Här bjuder vi på ett till utdrag ur Kornas planet. En video som man också bara kan lyssna på och en något längre text om hur det är att driva jordbruk.
Lantbruket lider av personlighetsklyvning. Å ena sidan den idylliskt betande kon med kalven vid sin sida i det vackra landskapet, som ger oss så många viktiga värden, å andra sidan en ständig effektivisering och allt större enheter. Å ena sidan finns rådgivningens, lantbruksindustrins och många av näringens företrädare som förespråkar ett ekonomistiskt företagarideal och egentligen resonerar som om lantbruket är som vilken industri som helst. Å andra sidan finns Bregottreklamen, hembygdsföreningarnas, kulturens och tidningen Lands bönder som vårdar kulturarv och miljö.
Kluvenheten reflekteras också i konsumenternas val. De flesta vill att lantbruksdjuren ska ha det så bra som möjligt och att lantbruket ska ta stor hänsyn till miljön, men i butiken är det ändå ofta priset som avgör. På krogen blir det lätt samma gamla pressade skinka som ligger på pizzan, en sojaburgare med massor av tillsatser på hamburgerbrödet eller en amerikansk feedlotbiff på tallriken på den litet finare restaurangen.
Politiken är om möjligt ännu värre. Där styr det jordbrukspolitiska kravet att lantbrukaren ska producera så mycket mat på ett så billigt sätt som möjligt. Den matpolitik som beslutades om 2017 och som ska gälla för Sverige fram till 2030, den nationella livsmedelsstrategin, har egentligen bara ett enda skarpt mål – ökad produktion. Medlet att åstadkomma det är ökad konkurrenskraft. Samtidigt finns alla de andra kraven på att jordbruket ska vårda naturen, miljön, kulturlandskapet, ge djuren en så bra tillvaro som möjligt, producera livsmedel som inte bara är någorlunda nyttiga utan också ”svarar mot marknadens krav” och så vidare och så vidare i all oändlighet.
Staten vet förstås att en ensidig betoning av produktion kan orsaka rovdrift och en ännu större utarmning av landsbygden. Det försöker man balansera med lagstiftning och med olika former av ersättningar, det som oftast kallas för bidrag eller stöd, för naturvård, kulturvård med mera. Den typen av ersättningar är inte obetydliga, men samtidigt är de oftast inte tillräckliga för att ersätta det arbete som det är frågan om. Dessutom är de här ersättningarna ofta förenade med betydande byråkrati och stelbenthet där man gärna applicerar samma mall som ska uppfyllas, utan att ta hänsyn till lantbrukarens eller lokalbefolkningens önskemål, trots att det är deras miljö det handlar om.
Lagar och regler innebär ofta ökade kostnader och på en global marknad är det svårt för lantbruket i Sverige, som redan har ett högt kostnadsläge, att uppfylla dessa krav samtidigt som den importerade maten inte behöver göra det. Och trots alla stolta målsättningar stödjer svenska politiker av de flesta kulörer handelsavtal som gör det ännu svårare för svenska bönder att överleva. Nyss var det ett avtal med Kanada, i skrivande stund är det ett avtal med Mercosur och ett med USA som båda kommer att öka importen av soja och kött till Europa. När det väl gäller, väger en möjlig försäljning av fler Scania-lastbilar, Gripenplan, maskiner och appar mycket tyngre än omsorgen om den egna matproduktionen och miljön. Politikerna har gjort det bekvämt för sig i livsmedelsstrategin genom att skicka ansvaret för hållbarheten i livsmedelskedjan åt två olika håll, dels till konsumenten som ska göra hållbara val, dels till forskningen som ska utveckla nya tekniska lösningar för att uppfylla de oförenliga målen.
Bonden försöker navigera i denna splittrade tillvaro för att klara de olika kraven, och kombinera dem med sina egna mål som kan handla om att vårda marker som är för småskaliga för att vara lönsamma, hålla en hög djuromsorg, avla fram vackra djur, producera många olika saker, sköta icke-ändamålsenliga ekonomibyggnader, ha tid för semester på sommaren, kunna jobba ihop med sin livskamrat eller något annat som hen tycker ger tillfredsställelse i jobbet. För att kunna göra det man vill väljer man olika strategier. Många ser till att helt eller delvis försörja sig på annat arbete så att de kan driva sin gård på det sätt som de vill. Av de dryga 60 000 lantbruksföretagen är det bara 16 000 som sysselsätter minst en heltid (som kan vara delad på fler personer). Det är i första hand företagen med mjölk, gris eller fjäderfäproduktion samt växthusodlingar. I andra fall är det en make eller partner, väldigt ofta en kvinna, som drar in pengarna. Andra går ner i timpeng och jobbar väldigt mycket för lite pengar.
Åter andra bestämmer sig för att försöka integrera det de brinner för i sitt företagande genom utveckling av alternativa försäljningskanaler, andelsjordbruk, gårdsbutik eller liknande. I mjölkbranschen kan det handla om att sälja mjölk på gården och för nötköttsproducenter är försäljning av köttlådor vanligt. Ytterligare en annan strategi är att utveckla flera olika verksamheter på gården. Det kan vara allt från att ploga snö på vintern till att utveckla besöksverksamhet där djuren och jordbruket mera fungerar som en kuliss, en trevlig och intressant miljö att besöka. Sedan finns det förstås de som bestämmer sig för att satsa på att bli så kostnadseffektiva som möjligt och försöker att sköta djur och natur på bästa sätt inom de ramar som då gäller.
Ingen av de här strategierna är enkla. Tvärtom. Det storskaliga och effektiva är inget alternativ för oss på Sunnansjö eftersom det inte intresserar oss och vi anser att det är en inriktning som är negativ för såväl samhället som maten, djuren och bonderiet. Gården saknar också helt förutsättningar för att bli konkurrenskraftig i någon form av volymproduktion. En kombination av strategier är lösningen. Vi jobbar med annat för att försörja oss, säljer direkt till konsument antingen på gården eller via Reko-ring. Vi har även besöksverksamhet, främst i form av studiebesök och planerar att utöka det. Äpplena vi planterat kommer sannolikt bli cider, äppelringar och andra produkter. Vi har låga kostnader och producerar mycket av vår egen mat själva. God mat.
