Mer mjölk skall exporteras

Som framgår av en artikel i Land lantbruk planerar Arla att mer mjölkprodukter skall exporteras från Sverige.

 Det kan ju verka förvånande när vi får höra att svensk mjölkproduktion minskar och att den inte kan konkurrera på världsmarknaden. Men lustigt nog så kan Arla göra goda affärer på att exportera stora delar av den svenska mjölkproduktionen som mjölkpulver. Arla är också en storimportör av mejeriprodukter, främst ost, till Sverige. Jag diskuterar detta i mer detalj i den här artikeln.

I den offentliga debatten runt beteskravet tas denna import av ost upp som ett uttryck av att svensk mjölkproduktion inte kan konkurrera (och att konsumenterna inte bryr sig) och att nio av tio mjölkbönder har lagt av de senaste årtiondena. 

Om man kan konkurrera på världsmarknaden med en bulkprodukt som mjölkpulver är det knappast mjölkproduktionens bristande konkurrenskraft som är problemet. Och att Arla väljer att lägga en del av ostproduktionen för den svenska marknaden i Danmark är knappast något som de svenska konsumenterna kan lastas för. 

Den uppblossande debatten om mjölkkornas rätt att beta framställs ofta som en konflikt mellan djurskydd och lantbruket, men det handlar egentligen om huruvida fortsatt industrialisering och globaliserade marknader skall styra jordbruket eller som Ann-Helen Meyer von Bremen uttrycker det, Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker? Jag resonerade om detta i en debattartikel i Svenska Dagbladet häromdagen  (hela texten finns nedan): 

I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1 000 kor eller mer, vilket är det nya idealet. Beteslagen bromsar därmed den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk.

Tyvärr är kårandan så stark inom lantbruket att man föredrar att peka finger åt konsumenterna och politiken istället för att ifrågasätta den industriella och kapitalistiska logik som trots allt är orsaken till att större delen av mjölkgårdarna har lagts ned. Och som deras egna mejerier är stora spelare i. 

Det är också trist att media inte förmår att göra sitt jobb genom att gräva under det som sägs offentligt och visa de verkliga drivkrafterna som styr. 

 

Debattartikeln i Svenska Dagbladet: 

Urholka inte betesrätten - utöka den till alla kor

Bristande konkurrenskraft och ett minskat antal kor och gårdar är motiven till djurskyddsutredningens förslag att ta bort svenska mjölkkors rätt att beta. Utvecklingen har onekligen varit dramatisk, med bara halva antalet mjölkkor idag jämfört med för fyrtio år sedan och en minskning av antalet mjölkgårdar med mer än 90 procent. Men minskningen av antalet mjölkgårdar och av antalet kor har inte drivits av betesrätten utan av 1) att gårdarna blir allt större, 2) att korna mjölkar mer, 3) att arbetssituationen på små gårdar är tuff 4) att Sverige släppte självförsörjningen vid EU-inträdet, 5) marknadsledarens affärsmodell som inte medger ett svenskt mjölkpris till bonden oavsett betalningsviljan på den svenska marknaden, samt i viss utsträckning också 6) minskad konsumtion av mjölkprodukter.

Att svensk mjölkproduktion generellt inte skulle vara konkurrenskraftig rimmar illa med att stora delar av den svenska mjölkproduktionen exporteras. Med de vinstkrav som mejerierna ställer på verksamheten skulle de knappast acceptera att den stora svenska exporten av bulkprodukten torrmjölk skulle gå med förlust. Att enskilda mindre företag har en svag lönsamhet och en tuff arbetssituation är däremot uppenbart men detta har inget direkt samband med beteskravet.

I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1000 kor eller mer, vilket är det nya idealet. Beteslagen bromsar därmed den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk. Detta konstaterar också utredningen, men ser det som en fördel att företagen blir ”färre och större”. Eftersom man heller inte kan kombinera betesdrift med en extremt hög produktion per ko, fungerar betesdriften också som en broms på kornas avkastning, något som i sig bara är bra och leder till flera djur, inte färre.

Utredaren hävdar att betesrätten begränsar möjligheten att få marknaden att betala att korna betar eftersom det är ett lagkrav. Men svenskt gris- och nötkött, svenska äpplen och många andra produkter har lyckats skapligt bra med att etablera ett högre pris än importen utan att ha några krav utöver lagstiftningen. Erfarenheterna från andra länder stöder inte heller antagandet att merbetalning för betesmjölk skulle ha någon större betydelse. Ekologisk mjölk finns också redan där kor får gå ute betydligt mer än vad lagen kräver.

Det enda någorlunda bärande argumentet för att ta bort betesrätten är att det skulle förenkla införandet av ett statligt stöd för betesdriften, beroende på att EU:s regler förbjuder stöd för sådant som krävs i lag. Man skulle dock ganska enkelt kunna komma runt detta bara viljan fanns, exempelvis att rikta stöd till marken i stället, eftersom det inte är ett lagkrav att mark betas. Då skulle också de vars kor betar mycket, gynnas mer än de som bara ”rastbetar”. Det skulle också bli ett stöd för att släppa ut tjurarna på bete samt för fårskötseln. Ett annat alternativ som föreslagits är att man ger stöd för de som låter korna beta en något längre tid än det som lagen kräver.

Det är sant, som utredaren säger, att moderna lösdriftsladugårdar rent funktionellt sett är goda miljöer. För den som sett kor på bete råder det dock knappast någon tvekan om att kor mår bra av att beta. Utöver det så är det mycket bra för marken och den biologiska mångfalden – många lever av komockor. Utredningen berör inte med ett ord EU:s naturrestaureringslag vilken kommer att kräva betydande utökning av naturbetesmarkerna i Sverige. För detta krävs betydligt fler betande djur. Betesrätten får inte urholkas utan borde utökas till att omfatta alla nötkreatur – inte minst de tjurar och kalvar som i dag föds upp i stall.

Gunnar Rundgren, författare, konsult och småbrukare (med dikor)