Saturday, 18 July 2009

Visst behövs bistånd

Det vore bra om de som diskuterar bistånd lite oftare skulle jämföra med regionalpolitik. Precis som bistånd till u-länder syftar till att de skall få en snabbare ekonomisk utveckling så syftar olika former av regionalt stöd till detsamma. Ser man världen som en stor sammanhängande ekonomisk organism är det kanske inte så mycket konstigare att människor i Tanzania har liknande problem med att vara konkurrenskraftiga som människor i Europas glesbygder. I båda områdena klagar man på dålig infrastruktur, på att man mest levererar råvaror, på att de välutbildade lämnar för bättre jobb någon annanstans osv. I båda områdena pågår en rad välmenande program med statliga eller EU-medel. I båda områdena är det också svårt att mäta någon direkt effekt av programmen!

Bistånd är mycket modeinfluerat. Som en fårskock hoppar biståndsgivarna från den ena till den andra flugan. Ett särskilt problem inställer sig för synen på samarbete. Å ena sidan vill man att ”mottagarna” eller ”samarbetsländerna” skall ta ansvar för sin egen utveckling. Man vill att de skall vara demokratiska[1]. Å andra sidan så vill man ”ställa krav”, krav på att pengarna går till vissa ändamål, att mänskliga rättigheter respekteras osv. Men det är samtidigt så att det är de sämst skötta länderna som är de fattigaste – och vice versa (Världsbanken 2007) – och det blir ju lite absurt om biståndet bara kan gå till demokratiska mönsterstater – de är ju redan rika nog och behöver inget bistånd.

Man kan inte göra rent statiska antaganden när det gäller ekonomi, men faktum är att 1,6 % av inkomsterna från den rikaste tiondelen av jordens befolkning skulle räcka för att lyfta alla de en miljard människor som lever i absolut fattigdom till ett ljusare – fortfarande fattigt - liv. I Sverige anser vi det normalt att betala 30-50 procent skatt varav en betydande del, går till de sociala systemen. Frågan är när vår solidaritet kan bli verkligt global? FN har antagit ett biståndsmål av 0,7 % av BNP för de rika länderna. Norge, Sverige, Nederländerna, Danmark och Luxemburg hade nått det målet 2007. De stora europeiska länderna ligger mellan 0,2% och 0,4%, medan USA och Japan ligger under 0,2% även om storleken på deras ekonomier gör dem till stora biståndsgivare (OECD 2009).

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen[2], kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter[3]; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Jordbruk är ett speciellt fall. De rika länderna skadar u-ländernas jordbruk med en jordbrukspolitik som snedvrider konkurrensen och håller priserna nere, samtidigt som man stöder sina jordbrukare att klara sig trots de usla priserna. Mycket lite av biståndet riktas till jordbruket. I-länderna riktar 1 miljard dollar per år i bistånd till u-ländernas jordbrukssektor medan man lägger 1 miljard per dag i stöd till sitt eget jordbruk. Bomullsodlare i Burkina Faso klagar på USA:s stöd till sin bomullsodling, ett stöd som är större än hela Burkina Fasos BNP. Hur skall deras bönder kunna konkurrera med det?

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken att mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.



[1] Intressant nog så straffas man om folket väljer ”fel”. Både i Republika Serpska och i Gaza har ”det internationella samfundet” straffat de demokratiskt valda enklavernas regeringar för att de har ”fel” åsikter.

[2] Det är för tidigt att se hur den pågående finanskrisen kommer påverka biståndet

[3] Sverige har ett betydligt bättre förhållande,

No comments :