Klövspår i marken

I debatten om djurhållningen framställs det ofta som att huvuddelen av djurhållningen i världen är ”industriell” dvs drivs storskaligt med odlat foder. Detta är säkerligen korrekt vad gäller kyckling och äggproduktionen- som ju också ofta sker i anläggningar som inte har någon egen mark. Det är sannolikt också korrekt vad gäller grisuppfödningen. Men för de idisslande djuren, kor, får, kameler, getter, jakar och bufflar, är det en felaktig bild. Visst finns det en mycket storskalig och industriell uppfödning av nötkreatur i så kallade feedlots, särskilt i USA, Australien, Ryssland. Men till och med denna uppfödning är i stort baserad på att moderkor och kalvar sköts extensivt på bete – det är kalvarna som, efter avvänjning, förs till dessa enorma anläggningar. Mjölkproduktionen är i många avseenden mer ”industriell” än nötköttsuppfödningen, men även den bedrivs i många länder i mindre skala och utan stora insatser av kraftfoder. Enligt FAO:s klassificering (se graf) kommer cirka en tredjedel av all produktion av kött och mjölk (räknat på protein som ett sätt att kunna jämföra kött och mjölk på ett mer rättvist sätt än på kg) från betesbaserade system och långt mer än hälften från olika typer av blandsystem.

En betydande andel av världens kor, renar, kameler, får och getter sköts av pastoralister, olika former av mobil, betesbaserad djurhållning. Precis hur stor andel det är, är svårt att kvantifiera, och gränsen mellan pastoralism och gårds/ranchplatsbunden boskapsuppfödning är inte så knivskarp som man kan tro. I Sverige och många andra länder var länge säsongsmässig förflyttning av kor, getter och får vanligt i det så kallade fäbodbältet, och liknande system har funnits – och finns fortfarande – i väldigt många europeiska länder. I Sverige är det renskötseln som fortfarande drivs med säsongsförflyttningar.

Pastoralister har under historien gång ofta varit politiskt marginaliserade och i takt med att privat ägande av mark har spridit sig och högre krav ställts på användning av mark för jordbruk, gruvor, turism, skogsbruk, vattenkraft, vindkraft och solenergi har mycket av pastoralisternas mark tagits i anspråk för andra ändamål. De vattenmagasin som är stommen i det svenska energisystemet har i stor utsträckning dränkt renbetesland medan de vidsträckta skogsbetesmarkerna i södra Sverige har blivit täta skogar utan mat för vare sig vilda eller tama djur.

I boken Hoofprints of the Land (Chelsea Green 2022) lägger Ilse Köhler-Rollefson på ett övertygande sätt fram hur traditionell pastoralism och betesdrift kan hela jorden och återskapa balansen mellan djurskötseln och jorden. Hon själv är utbildad veterinär från Tyskland, men har tillbringat de senaste 30 åren i och med raikafolkets kamelkultur i Indien.  Detta har lett henne till att studera andra pastoralister samt till grundandet av the League for pastoral peoples. Kameler, kor, får, jakar, getter, hästar och åsnor sköts av pastoralister. Men Ilse Köhler-Rollefson berättar också om svin som sköts av herdar. Något som för övrigt var mycket vanligt i södra Sverige för ett antal århundraden sedan (de vallades i ollonskogar). 

Boken redogör för de olika roller och funktioner som pastoralisterna och deras djur har. Fokus är på den indiska pastoralisterna och de utvecklade samarbeten som finns mellan pastoralister och bönder, där bönder betalar pastoralisterna för att deras djur betar skörderester och gödslar jorden. Detta är i många fall viktigare än produktionen av kött, mjölk, ull, hudar och alla de andra produkterna som man får från djuren. Att reducera pastoralisternas djurhållning till en fråga om ”produktion” av varor för marknaden är att missförstå de pastorala kulturerna och tolka deras existens utifrån vårt extremt marknadsinriktade samhälle. Hoofprints of the Land ger goda insikter i hur intimt herdarna är bundna till sina djur utan att för den skull vara romantiserande.

Boken talar också om de många hinder och utmaningar som marginaliserar pastoralister. Det kan handla om vägar och järnvägar som försvårar deras förflyttningar samt olika former av exploatering som jag nämnde innan. Hon ger också flera exempel på hur bildandet av naturreservat sker på mark som brukats av pastoralister och att en natursyn där mänsklig närvaro enbart ses som negativ gör att pastoralister hindras från att använda sina hävdvunna betesmarker. Men många av de områden som har höga naturvärden har betats av pastoralisters djur i århundraden och det är just pastoralismen som skapat en hel del av de biologiska värden som man söker att skydda. Det gäller såväl de svenska renbetesmarkerna som Serengeti som betats av massajers hjordar.

I Sverige är vi vana vid att det finns ett kraftigt motstånd mot rovdjuren från de som har tamdjur, men Ilse Köhler-Rollefson redogör för flera intressanta exempel av en relativt konfliktfri relation. Kurubafolket i Karnataka som är fåraherdar dyrkar vargar och anser att de gör nytta genom att ta svaga djur och på så sätt håller stammen frisk. Indiska forskare har sett ett positivt samband mellan nötkreatursskötsel och leoparder och mellan får och getter och hyenor och vargar. Hon visar också hur försök att utestänga herdar från skyddade områden ofta får oförutsedda konsekvenser. När man förbjöd bete i ett fågelskyddsområde försvann de sibiriska tranorna därför att det höga obetade gräset gjorde att tranorna inte längre kunde se annalkande rovdjur. 

På det stora hela är pastoralismen på tillbakagång av orsaker som nämnts ovan. Utöver det har industrialiseringen av animalieproduktionen gjort att det relativa värdet av deras produkter har minskat. När folk kan köpa billig kyckling drar det ner priset på allt annat kött, och till skillnad från åkerbruket är det väldigt litet pastoralister kan göra för att öka produktionen eller produktiviteten för att kompensera för lägre priser.

Men det finns också motkrafter. I Spanien har de säsongsmässiga förflyttningarna av boskap med herdar fått en renässans. Redan 1273 kungjorde ett dekret av kung Alfonso X att nätverket av vägar – 125 000 kilometer! – för att flytta främst får från lägre marker till bergen för bete var skyddade allmänningar. Fram till mitten av artonhundratalet flyttades årligen fem miljoner djur utefter dessa vägar. Med framväxande av foderodlingar och tågtransporter förändrades detta och i början av nittonhundratalet hade användningen av drivningsvägarna så gott som upphört. Men det betydde också att fåren blev kvar längre i korkekskogarna, dehesa. Detta gjorde i sin tur att återväxten av unga ekar upphörde eftersom fåren nu var kvar under plantornas känsligaste tid. Att djuren inte längre vandrade påverkade också landskapen och den biologiska mångfalden på vägen. 1995 antog Spanien en ny lag för att återge drivningsvägarna lagligt skydd och det finns till och med utbildningar för nya generationer herdar. I Frankrike finns det till och med en organisation för stadsherdar, Berger urbain och närmare oss har fäbodbruken i Sverige och Norge ansökt om erkännande som immateriellt kulturarv hos Unesco.

Hoofprints of the Land är välskriven och mycket intressant och formar en bild av herdekulturerna som mycket bättre anpassade till att skapa hållbar matproduktion och en god relation till resten av det levande än ett växtodlingsbaserat jordbruk. Och att detta sker under högst osäkra förhållanden på marker som i stort ändå är helt olämpliga för växtodling.

Om jag skall framföra någon svaghet är att det hade varit intressant med mer data om omfattningen av pastoralismen i olika delar av världen. Men det beror sannolikt på att pastoralismen under så lång tid negligerats att det saknas tillförlitliga data. Det finns också frågor om hur man definierar vad som egentligen är pastoralism. En uppskattning av FAO är att mellan 200 och 500 miljoner människor är pastoralister, men det är oklart om man avser hela familjer eller bara de aktiva pastoralisterna. Andra källor anger att pastoralism praktiseras på 25 % av jordytan och att pastoralister har över en miljard djur.  Om man ställer det i relation till det påstådda antalet pastoralister förefaller endera värdet osannolikt:  en miljard djur fördelat på 200-500 miljoner människor ger bara ett fåtal djur per person, medan även fattiga pastoralister helt klart har fler djur. I Mongoliet, som har rätt bra koll på antalet djur och antalet pastoralister ligger antalet djur på cirka 30 per person och de renskötande samerna i Sverige har cirka 50 renar per renägare eller cirka 250 renar per yrkesverksam renskötare.

Det finns en intressant interaktiv karta över pastoralister här. Men kartan visar också hur flytande definitionerna är av vad som egentligen utgör pastoralism.

Det finns en bra längre recension av boken i Medium.

Ekomodernismens slutliga lösning

Tanken att vi kan rädda naturen genom att distansera oss från den är en dödsdom över mänskligheten, homocid i sin fulla mening.

Jag har på senare tid engagerat mig i debatten runt George Monbiots bok Regenesis. Redan innan den publicerades skrev jag artikeln in Defence of farming som svar på en lång artikel där han redogjorde för bokens huvudbudskap. Sedan följde en artikel om en debatt mellan Monbiot och Alan Savory, Two arrogant men. Småbonden Chris Smaje skrev boken Saying no to a farm free future i polemik med Monbiot. Jag recenserade den här. Monbiot levererade sedan en formidabel bredsida mot Smaje i artikeln The Cruel Fantasies of Well-Fed People. Min kommentar om Monbiots svar på Smajes bok finns här. Slutligen skrev jag en debattartikel i Dagens Arena i samband med utgivningen av Monbiots bok på svenska.

Det finns många argument mot Monbiots framtidsvision av bakteriell matproduktion som jag går igenom i de olika artiklarna. Men i grund och botten handlar det mycket om vad det är att vara en människa och vad som är viktigt i livet. Mat diskuteras ofta som en rent teknisk fråga som handlar om dess effekter på hälsan, hur många gram protein eller fett den innehåller eller hur matproduktionen och konsumtionen påverkar miljön. Men mat handlar ju om oerhört mycket mer. Maten är också det som binder oss samman med det andra levande på jorden.

I boken Braiding Sweetgrass (en bok som förtjänar en svensk översättning långt mer än Monbiots bok) skriver Robin Wall Kimmerer att folk ofta frågar henne vad man ska göra för att återskapa relationen mellan folk och naturen. Hennes svar är nästan alltid ”plantera en trädgård”, det är bra för både jordens och människors hälsa. En trädgård ”är en plats där du kan säga ’jag älskar dig’ med frön och jorden svarar dig med bönor”. Att odla är ett mycket konkret sätt att stärka kopplingen till naturen. Att äta vilda eller odlade växter, svampar, insekter och djur* är också ett uttryck för denna koppling. Eller som jag skriver i Den stora ätstörningen: ”Mat kan vara utgångspunkten för en ny relation med naturen, våra symbionter och varandra”.

I slutänden blir effekterna av att dra sig undan naturen snarast att exploateringen ökar, som Aldo Leopold skriver i A Sand County Almanac, 1949: ”We abuse land because we regard it as a commodity belonging to us. When we see land as a community to which we belong, we may begin to use it with love and respect.” Pella Thiel har just publicerat en läsvärd artikel på liknande tema där hon säger att vi måste lämna uppfattningen att framsteg är en process där vi frigör oss från naturen medan vi samtidigt dominerar och kontrollerar den: “Why would I care about nature – what has nature ever done for me?”

Vad är meningen med att bevara kroppar av Homo sapiens om dessa kroppar inte lever sina naturliga sammanhang? Är det inte ungefär som att frikoppla den mänskliga reproduktionen från sex, graviditet, förlossning, amning, barnuppfostran och allt det andra som hör livet till. Tanken att vi kan rädda naturen genom att distansera oss från den är egentligen detsamma som att säga att vi skall rädda naturen genom att sluta vara människor, något Ann-Helen Meyer von Bremen och jag diskuterar i boken Det levande. I grund och botten är denna ekomodernistiska dröm en dödsdom över mänskligheten, homocid i sin fulla mening.

 

* Detta förhållande är för mig också den djupare orsaken till mitt avståndstagande från veganismen, förutom att många förespråkare, som Monbiot, gör en massa ogrundade påståenden om veganismens stora fördelar för miljön.

Var stolt kobonde

För ett antal år sedan jobbade jag med ett Sida-finansierat projekt för att hjälpa afrikanska småbönder att sälja ekologiska produkter på export. Det var ett ovanligt lyckat biståndsprojekt som verkligen gjorde skillnad om jag får säga det själv (du kan läsa den publika slutrapporten här). Småböndernas inkomster ökade med uppemot 50 procent (det låter ju mycket, men i stora drag handlade det om att de ökade sina inkomster från 1000 kronor om året till 1500 kronor om året). Bönderna var givetvis glada för sina ökade inkomster, men det som slog mig var att de var minst lika glada över att de blev uppskattade och respekterade för det de gjorde. Istället för att få höra från regeringen och bistånd att de var efterblivna som borde modernisera sina jordbruk fick de höra att deras traditionella metoder var värdefulla och uppskattade i andra länder. De förbättringar som infördes kompletterade deras traditionella jordbruk istället för att utplåna det.

Tidigare idag deltog jag i ett seminarium på Särimner (Eldrimners stora konferens och SM i Mathantverk) om småskalig mjölkproduktion. Utan tvekan är det viktigt för den som producerar mjölk, stor eller liten, att ekonomin går ihop och att det finns resurser att investera nytt eller i alla fall ersätta det som slits och att man kan leva på verksamheten. Men status för mjölken, mjölkproduktionen och den småskaliga mjölkproduktionen är också högst väsentliga. Här kan man urskilja ett flertal problem.

Mjölk var länge en självklar del av den svenska kosten och mjölkens värde som livsmedel fördes fram av branschen, skolor och myndigheter. Politiker deltog i kampanjer med mjölkmustascher och hoppade inför kameror. Möjligen gick man litet väl långt i detta. På senare år har mjölken fått kritik från en rad olika håll, etiskt, miljömässigt och hälsomässigt. En ökad grupp av människor påstår sig inte må bra av mjölkprodukter. Även denna kritik har gått väl långt, men den har försvagat mjölkens ställning.

Mejerierna själva har dock bidragit till detta genom att inte marknadsföra mjölk utan istället marknadsföra en rad olika ”förädlade” mjölkprodukter, inklusive mjölk där man tagit bort delar av mjölken (exvis laktosfri) eller lagt till en massa smaker. Priset på mjölk har också varit lågt, vilket i sig signalerar låg status (i vår värld). Att andra aktörer lyckas sälja alternativa mjölkliknande drycker (typ havredryck) till nästan dubbla priset trots att råvarukostnaden varit en bråkdel så hög är ju ett tydligt exempel på hur mejerierna har misslyckats. Det dominerande mejeriet, Arla, vill ju knappt ens signalera att mjölken är svensk som ett mervärde. Ostarna i affärerna är ett så sorgligt kapitel att man inte ens vill tala om det...

Mjölkproduktionen har givetvis också drabbats av detta. Det är inte särskilt upplyftande att få höra att man orsakar jordbrukets största miljöproblem. Utöver detta finns det en växande, delvis rättvis, kritik av visa aspekter av mjölkproduktionen som att korna går inne nästan hela tiden och framför allt att kalvarna tas från korna redan vid födseln.

Det man talat mindre om är hur diskussionerna INOM mjölk och lantbruket påverkar mjölkproduktionen och framför allt de små producenterna. Branschens olika organisationer har under lång tid lyft de som byggt ut och rationaliserat som förebilder. De som har kor som mjölkar mest får uppmärksamhet och utmärkelser, rådgivningsorganisationen Växa bjuder på tårta när man pressat genomsnittet till 11 ton mjölk per ko och år.

De som nöjt sig med tjugo, trettio eller femtio kor har fått höra att de tillhör ett utdöende släkte och att de snarast är bromsklossar i utvecklingen, detta trots att de små gårdarna bidrar mycket till att skapa en positiv bild av kor och mjölkproduktionen och deras åkrar och betesmarker skapar stor biologisk mångfald. Bonden som kulturbärare och jordbruk som livsstil har setts som irrelevant eller negativt. Idealet är istället lantbrukaren som företagsledare och entreprenör och som tar semester på sommaren som alla andra. 

Det är mest i reklamen som de små gårdarna får synas. Som i Bregottfabriken eller Arla-Elin som rider på kor. Samma Elin som senare får ultimatum att hon måste bygga om sin ladugård om hon vill fortsätta leverera eko-mjölk. Nu senast har Arla lanserat en hållbarhetsersättning som premierar gårdar med hög produktion och höga foderskördar medan den missgynnar bönderna med kor på bete i skogs och mellanbygder.

Mathantverket och direktförsäljning till konsument är två vägar att få mer uppskattning och respekt för både mjölkprodukterna och värvet som (småskalig) mjölkbonde. Den mindre skalan gör det också mycket enklare att få till ett generationsskifte och att härda ut perioder av svårigheter. 

 

I den bästa av världar skulle detta uppskattas också av den storskaliga mjölkproduktionen, men det är kanske för mycket begärt?