Sunday, 29 March 2015

Skall ersättning för miljöåtgärder i jordbruket gå till bönderna eller till lägstbjudande?

Många stöder nog miljöersättningar som ett sätt att göra lantbruket mer miljövänligt. Men det verkar som om de driver fram särskilda miljötjänsteföretag, medan produktionsjordbruket kan fortsätta med "business as usual". Är det ett levande jordbruk vi vill ha - eller ett nostalgiskt bevarande av en standardiserad natur som levereras av specialiserad företag?

Företaget Naturskog AB har nominerats till Lands tävling för spjutspetsföretag. De har tidigare också utsetts till ett av Dagens Industris Gasellföretag 2014. Deras affärsidé är att sköta skogs- och naturvårdsområden med höga rekreations-, kultur- och naturvärden. De har 200 Highland Cattle och korsningsdjur samt ca 40 får för betesdrift, och säljer en del kött. Jag har själv köpt deras kött en gång, och det var mycket gott. 

Att sälja naturvårdtjänster är en relativt ny bransch, men det har ju funnits trädgårdsmästare och andra entreprenörer som gjort liknande även tidigare. Jag vet inte hur stor omfattningen är, men jag förstår att flera kommuner lägger ut sin parkskötsel på entreprenad, t.ex. Alingsås. Det finns en intressant diskussion om  den här typen av tjänster skall vara offentliga, drivas av privata företag eller kanske i andra former, som samfälligheter. 

Men jag tänkte inte diskutera det nu, utan istället att "naturvård" och "landskapsvård" blir separata "tjänster" åtskilda från den  verksamhet den tidigare varit en del av. Det är en direkt konsekvens av att man tillämpar marknadstänkande på naturen, på senare år ofta uttryckt i begrepp som ekosystemtjänster (läs mer om dem här). 

Samtidigt som företag som Naturskog etableras så betalar samhället ut betydande belopp till lantbrukare i miljöersättning. Sådan betalas bl.a. för att hålla betesmarker öppna, för att ha obearbetad mark utefter vattendrag eller för att odla ekologiskt. 

Vad som händer är att vissa jordbrukare specialiserar sig på att leverera miljötjänster, medan andra fortsätter med produktion på samma sätt som tidigare, med "bara" den miljöhänsyn som krävs av lagen. En undersökning i England visade att mer än tio procent av åkerarealen var ansluten till program för miljöersättningar, men att anslutningen var mycket låg i de intensiva jordbruksområdena. På liknande sätt var andelen ekologisk odling i Skåne 6% år 2014 medan den var 34% i Jämtland. Liknande förhållande finns i USA där anslutningen till Conservation Reserve Program är mycket låg i Kalifornien och hög i områden med låg jordbruksproduktivitet. Den här utvecklingen är helt logisk i ett marknadsperspektiv, då den relativa kostnaden för miljöåtgärder är mycket högre i områden med hög produktionspotential än i områden med låg potential. 

En vetenskaplig artikel i Geoforum av Anders Wästfelt, Katarina Saltzman, Elisabeth Gräslund Berg och Annika Dahlberg beskriver processen som att man separerat natur och kultur från varandra.
"a parallel development of rationalization and preservation in the agricultural landscape since the Second World War, has led to, and reinforced, a separation of landscape protection and agriculture production in most Swedish agricultural landscapes, which illustrates the separation of nature and culture." 

Som en del av processen måste också naturvårdstjänten standardiseras och regleras in i minsta detalj (räkna träd i betesmarket, eller hur många får det går per hektar).En helt teknokratisk syn på naturen och dess bevarande tar över. I USA utgår redan ersättningen för miljötjänster i många fall efter anbudsförfarande, dvs den som kan leverera tjänsten för lägsta pris får jobbet. I det perspektivet är det bara logiskt att miljötjänster levereras av företag specialiserade på det, som Naturskog. 

Men vad betyder det för jordbruket? Är det den utvecklingen vi vill ha? Vilka är alternativen? 
Är det ett levande jordbruk vi vill ha - eller ett nostalgiskt bevarande av en standardiserad natur som levereras av specialiserad företag?

No comments :