligger nära till hands att se torkan som ett uttryck av växthuseffekten och göra allvar av att snabbt fasa ut fossila bränslen och minska hela mänsklighetens metabolism (jag är väl medveten om att man inte kan slå fast att en enskild väderhändelse är direkt orsakad av växthuseffekten). Sedan kan man ha synpunkter på odlingsmetoder och vilka grödor och sorter som är bäst anpassade till torka (i det sammanhanget får man inte glömma att förra hösten var extremt blöt…). Man kan också diskutera hur handel påverkar vårt jordbruk och våraförsörjningsmöjligheter. Här tänker jag sätta fokus på hur jordbrukets struktur har förändrat möjligheten att parera svängningar i väder, som den pågående torkan.

Vi har en liten gård där det tidigare fanns 6-7 mjölkkor. De senaste trettio åren (minst) har det inte bedrivits något jordbruk. Huvuddelen av åkermarkerna har hållits öppen medan betesmarkerna gradvis har fått växa igen. För tre år sedan började vi renovera delar av de tidigare betesmarkerna. Vi har börjat med strandängarna runt sjön, där vi röjt cirka 12 hektar skog och sly för att återskapa betesmarken. Strandängarna är fortfarande gröna trots den mycket svåra torkan.

Huvuddelen av våra åkrar duger inte till vanlig växtodling för de är för låglänta och det går inte att dränera bort vattnet, sjöns nivå bestämmer om det går att odla eller inte. Men de ger skapligt med hö, och trots torkan så ser återväxten bra ut. Vi skördar inte höet själva utan lejer in skörden från grannarna tre kilometer bort. I år sade de att vi måste göra nya överfarter till åkrarna för att deras maskiner är för breda för de existerande överfarterna, det är till och med på håret att de kan använda åkervägen.

I torkans spår läser jag om en bonde som kört sju gånger från Flen till Fagerstatrakten, 30 mil tur och retur, för att skörda foder till sina djur. Wapnö gård som har tusentals nötkreatur har stängt in 300 hektar blandskog som bete. Trots dessa exempel på driftiga lantbrukare är det orealistiskt för de flesta stora gårdar att jaga foder på småplättar. Men även om de ville kan maskinerna vara alltför stora (eller åkrarna för små om man föredrar att se maskinen som konstanten!). I många fall är markerna också oslagna sedan flera år och det är rätt tveksam kvalitet på fodret.  Mjölkkorna har så hög avkastning att de är helt beroende av ett mycket högvärdigt och standardiserat foder. Att beta skog och strandängar är utmärkt, men bete bygger på en symbios mellan de betande djuren och växter som tål betning, och om mark inte betats på ett tag försvinner betesväxterna.   

Det mångsidiga och småskaliga jordbruk som dominerade Sverige till långt inpå 1960-talet kunde på ett helt annat sätt ta vara på alla dessa små marker och på betet i skog och strand. På 1960 talet hade fortfarande nästan 200 000 gårdar mjölkkor medan det nu bara är 3500 gårdar kvar som har kor och de har närmare 100 kor i genomsnitt, och en stor del av korna finns på gårdar med över 300 kor.

Samtidigt med den ökade storleken har gårdarnas produktion specialiserats enormt. Många gårdar är rena växtodlingsgårdar och odlar bara ett fåtal olika grödor, andra har ett djurslag, eller en åldersgrupp av ett djurslag i sin uppfödning. Varje produktionsgren drivs för att göra just den produktionen mest lönsam (vilket i lantbrukets fall paradoxalt nog oftast betyder att man kan producera till ett så lågt pris som möjligt).

För att kunna tröska snabbt och rationellt skördar många spannmålsodlare exempelvis med väldigt hög stubb, dvs det mesta av halmen lämnas på fält. I andra fall trasar de moderna tröskorna sönder halmen så att den är svår att skörda. I båda fallen betyder det att man inte kan bärga en halmskörd som skulle kunna användas till foder. Å andra sidan behöver de ensidiga spannmålsgårdarna bruka ner halmen i jorden för att bevara mullhalten – eftersom man inte längre har några djur på gården.

På område efter område kan man se att det som är effektivt och rationellt ur det enskilda företagets utgångspunkt leder till ökad sårbarhet i hela livsmedelssystemet. I den gamla lantbruksekonomin lades stor vikt vid lagring av råvaror och produkter och att sprida riskerna genom att ha en mångsidig produktion. Man planerade för de sju svåra åren. Men allt det där är gammaldags och mossigt för den nya tidens entreprenörer som skall vara internationellt konkurrenskraftiga och marknadsinriktade, ivrigt påhejade av statsmakten.
Om vi tar sårbarheten för dåligt väder, krig och andra kriser med i beräkningen måste vi skapa en annan struktur i jordbruket och livsmedelsproduktionen. De åtgärder som behövs sammanfaller också med det som behövs för att optimera jordbrukets upprätthållande av viktiga ekosystemfunktioner och att återge jordbruket rollen som landsbygdens ryggrad. En förutsättning är givetvis att det kan löna sig att vara bonde både på kort och lång sikt. Eftersom den nuvarande modellen är helt olönsam för både jordbruket och samhället borde det inte vara kontroversiellt att byta spår.

2 comments :

Pogust said...

Det system med kortsiktig profit som styr vårt Västliga samhälle idag har ett bäst före datum som närmar sig snabbt. Den enskildes maximerande av sin egen utkomst på bekostnad av andra är ohållbar, det gäller inte bara jordbruket utan samhället i helhet. Vi är flockdjur och måste sätta flockens väl först.

Vi kommer att få en "reset", dock tvivlar jag på att det blir frivilligt. Vi är alltför få som ser helheten och vart det bär. Det kommer att bli en mental omställning som tvingas fram.

Bra skrivet som vanligt!

Kurt said...

Tack för ett välkommet inlägg i debatten. Tyvärr är det för få som inser att du har rätt, utan välkomnar endast rationalisering och effektivitet. Skulle önska att man hörde dessa argument oftare i radio och TV. Ser alla dessa små jordbruk som står och förfaller för att de inte längre duger. Är inte detta ett resursslöseri? Längtar så ofta tillbaka till den gamla tiden med små gårdar med olika djur och grödor. De skapade dessutom en miljö för både fåglar och insekter.