Sunday, 18 March 2012

Konsumtion, inte produktion, driver in fattiga i marknadsekonomin

Mobile phone operator offering generous credits Zambia

Det finns många sätt att få in fattiga småbönder i marknadsekonomin. Historiskt sett så har det nästan alltid innefattat någon form av tvång (se avsnittet nedan). Att utkräva skatter i pengar var ett sådant tvång, och att ha obligatoriska skolor som kostar pengar ett annat. Men minst lika viktigt de senste århundradet har varit att bönder har skuldsatt sig genom konsumtion, om det nu har varit av sprit, av korsetter eller korta varor ur postorderkatologerna. I dag drivs denna konsumtion av den moderna informationsteknologin. Först av telefonerna själva och deras använding, sedan av deras använding för att köpa mer och nu också för att låna pengar. Sms lån sprider sig över världen.

Jag säger nu inte att det är fel att fattiga människor har mobiltelefoner, lika lite som det var fel att bondmoror beställde en bysthållare av Åhlén & Holm. Men det är intressant att studera det som en process för att integrera större och större delar av mänskligheten i en global kapitalistisk marknadsekonomi. Det finns de som anser att det är en mycket mer effektiv strategi att stimulera ökad konsumtion än en ökad produktion för att stimulera en sådan integration. Det tredje sättet är att öka böndernas skuldsättning för produktion genom krediter och ökad användning av insatsmedel. Alla tre sätt samverkar sannolikt.


I Trädgården Jorden skriver jag:
Samtidigt som nästan alla världens småbönder är kopplade till världsmarknaden så står stora delar av deras produktion utanför marknaden, de producerar för egen konsumtion, och de är egenföretagare och inte anställda, samt saknar lån. Det gör att deras integrering i den globala markanden är svag jämfört med en industriarbetare i exportindustrin. Till det kan läggas de sociala sammanhang de lever i, där en utökad familj ofta står för det sociala skyddsnätet och träning på jobbet är den utbildning man får. Detta gör att de inte heller behöver staten i särskilt stor utsträckning (och staten struntar ofta i dem i vilket fall som helst). Dessa småbönder avstår hellre från potentiella vinster än att utsätta sig eller sin familj för risk. De värderar det traditionella samhället, och om de trots allt ger sig av till staden för att söka jobb kommer de regelbundet tillbaks till byn, för att delta i passa-geritualer (giftermål, begravningar, omskärelse m.m.) eller för att arbeta för ett gemensamt projekt. Detta förhållningssätt hos småbönderna observerades under den tidiga industrialiseringen i England, man kan se det idag i Afrika, ja även småbönderna i Sovjetväldet tillämpade samma logik (Hylland Eriksen 2008). Vissa, som t.ex. Ronald E. Seavoy,  anser att man måste tvinga in bönderna i marknadssamhället på samma sätt som man gjorde i England: ”Kommersialiseringen av livsmedelsproduktionen är en politisk process. Om småbönderna har ett val kommer de inte frivilligt att arbeta inom kommersiella ramar. Regeringar måste övervinna detta motstånd genom olika former av tvång” (Seavoy 2000). Men det förefaller oacceptabelt att tvinga någon på det sättet. Det är också tveksamt om det faktiskt fungerar. Alla bönder kan ju inte gärna expandera sin produktion eftersom det kommer leda till massiv överproduktion. I de idag rika länderna kunde de ”överblivna” jordbrukarna sysselsättas i industrin, men den obehagliga sanningen är att det inte finns någon sådan möjlighet för den miljard människor vilka skulle behöva flyttas ut ur jordbrukssektorn i u-länderna. De behövs liksom inte.

No comments :