Heltenkelteko

Nu i september är det en landsomfattande kampanj för ekologiska produkter under slagordet Eko-september. Där flera organisationer gått samman för att tydliggöra Ekovinsterna. Vad är poängen med ekologiskt alltså. Jag hade förmånen att hålla ett litet tal om detta på den Ekologiska Framtidsdagen 28 augusti. Det var ungefär så här:

I en miljö där bara en fråga i taget diskuteras kan det vara svårt att få fram den verkliga styrkan i ekologisk mat. Visst kan vi - med gott resultat - ta debatten också i enskilda sakfrågor, men maten och jordbruket handlar om komplexa system med många återkopplingar, och det är där den verkliga styrkan i vår berättelse finns. 

I takt med att ekologiskt blivit mer etablerat har det också blivit mer kritiserat. Media har blivit mycket mer villiga att rapportera kritik mot ekologiskt och har sällan de gulliga ekoreportage som var vanliga för tio, tjugo år sedan. Politiska låsningar har gjort att viljan eller motviljan att satsa på ekologiskt har blivit partipolitisk. Det konventionella jordbruket hävdar att det blir svartmålat av den ekologiska branschen och att det direkt och indirekt bereder väg för import istället för svensk produktion. Andra grupper anser att ekologiskt inte går långt nog eller inte har svaret på de frågor som de anser är viktigast. 

Visst finns det mycket som kan förbättras inom det ekologiska jordbruket. Men samtidigt måste vi förkasta orättvisa jämförelser. När man kritiserar ekologiskt gör man ofta det med utgångspunkten att allt ekologiskt jordbruk sköts enligt den minsta gemensamma nämnaren, dvs EU-förordningen för ekologiskt eller KRAV-reglerna. Sedan jämför man det med drömbilder eller idealbilder av en konventionell odling som inte ännu finns i större skala. Precisionsodlingar, hydroponiska inomhusodlingar och genmodifierat vete med biologisk kvävefixering lovar runt, men har litet att visa i verkligheten. 

Man ställer svensk och närodlad mat mot ekologisk mat.

Visst kan folk i en viss situation tvingas att välja mellan ekologiskt importerat och svenskt, men på det stora hela är det sällan nödvändigt eftersom man kan välja lokalt och ekologiskt. Ekologiskt lokalt är i själva verket mer lokalt än lokalt. Drivkrafterna för att välja närodlad mat kan vara att man vill stödja lokal utveckling, ett levande kulturlandskap och att minska transporterna. Förtroende för produktionen genom direkt kontakt med producenterna kan också vara viktigt. Det ligger i den ekologiska odlingens målsättning att använda och vårda lokala resurser. Istället för att köpa in importerad konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel använder ekobonden sig av den egna gårdens resurser och den biologiska mångfalden för att skapa ett uthålligt system. Ekobönder odlar också större delen av det foder de behöver. Ekolantbruket bidrar därför mer till den lokala utvecklingen än en lokal produktion som bygger till största del på inköpta insatsmedel eller foder. En storskalig omläggning till ekologiskt lantbruk skulle leda till att kulturlandskapet utvecklas och mer betesmarker hävdas. Det skulle också stimulera jobbskapande och lönsamheten i svenskt lantbruk och därigenom bidra till landsbygdsutveckling. 

Det ekologiska jordbrukets kritiseras för klimatpåverkan och att ekologiskt behöver mer mark, eller att det inte kan försörja världens befolkning

Klimatpåverkan från jordbruket kommer från användningen av olika insatsmedel som konstgödsel och bränslen, från utsläpp av lustgas och metan från djur, mark och gödsel samt koldioxidavgång från mark. Produktion och användning av konstgödsel orsakar utsläpp motsvarande ungefär 2 miljoner ton koldioxidekvivalenter i svenskt jordbruk, vilket är mer än en femtedel av alla växthusgasutsläpp från jordbruket. Utsläppen från konstgödsel är det svenska jordbrukets enskilt största utsläpp, efter utsläppen av koldioxid från mulljordarna. Även lustgasutsläpp från djurgödsel kan i stor utsträckning härledas till konstgödseln. 

Konstgödselanvändningen medför inte bara stora växthusgasutsläpp utan bidrar till övergödning av hela biosfären, där mängden reaktivt kväve har mer än fördubblats på hundra år. Endast hälften av allt kväve i konstgödseln tas upp av grödorna, och att resten förloras till luft och vatten, men i verkligheten kommer det kväve som finns i grödorna också läcka ut, antingen i form av gödsel från djuren eller från våra avlopp. Lika allvarligt är att konstgödseln är ett verktyg som möjliggjort den enorma specialiseringen i jordbruket, där hela regioner bara producerar någon eller några grödor för att sälja till andra regioner där stora koncentrationer av djur — eller människor — äter dessa konstgödslade grödor. Konstgödseln är en av de viktigaste orsakerna till att vi kunnat kapa de ekologiska sammanhanget mellan vad vi äter och jordbrukssystemet. Användningen av kemiska bekämpningsmedel och sjukdomar kommer som ett brev på posten i detta jordbrukssystem. 

Konstgödseln stör också mycket av de processer i jorden som  behövs för en hälsosam jord.

Som ett resultat av den lägre intensiteten i produktionen använder ekologiskt lantbruk ofta mer mark för att producera en viss mängd livsmedel. I ett svenskt perspektiv kan det knappast vara ett problem. Vi har lagt igen 1 miljoner hektar åkermark och flera miljoner hektar betesmark i Sverige. Även på global nivå lider jordbruket snarast av överproduktion och runt en tredjedel av alla mat som produceras slängs. Vissa som argumenterar om markanvändningen får det att låta som om det konventionella jordbruket drivs av omsorg om att föda världens befolkning på så liten areal som möjligt. Men det är givetvis rent nonsens. Lantbruket producerar det som är lönsamt att producera oavsett om det blir vin, bioenergi, golfbanor, julgranar, vete eller grisar. Trots den enorma överproduktionen och mer än femtio år av konventionellt jordbruk är ju mer än 800 miljoner hungriga idag. 

Andra gör hårresande uträkningar om hur mycket kol man skulle binda på åkermarken om man planterade skog på den istället för att odla ekologisk mat, och kallar mellanskillnaden för klimatpåverkan. Men med deras betraktelsesätt är allt jordbruk förkastligt inte bara det ekologiska, och jordbrukets klimatpåverkan är större än alla de fossila bränslenas. Deras tankesätt saknar helt stöd i den senaste rapporten från FN:s  klimatpanel, IPCC. IPCC betonar tvärtom vikten av uthålliga jordbruksmetoder och nämner uttryckligen ekologiskt jordbruk som en av flera metoder för att både upprätthålla markens bördighet och motverka växthuseffekten.  

Vi får inte glömma bort att ekologiska odlingar inte har lägre skördar för att de är sämre på att binda solljus i växtlighet eller för att odlarna är klantiga. Skördarna blir lägre för att det blir mer över till annat liv på åkern, ogräs, insekter mm. Om man odlar en gammal lantsort av vete med lång halm och massa rötter så skördar man mindre kärna en modern vetesort, men man lämnar mycket mer kol i jorden och skapar på så sätt en rikare jord. Naturbetesmarkerna är förstås det allra bästa exemplet på detta. De avkastar inte så väldigt mycket mat i form av kött eller mjölk, men de ger möjlighet till liv för en massa andra organismer, några vi har nytta av, några vi kanske inte alls gillar, andra som vi inte alls använder men som också behöver leva.  

En rapport från FN:s jordbruksorganisation, FAO, om livsmedelssystemet 2050, The future of food  and agriculture Alternative pathways to 2050, från i höstas hävdar att det går att helt avveckla konstgödseln, försörja 9,7 miljarder personer samtidigt som markanvändningen endast kommer att öka med 6 procent och att jordbruket håller sig inom klimatmålen. I det scenariot stiger priserna på jordbruksråvarorna med ungefär 30 procent. Den totala mjölk och köttkonsumtionen ökar men litet långsammare än befolkningen, vilket betyder en liten minskning per person i globalt genomsnitt. Scenariot förutsätter ett kraftigt minskar svinn av livsmedel och en kraftig inkomstutjämning, både inom länder och mellan länder. Då som nu är det sociala faktorer som kommer att avgöra om folk i verkligheten får äta sig mätta. Detta scenario från FAO stämmer mycket väl med de förändringar som en fullskalig omläggning till ekologiskt skulle innebära. 

Industrialiseringen och globaliseringen av matsystemen har gjort att de ekologiska sammanhangen mellan maten, landskapet, djuren och växtodlingen har brutits. Matkonsumtionen diskuteras utan förståelse för de grundläggande ekologiska sammanhangen. På grund av de stora problemen med den industriella djurhållningen vill många utesluta djuren helt från jordbrukssystemet. Men det vore att kasta ut barnet med badvattnet. Matsystemet har många flöden och strömmar där något som är avfall från en produkt är råvara för en annan. Nedklassad spannmål och rester från produktionen av vegetabilisk olja, socker, havremjölk, vetemjöl och andra vegetabiliska livsmedel blir foder till grisar och kor. Idisslarna spelar en stor roll i ett ekologiskt odlingssystem. Betande djur har förmåga att tillgodogöra sig sådant som människor inte kan äta och samtidigt bidra till bevarande av växter, andra djur, fåglar och insekter, kolbindning, pollinering. Ekologisk odling av vall för kor, får och getter bidrar till att binda kol i marken, och därigenom motverka växthuseffekten, och att förbättra jordarna så att skördarna ökar också av vegetabilier för human konsumtion. 

Kanske ännu viktigare än de stora djuren är de riktigt små under jorden. Vi glömmer dem ofta, men vi pratat om tonvis med mikroorganismer på en hektar. Sambandet mellan mikrolivet i jorden och det i våra magar är en oerhört intressant forskningsfront, som sannolikt kommer att bekräfta värdet av de ekologiska odlingsmetoderna, att det finns ett samband mellan hur vi brukar jorden och hur maten påverkar vår hälsa. Vi borde mycket tydligare kommunicera sambandet mellan maten vi äter och hur vi brukar jorden, vår hälsa, hur vi sköter djuren, det landskap vi vill leva i och den natur vi vill ha. Ekobonden Elin Rydström har föreslagit att vi borde äta efter Landskapsmodellen istället för Tallriksmodellen och jag tror det kan vara ett mycket slagkraftigt verktyg för att kommunicera de många fördelarna med ekologiskt.

Reglerna och certifieringen är viktiga, de har varit och är fortfarande bra verktyg för att ge ekologiska produkter en stark identitet och trovärdighet på en anonym marknad. Vi bör värdesätta och vårda KRAV-märkningen.

Men vi får inte glömma att ekologiskt är mycket mer än regler och certifiering. Och att det verktyg som fungerar bäst för en sak inte nödvändigtvis är bäst för något annat. Vi använder inte en såg för att slå in spik eller en skördetröska för att valla kor. 

Idag sker ett ökat värdeskapande i olika typer av direktförsäljning och i en hantverksmässig produktion. Även om volymerna än så länge är små spelar de en mycket stor roll för att forma debatten, idéerna och bilden av maten och det är viktigt att ekologiskt också betyder något där. Vi behöver verktyg, representanter och språk som är relevanta också i de sammanhangen.

Vi borde också titta mycket mer på de andra delarna av jordbruks- och livsmedelssystemet än att fokusera på det bonden skall göra ensam. En bättre matkultur, mindre processad mat, mer direkta relationer mellan producent och konsument, sluta kretsloppen, landsbygdsutveckling, på dessa områden finns det massor att göra av bönder och andra aktörer tillsammans, att skapa en bredare eko-community för att prata svengelska. Det finns också spännande impulser inom jordbruket som nya sätt att sköta lantbruksdjuren och regenerativt lantbruk som vi borde ta till oss i större utsträckning. 

Det här stycket kom inte med i talet eftersom det var lite kort om tid och jag svävade ut lite på andra ämnen. [I den nationella livsmedelsstrategin framställs det som att det är konsumenten som genom sina hållbara val skall driva jordbruket i en hållbar riktning. Men det är en farlig illusion att det är konsumenten som styr livsmedelssystemet. Man hittar bekämpningsmedel i de flesta vattendrag och vattentäkter i jordbruksområden. Hälften av alla bekämpningsmedel som används för att producera svenskarnas mat används i produktionen av frukt och grönsaker, det mesta utomlands. Är det verkligen någon som tror att det är konsumenterna som har bett om det? Till syvende och sist bestäms mycket av hur jordbruket drivs och vilken mat som äts av de stora aktörerna i livsmedelskedjan, av jordbrukspolitik och av handelspolitik.

Hur svenskt jordbruk skall bedrivas är en alltför viktig fråga att reducera till ett konsumentval. Men alltför länge har det ekologiska lantbruket förstärkt det synsättet genom att framställa marknaden som den huvudsakliga spelplanen. Genom att göra ekologiskt till en marknadsfråga och en fråga om konsumentens fria val har man också berett väg för de som säger att politikerna inte skall lägga sig i eller påverka vad folk köper, de som tycker att samhället inte skall ha några ekomål och att kommunerna inte skall köpa ekologisk mat.]  

Den ekologiska produktionen är bra på väldigt många saker -  samtidigt. Biologisk mångfald, landsbygdsutveckling, matkultur, minskade utsläpp, roligare jobb - allt strålar samman i det ekologiska jordbruket och den ekologiska maten. Vi kan vara stolta över det. 

(jag publicerar mitt skrivna tal, men när jag väl drar igång och pratar håller jag mig inte så väldigt noga till manus, så jag sa saker som inte finns här och det står saker här som jag aldrig sade)

Köttskatt med många jävlar i detaljerna

I Tyskland finns det ett förslag att införa en köttskatt för klimatet. En köttskatt skulle sannolikt leda till att folk äter mindre kött, men också mer av det kött som är sämst för djurvälfärd och biologisk mångfald. Jordbruks och livsmedelssystemet är dynamiska system med mängder av återkopplingar och lämpar sig dåligt för den typen av smala åtgärder.  

Vad är föreslaget?

Förslaget i Tyskland handlar om att kött skall belastas med standardmomsen på 19 % istället för den reducerade momsen på 7 %. Det finns många livsmedel som belastas med den lägre momsen, men också många som redan har standardmoms. Alla drycker utom mjölk har t.ex. standardmomsen på 19 %. I det perspektivet är det inte särskilt radikalt att lägga samma moms på kött som på juice eller havredryck. Inte mycket att hetsa upp sig över.

Vad är syftet?

Syftet är tvåfaldigt: att minska köttkonsumtionen av klimatskäl och att gynna djurvälfärd. I svensk media framstår klimatet som det främsta skälet, men när jag tragglar mig igenom tysk medias hemsidor förefaller djurskyddet vara det som dominerar. Intäkterna från momshöjningen skall föras till landets bönder för åtgärder som syftar till bättre djurvälfärd. Hur dessa skall fördelas har jag inte lyckats förstå. Och det finns nog inget färdigt förslag. 

Kan momsintäkter verkligen användas på det sättet?

Det förefaller som att det inte är lagligt att formellt koppla statens intäkter på denna momshöjning till utgifter för djurvälfärd. Lika lite i Tyskland som i Sverige. Rent politisk kan man givetvis hävda att man tänker avsätta lika stora resurser till djurvälfärden som man tar in på momsen, men om det inte går att göra det tvingande kommer det att vara helt beroende av varje års budget och de politiska vindar som blåser för dagen. Om det vore så att det var en riktad skatt som togs ut på kött och som skulle återföras till producenterna vore det också sannolikt i strid med EU:s regler att inte medel också ges till producenter som exporterar till Tyskland.               

Är det möjligt inom EU?

Det finns inga hinder för Tyskland att lägga standardmoms på kött. Däremot är det oklart i vilken utsträckning Tyskland kan genomföra en så omfattande satsning på djurvälfärd utan att det bryter mot EU:s regler för statsstöd i jordbruket. EU:s regler påstås (jag måste erkänna att jag inte riktigt har förstått var och hur detta är reglerat, men det brukar hävdas från flera håll) förbjuda stöd till sådant som krävs i lagen, dvs det kan inte användas för obligatoriskt djurskydd utan bara för frivilliga program som går utöver lagkraven.

Finns det andra sätt?

För att gynna djurvälfärd är lagstiftning väl beprövat. Det fungerar men är rätt svårt att tillämpa och kan ge oönskade sidoeffekter. Höga krav på byggnaders standard kan till exempel slå ut små producenter som inte har råd att bygga om. Den främsta invändningen mot lagstiftning är dock handelsrelaterad. Tyskland kan inte kräva att andra länder tillämpar tyska djurskyddsregler för att sälja kött i Tyskland. Det strider både mot EU:s fördrag och Världshandelsorganisationens regler, precis som det samma gäller i Sverige. I klartext betyder det att det kan bli svårt för tyska bönder att konkurrera med importen om djurskyddsreglerna blir för tuffa, om man inte samtidigt utmanar frihandelsparadigmet. På vissa områden skulle man kunna trixa med krav på importen, Sverige har t.ex. särregler som motiveras av salmonellafrihet och det finns ju ett förslag från Miljöpartiet att importkött skulle belastas av någon form av avgift beroende på om antibiotika använts i förebyggande syfte. Den typen av beskattning av importen kan möjligen genomföras om den kan motiveras av miljö- eller hälsoskäl.

Vilka kan effekterna av en köttskatt bli?

Rimligen minskar konsumtionen något av att kött blir dyrare. Hur mycket beror på hur hög den är. Om skatten är lika för alla produkter, vilket är fallet i den föreslagna tyska varianten, torde den styra mot mer av den billigaste, dvs kyckling gynnas mot nötkött, sämre uppfödning gynnas mot än bättre. Om den differentieras utifrån växthusgasutsläpp (som de oftast beräknas, se mer nedan) kommer den att gynna den mest intensivt uppfödda kycklingen mest och slå hårdast mot betesbaserad får och nötköttsproduktion. Det kommer också leda till att uppfödningsformer styrs mot metoder som minskar utsläpp. Det låter kanske bra men dessa metoder kan ofta stå i motsats till djurvälfärd eller orsaka andra miljöproblem. Och om man föder upp kor med hög andel kraftfoder så minskar man utsläppen men gynnar samtidigt ensidiga odlingar med erosion, kemisk bekämpning och konstgödsel istället för betesbaserad produktion. Kycklingar eller grisar som får gå ut gör av med mer foder, och släpper därför ut mer, än de som hålls inomhus hela livet.

Om skatten skulle differentieras efter faktiska utsläpp, och därmed också driva minskade utsläpp, torde skatten också behöva bygga på mätningar av de faktiska utsläppen snarare än de extremt runda medelvärden som nu används för metan och lustgasavgång. I Sverige finns 16 000 producenter av nötkött och ytterligare några tusen lamm, gris och fågeluppfödare. Den industriella modellen för gris och kyckling är starkt standardiserad och där finns det kanske möjligheter att använda schabloner för stora delar av ett företags produktion. Men nötköttsuppfödningen är allt annat än standardiserad och det är sannolikt lika fel att produktionen skulle belastas med samma skatt per kg kött som att bensinskatten skulle betalas per körda mil oavsett biltyp istället för per liter bensin.

Man kan föreställa sig vilken armé av forskare, konsulter, kontrollanter och certifierare som skulle tjäna på införandet av en differentierad klimatskatt på kött. Deras resor skulle dock bokas på andra sektorer än jordbruket i klimaträkenskaperna.

Det finns definitivt ingenting som tyder på att en köttskatt, vare sig den är samma för allt kött, eller differentierad efter utsläpp skulle leda till att folk äter mindre men bättre kött, om man med bättre menar en mer etisk djurhållning, eller djur som producerar andra värden än lågt klimatavtryck, t.ex. naturbeteskött.  Mindre men sämre kött är ett mer sannolikt utfall. Vilket är anledningen till att det tyska förslaget också handlar om att styra pengar till en förbättrad djurvälfärd. Det förefaller som att vissa tyska djurskyddsorganisationer istället vill ha en differentierad skatt så att t.ex. ekologiskt har lägre skatt.

Är det rimligt och effektivt med klimatskatt på kött?

Köttvaror har ett genomsnittligt stort klimatavtryck, särskilt om man mäter per kilo. Men det finns många invändningar mot hur man mäter klimatavtrycket i synnerhet vad gäller metan och lustgas. Det är också extremt stora variationer beroende på hur uppfödningen går till och vilket djurslag vi pratar om. Nötkött från svensk mjölkproduktion kan ha en tredjedel så höga utsläpp som importkött från betesdrift. Det finns också vegetabiliska produkter som har lika högt eller högre utsläpp än de köttvaror som har lägst utsläpp. Quorn och många av de nya vegburgarna har exempelvis växthusgasutsläpp som är lika höga eller högre än kyckling. Flygfraktade grönsaker eller grönsaker från fossilbränslevärmda växthus är heller inget bra alternativ till kött, odlingen av 1 kg paprika i holländska växthus förbrukar 1 kg fossil naturgas. Frukt och grönt också står för den största användningen av kemiska bekämpningsmedel. Även om en viss minskning av köttkonsumtionen kan minska belastningen på klimat och miljö så betyder inte det att det bästa är att man inte äter något kött. Tvärtom så ökar utsläppen med en helt vegansk kost jämfört med en viss andel animalier eftersom djuren kan omvandla många restflöden i livsmedelskedjan till livsmedel. Köttskatt är nog vare sig rimligt eller effektivt.

Finns det andra styrmedel för att minska utsläppen i livsmedelskedjan?

Allt som driver ut användningen av fossila bränslen i samhället leder till förbättringar också i livsmedelskedjan (perverst nog räknas inte fossila bränslen för maskiner och tillverkning av konstgödsel in i den officiella klimatrapporteringen). Energiskatter och fossilbränsleskatter är utmärkta styrmedel – men precis som många andra är de problematiska i en situation där importen inte belastas av liknande skatter. Det är ju skälet till att böndernas rabatt på dieselskatten nu skall ökas. Bidrag för förnyelsebara bränslen vore en möjlighet.

Konstgödseln står för en stor del av jordbrukets växthusgasutsläpp och en avgift på den vore högst motiverad, särskilt som den också kommer att leda till minskad övergödning. Även här är handelspolitiken ett hinder. Sverige hade en konstgödselskatt tidigare, men tog bort den av konkurrensskäl. Subventioner till odlingar utan konstgödsel, som ekologiskt förekommer redan, men kunde ökas och också gälla ”konventionella” som vill skippa konstgödseln. 

Att höja restaurangmomsen igen skulle ge en bra effekt eftersom restaurangätande är mer resurskrävande än hemmaätande. En lägre moms för obearbetade råvaror skulle också kunna vara en väg fram. Det skulle göra potatis billigare jämfört med chips. Det omfattande livsmedelsprocessandet drar mycket energi och transporter. Träffsäkerheten av detta ur klimatsynpunkt är dock sannolikt låg, i vissa fall kanske industriell bearbetning vara lika bra eller bättre än hemmamatlagning.

Att minska matsvinnet är en lågt hängande frukt som till på köpet inte ”kostar något.” Problemet här är att det ligger i hela livsmedelskedjans intresse att konsumenterna köper mer än de konsumerar. Till och med staten tjänar på det eftersom man får in moms på allt det som köps och slängs också. Det är således mycket starka krafter som motverkar minskningen av svinnet på ett eller annat sätt. Höjd matmoms och andra åtgärder som gör mat dyrare skulle säkert minska svinnet eftersom billig mat driver matsvinn.

Att på olika sätt gynna svensk produktion skulle minska transporterna, gynna en produktion som i de flesta fall har låga utsläpp. Problemet här är EU:s regler, den svenska politikens frihandelsvurmande och stora svenska exportbranschers intressen som driver på handelsavtal där de får förbättrade villkor mot att det andra landet får exportera exempelvis livsmedel till oss.

Betalning för kolbindning i mark, eller metoder som anses gynna kolbindning borde kunna genomföras.  Den senaste IPCC rapporten pekar ut det som ett lovande området. De svenska torvjordarna står för de enskilt största utsläppen från det svenska jordbruket (inte heller dessa utsläpp räknas in i jordbruket eller i matens livscykelanalyser). Att återföra dem till någon form av naturtillstånd är en möjlighet. Det är rätt stora arealer och nettoeffekten av restaureringen är osäker.

Kanske man skall börja i en annan ände?

Som den senaste IPCC rapporten klarlägger finns det många återkopplingar och sammanhang i livsmedelssystemet. Det går inte att bara ändra en sak i dynamiska system (t.ex. avveckla konstgödsel, eller slakta ut korna) utan att det får effekter inom hela systemet. Jordbruket kan inte skiljas från samhällsutvecklingen i stort. Dyrare mat har ju exempelvis sociala effekter som behöver hanteras, redan idag är det grupper som inte har råd att äta bra mat.  Snarare än att lansera ett batteri av åtgärder utan sammanhang behöver vi vända på resonemanget. Vi behöver resonera om hur ett verkligt hållbart livsmedelssystem som producerar hälsosamma livsmedel med låg miljöpåverkan för hela befolkningen skall se ut.

Jag tycker de offentliga satsningarna på ekologiskt är ett bra exempel. De kunde kompletteras med satsningar på lokala kretslopp, alternativa distributionsmodeller, utveckling av andra regenerativa produktionsmetoder. Kanske vi behöver gå ytterligare ett steg längre och fråga oss hur vi kan optimera vår skötsel av alla ekosystemen, och därifrån bena ut hur vi skall kunna äta oss mätta. Även här bör vi vara ödmjuka och inse att vi inte vet allt, one-size-fits-all passar ovanligt dåligt i jordbruket. Vi måste också vara beredda att slakta en del heliga kor, oavsett om de är en kyckling, global frihandel, konstgödsel – eller kor.