Hög foderförbrukning - bra proteinutbyte, låg foderförbrukning - dåligt proteinutbyte

Djur som äter mer foder är samtidigt bättre på att omvandla protein i växter till ätligt protein.  Detta gäller mellan djurslagen och inom djurslagen och det gäller både i Sverige och globalt. Att diskutera djurhållningen utifrån effektivitet är dock ett alltför begränsat perspektiv.

I den utredning som jag gjort åt WWF om foderanvändningen har jag beräknat omvandlingen av mänskligt ätbart protein i foder till mänskligt ätbart protein i animaliska livsmedel. Mjölk är det animaliska livsmedel som ger bäst utbyte av mänskligt ätbart protein, man får mer än dubbelt så mycket ätbart protein från mjölken än det som använts i fodret. För kött och ägg är det ett omvänt förhållande mellan foderkonsumtionen och proteinutbytet: De animaliska livsmedel som behöver minst foder har samtidigt sämst utbyte av mänskligt ätbart protein.

Uträkningen är gjord på den genomsnittliga svenska animalieproduktionen och hur fodermedel används i Sverige. Utöver att beräkna foderanvändning och hur mycket ätlig vara man får från de olika djurslagen kräver denna beräkning också att man räknar ut hur stor del av de olika fodermedlen som är ”ätliga”. Någon sådan beräkning har inte gjorts i Sverige tidigare. Även internationellt är det glest med sådana beräkningar, och någon internationellt erkänd metod för hur man skall räkna finns inte.* 

I sammanhanget är det värt att beakta att animaliskt protein är mer bio-tillgängligt och har bättre sammansättning än de vegetabiliska proteinerna. Det finns huvudsakligen två olika sätt att beräkna detta, protein digestibility-corrected amino acid score (PDCAAS) and the digestible indispensable amino acid score (DIAAS). Enligt dessa har animaliskt protein mer än dubbelt så högt värde som samma mängd protein i spannmål. Sojabönor och potatis har värden som närmar sig de animaliska livsmedlen (Det är en Wikipedialänk som har en mycket tydligt och bra tabell. Den har i sin tur gott om referenser för den som vill följa upp det hela). Men det ingick inte i mitt uppdrag att ta hänsyn till detta. Livsmedelsverket hävdar också att proteinkvaliteten inte är så viktig om man äter allsidigt och kombinerar olika livsmedel.

Värdena i tabellen är medelvärden för den svenska produktionen. Men det är uppenbart att det finns mycket stora variationer. Detta gäller i synnerhet för nötkött. Den intensiva uppfödningen av ungnöt, till stor del tjurar på stall (får aldrig gå ut) använder mer än ett ton spannmål och ärtor per slaktat djur medan en gräsbaserad uppfödning inte använder något ätbart protein alls. Vi har 5 dikor på gården och de får om allt går som det skall 5 kalvar, varav vi slakter 3 eller 4 vid 6-8 månaders ålder och 1 eller 2 får växa vidare till ko eller stut. Dessa djur betar på sommarhalvåret och äter endast hö och litet skörderester av grönsaker resten av året – med undantag för en 20 kg säck med ekologiskt fårfoder (att det är fårfoder beror på att det inte går att köpa nötkreatursfoder i småsäckar på Granngården!). Jag har inte räknat på det i detalj, men proteinutbytet torde vara minst 50 gånger medan deras totala foderkonsumtion nog är tre gånger högre per kg kött än för den intensiva uppfödningen. Det är inte ovanligt med nöt eller fåruppfödning som är nästan helt grovfoderbaserad. Det finns till och med ett fåtal mjölkproducenter som bara fodrar gräs i Sverige, i många andra länder är det dock mycket vanligt.

Både mellan djurslagen och inom de olika djurslagen gäller i regel att ju mer effektiva foderomvandlare djuren är uttryckt i kg foder per kg ätlig vara desto sämre proteinomvandlare är de. Detta gäller både i Sverige och globalt, bakgårdsuppfödning av grisar och höns beräknas ge ett proteinutbyte på 10 gånger. Det kan nog finnas undantag från denna regel även om jag inte har sett något sådant.

Invändningar?

Det kan finnas en del invändningar om hur man räknat ut ätbart protein i växtprodukterna, se nedan. Vidare finns det mer övergripande invändningar. På cirka 40 % av den svenska åkerarealen odlas vall (ensilage och hö åt hästar, kor och får) som definitionsmässigt inte är ätligt. Man kunde ju odla potatis, ärtor eller bönor som människor kan äta där. Å andra sidan är antaganden om att människor skulle kunna äta upp hela bruttoproduktionen från det svenska jordbruket helt verklighetsfrämmande eftersom man lätt skulle producera vegetabilier för 20 miljoner människor om all areal användes för grödor för humankonsumtion. Men då skulle man kunna spara mark som kunde bli skog, bioenergi eller solparker tänker du kanske. Kanske, men det vet vi inget om. Markägare söker avkastning från marken och i slutänden är det ju inte mindre slöseri att använda marken för att producera pappersmassa eller energi än att producera foder. Om man valde att producera ännu mer biobränslen från marken så producerar man samtidigt stora mängder proteinfoder oavsett om det är etanol eller biodiesel som tillverkas och det vore ju ett stort slöseri att inte använda det. Staten kunde givetvis lösa in marken och låta den bli ”natur” istället. Men det finns betydligt mer värdefull natur att skydda än artfattiga åkrar och staten har inte visat någon vilja att lösa in ens den mark som verkligen behöver skyddas hittills. Vallodlingen ger också ett mycket positivt bidrag till det svenska jordbruket genom att förbättra jordstruktur, sanera jorden från växtföljdssjukdomar, binda kol mycket mer. Skördarna av andra grödor blir mycket bättre om man också odlar vall i växtföljderna.

Om inte djuren åt upp alla restprodukterna från livsmedelssystemet skulle det också bli mycket svinn som inte skulle komma till användning – det vill säga att ett livsmedelssystem som bara bygger på växter skulle ha mycket svinn som ju då skulle belasta växterna istället för att som nu belasta djuren (i livscykelanalyser). Det vill säga att miljöpåverkan från de vegetabiliska livsmedlen skulle öka om det inte fanns djur som åt upp resterna.  Med det sagt så är det delar av djurhållningen som använder en liten andel restprodukter och djurhållningens omfattning är större än som behövs för att omvandla alla restprodukter till mat.

Det finns ytterligare en sida av saken som man kan reflektera över. Protein består i väldigt hög utsträckning av kväve som samtidigt är det mest betydelsefulla växtnäringsämnet (det mesta konstgödsel är kvävegödsel). En stor del av kvävet, cirka 2/3, som djuren äter kommer att återföras till marken i form av gödsel och kommer jorden tillgodo. Djuren skapar förvisso ingen ny växtnäring eftersom näringen kommer från det foder de använder, men foderproduktionen kräver heller inte lika stora insatser av extern växtnäring, vilket i sin tur är ett resultat av djurhållningens ”ineffektivitet.” Ett rent växtodlingsjordbruk utarmar därför jorden betydligt mer än ett blandjordbruk eller ett jordbruk inriktat på djuruppfödning.

Det finns mycket man kan vrida och vända på när det gäller djurens roll i jordbruket och livsmedelssystemet. Men det finns inget skäl i att generalisera och trosvisst proklamera att djurhållningen alltid är slöseri eller att den alltid är ekologiskt välanpassad. Som mina exempel visar ovan är diskussioner om effektivitet dubiösa. Överhuvudtaget har begreppet effektivitet tveksamt värde och måste alltid sättas i ett större sammanhang för att vara meningsfullt.

 

Hur räknar man ut andelen mänskligt ätbart protein i växtodlingsprodukterna?

En grundläggande princip som alla* tillämpar är att rena bi-produkter från livsmedelsindustrin inte räknas som ätbart, även om de rent teoretiskt skulle kunna vara det. Det är också konsekvent med hur jag definierat ätbart för de animaliska produkterna som det som faktiskt äts (i Sverige eller säljs på export som livsmedel) och inte räknat med sådant som kan ätas. Vetekli kan exempelvis mycket väl ätas, men i praktiken är det en mycket liten del av kliet som äts. Det betyder att om man fodrar djur med vete så skall klidelen av vetet räknas bort från den ätliga fraktionen. Vetekliet har också betydligt högre proteinhalt (16,6%) än vetemjöl (normalt sett under 10 %). En stor del av vetet för human konsumtion används för sprittillverkning. Vid sprittillverkningen finns allt protein i restprodukten, drank och inget i spriten. Jag beräknade den mängd vete som går åt för hela den svenska spritkonsumtionen (dvs även den maltwhisky, rom och annat som dricks men som inte görs på vete) för att på så sätt få fram den mängd vete som konsumeras av människor i Sverige och hur stor del som av den som konsumeras i form av vetemjölsprodukter och hur stor del som sprit. Det motsvarar drygt 660 000 ton vete, dvs drygt 60 kg per person. Av proteinet i det går 45 % till djuren som bi-produkter, dvs endast 55 % av proteinet i vete kan anses vara ätbart. Men beräkningen slutar inte där. För att få fram dessa 660 000 ton vete behöver man odlar betydligt mer eftersom livsmedelsindustrin har höga kvalitetskrav. 2023 var exempelvis kvaliteten av veteskörden så låg att trots att det skördats mer än 2,6 miljoner ton vete är sannolikt att Sverige kommer att behöva importera kvarnvete. För att ta hänsyn till det har jag ökat mängden vete som behöver odlas för humankonsumtion med 15 % och där all ”överodling” räknas som djurfoder. 15 % är alltså alldeles för lågt räknat ett år som 2023, och säkert i underkant som medelvärde**. Då landar vi på att endast 49 % av proteinet i vete är ”mänskligt ätbart”. Liknande beräkningar har gjorts för havre och korn.

 

*  De tre källorna nedan har konsulterats för beräkningarna. De har sinsemellan en del skillnader. Laisse et al 2018 anser exempelvis att endast 15% av majsfodrets protein är ätbart medan Wilkinson och CAST  har satt det till 60%.  

CAST, Council for Agricultural Science and Technology 1999. Animal agriculture and global food supply, Task Force Report 135.

Laisse, S et al 2018, L’efficience nette de conversion des aliments par les animaux d’élevage : une nouvelle approche pour évaluer la contribution de l’élevage à l’alimentation humaine, INRA Prod. Anim.,

2018, 31 (3), 269-288.

Wilkinson JM 2011, Re-defining the efficiency of feed use by livestock. Animal 5:1014–1022 (2011).

 ** Beräkningarna kompliceras av att vi ett normalt sett exporterar 1 miljon ton vete. Det är oklart hur stor andel av detta som används som foder och hur stor del som används som kvarnvara eller för sprit. Men den stora exporten gör samtidigt att det för det mesta finns en mycket stor volym att ta av för att få fram den kvantitet som kvarnindustrin behöver.      

 

Hur stor del av djuren är ätliga - egentligen?

Idag presenterade jag rapporten The use of feed for the production of meat, egg and cheese in Sweden vilken jag skrivit på uppdrag av WWF. Jag tänkte skriva några artiklar som bygger på denna rapport.

Foderanvändningen är central i djurhållningen. Djuren omvandlar foder till olika produkter (kött, mjölk, hudar, skinn, ull och hundratals andra produkter) och tjänster (från dragkraft till ekosystemtjänster och sällskap). Foderproduktion och bete utgör den största kostnaden i animalieproduktionen. Foderproduktionen och djurens metabolism är också huvudsakliga orsaker till djurhållningens miljöpåverkan. Korrekta data för foderanvändningen är därför en förutsättning för att bedöma djurhållningens miljöeffekter. Att ha en korrekt bild av foderanvändningen är också en förutsättning för att diskutera djurhållningens roll i ett (o)hållbart jordbruk och livsmedelssystem.

Djuren konsumerar också direkt cirka 55% av allt det som odlas på de svenska åkrarna. Utöver det kommer det foder från livsmedelsindustrin, bioenergiproduktionen, import och från naturbetesmarkerna. I rapporten Koll på kolet från KSLA gjorde jag denna översikt. 

Den nu aktuella studien är den första studien i Sverige som räknar ut den totala foderanvändningen i Sverige och sätter den i relation till mängden livsmedel från djurhållningen.  Beräkningarna reflekterar den genomsnittliga svenska kommersiella produktionen och baseras på foderstater från branscherna och oberoende forskning. Hänsyn har tagits till dödlighet, variationer i ålder vid slakt, variationer i olika uppfödningssystem och för olika raser. Beräkningarna inkluderar föräldradjur och rekryteringsdjur. Den beräknade foderanvändningen har jämförts med data från foderindustrin, skördestatistik, uppskattade förluster och svinn, statistik över användningen av spannmål, handelsstatistik samt annan forskning. Om det varit betydande avvikelser har beräkningarna reviderats. Den verkliga foderanvändningen är mestadels betydligt högre än teoretiska foderstater och foderomvandlingsberäkningar eftersom dessa bygger på optimala förhållanden.

Utöver att fastställa foderanvändningen utvecklar rapporten också hur stor del av djuren som är ätliga, dvs. används till mänsklig föda. Foderomvandlingsdata från de olika branscherna avser normalt sett foderanvändning per kg levande vikt, medan foderanvändning i livscykelanalyser oftast ställs i relation till slaktvikt eller benfritt kött. Men hela slaktkroppen äts inte, särskilt inte benen, samtidigt som det är ätliga delar av djuret som inte är en del av slaktkroppen (inälvor, fett och vissa köttdetaljer).  

Mänskligt ätbart kött definieras som produkter som äts som livsmedel eller används som råvaror i beredda livsmedel (korv mm) i Sverige eller som exporteras till marknader där de används som livsmedel (t.ex. grisfötter och kycklingvingar och vissa organ). Studien visar att mängden ätlig vara för flera djurslag är avsevärt större än det som brukar anges som "benfritt kött". För gris är den till och med större än slaktvikten eftersom flera ätliga delar som inte utgör del av slaktvikten. För ägg har äggets skal dragits av som en motsvarighet till köttets ben.

Vidare har också mängden potentiellt ätbara produkter beräknats. Dessa inkluderar sådant som inte äts i någon utsträckning att tala om men som kan ätas (och har ätits historiskt). Skillnaden mellan det mänskligt ätbara och det potentiellt ätbara indikerar en potential för att använda en större del av djuret till mat. Potentialen är störst för nötkött följt av kyckling. Det är en så kallat lågt hängande frukt för att minska djurhållningens ekologiska fotavtryck att en större del av djuret används som livsmedel. 

Mjölk har den lägsta foderanvändningen av de studerade produkterna, 0,77 kg foder används för att producera 1 kg mjölk. Även om man räknar på torrsubstans används det mindre foder till mjölk än för ägg som annars har en låg foderanvändning. För kött är foderförbrukningen lägst, och nästan helt lika, for kyckling och gris. Detta är kanske förvånande eftersom kyckling oftast anses ha den högsta foderomvandlingsförmågan. Orsaken är att man oftast mätt det i förhållande till levandevikt, men det är en högre andel av grisen än kycklingen, som är ätlig.

Nöt och får har mycket hög foderanvändning. Detta är ett resultat av deras matsmältningssystem. Samtidigt som de konsumerar mycket kan de också smälta foder som är för grovt för de enkelmagade djuren, höns och gris. Det betyder också att de använder betydligt mindre mänskligt ätbart protein för att producera ätbart protein i form av animaliska produkter.  Det tänker jag skriva mer om i nästa artikel. I en artikel kommer jag skriva om sojaförbrukningen och i en annan om hur allokering och systemgränser påverkar den här typen av undersökningar. Den sista artikeln kommer summera och ta ett större perspektiv.

Rapporten The use of feed for the production of meat, egg and cheese in Sweden finns att ladda ned på https://media.wwf.se/uploads/2023/12/use-of-feed-for-the-production-of-meat-egg-and-cheese-in-sweden-final.pdf I rapporten förklaras i mer detalj hur beräkningar har gjorts och vilka källor som använts, och det beräkningsunderlag som finns tillgängligt kan man se allt.

Biogent metan: kor, ris, våtmarker och älgar

Människan kontrollerar i stor utsträckning antalet vilda djur och arealerna våtmark och därmed också deras utsläpp. Det finns ingen grund, vare sig vetenskaplig eller politisk, att kalla just tamdjurens utsläpp av metan för antropogena och därigenom likställa dem med de fossila bränslenas utsläpp, medan de vilda djurens och våtmarkerna kallas för naturliga. Den väsentliga skiljelinjen, om någon, är mellan biogena utsläpp och fossila. 

Jag har haft ett meningsutbyte med Greenpeace på Altingets debattsidor. Det senaste inlägget är här. https://www.altinget.se/artikel/slutreplik-gladjande-att-greenpeace-fortydligar-kornas-nytta

Greenpeace kampanj som jag reagerade på finns här: https://www.greenpeace.org/.../minska-jordbrukets.../   

Mitt första inlägg: https://www.altinget.se/.../greenpeace-kampanj-mot... 

Greenpeace replik: https://www.altinget.se/.../replik-notkotts-och...

Det är glädjande att Greenpeace i sin replik förtydligar att korna gör nytta i jordbruket “när de är integrerade i hållbara odlingssystem och tillåts vara ute och äta gräs på marker som inte kan användas till att odla mat för människor”, samt att man är orolig för trenden mot ett allt mer industrialiserat jordbruk och djurhållning, där vi får allt större gårdar och färre bönder. Vi är helt överens om det!  Nedan diskuterar jag några andra perspektiv på idisslarnas metanutsläpp som inte fick plats i mina debattartiklar. 

Metandiskussionerna är svåra – men egentligen väldigt enkla. Ett stort problem är att den mycket förenklade metoden att räkna om metanutsläpp till “koldioxidekvivalenter” enligt GWP-100, eller möjligen GWP-20, har satt sig genom att dessa har använts i de allra flesta livscykelanalyser. Men dessa sätt att räkna om metan bygger på att man jämfört den klimatpåverkande effekten av ett metanusläpp vid en viss tidpunkt med ett utsläpp av koldioxid vid en viss tidpunkt. Metoden betraktar alla utsläpp som ”nya”. Medan detta är en relativt rimligt sätt att betrakta koldioxid är det inte alls ett rimligt sätt att diskutera metan från biogena (dvs naturliga) källor. Verkligheten är att konstanta utsläpp av metan inte leder till någon ytterligare uppvärmning (till och med Greenpeace kampanjsida bekräftar detta under rubriken ” Kor släpper väl inte ut additionell växthusgas, då de ingår i ett naturligt kretslopp?”).

Många anser att det ändå är oerhört viktigt att minska kornas metanutsläpp eftersom deras historiska utsläpp har lett till en ökad temperatur (se till exempel denna artikel). Även om detta skulle vara korrekt så är det likväl så att livscykelanalysernas siffror ger folk intrycket att konsumtionen av nötkött och mjölk ger utsläpp som på något sätt kan jämföras till exempel med utsläppen från att köra bil. Men det stämmer alltså inte eftersom fortsatta metanutsläpp från ett konstant antal kor påverkar klimatet lika litet som en skrotad bil eller ett avstängt kolkraftverk, dvs de har orsakat en historisk temperaturhöjning på samma sätt som bilen, men orsakar ingen ytterligare temperaturökning.*

Om ko-antalet ökar blir diskussionen givetvis en annan. Men i den svenska kontexten är det inte en särskilt relevant diskussion eftersom antalet kor har minskat kraftigt i Sverige. Per person har också konsumtionen av produkter från nötkreatur också minskat (kraftig minskning av mejeriprodukter, minskning av konsumtion av inälvor medan nötköttkonsumtionen har ökat, men inte särskilt mycket jämfört med historiska nivåer). Eftersom antalet människor har ökat har sannolikt de totala metanutsläppen från svenskarna ko-konsumtion dock ökat något, men data saknas.

Den senaste stora IPCC rapporten ägnar ett helt kapitel åt att diskutera de olika sätten man räknar om metan till koldioxidekvivalenter på och deras respektive begränsningar. FAO har nyligen publicerat en 350-sidig rapport om jordbrukets metanutsläpp där man också ägnar över 20 sidor åt att diskutera för och nackdelar med olika metriker och konstaterar att det beror på sammanhanget vilket sätt att räkna som är lämpligast och att det i många fall inte alls är lämpligt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter.

MEN, i grund och botten är det ett alldeles för begränsat perspektiv att diskutera kornas (eller fåren, getternas eller renarnas) metanutandning som en isolerad sak. Det finns en hel rad av invändningar. Som jag skriver i min slutreplik till Greenpeace:

“Metan från betande kor, renar och får är en lika naturlig del av de biologiska kretsloppen som metan från älgar eller våtmarker. Om vi slaktar ut korna kommer det gräs som inte längre betas av kor ätas av vilda djur eller insekter vilka också släpper ut metan. Om klimatet är fuktigt kommer det gräs som inte äts ruttna och bilda metan och om klimatet är torrt kommer det brinna och avge metan. En utslaktning av kor kommer därför inte att leda till en minskning av metanutsläppen i samma utsträckning. Hur stor den verkliga nettoeffekten blir vet varken jag eller Greenpeace.”

Ökningen av metanhalten i atmosfären är snabb, men samtidigt är ökningen ungefär motsvarande 5 % av de årliga ”utsläppen” (inkluderat alla källor). Eftersom de fossila utsläppen utgör mer än 15 % av alla utsläpp verkar det rimligt att ta bort dem först innan man trasslar in sig i oförutsägbara effekter av att minska de biogena utsläppen.

IPCC:s klimatrapportering skiljer strikt på antropogena utsläpp och naturliga utsläpp. För klimatet gör det ingen större skillnad hur man klassar utsläppen, men för ”klimatpolitiken” är det helt avgörande eftersom det är de antropogena utsläppen som skall minskas. Men detta tillämpas inte helt konsekvent. Om man dikar en våtmark för att odla ris kommer mestadels metanutsläppen att minska men risodlingar släpper ut stora mängder metan som nu kallas för antropogena och skall åtgärdas, trots att utsläppen från marken faktiskt minskat.

På global skala har minst en femtedel av våtmarkerna dikats och de globala metanutläppen från dessa våtmarker har således minskat kraftigt, uppskattningarna varierar. Det verkar rimligt att anta att minskningen av utsläppen är i ungefär samma omfattning som dikningen, dvs en femtedel. Andra uppskattningar anger att utsläppen av metan, orsakat av dikning, minskat med en tredjedel jämfört med förindustriell tid – och mycket mer i den norra tempererade zonen, där Sverige ingår.

Metanutsläppen från våtmarker är samtidigt de i särklass största, motsvarande cirka 40% av alla utsläpp. Minskningen av de globala metanutsläppen genom dikning av våtmarker är sannolikt lika stora som de totala utsläppen från alla idisslare i världen. Sverige ligger väldigt högt vad gäller dikade våtmarker och samtidigt lågt vad gäller antalet kor och allt talar för att den svenska biogena metanbudgeten ligger på ett kraftigt minus (dvs har bidragit till lägre metanhalter i atmosfären) jämfört med förindustriell tid.

Om man skall återställa våtmarker får man en momentan kraftig ökning av metanutsläppen. Enligt Skogsstyrelsens rapport Rapport 2021 7. Klimatpåverkan från dikad torvtäckt skogsmark effekter av dikesunderhåll och återvätning skulle återvätning av näringsrik dikad torvmark i södra Sverige leda till ökade metanutsläpp med över 300 kg per hektar och år, motsvarande 2-3 kors årliga utsläpp (en mjölkko ligger på cirka 150 kg per år, en diko på knappa 100) . Förvisso skulle detta ändå leda till långsiktigt positiva klimateffekter eftersom utsläppen av koldioxid och lustgas skulle minska. Men de som argumenterar för att antalet kor skall minskas kraftigt med hänvisning just till metanutsläppen snabba effekt och risker för tröskeleffekter kan knappast samtidigt förespråka återställning av våtmarker. Själv tycker jag att det är rimligt med återvätning, i alla fall av skogsmarker.

På liknande sätt förhåller det sig med utsläpp från vilda djur. Antalet vilda djur har minskat kraftigt över tid. Orsakerna är många vilket jag diskuterar här. Det finns många försök att rekonstruera hur många vilda djur som funnits och av förklarliga skäl är det svårt att landa i några säkra siffror. Vissa uppskattningar är att den vilda biomassan innan utdöendet av de stora däggdjuren var ungefär motsvarande den totala biomassan idag.

Ett annat sätt att indirekt beräkna det är att ta utgångspunkt i vegetationen och hur många djur som kan leva av en viss vegetation. Olika biomer stöder olika typer och antal av djur, exempelvis har savanner och stäpper en mycket högre andel djur än skogsekosystem. En större del av den årliga tillväxten i skog “äts” av svampar och andra nedbrytare jämfört med gräsmarkernas ekosystem där betande djur dominerar. Sådana beräkningar (se bland annat: Manzano mfl, Pedersen mfl) landar i att utsläppen av metan från de nuvarande antalet tamdjur sannolikt inte överstiger de historiska ("de historiska" hade ramlat bort när jag först publicerade detta) utsläppen från vilda djur.

Den som förespråkar re-wilding och samtidigt ondgör sig över kornas metanutsläpp (som George Monbiot) är således ute på djupt vatten. Det kan finnas andra argument för rewilding, men det är en annan diskussion. 

Människan kontrollerar i stor utsträckning antalet vilda djur och arealerna våtmark och därmed också deras utsläpp. Det finns ingen grund, vare sig vetenskaplig eller politisk, att kalla just tamdjurens utsläpp för antropogena och därigenom likställa dem med de fossila bränslenas utsläpp, medan de vilda djurens och våtmarkerna kallas för naturliga. Den väsentliga skiljelinjen, om någon är mellan biogena utsläpp och fossila.

Det finns fler aspekter som bör vägas in och vävas in i diskussionerna. En är hur nedbrytningen av metan påverkas av olika processer och eventuellt stimuleras av betande djur. En annan är kolbindning i mark och dess potential att minska koldioxidhalten i atmosfären. Båda är spännande. Men det får bli en annan gång.

 

* Det finns dock en skillnad mellan metan och koldioxidutsläpp och det är att man kan ”kompensera” den historiskt orsakade temperaturökningen genom att minska utsläppen av metan, men inte med minskade utsläpp av koldioxid. Minskade metanutsläpp är att likställa med negativa koldioxidutsläpp. Samtidigt spelar det ingen roll om man minskar dem idag eller om hundra år, effekten blir i grova drag densamma.