Falsk metanmatematik

Att räkna om metan till koldoxidekvivalenter saknar vetenskaplig grund och orsakar förvirring. Om man fryser metanutsläppen på nuvarande nivå kommer de bidra marginellt till fortsatt temperaturökning, medan fortsatta koldioxidutsläpp på dagens nivå leder snabbt mot kraftigt ökade temperaturer.

Om du lägger några isbitar i kastrullen som står på plattan kommer den snabbt att kylas ned, men den blir snabbt varm igen så länge som plattan står på. Efter en stund kommer de där isbitarna knappt att märkas. Ungefär så kan man beskriva effekten av en minskning av metanutsläppen på klimatet. Det skulle kyla en kort stund och efter ett tag skulle effekten helt klinga av. 

Så skulle man kunna gör skillnaden mellan växthuseffekten av metan och koldioxid begriplig. Det vanliga sättet att uttrycka metanets effekt på klimatet är i koldioxidekvivalenter, CO₂e.  Så skriver till exempel Naturvårdsverket på sin hemsida:

För att få alla växthusgaser jämförbara multipliceras alla utsläpp, förutom koldioxid, med en global uppvärmningspotential (Global Warming Potential – GWP). Denna faktor är olika för respektive gas och ger totala bidraget till den globala uppvärmningen för den aktuella gasen. Med hjälp av gasernas GWP räknas de om till koldioxidekvivalenter. Räknat per utsläppt ton bidrar exempelvis metan 25 gånger mer till växthuseffekten än koldioxid, och ett metanutsläpp på 1 ton motsvarar därför 25 ton koldioxidekvivalenter. 

Men det är en förenkling som är vilseledande och försöker göra två vitt skilda processer jämförbara. Koldioxid från fossila källor är en långlivad gas som ackumuleras i atmosfären så länge utsläpp pågår, medan det mesta metan försvinner inom tio år, och efter 50 år finns bara några procent av utsläppen kvar. 

– Koldioxidens bidrag till temperaturförändringen är mer eller mindre irreversibelt. Effekten av dagens koldioxidutsläpp ligger kvar under tusentals år. Ska vi stabilisera jordens medeltemperatur på två grader över förindustriell tid, som är en målsättning enligt Parisavtalet, så måste de fossila koldioxidutsläppen ned till noll. Utsläppen av metan behöver däremot inte gå ned till noll för att stabilisera klimatet, säger Daniel Johansson, docent i klimatvetenskapliga analyser, Chalmers tekniska högskola, i en intervju i KSLA Nytt & Noterat.

I artikeln Climate metrics under ambitious mitigation förklarar Myles Allen (huvudförfattare av flera av IPCC:s rapporter) från Oxforduniversitetet och Keith Shine från Readinguniversitetet dessa resonemang, och åskådliggör det med denna graf. Den visar att vid ökade utsläpp sker en betydande uppvärmning från metan. Vid konstanta utsläpp sker ingen ytterligare uppvärmning och om utsläppen minska kan en snabb kylande effekt uppnås. För koldioxid förhåller det sig helt annorlunda. Vid konstanta utsläpp av koldioxid ökar uppvärmningen och även om vi helt stoppar utsläppen kommer koldioxiden fortsätta att bidra till uppvärmningen under lång tid.  

Jordbruksverket har så smått börjat inse denna skillnad och skriver så här: 

"Om de globala utsläppen av metan håller sig på dagens nivå innebär detta en marginell ökning av jordens medeltemperatur över tid orsakad av metan. För koldioxid däremot ger konstanta utsläpp på dagens nivå en ökning av jordens medeltemperatur som går långt över 2-gradersmålet."

Vid utvinningen av kol och naturgas frigörs metan i stora mängder, cirka en tredjedel av alla metanutsläpp som anses orsakade av människan (antropogena, se mer nedan). Vid ett stopp för användning av fossila bränslen får vi alltså denna minskning av metanhalten på köpet. Dessa utsläpp är tio gånger större än den årliga ökningen av metanhalten i atmosfären (se bild nedan), och något större än utsläppen från alla idisslare i världen. 

Antropogent, biogent eller naturligt? 

Man brukar dela upp metanutsläppen i antropogena (orsakade av människan) och naturliga. Och det är bara de extra, antropogena, utsläppen som anses bidra till växthuseffekten. Utsläpp från risodlingar och idisslare räknas som antropogena, medan utsläpp från vilda djur och våtmarker anses vara naturliga. Men håller verkligen ett sådant betraktelsesätt?

Våtmarker är den största metankällan. Det lilla jordbruk vi har ligger vid en sjö. För hundrafemtio år sedan sänktes sjön, vilket gjorde att våtmarker kunde dikas ut för odling. På liknande sätt har mycket stora arealer omvandlats från våtmark till åker. När man dikar våtmarker minskar man metanutsläppen (men å andra sidan ökar koldioxidutsläppen). Är inte arealen våtmark kontrollerad av människan på samma sätt antalet kor eller arealen skog? Regeringen har just beslutat att återskapa våtmarker, blir utsläppen från dessa då antropogena? Om man dikar en våtmark för att odla våtmarksväxten ris, varför räknas utsläppen från samma mark som antropogena, medan de var naturliga förut?  

Det är svårt att få fram siffror på antalet vilda djur historiskt, men det är ingen vild gissning att det fanns väldigt många fler vilda djur tidigare, varav många var idisslare. Om vi ersätter hjortar med får, ökar vi verkligen utsläppen då? Det finns ungefär lika många älgar som dikor (dvs kor som föds upp för kött) i Sverige, och älgstammens storlek bestäms av människan, varför räknas dikornas utsläpp som antropogena men inte älgarnas? Om nomader tuttar eld på den torra betesmarken för att gynna bete räknas metanutsläppet som antropogent, men om samma torra savann tar eld av ett blixtnedslag räknas det som naturligt. Men hur är det då med alla eldar som släcks av människor. 

Det finns större skäl att göra skillnad mellan "biogena" metanutsläpp och de fossila än att skapa en artificiell skillnad mellan av antropogena och naturliga utsläpp. Den distinktionen har också en vetenskaplig grund eftersom det fossila metanet vid nedbrytning lämnar en koldioxidmolekyl som bidrar till växthuseffekten, medan de biogena metanets kvarlämnade koldioxid tillhör de naturliga kretsloppet, precis som koldioxiden vi själva andas ut.

Användningen av koldioxidekvivalenter som uttryck för metanets uppvärmningspotential och skiljelinjen mellan naturligt och antropogent metan vilseleder mer än de klarlägger. 

Skillnaden mellan metan och koldioxid påverkar inte bara hur man skall se på köttet eller mjölkens växthusgasutsläpp utan också för hur man värderar olika sätt att producera detta. Precis som för oss människor går en stor del av kornas mat åt till att hålla igång kroppen. Om kon producerar mycket mjölk eller om ungdjuret växer snabbt så går det givetvis åt mer foder. Men per liter mjölk eller per kg kött går det åt mindre foder när avkastningen ökar, vilket ju är främsta skälet till att uppfödningen har blivit mer intensiv, uppfödarna vill ju spara på foder. traditionell uppfödning i Tanzania släpper ut hela trettio gånger så mycket växthusgaser per liter mjölk än en svensk så länge man räknar på det gängse sättet. Inomhusuppfödda tjurar som äter en hög del kraftfoder och aldrig får gå ut släpper ut mycket mindre per kg kött än våra kor som lever på bara bete och hö. Men det här resonemanget ställs på ända om man tar hänsyn till metanets korta livslängd. Då blir istället den minst effektiva produktionen den mest klimatsmarta eftersom den orsakar betydligt mindre koldioxoidutsläpp.

Denna artikel var först publicerad 20 juni 2017, men är uppdaterad 8 april 2019.